I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.
Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.
Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:
Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…
Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.
Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.
– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.
Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.
Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.
Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.
De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).
Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.
Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!
2 reaktioner till “Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)”