september 2012 – Journalisttips

Nästa journalistiska kliv på sociala medier-stegen

Dagens journalisttips blir ingen långrandig historia. Micke har ju tidigare skrivit flera inlägg om hur man som reporter kan använda Twitter – men det finns ju andra tjänster i sociala medier-världen som det kan vara värt att ha koll på.

Det finns förmodligen en miljard artiklar om de här olika kanalerna, men den senaste tiden har sajten Read Write Web haft en serie om hur just journalister använder sig av Instagram, Pinterest, Google+ och SoundCloud:

Våga lämna Journalisttips trygga famn för ett ögonblick, surfa in till artiklarna ovan och framtidssäkra dig själv som reporter. 🙂

Hur blir man journalist?

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan.

Journalist är ett populärt yrke – trots alla utmaningar från sociala medier och gratis webbinnehåll, och trots alla rubriker om en usel arbetsmarknad.

Intresset tycks till och med överleva debatten om att alla är journalister – och debatten om att ingen kan säga vad en journalist är.

Hur når man då dit? Om man räknar en journalist som en person som kan försörja sig på sådant som större delen av omgivningen uppfattar som journalistik – vilka är då de klokaste vägarna dit?

Jag önskar att jag kunde skriva att alla vägar ligger öppna, att redaktionerna gärna plockar in människor med alla möjliga sorters bakgrund och utbildning. Men så är det ju inte, tyvärr. En journalistutbildning är ofta en förutsättning för att komma på fråga för ett vikariat – i många fall t o m för en praktikplats.

Om journalistutbildningar har det gjorts utredningar. I april presenterade Högskoleverket en genomgång av utbildningar på högskolenivå, där hälften fick kritik och JMG:s kandidatprogram toppade. Utredningen fick emellertid hård kritik – bland annat från kritiserade JMK i Stockholm som påpekade att de redan hade gjort om sina program i grunden.

Själv blev jag utbildad på den då (1991-94) nästan nystartade journalistutbildningen på dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall.

Den får ett bra resultat i Högskoleverkets rapport (om än inte lika bra som JMG), och framhålls som en utbildning som snabbt ger jobb i en kartläggning från Svenskt Näringsliv 2011.

Tidningen Journalisten har vid flera tillfällen följt upp vad som hänt med journalistklasser, och gjorde 2011 en genomgång av de största utbildningarnas egna uppföljningar (som tyvärr gällde olika avgångsklasser varför en direkt jämförelse inte låter sig göras).

De treåriga högskoleutbildningarna har generella fördelar i sina långvariga samarbeten med några av Sveriges mest eftertraktade arbetsplatser, och i att praktikperioderna är relativt långa och ofta rentav betalda (beroende på avtal).

Hur mycket praktiker jag än är tycker jag också det finns något i grunden positivt med att en del av utbildningen inte är direkt yrkesinriktad; man vill ställa sig två steg ifrån journalistrollen och diskutera dess plats i samhället, man vill ge blivande journalister ett perspektiv på journalistiken. Gott så.

Såväl HSV:s som Svenskt Näringslivs som Journalistens kartläggningar fokuserar på just de akademiska utbildningarna. Samtidigt finns en rad folkhögskolor vars journalistutbildningar har väldigt gott renommé ute på redaktionerna.

Till exempel kan konstateras att Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping levererat ett mycket stort antal anställda till Sveriges Radio genom åren. Skolan drivs av Svenska Missionskyrkan men tycks leverera rader av journalister frälsta på public service-radio.

Även folkhögskolor som Skurup och Kalix har gott rykte i branschen, och eleverna lyckas ofta skaffa sig fina praktikplatser runtom i landet. Det finns även andra, många andra folkhögskoleutbildningar för den intresserade; se Journalisten-länken ovan för en lista!

Utöver universitet, högskolor och folkhögskolor finns även några mer udda men mycket respekterade institutioner, som Poppius journalistskola i Stockholm, där många pluggar som samtidigt har ett jobb. Det finns även så kallade KY-utbildningar som lett folk i rätt riktning.

Hur ska man då tänka inför denna flora av journalistutbildningar? Här några tips på vägen:

Gör egen research! Fråga journalisterna på den arbetsplats där du helst skulle vilja jobba, hur de gjorde. Vilken utbildning tog dem dit? Chansen finns att samma utbildning kan göra samma sak för dig. Kolla om utbildningen själv följt upp vad som hänt med studenterna; JMG har gjort det länge och har uppmärksammats för detta. Sök själv efter ytterligare information. Nöj dig inte med mina sammanfattningar ovan utan läs själv t ex Journalistens artiklar!
Prioritera praktiken! Praktikperioden är den kanske viktigaste delen av hela utbildningen – i alla fall uppfattas den ofta så av studenterna. Den ger en konkret möjlighet att pröva vingarna på en professionell arbetsplats, och inte sällan blir praktikplatsen också platsen för det första sommarvikariatet. Kolla vilka praktikmöjligheter som erbjuds – och fråga vilka redaktioner man har möjlighet att komma in på. Om utbildningen inte vill ge några generella svar – be att få veta var årets praktikanter befinner sig.
Fundera på livet runt skolan! Vill du utforska urbant studentliv eller känner du dig mer lockad av ett intimt internat i lantmiljö? Kanske har du redan ett arbete eller en familjesituation som begränsar dina val på andra sätt. Låt dessa faktorer spela in – men sök bästa tänkbara utbildning inom ramarna.

Och när du sedan börjat utbildningen…

Jobba i skolan! Tro mig – det kommer att dröja innan du får den tid till kvalificerade journalistiska projekt som du får på en journalistutbildning. Och det kommer att dröja innan du så enkelt får svar på alla frågor du har. Du kommer visserligen också att svära över att intervjupersoner inte tar dig på allvar eftersom du inte ringer från en ”riktig” redaktion – men fatta vilken support du har från lärare, gästföreläsare och andra resurser…fatta och dra nytta av! (Jag misstänker t ex att tillgången till referensmaterial och databaser i vissa fall kan vara bättre på en utbildning än på många redaktioner där studenterna sedan förväntas jobba.)
Jobba utanför skolan! Nej, jag argumenterar inte för att man ska slita ut sig i unga år – men att skaffa sig inhopp på den lokala redaktionen, och/eller hoppa på eventuella (journalistiska) specialprojekt som ordnas vid sidan om lektionerna, och/eller köra ett frilansprojekt tillsammans med några kompisar på de lediga timmarna, och/eller ta över kårtidningsredaktionen eller skolwebben och förvandla dem till granskande journalistiska institutioner…allt detta ger värdefulla arbetsprover och stora pluspoäng i din erfarenhetsbok, och kommer att ge dig ett härligt försprång när det väl är dags för praktik och ”riktiga” vikariat. Det är dessutom väldigt roligt!
Koppla ihop teori och praktik! Många journaliststudenter gör en hård uppdelning mellan ”praktikämnen” och ”teoriämnen” – och de flesta sätter ett plustecken för de förstnämnda och ett minus för de senare. Jag skulle hävda att de teoretiska kunskaperna ofta är helt lysande att ha med sig ute i yrkeslivet. Om t ex fler journaliststudenter tagit sina metodik- och statistikkurser på större allvar, så skulle antagligen färre yrkesverksamma reportrar känna skräck inför undersökningar och siffror. Färre dåliga enkäter från smarta PR-konsulter skulle slinka igenom våra kontrollsystem – och fler goda granskningar och kartläggningar skulle göras av redaktionerna själva.
Koppla ihop utbildning och jobb! Ta tillfället i akt att bli specialreporter. Utnyttja de oceaner av tid (jag är inte ironisk) som erbjuds till övningsartiklar och specialarbeten – till att bli just den journalist du vill vara, inom det ämne du brinner allra mest för! Om du tänker igenom dina ämnesval några gånger extra under utbildningen, så kommer du att nå en kunskapsnivå som inte bara gör ditt slutarbete säljbart på frilansmarknaden – utan också ger dig en extremt god grogrund för egna granskningar och satsningar hos blivande arbetsgivare. Du utnyttjar helt enkelt studietiden till att sänka tröskeln för dina framtida projekt: vilken lokalredaktion du än hamnar på kommer du redan första dagen att kunna påbörja en egen artikelserie om begravningsbranschen, eller vardagsbrottsligheten eller arbetsmarknadspolitiken…eller vad nu ditt specialämne är.
Ha kul! Studietiden blir sannolikt en av de bästa perioderna i ditt liv. Du kommer att knyta kontakter som kommer att följa dig genom ett helt yrkesliv. Dessa personer ska du också ha roligt med! På puben lika väl som i redaktionssalen – över kaffekoppar lika väl som över skärmar!

Vilka är dina erfarenheter av journalistutbildningar? Vilka höjdare har vi glömt? Och vilka råd till blivande journaliststudenter har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Skriv utan distraktion

Jag har tidigare skrivit om programmet som gör att man med hjälp av ljud kan stänga ute störande arbetskamrater i kontorslandskapet så att man kan koncentrera sig på sitt manus.

Vissa pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden

Men kanske är det inte bara ljuden som är problemet? Kanske dyker det upp chattmeddelanden från vänner, e-brev som pockar på uppmärksamhet och tt-flashar som blinkar rött? Kanske är det allt runt omkring på skärmen som gör att koncentrationen inte riktigt vill infinna sig.

Det finns flera olika textredigerare som hjälper till med det här. Om man googlar på ”distraction free text editor” får man en mängd förslag. Ett mycket enkelt alternativ är Quabel som inte bara gör exakt det den ska – utan dessutom gör det som onlineapplikation. Eftersom hela poängen med den här genren av verktyg är att de ska vara enkla och inte innehålla en massa finesser, så fungerar de förstås utmärkt som webbapplikationer.

Du kan registrera dig och spara i molnet - men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det — Du kan registrera dig och spara i molnet – men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det

Det går utmärkt att registrera sig som användare av Quabel – men det går också alldeles utmärkt att bara skriva sin text direkt, och sedan ladda hem den (”Publish”) i pdf-, docx-, odt- eller text-format.

För oss etermediemänniskor är det förstås extra attraktivt att programmet erbjuder inte bara ett mått i antal ord, utan dessutom två mått i tid för att beskriva textens omfång.

Längst ner på skärmen framgår hur lång tid det tar att läsa texten (reading time), respektive hur lång tid det tar att läsa upp den (speaking time). I inställningarna kan man ställa in om man spekar snabbt (sportreferat?) eller långsamt (runor?), i tre steg. Det kan verka lite trubbigt, men bör fungera.

Sport eller runa? Välj hastighet efter ämne, humör och personlighet

Den som gillar att sätta upp mål i siffror, kan göra också det i inställningarna. Man kan till exempel välja att målet är två minuter speakat.

Två minuters prata om landstingets senaste revisionsrapport på gamla arkivbilder? Inga problem!

Då får man en mätare längst upp på skärmen där man ser hur nära målet man är. Redaktörerna måste emellertid vänja sig vid att lägga ut jämna minuter i fortsättningen, eftersom det inte går att ange sekunder eller decimaler.

Halva manusjobbet återstår innan det är dags att gå in i redigeringen

Tycker du inte att det blir tillräckligt störningsfritt i webbläsaren? Dess flikar syns ju fortfarande – med alla dess störningsmoment. I så fall använder du bara webbläsarens helskärmsläge. I Chrome når man det genom att trycka på den gamla hederliga funktionstangenten F11. Och lämnar det igen genom att trycka på F11 en gång till.

Vill du hellre ha ett vanligt program som du kan installera på din dator? Make Use Of tipsar i en bloggpost om ett helt gäng störningsfria redigeringsprogram. Vilket är din favorit?

Tio mobilappar som förbättrar din dag

När man läser och pratar med nördar får man lätt intrycket att alla människor konstant byter ut innehåll och ändrar inställningar på sina mobiler.

Men så är det ju inte. Det lär finnas många smartphone-användare som aldrig laddat hem en enda app.

För den intresserade därför: en lätt spretig och helt inkomplett lista över några av de appar jag själv haft störst glädje av under mina år som smartphoneanvändare.

(Nej, allt är inte ”arbetsverktyg”. Men allt gör din dag lite lättare och därmed dig till en bättre journalist!)

(Och nej, allt finns inte till alla mobilsystem. Jag har utgått från Android-versionerna och länkar till Iphone-versionerna när jag hittat såna; tipsa gärna om kompletteringar! Kan också tipsa om sajten Alternativeto.net som hjälper oss upptäcka varianter över operativgränserna.)

1. Shush!
Den gör bara en enda sak. Men när du använt den ett tag förstår du inte varför inte funktionen varit inbyggd från början. I alla telefoner.

När du sänker volymen på ringsignalen till noll öppnar Shush! ett klockreglage. Hur länge vill du ha signalen avstängd? 15 minuter? En timme? Tre? Eller tills vidare? Det är bara att välja.

Det är väldigt smart.

(Shush! finns mig veterligt bara till Androidmobiler.)

2. SwipePad
Du befinner dig i webbläsaren och vill kolla kalendern. Eller du är i kalendern och vill ändra ljusstyrkan på skärmen. Eller du är inne i inställningarna och kommer på att du måste kolla en grej i webbläsaren. Hur gör du?

Min gissning är att du trycker på ”Hem”-knappen och sedan går via startskärmen till nästa app. (I värsta fall via ”applådan”.)

Jag drar med fingret. Drar från övre högra kanten av skärmen och får en meny med tolv destinationer jag själv valt.

I grundversionen (gratis) kan detta vara appar, vilka som helst, och du kan alltså ”svepa” direkt från webbläsaren till kalendern eller tvärtom om du vill.

Men om du är beredd att betala några kronor får du tillägg som gör ”svepandet” ännu mer kraftfullt: du kan t ex lägga in vilken widget som helst som genväg! Själv har jag en för att skapa en ”New task” i mitt att göra-program, en annan för att snabbt hitta avgångarna från busshållplatser i närheten av där jag är, en tredje för att ändra inställningarna för ljusstyrka, skärmrotering och wifi…

Alternativ: Smart Taskbar (det finns flera).

(Har inte hittat någon motsvarande app till Iphone.)

3. Opera Mini/Mobile
Många klagar över sina mobilers webbläsare utan att någonsin testa någon annan. Det skulle jag säga är felriktad energi.

Norska Opera har en webbläsare för traddatorer, men det är i mobilversionerna man glänser. De är snabbare än de inbyggda, har massor av inställningsmöjligheter och en synkfunktion som gör att man aldrig mer måste ägna tid åt att lägga upp sina bokmärken och inställningar när man byter mobil.

Förklaringen till snabbheten ligger i att Opera komprimerar innehållet – läs: bilderna – och den stora skillnaden mellan Mini och Mobile är såvitt jag förstår att den sistnämnda gör det i mobilen medan den första gör det på Operas servrar. Mini lämpar sig därmed bäst för enklare mobiler; själv körde jag den med gott resultat redan på mina gamla osmarta Nokia- och Sony Ericsson-lurar.

Alternativ: Chrome, Dolphin. (Det finns flera. Fr o m Androids version 4, Ice Cream Sandwich, har också den inbyggda Android-webbläsaren ryckt upp sig också. I dag har den en mig veterligt unik liten konkurrensfördel: den kan göra sidorna inverterat svartvita. Vit text på svart bakgrund alltså; mycket vänligt mot mobilbatteriet!)

(Opera Mini finns även till Iphone.)

4. Jorte
Har du en smart mobil med stor skärm så har du antagligen någon gång frågat dig varför det inbyggda kalenderprogrammet inte klarar av att visa mer information i vecko- och månadslägena. Typ text.

Om du aldrig ställt den frågan är det dags att göra det nu.

Och dags att kolla in Jorte, som lyckas göra både en- och tvåveckorsvyer med fullt läsbar textinformation. Ja rentav en månadsvy – men där blir läsbarheten i praktiken avhängig av storlek och upplösning på din skärm.

Jorte innehåller också en att göra-lista som kan synkas med Google Tasks.

Alternativ: Pocket Informant (det finns flera).

(Jorte finns inte till Iphone, men där finns bl a just Pocket Informant.)

5. Pulse News
Oavsett om du är en fena på RSS, eller nyfiken novis, eller aldrig testat eftersom du inte begripit poängen, så tror jag du som journalist lockas av tanken på ”uppdaterade nyheter inom dina intresseområden samlade på ett ställe snyggt presenterade”.

Pulse erbjuder ett utseende som är betydligt snyggare än de flesta ”vanliga” RSS-läsare, och samtidigt alltså en möjlighet att välja sina flöden, som ingen webbläsare gör.

Perfekt för dig som till exempel har ett RSS-konto men sällan går in och kollar flödena eftersom de är så tråkigt presenterade (t ex i Google Reader, varifrån du enkelt plockar flöden direkt till Pulse), eller för dig som vill kunna skumma nyheterna inom området ”mobiler” – eller för den delen ”amerikansk politik” – utan att behöva hoppa fram mellan 30 olika sajter.

(För RSS-novisen: vi har tidigare skrivit om hur du prenumererar på vilken sajt som helst med RSS, hur du kan hålla koll på Googles framtida sökningar med RSS, och Elias har dessutom gjort en fin kom igång-video.)

Pulse kan bli den perfekta kompanjonen till ditt mödosamt upprättade Google Reader-konto – eller startas från scratch med ”några bra tidningar och bloggar”, som du kan hitta direkt inuti appen utan att någonsin behöva närma dig en RSS-kurs!

Utöver de flöden som appen föreslår, och alla du själv skapat med Google Reader, så kan du också koppla Pulse till ditt Facebook– eller Twitter-konto, och på så sätt få flöden av dina vänners länkar.

Alternativ: Flipboard, Google Aktuellt, Feedly, Taptu (finns flera). (Obs! Se uppdatering nedan.)

(Pulse News finns till Iphone.)

6. Prisjakt
Som nörd, konsumentreporter och konsument känner jag förstås ett särskilt ansvar för att hålla koll på prylmarknadens utveckling.

Varje gång jag står inför ett inköp – eller blir tillfrågad om råd av någon vän eller släkting – försöker jag skaffa mig en bild av marknaden i fråga. Då är appar som denna oslagbara. En del gånger har de rentav räddat min dag – och då framför allt genom att de fått mig att avstå köp som kändes betydligt mer fördelaktiga när man först såg dem i butiken, än när man kunde ställa dem i relation till den övriga marknaden.

Alternativ: Pricerunner.

(Prisjakt finns till Iphone.)

7. Resrobot
Oavsett om du reser i tjänsten eller privat så vill du förstås veta vilka resealternativ som står till buds. Och du vill då inte behöva hoppa fram och tillbaka mellan tågföretagets och flygbolagets hemsida – och kanske också Google Maps för att uppskatta hur lång tid resan tar med bil.

Resrobot ger dig den första överblicken. Den har inga priser men inkluderar så många tidtabeller att du i princip kan planera resan från dörr till dörr, så länge den görs inom Sverige.

(Resrobot finns till Iphone.)

8. Wunderlist
En del människor är besatta av att göra-listor och ”Få det gjort”-system. GTD – Getting Things Done – skulle om den inte utövades av kontorsarbetare i respekterade yrken ses som en typisk skum subkultur som frodas på webben. (Nu ses den inte som skum annat än av den överväldigande majoritet som inte tillhör den.)

Andra hatar tanken på att försöka strukturera sitt liv, sitt jobb eller sin dag med hjälp av listor.

Men majoriteten tillhör nog ingen av dessa extremer. De allra flesta gissar jag ser poängen med att göra-listor, men har inte för avsikt att bygga upp system som inkluderar varje liten aspekt av livet.

Jag måste erkänna att jag tillhör den första gruppen. Samtidigt som jag är frisk nog att förstå att de flesta tillhör den sista.

Därför blir mitt att göra-tips inte någon avancerad ”kan göra allt”-app. Utan en som är känd för att vara väldigt enkel att komma igång med, och rolig och snygg att använda.

Personligen har jag testat den vid särskilda tillfällen, för särskilda projekt. Jag älskar utseendet, och att man på datorn kan rangordna sina punkter precis som man vill. Men jag blir samtidigt irriterad över att detta inte låter sig göras i mobilen, och över att det saknas indelning efter sammanhang/kontext. (Samtidigt kan man ju skapa olika listor och ge dem kontextnamn…)

En bra startyta för den som inte har jättekoll och vill börja någonstans är det i alla fall. För den som vill gå vidare finns sedan en uppsjö av olika mer avancerade alternativ.

Några exempel: Ultimate To-Do List, Astrid, Remember the Milk (finns många).

(Wunderlist finns till Iphone.)

9. SlideIt
Tangentbord på mobiler är sällan kul. Dessutom var det som om utvecklingen började om när vi lämnade ”knapptelefonerna” till förmån för de smarta ”helskärmarna”. I knappvärlden hade T9 med sina smarta förutsägelser utvecklats till nästan-fulländning, men nu var vi plötsligt tillbaka på noll med en-knapp-i-taget-tryckande.

Den mest revolutionerande nyheten bland smartphonetangentborden har i mina ögon varit ”svep-tangentborden”. Huvudkonkurrenterna heter Swype och SlideIt. Den förstnämnda följer med flera mobilmodeller gratis (bl a från jätten Samsung) medan den senare lätt hittas i Google Play.

Vilken man föredrar är en smaksak – men om man råkat få en mobil med inbyggt Swype kan man ju börja med att testa det. Utan förinstallerat Swype är tröskeln lägre för SlideIt, som finns i testversion i Play.

Att börja skriva ”svepande” går fortare än man tror; jag var själv länge skeptisk innan jag testade men i dag är jag glad att jag tog steget – och jag blir frustrerad varje gång jag måste skriva i en mobil som bara tar bokstav-för-bokstav.

Alternativ: TouchPal (gratis), SwiftKey (bokstav för bokstav men med en fantastisk nivå av förutsägelse; gissar både nästa bokstav och nästa ord – och nästa och nästa och nästa…).

(Appar som ersätter standardtangentbordet finns såvitt jag vet inte för Iphone.)

10. Aldiko
Om du äger en smartphone eller en surfplatta är sannolikheten stor att du testat eller funderat på att testa e-böcker. I så fall behöver du en läsare och Aldiko är en sådan.

Till skillnad från några av konkurrenterna är den inte knuten till någon särskild nätbokhandel, och det är relativt lätt att sätta upp sitt lokala bibliotek som ett ställe att ta hem böcker från. (I princip alla svenska e-böcker verkar snabbt hamna på de virtuella biblioteksböckerna.)

Naturligtvis är lånetiden begränsad (30 dagar då jag lånat) men till skillnad från i den analoga världen riskerar man aldrig någon straffavgift, och kan enkelt låna om boken man inte hunnit läsa ut.

För en journalist kan detta rentav vara ett tidsbesparande jobbverktyg, i alla fall den dag man sätts på att göra nyhetsinslag utifrån något avsnitt i en aktuell bok (har hänt mig). Till skillnad från i bokens analoga upplaga kan du dessutom göra fritextsökningar och slipper vara hänvisad till ett mer eller mindre begåvat register.

Alternativ: Kindle (kopplat till Amazon), Dito (Bokus).

(Aldiko verkar inte finnas till Iphone, men däremot finns ju t ex Kindle-appen.)

Detta var min flora för dagen. Fyll gärna på med egna tips i kommentarsfältet! (Tror fler Iphonealternativ kommer att vara efterfrågade…) Vill du ha fler apptips? Ett alternativ är att googla ”best apps” (och avsätta några timmar till att gå igenom resultaten), eller kolla in våra tidigare tips om appar (och ”knappar”) som hjälper till med research och textsparande. Där kan man tala om arbetsverktyg!

Uppdaterat 120929: Efter att ha hårdtestat Pulse-alternativet Taptu ett tag skulle jag vilja ge det en stark rekommendation, av ett speciellt skäl där Pulse kommer till korta: om den aktuella sajten inte lägger upp hela texterna i sina RSS-poster så får du med Pulse upp en länk du måste trycka på för att nå hela texten. Taptu hämtar hem hela texten. Suveränt smidigt om ni frågar mig. Och ett snyggt gränssnitt därtill (så likt Pulse att vissa pratar om plagiat).

Uppdaterat 130618: Numera finns Swype i Google Play så jag la in en länk dit. Och tröskelargumentet emot det har fallit. Samtidigt får ju nu även SwiftKey räknas som en kraftfull konkurrent på ”svep-området” – med sin kombination av sveprörelser och avancerad ord-förutsägelse.

Vem ska bråka nu?

Det öppna samhället med dess tryck- och yttrandefrihet är grunden för allt det vi gör i vårt yrke. På journalistutbildningen kom jag första gången i kontakt med Anders R Olssons böcker och hans argumentation. Jag blev såld direkt.

Tryckfrihetsförordningen visade sig vara en ruskigt intrikat men listig skapelse, där ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarskydd och meddelarfrihet alla hängde ihop. Tryck- och yttrandefrihet hanterades åtskilda och Anders R Olsson kunde argumentera för varför det var riktigt.

Elva år senare skulle jag inte kunna återupprepa argumentationen, men då kändes det som en uppenbarelse. Särskilt tryckfrihetsförordningens andra kapitel om allmänna handlingars offentlighet gjorde starkt intryck på mig. I ”Yttrandefrihet & tryckfrihet. Handbok för journalister” var allt klart och redigt.

För vår offentlighetsprincip brukar officiellt anges tre motiv:

1. Rättssäkerheten. När staten fattar beslut om enskildas rättigheter och skyldigheter innebär offentligheten att ämbetsmännen, om de avviker från principen att behandla alla lika och enligt lag, snabbt avslöjas.

2. Effektiviteten. Lättja, inkompetens, dålig organisation m.m., avslöjas snabbare om myndigheternas arbete utförs offentligt/öppet.

3. Demokratin. Genom att de väldiga mängder information som myndigheterna samlar in för olika ändamål är tillgängliga för alla, kan medborgarna skaffa sig mer och bättre kunskap och, eftersom kunskap är makt, ett starkare inflytande.

Det ligger sanning och substans bakom alla tre motiveringarna. Offentlighetsprincipen är därför värd att kämpa för – värd att försvaras när den attackeras, värd att vidgas i flera avseenden.

Nu är Anders R Olsson borta och frågan är vem som ska bråka nu. Vem fortsätter oförtrutet att skriva knivskarpa debattartiklar med argument som inte går att slå hål på så snart makthavarna försöker rucka på våra grundlagsskyddade rättigheter? Vem tar fajten nu?

År 2008 gav han ut ”Att stänga det öppna samhället” om hur personlig integritet allt oftare kommit att användas som argument för minskad insyn. Till slut konstaterade han, sakligt och vasst:

Det är inte alltid underbart att vara människa bland människor. Man möter sådana som luktar illa, som smittar med sina förkylningar, som inte håller pli på sina hundar. Man möter typer som är påstridiga, störande eller obehagliga på annat sätt. Man hamnar i konflikter. Man känner sig ständigt otillräcklig och ofta direkt misslyckad i det sociala livet.

Men när vi har blivit så ömtåliga att vi inte orkar med de påfrestningar det innebär att leva i ett öppet samhälle – när vi istället ger efter för impulser att dra oss undan, stänga ute, dölja vår identitet, kräva förbud mot det vi tycker illa om – då är det själva den sociala friheten som tynger oss. Vår strävan handlar inte längre om personlig integritet utan om isolering. Det är fel väg. Den leder oss mot något som är värre än att vara människa bland människor.

Nu är det vi andra som får hjälpas åt att se och varna för hoten mot det öppna samhället, nu då inte Anders R Olsson bråkar längre.

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

Gör en enkät skitfort

Du som har ett e-postkonto hos Google får inte missa alla andra verktyg som finns där. Gmail är bara toppen av ett isberg – där finns också till exempel en kontorssvit med enkla motsvarigheter till Microsofts Office-paket. Och det är klart att om man jämför med det senare, så kommer man att sakna funktioner – men här finns också sådant som man inte hittar någon annanstans.

Som reporter drar man sig ibland för att göra enkäter, eftersom det kan vara lurigt att formulera vettiga frågor (som inte ger en tjänstmannauppläxningar om definitioner med vändande post) eller vara tidsödande att sammanställa.

Men tänk om det sistnämnda inte behöver vara sant! Tänk om de kan sammanställa sig själva. Då är ju halva jobbet gjort! I Googles kontorssvit kan man inte enbart skapa ordbehandlingsdokument och kalkylark – man kan också skapa enkäter. Välj ”Form” då du klickat på ”Create” i Google Drive.

Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp

Längst ner i bilden syns länken till formuläret som du bifogar till det mejl du skickar till dem du vill att de ska svara på enkäten. Det kan ju finnas en förtroendepoäng i att skicka mejlet från din jobbadress.

Då respondenten fyllt i och skickat in sitt formulär så dyker svaren genast upp i ett kalkylark i din Google Drive.

Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt

Här kan man jobba med datat som vanligt i ett kalkylark och göra de beräkningar man är intresserad av. Man slipper alltså det där steget med att samla ihop alla brev eller mejl och bocka av hur många som svarat ditten eller datten på olika frågor. I stället kan man gå direkt på att generera statistik.

Ids du inte ens det? Översikten går att få i diagramform automatiskt.

Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt

Och ja, i bilden här ovan kan grafikern direkt högerklicka på diagrammet och spara ner det som en bildfil, i stället för att ni ska missuppfatta varandras anteckningar en hel dag och upptäcka felen precis innan ni tänkt gå hem.

Vill du veta lite mer handfast om hur man går tillväga? Åsa Kronkvist på Högskolan i Kristianstad har gjort ett helt gäng handledningar på Youtube. Den första ser ut så här:

Uppgifterna lagras ju hos Google, så du får förstås fundera över vilken typ av uppgifter du vill samla in på det här sättet. Jag föreställer mig att det kan vara ett praktiskt sätt att samla in information från till exempel tjänstmän hos alla kommuner i ett visst spridningsområde. Eller alla länsstyrelser i ett visst land, eller något åt det hållet.

Lycka till!

Uppdaterat samma dag (av Micke): Den som vill läsa mer om olika sätt att gräva med publiken, inklusive kloka tankar i kommentarerna kring t ex Googles roll, rekommenderas denna post.

6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Lördagsmys: Jobba med data

I dag tipsar Journalisttips om lite skön lördagsunderhållning. Vi som sitter och undrar om inte datajournalistik skulle kunna vara något för oss – har en, vad det verkar, outsinlig källa till information på webben.

Ett gäng datajournalister har skrivit ihop en bok i ämnet – som ligger ute till fri läsning för alla som vill! The Data Journalism Handbook finns också i tryckt betalversion för den som föredrar det.

The Data Journalism Handbook finns gratis på nätet

Boken innehåller avsnitt med rubriker som ”What Is Data Journalism?”, ”Why Journalists Should Use Data”, ”Why Is Data Journalism Important?” – och ”How to Hire a Hacker”. Boken innehåller också ett helt kapitel med fältstudier.

Och på slutet kommer det roliga då datan väl är insamlad och sammanställd – nämligen att presentera den på ett tilltalande sätt för publiken så att budskapet når fram. Ungefär som Hans Rosling gör:

Så hittar du utrikes nyheter om ditt ämne

Härom dagen gjorde jag en variant av mytomspunna elfte tipset i min post om hur man hittar nyheter.

Jag gjorde nyhet av någon annans nyhet.

I detta fall var det kollegorna på norska NRK som följt bantningsföretaget Healthzone i spåren till Estland. Deras granskning visade att bolaget inte stod att finna på någon av de adresser de uppgett, man kunde inte ens hitta den uppgivna vd:n på hans påstådda hemadress.

NRK:s motsvarighet till Plus, med det stencoola namnet FBI, hade sänt reportaget några dagar tidigare, men för en svensk publik var det förstås helt nytt.

Allt oftare spränger våra stories nationsgränserna. Det kan handla om ett estniskt bantningsbolag som säljer kryddblandningar i Sverige och Norge, eller ett svenskt jättebolag som gör affärer med diktaturer. Flyktingöden, bärplockare, turistströmmar…stora eller små stories går över gränserna ofta och snabbt.

Och vi vill förstås veta när de ämnen vi är intresserade av uppmärksammas i andra länder!

Jag har tidigare rekommenderat Google Alerts som ett verktyg för att hålla koll på ämnen på nätet – ”fiska i framtiden” efter nyheter var de än dyker upp.

Tyvärr fungerar Google Alerts inte särskilt bra för att hålla koll på utrikes omnämnanden, helt enkelt eftersom det inte finns någon möjlighet till landsavgränsning (som jag kunnat hitta). Eventuella utrikes stories kommer att drunkna i alla som hittas här hemma.

Dock finns en fiffig omväg via Google News, alltså Googles speciella nyhetssökmotor, som har olika internationella editioner.

Låt oss säga att vi vill följa vad amerikansk press skriver om Telia i spåren av Uppdrag gransknings avslöjanden.

Då börjar vi med att välja den amerikanska versionen av Google News. Landsväljaren är numera tydligt placerad strax under sökrutan. Alla länder finns tyvärr ännu inte, men USA tillhör av någon anledning inte de bortglömda.

(När du gjort valet kommer du att märka att du hamnar på en slags löpsedel för amerikanska nyheter, som kan vara nog så spännande att fastna i en stund. Men stålsätt dig nu och läs vidare!)

När vi valt USA-versionen gör vi Telia-sökningen precis som vanligt, och får då en träfflista som (under en – gissningsvis sponsrad – svensk länk till Telias hemsida) toppas av Reuters kvällstelegram om UG:s avslöjande.

Vi vill nu prenumerera på denna US-News-sökning, och hoppar därför längst ned på sidan. Här kan vi välja – precis som i Google Alerts – mellan att prenumerera via e-post eller via RSS (lilla orangea knappen). Om RSS-lösningen krånglar (vilket den gör ibland för mig) kan man försöka hitta fram till själva feeden (på väg till Google Reader finns en liten Feed-knapp på den förhandsgransknings-sida som dyker upp) och copy-pasta feedens webbadress (biten som kommer efter view-source:) till sin Google Reader. (Hur man startar prenumerationer på feed-adresser visar ju Elias förtjänstfullt här.)

Om sökordet är ovanligt hos den aktuella News-editionen kan man räkna med att det i träfflistan också kommer att dyka upp träffar från andra länder – till exempel Sverige om det handlar om Telia – men resultaten du sedan får i din prenumeration kommer ändå att i huvudsak vara land-specifika.

Vad ska man då använda detta till? Tja, några exempel:

Har ni ett företag som är verksamt på en konsumentmarknad i utlandet? Håll koll på vad som skrivs om dem där!
Har ni ett viktigt bolag på orten med utländska ägare? Håll koll på deras aktiviteter i hemlandet. (Omvänt förstås svenska bolag med aktiva dotterbolag eller filialer i andra länder.)
Bedrivs det forskning vid ert universitet eller universitetssjukhus som kan tänkas få spridning? Håll koll på i vilket mån den uppmärksammas i andra länders nyheter.
Har orten ett rockband, en konstnär eller en författare som påstås fira internationella triumfer? Håll koll och var först med nyheten om nästa fina pris vederbörande kammar hem på obskyr festival i fjärran.
Blir er/a kommun/er uppmärksammade i sina vänorter?
Och viktigast förstås: hur ofta blir er redaktion creddad av utländska medier? 🙂

Lägg gärna in en internationell prenumeration för mycket än en för lite (så länge du inte väljer ord som ger för många träffar). Du behöver bara göra sökproceduren en gång, medan utdelningen kan bli flerfaldig åren som följer.