Månad: januari 2013

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)

Gör ett tidsklipp

Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna

Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.

Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.

Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.

Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.

Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.

Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.

Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.

Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.

Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.

En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.

Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.

Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).

Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.

Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂

Så drar du nytta av agenter och larm

Nej, det handlar varken om säkerhetstjänster eller blåljusnyheter.

Det handlar om den typ av tjänster som gör det möjligt för oss att följa ett ämne, en person eller ett begrepp utan att själva göra aktiva sökningar varje dag.

Ett bas-exempel är Google Alerts, som vi skrivit om tidigare. Men även sökords-kolumner i Tweetdeck är ju ett slags alerts – man blir uppmärksammad varje gång ett visst begrepp dyker upp på Twitter.

Och ganska många nättjänster som riktar sig till journalister erbjuder också olika typer av agentverksamhet, exempelvis nyhetsbyrån Siren och bevakningsföretaget Retriever.

Envar kan nog förstå poängen med att snabbt få kännedom om ifall en tung politiker dömts för brott – eller om ett skumt företag uppmärksammas av en lokaltidning i en helt annan del av landet.

Samtidigt vet jag att många drar sig för att börja använda larmverktygen, av rädsla för att drunka i information – eller åt andra hållet: för att man inte tror att de ska ge någonting.

Jag har själv upplevt både överflödsproblemet och tomhetsfrustrationen, och har därför mejslat fram några grundregler för mig själv kring detta med larm och agenter. Håll till godo – och testa gärna och hör av er med egna erfarenheter:

1) Tänk framåt! Vilka stories vill jag ha koll på nästa nyhetsutveckling av? Vilka personer är så intressanta för vår redaktion att vi vill veta varje gång de omnämns? Försök få in en rutin av att ”fiska i framtiden”. Det kan antingen formaliseras till en redaktionell rutin – planeraren går igenom redaktionens larmbehov en gång i månaden – eller göras ad hoc när någon kommer att tänka på det. Bäst är kanske att kombinera metoderna: försöka att få till en redaktionell rutin men också lämna dörren öppen för den reporter som vill köra själv.

2) Tänk på begreppen! Det fanns en gång ett företag som hette Alphacash som var inblandat i en bedrägerihärva kring kontokort. Alphacash var ett fantastiskt sökord – eftersom det (då) inte fanns nånting alls annat på nätet som hette så.

Ni har hört det förut: ”Backa Elias Bondpä” är ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson” – och det gäller förstås i framtidsfisket precis som i vanliga bakåt-sökningar. Men tänk på att det allmänna kan kompletteras till något mer specifikt. ”Mikael Pettersson” + reporter + svt kan vara en sökning som ger träffarna man är intresserad av. (Tänk på att olika larmtjänster kan ha olika regler för hur man kompletterar begrepp: den enes ”+” kan vara den andres ”AND” – och hos den tredje behövs kanske bara ett mellanslag.)

3) Välj intensitet! Handlar det om en nyhetsutveckling där du vill veta nästa steg minuten efter att det inträffat? Då kan det vara en poäng att be om larm i realtid, ”när-det-händer”. Men handlar det om att hålla koll på ett bolag som du gjorde ett gräv om för ett år sen, eller planerar att göra något på om ett halvår, då kan du nog nöja dig med att få ett mejl om dagen. Hos till exempel Google Alerts kan man också ställa in nivån för vilken typ av träffar man vill ha; ”allt” eller bara sånt som Google betecknar som ”bästa”-träffarna.

4) Justera! De allra flesta tjänsterna erbjuder en möjlighet till redigering av larm. Det vill säga det är enkelt att gå in och göra en sökning mer allmän eller mer exakt, beroende på vad man får för typer av träffar. Känner du dig spammad av agenterna? Kväv reflexen att bara svära åt eländet och gå i stället in på sajten och gör något åt saken!

5) Fler OR = färre larm! Du behöver inte skapa en separat agent för varje ord eller begrepp du är intresserad av. Du kan använda OR-begreppet (eller motsvarande) för att lägga in flera begrepp i samma sökning. ”Askersund OR Nora OR Örebro OR Kumla” för den lokalreporter som ska bevaka dessa kommuner t ex. (Handlar det just om kommunerna är kanske ”Askersunds kommun” att föredra.)

6) Testa! Det här är egentligen det enda tips du behöver 🙂 Det är bättre att göra fel och korrigera än att aldrig komma igång. Ett larm som översköljer dig med meningslösa träffar kan du lätt radera eller korrigera. Det larm du aldrig startat kommer aldrig att berätta för dig vad du missar.

Eller förresten: du kan kolla in konkurrentens nyheter dan därpå.

Det brukar vara en motivation så god som någon.

Tala tydligt – men på rätt sätt

Det finns en del myter om vad det är att vara tydlig då man speakar. Tydlighet handlar ju om att den som tar del av inslaget ska begripa vad man vill ha sagt.

Ofta snöar vi in på själva texten. Vi funderar på om ett visst ord är begripligt eller inte. Är det för mycket av ett fackuttryck? Fattar bara akademiker? Eller bara bilmekaniker?

Men det handlar inte bara om orden. Det handlar om meningarna, och det handlar framför allt om hur vi säger dem, hur vi betonar, om det går upp eller ner, och så vidare.

Ibland får man för sig att det är svårt att förstå om vi talar för snabbt. Men en långsamt läst text, utan någon energi, ett monotont elände utan engagemang – är inte lätt att ta till sig. Den är bara trist. Och svårtillgänglig just därför.

I stället handlar det om att gasa och bromsa, och göra vettiga pauser. För om vi drar på rätt ordentligt då vi pratar om enkla saker, för att sedan sakta in, pausera, betona och verkligen visa med rösten hur de komplexa delarna hänger ihop – så har vi råd med båda.

Vi behöver inte rasa på i idiottempo genom hela texten, för att allt vi vill ha sagt ska få plats. Men vi ska inte heller tro att vi blir intressantare bara för att vi pratar långsamt.

Poängen är att vi måste gasa och bromsa samtidigt. Som cheferna brukar säga.

Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Sluta ljuga om brist på tid för soundbites

Jag brukar argumentera för att använda ljud i inslagen, soundbites, för att göra dem lite mer levande. Ett motargument man kan stöta på är att man inte har plats. Man skapar en motsättning mellan speakar och synkar, som anses stå för fakta, och soundbites och miljö – som bara anses vara ”form”.

Mot det finns det åtminstone två goda motargument.

För det första finns det ingen sådan motsättning. Formkänslan gör att du kan förmedla fakta med hjälp av soundbites och bilder. En rosa himmel bakom alla poliserna säger väl att ”det var vid en gryningsräd som polisen hittade bevisen”? Är det intressant om det var 2.000 eller 3.000 demonstranter? Nog ser man på bilderna att det var rätt många?

För det andra får de visst plats. För en hel del fakta är ganska värdelösa. Inte därför att de är fakta, utan därför att ingen minns den om inslaget i övrigt är för trist och dött. Hur lång tid tar det att säga ”Det var vid fyratiden i morse som poliserna slog till på Stora torget mitt i centrala Sundsvall”? (Jo, sådant där sägs.) Det tar förstås inte många sekunder, men det är ju i de termerna vi resonerar då vi säger att vi inte har plats. Vi kan visa bilderna lika länge, med atmosfärljudet uppdraget, och lägga en skylt där det står ”Stora torget Sundsvall”. Då har vi förmedlat samma information och gjort det på samma tid – men mera levande.

Så – sluta ljuga om att ni inte har plats för soundbites!

Gästblogg: Den enes hemlighet…

Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.

Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD

Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.

Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.

Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.

Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.

”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.

Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.

Vad göra?

Hemligt var det.
Hemligt var det.

Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.

I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.

Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.

Metoden har använts med framgång av många journalister.

Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.

Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.

Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.

Ibland ordnar du en topp på sidan sex.

Metoden är densamma.

Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.

 

Bo Torbjörn Ek

Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!

Spara programmen till senare

Äntligen lyckades min högsta chef ta sig igenom nyhetsbruset med budskapet att alla våra kanaler ska sändas live på nätet. Det var välkommet. Jag har ingen aning om vad det är för rättighetsförhandlingar som gått i lås, men vet ju att tjänstemän som vandrar i korridorer och 34-åriga ynglingar i blåljussken uppnår verkshöjd i den här delen av världen.

Ännu verkar det finnas knutar att lösa. På radiosidan kan vi ju sedan länge ladda hem poddprogram till mobilen, så att vi kan höra programmen också då vi saknar bra uppkoppling. Dit har våra chefer och jurister på TV-sidan nog en bit kvar.

Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag
Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag

Tills vidare får man försöka klara sig själv. Sajten Pirateplay utvecklar verktyg för att kunna spela in sådant som streamas från de svenska Play-tjänsterna, bland annat SVT Play. Med hjälp av deras program Pirateplayer kan man enkelt bläddra igenom innehållet och sedan strömma det till sin egen dator, eller spela in strömmen.

Enstaka nyhetsinslag som vi producerar på mitt jobb lyckades jag inte hitta då jag snabbkollade, men en hel sändning går fint att ladda hem till sin egen dator. På så sätt kan man till exempel ladda hem gårdagens sändning medan man duschar, föra över den till plattan medan man borstar tänderna och därefter kolla på den på bussen på väg in till jobbet i lugn och ro – även om täckningen på vägen är usel.

Tidnignen Datormagazin som i sitt senaste nummer tipsar om programmet (under den vitsiga rubriken ”Spara på strömmen”), hade inte lyckats nå SVT för en kommentar – men skriver i en faktaruta att ”branschens parter [tycks] vara överens om att privatkopiering är lagligt” – till skillnad från piratkopiering. Då handlar det alltså om att vi ”spelar in” för eget bruk och inte sprider vidare materialet till andra.

Tillägg: Då jag påbörjade det här blogginlägget, så gick det utmärkt att nå Pirateplay. Då jag färdigställe det verkar sidan inte fungera. Jag vet just nu inte vad det beror på – om det är temporärt eller permanent – men väljer ändå att publicera tipset.

Så rensar du bort skräpet i svensk politik

(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)

Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.

På twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.

Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.

Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:

(65) Twitter - Search - #svpol

#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.

Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.

Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.

Låt oss testa.

Twitter - Search - #svpol lang-sv

Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.

Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.

På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.

Lär dig digitalt självförsvar

Crypto Party anordnas i Stiftelsen för internetinfrastrukturs lokaler på Söder i Stockholm
Crypto Party anordnas i Stiftelsen för internetinfrastrukturs lokaler på Söder i Stockholm

Den 16 februari är en lördag. På mitt schema står det att jag ska sitta ensam på jobbet och webba mellan 10 och 18. Om det inte vore på det viset, skulle jag försöka ta mig till Stockholm i stället. Då anordnas nämligen vad arrangörerna kallar Sveriges första Crypto Party. Du som vill skydda din identitet på nätet verkar hitta en hel del matnyttigt där.

Arrangörerna utlovar ”en spektakulär heldag fylld av föredrag, workshops och mingel”.

Det är verkligen en heldag med schema från 9 till 18. Bland annat står gratis digitalt självförsvar på agendan. Jag har tidigare skrivit om boken Digitalt källskydd som gavs ut i samarbete mellan Journalistförbundet och IIS, Stiftelsen för internetinfrastruktur (Som av en händelse arrangeras dagen i IIS:s lokaler.). Bland annat Sus Andersson, som var en av bokens författare, håller ett föredrag som följs upp av en workshop:

Ta med din egen dator och få hjälp att komma igång med de olika tekniker du som journalist behöver behärska för att kunna skydda dina källor. Här får du hjälp med att hitta och installera de program du behöver och en möjlighet att ställa alla dina frågor.

Men frågan rör inte bara journalister:

Även källor har god nytta av grunderna i digitalt källskydd. Vem vet när man behöver vända sig till en journalist med känslig information? Då kan det vara bra att veta hur man skyddar sig själv.

Det låter som en spännande dag! Hoppas något av det livestreamas!