Jag gissar att åsikterna går isär, men i mina ögon är de flesta journalister alldeles för försiktiga när de försöker nå ut på till exempel Twitter.
Det taggas och pingas alldeles för lite.
Nej, hashtaggarna är inget mystiskt kodspråk. De är sökord som blir till länkar och därmed skapar helt nya kontaktytor – intressestyrt i stället för styrt av vilka man råkat trycka ”Follow” på.
De som följer vissa taggar (eller för den delen sökord utan fyrkanter) gör detta för att de vill ha koll på sitt ämne. Vi gör dem helt enkelt en otjänst genom att inte använda taggen. Och vad värre är – vi gör oss själva och vår angelägna nyhet en otjänst.
Pingen då. Att nämna en speciell person (eller ett officiellt konto typ @svtnyheter) för att påkalla dennes uppmärksamhet. Det är inte heller något fult eller skamfyllt. Det är både begripligt, ofta påkallat och ibland rentav nödvändigt.
Jag har själv aldrig blivit upprörd över att någon pingat mig. Nej, allt jag får tips om gör jag inte nyheter av. Men jag gläds åt att folk ägnar tid åt att uppmärksamma mig på vad som i deras ögon är väsentligheter.
Och jag utgår helt fräckt från att andra resonerar ungefär likadant.
Hur tänker du om # och @? Låt höra i kommentarsfältet.
Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.
Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:
1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.
Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.
(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)
2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.
”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.
Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.
(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)
3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.
Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.
Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.
(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)
4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.
På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.
(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)
5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.
Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.
