En bloggpost från tv4-reportern Lisah Silfwer påminner mig om något mycket grundläggande och angeläget som alla nog inte har koll på. I alla fall inte lika bra som Lisah.
Hur gör man för att få tips?
Jag brukar säga att den viktigaste skillnaden mellan den journalist som får massor av tips och den som inte får några tips är att den första ber om dem. Ni anar inte hur många reportrar som faktiskt inte uttryckligen efterfrågar tips från människor man möter – och som sedan uppgivet konstaterar att det inte finns ”nånting” att gå vidare på när chefen frågar vilken story man har på gång.
Om det är svårt att komma ihåg ”Be alltid om tips” så kommer här en mer utvecklad checklista – tolv tips på hur du får tips:
1) Be om dem IRL! (Eller i köttvärlden som det också heter.) Gör det när du möter folk, intervjupersoner i jobbet eller bordsgrannar på kalas, människor du möter i levande livet. Så fort tillfället känns någorlunda naturligt (okej, du behöver inte överrumpla busschauffören) så förklara att du gärna vill veta vad som händer inom vederbörandes område. Ett enkelt ”Hör av dig!” räcker ofta långt. Med ett visitkort kommer du ännu längre; om du inte har något så be att få sms:a dina kontaktuppgifter – och gör det sedan så snart som möjligt med en påminnelse om din önskan.
2) Be om dem i din journalistik! Gör till vana att avsluta webbtexten med en efterlysning: Vet du mer om det här? Hör av dig till… Fundera på om inte tv-inslaget ska avannonseras med en uppmaning till tittarna att dela med sig av sina berättelser. Eller det kanske är läge för en tips-trailer rentav? Kopplad till det särskilda ämnet – eller mer generellt.
3) Be om dem på nätet! Ja, förutom er egen sajt så finns förstås mängder av arenor där du kan tydliggöra din längtan efter tips: Facebook (både din personliga sida och redaktionens – och varför inte den där diskussionstråden som handlar om det spännande ämnet du bevakar?), Twitter, Instagram, Youtube…
Inget hindrar att du gör efterlysningar i forum eller kommentarsfält hos andra heller. Granskar du ett stort företag utifrån en aspekt som just nu diskuteras på bolagets Facebook-sida? Kasta dig in i diskussionen och be folk höra av sig till dig med egna erfarenheter! Har det kommit igång en intensiv diskussion i kommentarsfältet under branschtidningens artikel? Gör din efterlysning där!
Och viktigt: glöm inte bort forum och forumliknande diskussionssajter! En diskussionstråd på Flashback eller Familjeliv kan ge dig precis de kontakter du behöver för att begripa ett ämne. Eller en mer specialiserad sajt: envar med minsta intresse av operativsystemet Android håller förstås koll på sajten Swedroid och dess forum. På Jobinside.se skriver folk av sig om sina arbetsgivare. (Men se upp – på en sån sajt kan man också utgå från att konkurrenter försöker svartmåla varandra genom att utge sig för att vara varandras anställda.)
4) Kolla dem! Ja tips kollar man naturligtvis för att eventuellt publicera resultatet om det visar sig att tipset var sant — eller om man hittar något annat lika intressant — men kollandet ökar i sig också chansen att få nya tips, även i de fall då kollen visat att det inte var någon story (eller minst lika vanligt: att den uppseendeväckande nyheten inte var möjlig att belägga).
Tipskollande är förstås ett alldeles eget hantverk, som vi tidigare avhandlat i flera poster (bland annat om hur man ska utnyttja tipsaren maximalt och att sökandet efter den verifierbara kärnan är den metod med vilken man hanterar det faktum att tipsare nästan aldrig har helt rätt — eller helt fel), men poängen här är alltså att kollen i sig sporrar tipsaren. Även om du dumpar tipset efter kollen så har du visat att du tog det på allvar, vilket får tipsaren att förstå att du är en seriös reporter värd att återkomma till.
5) Köp inte strunt! När du kollar tipset finns det många saker att tänka på, men den viktigaste är regeln att inte acceptera bludder. Du kanske har kollat sakförhållandena och fått dem bekräftade i huvudsak, du kanske rentav fått en hel eller halv bekräftelse från den person som bär ansvar för att det ser ut som det gör. Men när du i nästa led börjar ställa dina ansvarsutkrävande frågor så kan du vara säker på att ingen makthavare kommer att acceptera premissen att det bekräftade sakförhållandet är ett missförhållande – eller över huvud taget kan tänkas ha något nyhetsvärde. En dramatisk ökning är alltid en naturlig variation, ett krismöte med facket är en del av ett helt normalt samarbete och den försvunna miljonen har redan hanterats helt enligt rutinerna och kommer inte att få någon betydelse över huvud taget. Var så säker.
Jag påstår inte att dessa förklaringar alltid saknar relevans, men väl att de ofta vid närmare granskning visar sig tillhöra kategorin bortförklaringar, inte sällan med det uppenbara syftet att göra reportern osäker på innebörden i det nyss bekräftade. Den osäkerheten kan du väl låta sänka din egen story, om du har en masochistisk läggning och inte gillar att bedriva självständig granskande journalistik. Men du har inte råd att låta den osäkerheten sänka den story du fått av en tipsare som gett dig sitt förtroende. Varken du eller din redaktion har råd med det.
När du granskar ett tips är det tvärtom extra viktigt att du inte köper struntsvar och låtsasförklaringar. Inte bara för att det är dig ovärdigt som yrkesmänniska – utan därför att det kommer att påverka din möjlighet att få fler tips från tipsaren. Om vederbörande uppfattar dig som en lättstyrd vindflöjel som viker sig inför minsta motstånd, och glömmer vad som var nyheten i samma ögonblick som en makthavare låtsas att det inte är någon nyhet – då kan du vara säker på att nyhetskranen från den tipsaren stängs av för all framtid.
Om tipsaren å andra sidan uppfattar dig som en seriös reporter som inte bara kollar sakuppgifterna utan också genomskådar bortförklaringarna, då växer respekten även i de fall du i slutänden väljer bort storyn.
(En enkel grundregel brukar vara att redan före förklaringen fundera igenom vilka ”förklaringar” som teoretiskt skulle kunna förta nyhetsvärdet av själva grejen. Okej om det verkligen inte försvunnit några pengar – men slutar det verkligen vara en nyhet bara för att myndigheten startat en utredning om saken? Visar inte det tvärtom på allvaret i situationen? En testfråga till makthavaren kan ibland vara: ”Så detta är inget ni tar särskilt allvarligt?”)
6) Återkoppla! Näst efter ”Be om dem!” är detta det kanske mest fundamentala tips-tipset. Och ett som det slarvas mycket med. Självklart upplyser vi tipsaren om vad som händer! Lämnade du tipset vidare till en chef eller kollega? Berätta vart det tog vägen. Kollade du men misslyckades med att få det bekräftat? Låt tipsaren få veta (kanske har det öppnats nya möjligheter till bekräftelse sedan ni hade ert första samtal). Har du fått tipset bekräftat men köpt förklaringen? Då testar du förstås förklaringen på tipsaren (som helt säkert hört den själv hundra gånger, och kan ge dig en match om motargumentens motargument).
Vi är ofta riktigt bra på återkoppling när det gäller tips som ger utdelning – om inte annat så ser ju tipsaren själv resultatet när reportaget kommer! – men ofta är återkopplingen än viktigare när det inte blir omedelbar nyhetsbingo.
Viktigt är också att inte fega. Låtsas inte att du ”håller på och kollar” på nånting som du inte kollar på – åtminstone inte om du inte tänkt kolla på det under den närmaste veckan eller (maximalt) månaden. Och när du skriver avslutningsbrevet (Tyvärr så…), avstå helt från den klassiska ”Det är inte du – det är jag”-argumentationen. Om du förklarar för din tipsare att redaktionen ”inte mäktar med” att undersöka tipset så säger du också att redaktionen inte vill ha så kvalificerade tips framöver. Signalen blir förstås att man i stället bör försöka hitta en redaktion som ”mäktar med”. Och det kommer garanterat inte att vara din!
7) Lämna vidare! Du kommer inte att ha tid att kolla alla tips. Åtminstone inte från den dag du börjat få ett visst flöde. Det betyder inte att du måste börja skicka tillbaks dem okollade och att de därmed ska gå din redaktion förbi. Nej, använd dina chefer och dina kollegor; gissningsvis kommer det att finnas åtminstone någon eller några reportrar kvar som inte har händerna fulla av egna stories även efter att du själv fått snurr på verksamheten. Då är det väl mycket bättre att de kollar något av dina kvalificerade tips än att de ska börja springa på dåliga utlägg eller pressmeddelanden!
Utnyttja således chefer och kollegor om tipsfloden blir dig för omfattande. Men följ grundregeln om återkoppling: var tydlig mot tipsaren med att du lämnar vidare (om det handlar om källskyddade uppgifter behöver du dessutom vederbörandes godkännande för att överlämna till en kollega!) och lämna också kontaktuppgifter så tipsaren själv kan höra av sig direkt till kollegan för att höra vad som händer.
(En mindre lyckad variant, som jag själv tillämpat alltför många gånger, är att erbjuda sig att ”hålla koll” och återkoppla även efter att tipset lämnat ens egna händer. Det är dubbelfel eftersom du frånhänder dig makten över kollen, samtidigt som du inför tipsaren behåller ansvaret – och inför dig själv det dåliga samvetet när ingenting händer.)
8) Ge tips! Väldigt få reportrar jobbar på redaktioner där allt är intressant. På den stora riksredaktionen framstår den lokala skandalen som en bagatell och lokalredaktionen som får förhandskunskap om den statliga utredningen har ingen nytta av den när den inte berör den egna kommunen. Det är inget konstigt men behöver inte betyda att tips som hamnar fel inte kan hamna rätt.
Och du kan vara den som fixar det. Få reportrar blir så uppskattade bland kollegor på andra redaktioner som den som vidarebefordrar tips. Jag har själv utmärkta relationer till kollegor på massor av håll i journalist-Sverige (och en och annan utanför landets gränser) just på grund av denna logik. Den som tipsar andra får tips tillbaka. Jag erkänner gärna att jag kunnat göra ut rader av riksnyheter i både Rapport och Aktuellt som ursprungligen baserats på tips som lämnats till helt andra redaktioner, helt enkelt eftersom kollegor valt att vidarebefordra dem till mig.
En gammal grundregel funkar utmärkt i detta sammanhang, lätt reviderad för sammanhanget: du ska tipsa dina kollegor på det sätt du vill att de ska tipsa dig. (Då gör de nämligen det, jag lovar!)
9) Berätta för publiken! Varje gång Sveriges radio avannonserar en nyhet med att ”den här nyheten kom till efter ett tips till Radioleaks”, så svär jag över att radions smarta krypterade tipstjänst Radioleaks sannolikt kommer att få tio nya tips som annars hade kunnat komma till mig.
Att berätta att tips ger resultat är nästan lika viktigt som att berätta att man vill ha tips. För var tar de vägen? Genom att berätta vilka stories som kommit ur tipsfloden ger du en tydlig signal till lyssnare, läsare och tittare: det lönar sig att tipsa vår redaktion! Vi förvaltar tipsen!
Naturligtvis ska offentliggörandet aldrig bli så detaljerat att det riskerar källskyddet, men ”…kom till efter ett tips”-formuleringen håller sig i de flesta fall helt säkert på rätt sida om den gränsen.
10) Vidga ditt kontaktnät! Det kan framstå som en självklarhet men är det inte alltid. Sverige har ett antal reportrar som är suveräna på att möta människor på gatan (en Janne Josefsson eller Sverker Olofsson får tips bara de stiger utanför tv-huset) och andra som hanterar internet och sociala medier med stor briljans. Vi har politikreportrar med grymma källor i maktens korridorer och kriminaljournalister som har både polisers och bovars förtroende. Men hittills har jag inte mött någon reporter som hanterar alla dessa kontaktytor med samma lätthet.
På ett sätt är det helt naturligt att den ena källans öppning stänger den andra. Jag har själv märkt att olika informationsflöden stängts av när man börjat granska den samhällsaktör som står bakom dem. Oavsett om det är en myndighet, en organisation eller ett företag så minskar deras intresse av vänliga, lättsmälta och exklusiva nyhetstips när mottagaren bedriver en hård granskning av verksamheten, det får man leva med. (Det kallas integritet.)
Däremot tror jag att nätsurfaren ofta kan bli bättre på att utveckla kontaktnäten i köttvärlden, liksom den reporter som är duktig på att gagga till sig stories över telefon sällan har något att förlora på att också starta ett Twitterkonto för ytterligare kommunikation.
Vilka är dina vita fläckar på kontaktkartan? Vilken samhällssektor gör dig helt ställd? Om du inte är specialreporter (och ibland även då) kan det vara nyttigt att rannsaka sig själv kring dessa frågor med jämna mellanrum. (Och helst också göra något åt svaren.) (Börja t ex med vår genomgång av nyhetskällor som inte är tingsrätten.)
11) Gör dig nåbar! Jag vet att det långtifrån är självklart att man ska finnas tillgänglig på mejlen på sin semester, eller att tipsaren ska kunna nå en på mobilen även på söndagseftermiddagen när man är ledig.
Men en sak vet jag med säkerhet: den tipsare som inte får tag på dig på söndagseftermiddagen kommer inte att vänta till måndag morgon med att höra av sig. Inte om tipset är akut.
Jag har fått tillräckligt många fantastiskt bra tips på konstiga tider och udda platser, för att förespråka en hög grad av tillgänglighet också utanför arbetstid och jobbnummer.
Och vad viktigare är: jag har mött en så stor förståelse – både från tipsarna vars tips kunnat vänta till måndag, och från kollegorna som fått ta över det akuta tipset på söndagskvällen – att det egentligen aldrig blivit något problem för mig.
Eller rättare sagt: fördelarna har övervägt.
Och ja visst, detta är individuellt och det finns uppenbara risker med tillgänglighetshetsen och även journalister har rätt till sin fritid. Men för det mesta går det att hitta lösningar som gör att man blir tillgänglig på rätt nivå för de personer som vill komma i kontakt med en. Man kanske inte behöver ha jobbmobilen igång dygnet runt – men man kanske kan lämna ut sitt privata nummer till sina allra bästa tipsare, och be dem att skicka ett sms när de har något på gång?
12) Var vänlig! Alltid! Och tacksam! Allra mest när det inte blev nånting. Få saker stämplar en reporter som en snäsig avvisning eller ett överlägset tonfall. Det är vi som ska vara tacksamma mot att tipsaren hör av sig – inte tipsaren som ska tacka för att vi behagar lyssna. Den journalist som inte förstår det grundläggande förhållandet bör ta sitt yrkesval under allvarligt övervägande. (Sitter du upptagen när de ringer? Be dem återkomma eller hänvisa till en kollega.)
Egentligen handlar tipsodling om en enda sak: att placera dig själv i hjärnan hos så många människor som möjligt som tänker tanken ”Det här borde man tipsa en journalist om”. Och att sedan göra avståndet mellan den tanken och dig själv så kort som det bara är möjligt.
Det häftiga är också att om du i dag inte får några tips, eller bara något enstaka, så kommer redan tillämpningen av något eller några av de ovanstående tipsen att leda till en explosion i din tipsflod.
Och om de inte gör det så får du lova att höra av dig. Då är du nämligen ett journalistiskt unikum, och då har jag lovat att tipsa en kompis som jobbar på tidningen Journalisten…
Tack för fint omnämnande! Grymt inlägg!
Nu tänker ju jag spontant efter att ha läst allt tips om tips att det inte är någon idé för mig att ge tips till andra eftersom det jag skriver om är så smalt att chansen att jag ska få nytta av någon annans tips är mycket, MYCKET, mindre än att jag någon gång ska kunna ge tips om en stor nyhet inom mitt smala område. Men det kanske handlar minst lika mycket om att knyta kontakter som om att få konkreta tips?
Om man är en nischad reporter så kanske den du möter bara kommer att stöta på ditt ämne en enda gång i livet – men vill du då inte vara den journalist som personen kommer att tänka på?