Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.
Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.
Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…
Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.
Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.
Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.
Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.
På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.
För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.
Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.
Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!
Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.
Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?
Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.
En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.
Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.
Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.
Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.
I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.
Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.
Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.
(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)
I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.
Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.
För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.
För att sammanfatta i en liten trestegsraket:
1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)
2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)
3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)
Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.
Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.
