Gästblogg: Så läser (och förstår) du en dom på två minuter

Dagens gästblogg berör ett viktigt ämne, och är skriven av kriminaljournalistiknestorn Peter Jonriksson, tidigare reporter på Sundsvalls Tidning och numera journalistlärare på Mittuniversitetet.

Peter Jonriksson.

Om du tillhör de allt färre riktiga kriminalreportrarna i landet kan du sluta läsa nu. Om du däremot sitter mitt i mångsysslarspjället på en webredaktion eller ska sända live om 30 sekunder kan detta vara något för dig. En metod för att blixtsnabbt läsa in en brottmålsdom, och dessutom kunna förstå och rapportera det som verkligen är nytt och viktigt.

Det vanligaste misstaget oerfarna reportrar gör är att de läser en dom i kronologisk ordning. Från början till slut.

Gör inte så.

Det näst vanligaste är att de sedan också skriver artikeln i samma kronologiska ordning som domen.

Gör inte så heller.

Först måste vi vara på det klara med var i rättsprocessen vi befinner oss. När en dom avkunnas i ett uppmärksammat mål har din redaktion sannolikt rapporterat om själva händelsen, följt av gripande och häktning. Sedan skrev ni om motiv, bevisning och andra detaljer när åtal väcktes. Kanske var det också någon som hade tid att höra brottsoffer och gärningsman berätta själva under rättegången. Allt det här behöver du alltså inte upprepa annat än som kortfattad bakgrund.

I stället bör du fokusera på det som faktiskt är nyheter nu. Och det viktigaste är faktiskt inte hur många års fängelse det blev, utan hur tingsrätten resonerade sig fram till det.

Tricket är att snabbt ta in olika fasta delar av domen i en effektiv sekvens. Börja med:

DOMSLUTET
Det hittar du på domens första sida. Vem som döms, för vilka brott och vilken påföljden blir. Notera detta och gå snabbt vidare till:

GÄRNINGSBESKRIVNINGEN
Det är denna som hela rättegången handlade om. Åklagaren har påstått att en eller flera personer gjort en viss sak på ett visst sätt, och att detta är straffbart enligt en viss paragraf i brottsbalken. Du hittar gärningsbeskrivningen i stämningsansökan som ofta finns bifogad i slutet av domen. Den lämnade åklagaren in till tingsrätten när åtalet väcktes, och den innehåller också en summering av den bevisning som åklagaren åberopade under rättegången. Här kan du notera viktiga detaljer, men det viktigaste är att du måste ha koll på gärningsbeskrivningen för att kunna förstå:

DOMSKÄLEN
Denna rubrik brukar återfinnas i domens senare fjärdedel. Här redovisar tingsrätten sin bedömning av skuldfrågan. Det vill säga vilken kvalitet bevisningen har, vilka slutsatser man kan dra av den, vittnens trovärdighet och om händelsen verkligen utgör det brott åklagaren påstår. Här kommer ofta också resonemang kring den misstänktes motiv och en diskussion om hållbarheten i hens version av alltihop. Och det är här det nya börjar. Det vi inte visste, och det som ofta är den bästa och viktigaste delen av storyn. Men du går ändå vidare till:

PÅFÖLJD
Det heter inte straff i Sverige, och detta av en god anledning. Rättsapparaten är inte ett institut för att hämnas eller bestraffa. Den är riggad för att så kallat vanligt folk ska avhålla sig från att begå brott, och för att de som trots allt begår brott inte ska göra så igen. Man pratar om den allmänpreventiva delen och den individualpreventiva delen.

Den förstnämnda är anledningen till att det i lagen är angivet en viss påföljd för varje brott. Vi vet till exempel alla att man kan hamna i finkan om man snor en bil, även om det faktiskt är ganska ovanligt i verkligheten. Och det beror på att rätten ska ta hänsyn till den andra delen. Den delen som handlar om den misstänktes personliga förhållanden, och vilka omständigheter som gjort henom till en biltjuv, våldtäktsman eller knarklangare. Här får exempelvis socialtjänsten, frivården eller psykiatrin yttra sig. Och om en person begått brottet på grund av missbruk, social utsatthet eller några andra av de där vanliga skälen till att allt går snett, så ska rätten enligt lag söka alternativa påföljder till fängelse – om brottet inte är alltför grovt. När det gäller allvarligt psykiskt sjuka personer så är det till och med förbjudet att sätta dem i fängelse. De ska i stället vårdas av rättspsykiatrin ända tills en läkare, en åklagare och förvaltningsrätten är överens om att de inte längre är farliga för andra.

Det pratas ofta om straffvärde i samband med domar. Det är lite förvirrande, eftersom det inte alls stämmer överens med straffskalan i lagtexten. Grov misshandel, till exempel, ska enligt Brottsbalken ge mellan 1 och 6 års fängelse. I verkligheten är den genomsnittliga påföljden för detta brott 17 månader bakom galler, enligt BRÅ. Orsaken är att straffvärdet för en viss gärning bestäms av praxis – det vill säga vad Högsta domstolen eller hovrätterna tidigare kommit fram till i liknande fall. Därför är det också lögnaktigt att i en artikel påstå att någon ”riskerar fängelse i upp till sex år”, bara för att det står så i brottsbalken. Du avslöjar dig som okunnig om du skriver så.

Rätten utgår alltså från straffvärdet i praxis, och kollar sedan på de förmildrande och försvårande omständigheterna kring själva gärningen i Brottsbalkens 29 kapitel.

Till sist då en titt på den skyldiges personliga omständigheter. Finns det en påföljd som kan förhindra att den här personen återfaller i brott? Kan den ersätta fängelse, eller är straffvärdet för högt?

När du har allt det här klart för dig kommer du snabbt att kunna summera även påföljdsdelen på ett sätt som ger läsaren förståelse, och inte lämnar hen med en känsla av att vi i Sverige ”är alltför släpphänta med buset”. Du kommer inte heller att beskriva hovrättens mildrande dom som vore det en förlust för hemmalaget i fotboll. Du fattar att det som hänt är att högre instans har rättat till en felbedömning i en lägre. Precis som det är tänkt att fungera.

Och har du varit noga med att redovisa den misstänktes inställning till anklagelserna redan från början, innebär det heller ingen prestigeförlust för dig att hen senare frikänns. Det är också då du tackar dig själv för att du inte demoniserat eller givit den åtalade nedlåtande epitet.

Att läsa det här tog betydligt längre än tre minuter, men jag tror det kan vara värt det. I stället för det lama ”Man döms till två år” eller ”Bankrånare går fri” kan du skriva betydligt klickvänligare och informativa grejer som ”Åklagarslarv friade rånåtalad” eller ”Tingsrätten: det var kokain, inte tvättmedel”.

Och det tar bara några minuter.

 

Peter Jonriksson

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv

Så söker och surfar du snabbare

Vi har tidigare givit en rad tips på snabbkommandon för webbläsaren. Men det var länge sedan nu, de handlade i huvudsak om en webbläsarvariant (Chrome i Windows) och det var ett begränsat antal tips.

Som en komplettering rekommenderas den här sammanställningen från Makeusof, som listar inte mindre än 32 smarta snabbkommandon som gör både surfandet och sökandet snabbare.

Fördelarna jämfört med vår gamla post är att listan inkluderar Mac- och Linux-varianter i beskrivningarna, och att det alltså handlar om hela 32 kommandon.

En nackdel är att den med internetmått mätt redan hunnit bli gammal: den som använder en uppdaterad version av Chrome kan inte längre använda Backspace-knappen för att backa i historiken. Dock har Google hörsammat klagomålen på att funktionen plockats bort, och gjort den tillgänglig igen genom ett tillägg.

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Lär av de nominerade – Guldspaden Special

Nu limmar vi ihop det!

I dag offentliggjordes vilka granskningar som nominerats till årets guldspadar, som delas ut på Grävseminariet i Uppsala i april.

Flera av de nominerade har genom åren gästbloggat här på Journalisttips, och här kommer därför en speciallista över poster som garanterat skärper din gräv- och granskningskompetens:

Dubbelt nominerade Emelie Rosén bloggade i fjol om hur man granskar högskolan. Hennes granskning Studienotan är en av de två som hon nu är guldspadenominerad för (den andra är granskningen av SD-tjänstemannen Putilov).

Sofia Nordén, som nominerats för en granskning hos SVT Väst av Svenneberget, bloggade 2013 om vikten av att låta ansvarsintervjun ta plats.

I klassen nytänkare tillhör Leo Wallentin det stora gäng som nominerats för satsningen Utanförskapet inifrån i Expressen. Hos oss har han skrivit flera gånger, bland annat om hur man hittar personerna bakom sajter på webben och hur man fiskar information i metadata.

Emma Johansson på HD/Sydsvenskan är arbetsledare och kan därmed inte nomineras, men har varit inblandad i tidningens gräv om Bidragsbolaget Eltechno, som nominerats i klassen stor tidning. Hon skrev 2015 en mycket matnyttig gästpost om hur man följer pengarna i offentliga verksamheter.

Till detta kan läggas Fouad Youcefi som visserligen inte är nominerad i år (men har varit det förut) och general för Grävseminariet. I fjol skrev han en mycket uppskattad post om hur man begär ut e-post.

(…en bloggpost som för övrigt var mycket behjälplig i den nominerade lokal-tv-granskning jag själv varit inblandad i, av den så kallade strumpskandalen i Stockholm.)

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Så skaffar du dig nyhetsnäsa

Det finns en vanföreställning om nyheter och nyhetsvärdering som är extremt spridd bland ickejournalister, journaliststudenter och även bland yrkesarbetande journalister som aldrig ägnat sig åt egen nyhetsjakt.

Den säger att det finns nyheter och ickenyheter, och att professionalism är att lära sig se skillnaden mellan dessa. Att den som kan det har vad som brukar kallas nyhetsnäsa.

Jag skulle säga att det är en direkt felaktig föreställning, som förmodligen håller tillbaks oceaner av journalistisk kreativitet, nya perspektiv på verkligheten – och ett gäng riktigt bra nyhetsstories.

Det finns nämligen inte två kategorier. Utan – minst – tre.

Det finns de självklara jättenyheterna, det finns de självklara ickenyheterna – och sedan finns det en galet stor grå massa däremellan.

Flygplan som åker in i en skyskrapa är en självklar nyhet. Solen som gick upp i morse en självklar ickenyhet.

En riktigt hektisk dag fylls allt av den eller de självklara jättenyheterna – plan i skyskrapa, stor regeringsombildning, definitivt Assangebeslut… En riktigt nyhetsfattig dag mitt i sommaren kan en normal redaktion bli tvungen att nöja sig med sådant som närmast kan jämföras med solens uppstigande i nyhetsvärde.

Men den normala dagen befinner sig sällan i ytterligheterna. Där finns kanske ett par-tre självklara nyheter i topp, och i värsta fall en ickenyhet i slutet som får vara med eftersom det är så gulliga bilder (kallas rundis). Och den stora massan av inslag eller artiklar tillhör den grå mellankategorin.

Och här är det bara att konstatera att det inte finns någon objektiv nyhetsvärdering som förklarar varför story A och B får plats i Rapport en viss dag medan story C och D ges utrymme i Dagens Nyheter.

Det kan handla om tillfälligheter och resursfördelning, om arbetsledares förkärlek för vissa ämnen eller om redaktionens policybeslut om egna satsningar.

Gissningsvis gör varje redaktion dagligen nyheter av material som andra redaktioner haft tillgång till men avstått från att göra något av. Skälen till detta kan vara mer eller mindre hedervärda (man avstår från att ”göra förhands” på en undersökning eftersom den riggats av en PR-byrå, man vill inte fortsätta på en story som konkurrenten ”äger”, man har inte möjlighet att skicka ut en reporter i den stad där intervjupersonen befinner sig) men slutsatsen för den nybakade reportern blir självklar: du ska icke slösa bort din tid på fåfängt sökande efter absoluta nyhetskriterier! I stället bör du lära dig vässa dina egna stories så bra att de av omgivningen uppfattas som nyheter. Helst som självklara sådana.

Alla som sysslat med nyhetsjakt i synnerhet och egen journalistik i allmänhet känner till detta. Alla vet att majoriteten av stories kan hissas eller dissas på tusen olika sätt. Ofta har mer erfarna reportrar ett mer skeptiskt förhållningssätt till potentiella nyheter klockan 15 en fredageftermiddag än klockan 10 en tisdag. På tisdagen kan argumenten tvärtom vara översvämmande många, i synnerhet om storyn innebär goda möjligheter till en intressant reportageresa.

För de nybakade praktikanterna och vikarierna är situationen ofta paradoxal på redaktionen. De tar sig glatt an otydliga utlägg och ”frågetecken-uppdrag” med stor entusiasm. Men saknar samtidigt verktygen för att formulera nyhet när de väl kommer tillbaka till desken.

Resultatet blir mycket jobb för lite utfall.

Att inse att vägen från det ena till det andra inte handlar om självklara nyhetsvärderingar är ett första steg till att ta kontrollen över sitt eget nyhetsarbete.

Ett grundläggande tips på vägen blir därför: försök skaffa redskapen för att se vilka stories som har potential att bli nyhet på den redaktion där du befinner dig. Och redskapen för att beskriva detta för andra människor på ett sätt som gör att de håller med.

Snabbare än du tror kommer du att ha en riktigt välutvecklad nyhetsnäsa.

Här hittar du tipsen om luren som spelar in samtalen 

Vår post om hur man spelar in samtal på mobilen fortsätter vara vår i särklass mest populära text, månad efter månad, år efter år.
Möjligheten till inspelning av samtal utgör också Android-mobilernas kanske viktigaste fördel gentemot Iphone hos just målgruppen journalister. Till och med den mest inbitne Apple-fan tvingas förr eller senare acceptera att det helt enkelt inte går att hitta en app som man bara installerar i telefonen och som sedan spelar in alla in- och utgående samtal. (Så länge telefonen inte är jailbreakad.) (Och nej, om du inte vet vad det betyder så är din telefon inte det.)

Men såna appar finns det till Android-mobiler. Alla funkar inte till alla modeller men det finns oftast någon som funkar bra, eller tillräckligt bra. Väl beprövad är exempelvis Total Recall, och jag har själv även använt Boldbeast med gott resultat.

Dessutom finns ju Android-mobiler av många olika sorter, och i många olika prisklasser. Man kan utan problem hitta en helt okej lur för under tusen kronor i dag, varför mitt standardtips till Apple-fans som inte vill släppa sin Iphone är det följande: lägg några hundralappar på en extramobil med kontantkort, och använd den (med vidarekoppling från ditt ordinarie nummer) när du vill ringa och ta emot samtal som du vill ha inspelade.

Försäkra dig före köpet om att någon av inspelningsapparna fungerar på just den modell du vill köpa; det brukar enkelt gå att googla sig fram till svaret, alternativt kolla informationstexter och användarkommentarer i Google Play.

När du sedan gjort detta – eller tagit det mer drastiska steget och bytt ut din ordinarie mobil mot en Android – kan du också passa på att dra nytta av några andra egenheter med Googles operativsystem. Självklart kommer det att vara en tröskel att lära sig ett nytt system, men tröskeln kan slipas ned en hel del med inspiration och hjälp med tips, trick och smarta funktioner.

Några av dem är mer användbara för dig som journalist (exempelvis möjligheten att finjustera sekretessinställningarna på ett sätt som gör att telefonen blir svår att ta sig in i för en tjuv, men samtidigt hyggligt enkel att använda för dig), andra tillhör mer kategorin ”roligt” eller möjligen ”roligt men ska inte användas av en journalist”.

Det finns en rad sidor som listar kluriga tips och tricks, varav den mest omfattande jag hittat kommer från brittiska Guardian. Två andra finns hos PC Advisor och androidpit.com.

Och till sist, från Gizmodo, en artikel som bara beskriver vilka olika gester man kan använda på telefonen. (Men bara det är tolv stycken som you might not know about.)

Testet som visar värdet av ett bra tipssystem

Ingen reporter är bättre än tipsen man får från sina källor.

En dålig reporter kan förstöra en bra story men inte ens en lysande reporter kan göra en bra story där det inte finns nåt till att börja med. (Möjligen om man hittar på grejer – fiktion eller alternativa fakta – men då har man ju också upphört att vara reporter.)

Varje reporter och redaktion bör alltså försöka maximera sin tipsinput.

Föreningen grävande journalisters tidskrift Scoop har i senaste numret testat redaktionernas tipsmejl. Det är ett test som inte ger anledning till stolthet för de SVT-redaktioner som ingår, men som är en viktig ögonöppnare både för SVT och andra.

Vi har tidigare skrivit om tolv sätt att få fler tips, om betydelsen av att hålla koll på sina mejlkorgar om värdet av att ta sig an de tips man faktiskt fått.

Att ha bra rutiner för sin tipshantering är viktigt både för redaktionen och för den reporter som vill jobba med egna stories.

Att vara mottaglig för tips betyder inte att man ska göra nyheter av allt man får. Sannolikt måste den reporter som får många tips tvärtom bli bättre på att sålla och arbeta systematiskt med de tips man väljer att ta sig an.

Den som har en metod för mottagning, urval och bearbetning av tipsen ökar sina möjligheter radikalt, jämfört med den som inte har det.

Om man inte förstår det kan man göra följande tankeexperiment, utifrån Scoops test: föreställ dig att du kontaktar tre redaktioner med ett tips om ett allvarligt missförhållande.

En redaktion svarar efter en minut, en annan efter två timmar och en tredje efter två veckor.

Räck upp handen alla som sitter och väntar på det tredje svaret.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra: