När satsningen får en tvilling

image
Flyktingväggranskning x 3

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.