Härom månaden uppmärksammade vi en kaxig devis från välrenommerade grävgruppen Trojkan, att aldrig göra stories som spricker.
Den handlade om det stora, enormt stora, värdet av att säkra en god miniminivå: den story du säljer in till chefen när du grävt färdigt på håltimmarna och behöver resurser för utgörningen.
En av Trojkans medlemmar, Fredrik Laurin, berättade efter publiceringen att han brukar hålla tre begrepp i huvudet när han ska beskriva en möjlig granskning:
Mini, maxi och metod.
För människor som var unga på 90-talet ger det möjligen associationer till en musikgrupp men det är en alldeles utmärkt liten begreppstrio för den som vill hamna rätt i sin pitch. (Och nu har vi släppt musikassociationerna.)
Mini står för miniminivå – den nivå som granskaren (nästan) kan lova bergsäkert blir verklighet om rätt resurser tillsätts.
Arbetsledare från Sveriges Radios Kaliber förklarade på Grävseminariet för en månad sedan att de är noggranna med att redan miniminivån ska vara en bra nyhet som kan gå högt upp i Ekot. Det tycker jag är en bra definition som kan översättas till vilken redaktion som helst.
Maxi betyder logiskt maximinivå och utgör den hypotes som om den visar sig hålla, är en riktig kioskvältare. Ett avslöjande som får stolar att falla, makthavare ett avgå och lagar att skrivas om.
Hit når man sällan, förklarade Kaliber-kollegorna, och det finns de som menar att man inte ska försöka sälja in den här nivån över huvud taget, åtminstone inte till en chef som är ovan vid granskande journalistik. (Helt enkelt eftersom chefen kan ha svårt att förstå osäkerheten och blir monumentalt besviken om man sen inte når ända fram.)
Samtidigt är det förstås en balansakt – för om man bara berättar om miniminivån kanske man inte heller lyckas utverka den tid som krävs för att nå fram till Maxi. (En möjlig mellanväg är förstås att utlova miniminivån för att få loss den första tiden – för att sedan ”upptäcka” den möjliga maximinivån under resans gång, och hålla tummarna för att chefen då fattar värdet av ytterligare dagar, veckor eller månader. Många chefer gör faktiskt det.)
Metod betyder förstås just detta: den metod med vilket grävandet ska ske, granskningen ska göras, hypotesen beläggas… Frågan om metodbeskrivning är ofta helt avgörande inte bara för pitchens framgång utan också (och viktigare) för själva grävandets.
Jag har det gångna året hållit en rad kurser i Fojos regi tillsammans med Marja Grill, där vi tvingat deltagarna att skriva ned både hypotes (maximinivå) och metod för sina tänkta gräv i ett dokument där vi sedan gått igenom punkt för punkt hur de korresponderar med varandra.
Hypotes och metod fungerar nämligen som en balansräkning. Den ena sidan ska alltid motsvaras av den andra och tvärtom. Varje del av hypotesen ska ha en metodbit som prövar den, och varje beståndsdel i metoden ska återfinnas i hypotesen.
Om man ställer upp metod och hypotes intill varandra upptäcker man ofta att man formulerat delar av hypotesen som man inte har någon metod för att undersöka. Då får man stryka i hypotesen eller lägga till i metoden, eller ändra formuleringar tills det blir rätt. Eller så märker man (inte alls ovanligt) att man lagt in metod som inte har någon återspegling i hypotesen, vilket får korrigeras på motsvarande sätt.
Metod-genomgången tvingar oss också att precisera hypotesen. Om vi vill undersöka hur polisen jobbar med insatser mot drogrelaterad kriminalitet så måste vi börja med att precisera polisen: betyder det alla poliser i hela landet eller poliser som jobbar särskilt med dessa frågor, pratar vi om patrullerande polis på stan eller utredare…osv. Om vi i realiteten tänker undersöka insatser vid ingripanden av uniformerad polis i centrala Stockholm under 2015 så bör också hypotesen anpassas efter detta.
För mig var hypotesmodellen länge ett slags metodmässigt dåligt samvete: jag hade sett folk beskriva den i böcker och på seminarier, men jag använde den inte själv. Den fina förklaringen var väl att den inte stämde överens med min bild av reportern som en fri sanningssökare, den sanna förklaringen att modellen kändes väldigt jobbig – arbetsam, i relation till nyttan.
Boken Story Based Inquiry fick mig att förstå att jag tänkt fel, och sedan dess har jag både försökt mig på egna beskrivningar av metoden, plockat in den i tipslistor över hur man får tid att gräva, och lagt in den bland mina uppmaningar till arbetsledare som vill se sina reporter lyckas med små och stora gräv.
Dessutom har jag förklarat hur den kan vaccinera ett projekt mot de tusen frågornas fälla.
Huruvida du vill ta till dig hela Story Based Inquiry-konceptet avgör du förstås själv. Jag kan bara konstatera att övningarna med ”balansräkningen” varit en ögonöppnare inte bara på flera kursdeltagare utan också för oss som kursledare; det är verkligen inte svårt att göra den där genomgången om man bara tar sig tiden, och det sparar väldigt mycket arbete i den andra änden.
Eller för att använda Fredrik Laurins begrepps-trojka: Mini, maxi och metod. Fixar du dessa tre har du faktiskt redan gjort en stor del av jobbet på vägen mot ett lyckat gräv.
(Fredrik Laurin, som numera är åter-rekryterad till SVT efter en tid som grävchef på Sveriges Radio, har förresten också varit gästbloggare på Journalisttips här och här)