Jag föreläser då och då om hur man använder sociala medier i nyhetsjakt och granskning. En av de vanligaste frågorna kring Twitter är ”Hur kommer man igång?” och ett av mina bästa svar är ”Börja följa mycket folk”.
Min erfarenhet är att många nybörjare är alldeles för selektiva i urvalet av vilka de följer på Twitter. De uppfattar följandet som en markering, om inte en Facebook-vänskap så åtminstone en ”Intressant”-stämpel som minsann inte ska delas ut i onödan.
Och visst. Man ska väl inte följa konton som är ointressanta, men den där kräsenheten leder i väldigt många fall till att man helt enkelt inte kommer igång med Twitter. Helt enkelt därför att det inte händer tillräckligt intressanta saker i flödet. Helt enkelt för att man följer för få.
Om du inte har ett extremt behov av att framhäva din sociala exklusivitet så kommer du helt enkelt att hitta mycket mer kul, spännande och intressanta grejer på Twitter när du följer 100 konton än när du följer tio.
Nu när supervalåret är igång på allvar så gissar jag att många reportrar och redaktioner försöker skärpa sin bevakning av politik och politiker i sociala medier.
Där kan vi nu glädjas åt att sajten Makthavare hjälpt oss med en stor del av grundjobbet. De har satt ihop en hel rad intressanta och mer eller mindre heltäckande politiker-listor: riksdagsledamöter, partiledare, ledarskribenter…
Mina gamla kollegor på Tvärsnytt berättade härom dagen den förskräckliga historien om hur ett socialkontor i Västerås missat att kolla ett mejlkonto under ett helt år. Hundratals inkommande mejl hade blivit olästa, däribland anmälningar om barn som for illa.
Via Facebook fick jag höra att något liknande hänt på en public service-redaktion, och en person som jobbar på en stor myndighet påpekade att det nog kan ha hänt på många arbetsplatser.
På min egen byter vi just nu mejlsystem, och jag blir påmind om vilka gruppostlådor jag varit ansvarig för (till exempel matvalet/at/svt.se, en adress som sattes upp för att ta emot tips och reaktioner när jag, Malin Olofsson och Linda Kakuli i början av året granskande den offentliga maten). Och även om jag inte missat att kolla någon på ett helt år, så kan jag nog inte hävda att jag haft samma koll på dessa inboxar som på min personliga.
Det är bara att erkänna: de flesta av oss är bättre på att sprida efterlysningar och kontaktuppgifter, än på att städa upp när reportageserien är slut och redaktionsintresset svalnat. Parallellt med den lysande utveckling där redaktionerna flyttar ned från elfenbenstornen för att möta publiken med crowdsourcing-projekt och sociala medier-satsningar, så lär det här problemet inte minska.
På mina föreläsningar brukar jag fråga hur många som känner till att de har en andra inbox i Facebook. Som mest har hälften räckt upp handen, ofta betydligt färre.
Ändå har Facebooks dolda inbox varit känd ett bra tag; redan 2012 uppmärksammades den av Emanuel Karlsten på Ajour. Själv förstod jag hur den fungerar på ett ganska jobbigt sätt: efter att jag skickat FB-meddelanden till ungefär hundra personer som jag visste jobbat på ett visst företag – men inte fått ett enda svar. Inte ens ett ”Jag jobbar inte längre kvar”.
Då undersökte jag saken och förstod sammanhanget: skickar jag meddelanden till en Facebookanvändare som jag inte är vän med så hamnar det i den dolda inboxen. Som nästan ingen kollar.
När jag kollade min egen första gången hittade jag ett helt gäng jag borde ha sett för länge sen. Bekanta och obekanta. Och visst, flera var spam, men där fanns definitivt mycket jag hade velat upptäcka när det kom – och inte långt efteråt.
Min egen lösning blev att skapa en påminnelse i min att göra-app. Hade jag inte använt en sån hade jag skrivit in en påminnelse som ett återkommande event i min kalender. Nu får jag en påminnelse en gång varannan vecka – längre än så ska ingen behöva vänta som hört av sig på Facebook, även om de inte är mina vänner!
Och det får väl också bli mitt allmänna tips till reportrar och redaktioner som oroas för att hamna i samma läge som socialkontoret i Västerås med gamla glömda mejlboxar: skapa påminnelser! Utgå från att ni inte kommer att komma ihåg att hålla koll!
Och till redaktionsledningen: lita inte på att den person som just nu håller mejlkollen i huvudet kommer att göra en noggrann överlämning den dag hen slutar. Hen kan få en hjärtinfarkt, hen kan glömma. Skapa en rutin som är oberoende av personer. Lägg in en översyn åtminstone en gång i halvåret, så ni åtminstone är säkra på att ni har koll på de kontaktvägar som kommuniceras externt. Mejlkonton som inte längre kollas kanske ska besvaras med ett automatsvar som ger en (fungerande) hänvisning vidare?
Precis som för socialförvaltningen i Västerås handlar det inte bara om pinsamheten när det blir känt. Utan också – och viktigast – om risken att missa viktig information. I Västerås uppger de ansvariga nu att den viktiga informationen ändå nådde fram på andra sätt – men det hade kunnat sluta annorlunda.
Min avgående vd Eva Hamilton fick en gång en exklusiv intervju med dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där den sistnämnda berättade om sitt alkoholmissbruk. Schymans dåvarande pressekreterare har efteråt avslöjat att man först ringde tv4, men sedan valde att gå vidare till svt – eftersom ingen svarade på fyran.
En nyhetsredaktion har inte råd att inte svara i telefon. Samma sak borde förstås gälla för inboxarna. På mejlen, på Facebook och överallt annars.
Uppdatering 140813: Då och då ser jag kollegor som på Facebook uppmanar folk att sprida efterlysningar och uppmanar möjliga case eller kontakter att ”inboxa mig”. Det kan ju vara ett bra sätt att nå nya kontakter men då blir det också ännu viktigare att ha koll på Facebooks dolda ”Övrigt”-inbox – eftersom det är där alla eventuella svar på efterlysningen hamnar, åtminstone från de man inte redan är vän med på FB!
Uppdatering 150514: På årets grävseminarium lärde den holländske nätfantomen Henk van Ess ut att du finns flera sätt att få meddelandet man skickar att trots allt hamna i ”rätt” inbox på Facebook:
1) Betala! Den som vill kan betala några kronor så fixar Facebook det. Följ länken som dyker upp tillsammans med informationsmeddelandet om att ditt meddelande annars kommer att hamna ”fel”. Om mottagaren inte är en kändis handlar det verkligen bara om ”några” kronor (under en tia), men man kan förstås ändå irriteras på Facebooks försök att slå mynt av medlemmarnas intresse av att kontakta varandra.
2) Gå med i samma grupp/er som din mottagare är medlem av.
3) Skicka en vänförfrågan. Känns antagligen lite konstigt om du inte har för avsikt att bli vän med personen men du kan ju alltid skriva i meddelandet varför du skickar den.
Uppdatering 150515: Lysande databasredaktören Helena Bengtsson, som nuförtiden jobbar på Guardian efter många år på svt, bidrar med ytterligare en klok komplettering om den vanliga mejlen:
”Jag skulle vilja addera att man bör ta en titt i sin spamfolder ibland. Jag hittade ett helt vanligt brev där i förra veckan, ett brev som jag borde ha läst och svarat på när det kom, för fyra veckor sedan. Idag är spamfiltren ibland lite för effektiva.”
Samtidigt som vi ofta hör varningar om att offentlighetsprincipen urholkas av nya lagar eller ny praxis, så verkar det dyka upp allt fler webbtjänster för den som vill ha hjälp att driva sin sak genom paragrafdjungeln.
Utvecklingen kan tyckas paradoxal men kanske är helt naturlig; när myndighetssverige sluter sig börjar journalister se behovet av samarbete och hjälp över redaktionsgränserna, och medieinstitut och organisationer ser en möjlighet att fylla en lucka som kanske inte alltid hanteras exemplariskt i redaktionernas vidareutbildningsprogram. (När blev du senast skickad på en kurs i offentlighet och sekretess?)
Vi har tidigare tipsat om sajten Allmän handling, som erbjuder förklaringar, argument och domar i offentlighetsmål från Sirenarkivet.
Dessa domar hittar man också enkelt i Grävande journalisters Öppenhetsbank (även om man av någon anledning måste klicka på ”Sök”-knappen för att göra sökningen – det räcker inte med Retur) och hos FGJ finns dessutom en Lathund för personresearch som hjälper en genom offentligheten uppdelat efter vilken slags uppgift man vill komma åt (men med samma sökknapp-egenhet).
Journalistförbundet å sin sida, har en sida som besvarar några av de mest grundläggande frågorna om hur man får ut handlingar, och svt Play har en tv-skola från Uppdrag granskning, med framlidne öppenhetsexperten Anders R Olsson.
En del av dessa resurser har statisk referenskaraktär medan andra är mer dynamiska – på sajten Allmän handling förs en bitvis livlig diskussion i kommentarsfälten, och på Grävreporterlistan kommer nya frågor åtminstone någon gång i veckan.
I år har vi fått en ny tjänst som försöker fylla båda dessa uppgifter: medieinstitutet Fojos Offentlighetsjouren, där journalisten Mats Amnell erbjuder tips, mallar och förklaringar – men också konkret rådgivning i enskilda fall. Den som kört fast i diskussionen med en myndighet kan enkelt mejla Mats och få ett kvalificerat svar. Till skillnad från på Grävreporterlistan behöver man därmed inte offentliggöra sin frågeställning inför ett stort antal andra journalister – något som förstås kan vara både en fördel och nackdel 🙂
Initiativet känns synnerligen lovvärt, och att döma av texterna på sajten så har Fojo hittat en mycket kunnig rådgivare för alla oss vardagsgrävare och nyhetsjägare som inte själva bunkrat årtiondens juridisk praxis i bakhuvudet.
Testa den nästa gång du kör fast! Och/eller någon/några av de andra.
(Och påpeka gärna i kommentarerna vilka webbresurser om offentlighet som jag missat!)
Den första föreläsaren är Josephine Freje, frilans från Göteborg som bland annat jobbat för Uppdrag granskning och just nu grävchefar på tidningen Faktum. Hennes föreläsning – som jag själv såg live – handlar om hur man wallraffar i sociala medier:
Socialt blir det också i Yasmine El Rafies 52 minuter om crowdsourcingens ABC, som man kan se här:
Uppdaterat 140406: Nu har Grävseminariet själva lagt upp en post med länkar till samtliga föreläsningar – både streamade och efterpublicerade. Tackar för det!
Vid Grävseminariet i Umeå höll jag två föreläsningar. Den ena hade rubriken Journalisttips efter denna blogg och var en genomgång av en rad webbverktyg, -tjänster och -knep som kan vara till nytta i granskning och nyhetsjakt. Den andra rubricerades Så kommer du igång med din grävidé, och handlade om hur man går från ord till handling med granskningen av orden och verkligheten.
Region Västerbotten filmade den sistnämnda (liksom flera andra) föreläsningar och filen har nu lagts upp på Youtube. Håll tillgodo alla som vill höra 50 minuter yours truly om granskningens metodik:
(Och för att göra lite hejdlös reklam så finns Så kommer du igång… också som en heldagskurs för den intresserade – den har hållits som en ”allmän” kurs i Grävande journalisters regi på flera håll i landet, och kan även köras som huskurs.)
