Det är ett jäkla meck att få ihop en nyhetssändning. Men med en tydlig rollfördelning där var och en går in och gör sin uppgift varje dag så går det oftast ihop sig på slutet.
Men vissa arbetsuppgifter vi har är mer eller mindre obegripliga. Skälet är ofta att vi inte vet vad våra arbetskamrater ägnar sig åt. På stora arbetsplatser är det förstås omöjligt att lära känna alla – och helt begripa vad de har för funktion. Men att man själv inte förstår poängen med något behöver ju inte betyda att det är onödigt.
Sändningsproducenter, undertextare och översättare sitter ofta i en utsatt position. De sitter tidsmässigt närmare tittaren än exempelvis reportern. Och då reportern gör sitt oerhört viktiga inslag om sitt superintressanta specialämne som måste ut, så är det lätt att glömma dem som kommer efter i kedjan.
Men för sändningsproducenten är det viktigt att namnskyltarna är inskrivna i rätt ordning i varje sändning. Och att förprogrammeringen av dem är gjord. För det är reportern, inte sändningsproducenten, som vet namnet på alla gymnasietjejscase som reportern träffat under dagen. Är alla skyltar inskrivna i rätt ordning så går det till och med att reda ut det där manuellt under en direktsändning. Men man gör helst inte det där på måfå.
Slutligen är tiden oerhört viktig i kontrollrummet. Och den är viktig på ett sätt som kanske inte är alldeles enkelt att inse om man inte suttit där. Överallt i systemet kan man enkelt se hur lång själva videofilen är, men det är inte den tiden vi behöver räkna för att verkligen få sändningens sluttid på slutraden. I kontrollrummet behöver man veta exakt hur långt in i inslaget det är vettigt att klippa ut i sändningen. Är det exakt på slutordet? Hur många sekunders vågskvalp passar? Var i musiken ska vi mixa ut? Om slutordet är ”mångmiljonbelopp”, men politikern två sekunder senare stänger igen en dörr efter sig, och det är det du tänker dig som inslagsslut, så är det ju den tiden som ska stå.
Sedan ska förstås videofilen vara några sekunder längre än det tänkta inslag, för att det ska finnas möjlighet att ”dragspela” lite i sändningen, om programledaren läst lite snabbare än det var tänkt. Därför kan man efter slutordet ange hur många sekunder som återstår av videon, så det står klart vilken mixmån som finns. Varje gång du skriver ”+0” eller ”+1” här har du gjort ett dåligt jobb.
Det finns alltså några personer efter dig i sändningskedjan som du bör tänka på som exemeplvis reporter. Att du är klar betyder inte att jobbet är klart.
Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.
Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.
Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.
Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.
Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.
Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.
På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.
Det finns flera TV-journalister som gått från det rena reporterskapet till att också lära sig plåta – och som har gjort det jättebra. Men många av oss videojournalister plåtar inte regelbundet, så vi får aldrig in någon riktig rutin. Och resultatet blir ofta därefter.
Mycket av kunskapen har man lyckats få in i huvudet. Men bristen på kontinuitet gör att den aldrig riktigt kommer ut i fingrarna. Vi glömmer saker som vi egentligen vet att är självklarheter. Vi tar skärpa som kameran ändrar eftersom den står på auto. Vi glömmer att loda om stativet då vi flyttat kameran. Vi flyttar oss till ett annat ljus och glömmer att vita om.
Och vi tyckte ju att det såg så skarpt ut på displayen…
I går blev vi skickade på kurs. Det var en bra genomgång med erfarne fotografen Mats Lundblad på Malmö-TV – och vi fick många aha-upplevelser. Som jag uppfattade det hade han de här vettiga käpphästarna:
Använd aldrig auto. Autofunktionen missuppfattar ofta läget och ställer in kameran fel. Ofta gör den att man överexponerar en smula. Man kan möjligen använda autobländaren som en utgångspunkt för sina egna inställningar. Den hamnar ju ändå hyfsat rätt, och sedan kan man utgå från det värdet, ställa om till manuell igen, och se till att det blir helt rätt. Autofokus kan man också använda temporärt. Zooma in, ta skärpan med hjälp av ”Push Auto”-knappen, och zooma ut igen.
Och då man ställer in bländaren: Använd dig av zebra-funktionen. Vår lärare Mats brukade nöja sig med en zebra, och ha den inställd på 95 procent. Eftersom displayen ser olika ut i olika ljus, och dessutom kan har en ljusstyrka som kan ställas om, så vet man aldrig riktigt vad man får genom att titta i den. Med zebran får man verkligen veta, rent tekniskt, hur nära man är att överexponera. Så man vet var gränsen går.
Oroa dig inte så mycket för skärpan. Vi fick lära oss att ovana fotografer ofta ställer in skärpan i tid och otid. Budskapet var att det förstås är viktigt på tajta bilder, men att det ofta görs i onödan då vi jobbar med vidare bilder. Eftersom det står i displayen hur långt bort skärpan ligger, så kan vi lite grovt använda oss av det värdet i stället för att zooma in på ett löv 5 meter bort, ställa in skärpan exakt på det, och sedan zooma ut hela vägen igen. Ställ på 5 meter. På ett ungefär. Det blir skarpt.
Oerfarna fotografer håller också på och vitar om hela tiden. I stället för att vita om så fort det blir någon liten skiftning i ljuset, så bör vi bestämma oss för vad som är huvudljus och kalibrera efter det. Då får vi också en kontinuitet i bilderna. Det är klart vi ska vita om ifall vi växlar från inomhus- till utomhusmiljö. Men om vi rör oss lite grand i ett rum är skillnaderna i färgtemperatur dels motiverade, dels så små att de knappt märks.
Våga röja loss. Det känns tryggt med stativ. Och vi måste ta fasta skott som vi kan klippa till, åtminstone är det bra att ha dem för att sejfa. Och vi ska ta fasta snyggt ljussatta synkar som säkert går att använda. Men vi ska också våga frigöra oss från stativet. Vi ska mygga upp folk, hänga på och skapa scener som kan bli en egen berättelse i våra inslag. Så att bilderna, inte bara speakern, berättar historien.
Det finns bara två olika sorters synkbilder. Det är lite grovt, men det gäller ju att renodla. Ofta tar vi synkbilder som är jättefula. De är varken bu eller bä. Men Mats menade att vi har två val. Antingen är vi i en riktigt läcker miljö som säger mycket om historien och som verkligen tillför något till berättelsen. Då myggar vi upp synkpersonen och tar en riktigt vid bild där vi ser mycket av miljön och där det finns gott om plats för den som intervjuas att gestikulera och ta plats. Eller så har landstingets informatör tryckt in oss i ett förfärligt konferensrum. Då ser vi till att få ett så kort skärpedjup som möjligt så att vi slipper se eländet i bakgrunden. Då lyfts intervjupersonen fram och blir det viktiga. Ta fram dem så mycket som möjligt från bakgrunden, men ha tillräckligt med utrymme att backa med kameran så att det finns zoomutrymme att skapa kort skärpedjup med.
Det är värt att släpa på en lampa. Även om vi är videojournalister så jobbar vi på min redaktion oftast i team. Då är det inte så mycket extra jobb att få med den där lampan. Och den gör mycket med synkbilden. Vi kan sätta ljuset från rätt håll i stället för att smälla på lampan som sitter på kameran rakt framifrån. Blir vi inkastade i det där konferensrummet utan fönster med utomhusljus och bara lampor uppifrån, så får vi annars intervjupersoner med becksvarta ögonhålor. Vårt jobb är inte att skönmåla verkligheten – men knappast heller att göra människor fulare än vad de är.
I dag åkte jag och en annan videojournalist ut tillsammans. Fulla av inspiration tog vi med oss en lampa för att kunna ljussätta polisen vi skulle träffa riktigt snyggt.
Men batteriet och sladden till lampan vet fortfarande ingen av oss vart de tog vägen.
Journalistyrket handlar ofta om snabba puckar och ont om tid. Samtidigt är det en massa administrativt som man förväntas hantera mellan alla brandkårsutryckningar. Inte minst kräver våra datorer och våra webbtjänster sin beskärda del av vår uppmärksamhet.
Man måste registrera sig för deras nyhetsbrev eller gilla deras sajt för att komma åt nedladdningslänken. De har också många andra handböcker i datorrelaterade ämnen. Jag vill inte påstå att jag har läst de här två, men vill ändå tipsa eftersom innehållet verkar så spännande. Så här skriver Make Use Of om innehållet för de respektive delarna:
1:
Using filters and rules to automatically manage your email
Automatically unsubscribing from newsletters
Automating repetitive replies to save time
Automating posts on social media, and when that is or isn’t okay
Scheduling social media posts in advance
Analyzing your social media followers
Monitoring the web automatically with custom RSS feeds and notifications
2:
Automate repetitive tasks in your browser using macros
Fillin forms quickly
Setting up the ultimate to-dolist
Easily collect and properly format citations
Send articles to your Kindle, quickly
Set up custom RSS feeds
Automatically back up your Gmail account
Back up your cloud-hosted data automatically
UseWappwolf to automate your cloud
Automatically back up and manage your web site
Publish posts on your blog to social networks automatically
Om man tänker ha hemligheter sparade på sin dator, gör man bäst i att ha dem krypterade. Så länge man har koll på maskinen kan det kännas säkert, men då man glömmer den på bussen eller får den stulen, känns det kanske inte lika roligt.
Kryptering låter kanske stort, svårt och tekniskt, men behöver inte vara så krångligt. Med hjälp av gratisprogrammet True Crypt skapar man enkelt en krypterad enhet på datorn. Då man skrivit in sitt lösenord får man upp en ny enhet, ungefär som då man stoppar in ett usb-minne, som man kan jobba mot precis som vanligt. Men då den inte är aktiverad med hjälp av lösenordet, är alla dina hemlisar i stället en enda vanlig fil på hårddisken, vars innehåll är en enda oreda som inte går att komma åt.
På True Crypts startsida kan man exempelvis välja att montera och avmontera krypterade volymer, eller skapa helt nya
Med hjälp av knappen Create Volume på startsidan kan vi skapa en helt ny volym. Det kan göras på mer eller mindre komplicerade sätt.
Har vi en partition eller hel hårddisk över så går det bra, men vi kan också skapa vår nya volym på en fil
Det första valet rekommenderas för oerfarna användare, så vi tar väl det. Då får vi också möjligheten att skapa en dold volym (ifall vi till exempel skulle bli utpressade), men jag är lite naiv och tog den vanliga varianten. I nästa steg väljer vi var vi vill lägga filen som ska innehålla vår hemliga volym. Vi får också döpa den till något (kanske hellre ”recept – mjuk pepparkaka” än ”hemligt” som jag tog). Glöm inte filnamnstillägget ”tc”.
I fönstret man därefter får upp får man välja mellan olika krypteringsalgoritmer. Du som har djupare kunskap inom området får gärna komma med inspel. För mig tyckte jag det dög med AES som ”may be used by U.S. government departments and agencies to protect classified information up to the Top Secret level”. 🙂
I nästa steg får man välja hur stor man vill att volymen ska vara. (Där får man också information om att man kan skapa en dynamisk filcontainer, det vill säga att filen tar upp den plats som behövs och inte mer. Det skrev genom att man bockar i en ruta lite senare i processen. I det fallet kommer det här värdet att vara den dynamiska filcontainerns maxstorlek. Men en fil som växer och krymper dynamiskt blir också märkbart långsammare.) Här gäller det ju att du själv har något begrepp om vad du tänker spara på enheten. Är det rena texthemlisar behöver den kanske inte vara så stor, men har du smygfilmat i hd då någon full statssekreterare pussar någon journalist, så krävs förstås mer utrymme.
Väljer du ett kasst lösenord här och skriver det på en post it-lapp som du sätter på skärmen så spelar det ingen roll hur bra komprimeringsalgoritm du valde tidigare
Därefter kommer det stora och svåra: att välja ett vettigt lösenord. Fuska inte här, för då är ju allt annat jobb förgäves. Men gör det samtidigt inte så svårt att du måste skriva ner lösenordet på en lapp och lägga intill datorn. Lurig avvägning. Kraven är höga här. Jag valde ett lösenord på 15 tecken, och blev genast uppläxad av programmet som undrade om jag verkligen ville använda ett kort lösenord. (Nu skäms jag lite för att jag svarade ja.)
Nu återstår bara att formatera den nya enheten (genom att klicka på Format-knappen). Innan man klickar på Format har man dock möjlighet att veva runt med musen ett tag, för att på så vis generera slumptal åt programmet. Då formateringen är klar, får man sedan möjligheten att skapa flera volymer om man vill det (kanske en för texter och en annan för videor?).
Då är det bara att gå tillbaka till programmets startsida, välja en enhetsbokstav man tycker om (och som inte är upptagen av något annat), välja den fil vi nyss skapade (med hjälp av Select File) och sedan klicka på Mount. Man kan tänka att man tar en enhet och monterar den på en enhetsbokstav så att det går att komma åt den. För att komma åt enheten behöver man nu bara ange sitt lösenord. Har man glömt det – ja, då är det kört. Då du är klar med dina hemlisar – kom då i håg att välja Dismount i samma fönster. Då försvinner enheten bort i tomma intet, och kvar finns bara den krypterade filen.
Det fanns en tid då människor med allvarlig min talade om att de fått ”datafel”. Sedan lärde sig samma människor lite mer, fast de lärde sig fel igen, knackade på själva datorlådan och talade om att det var något skit med hårddisken.
Försöker du verkligen? Du vill lära dig mer, men är lite rädd för datafel? Kanske har du tänkt att du vill installera Linux, eller att du vill surfa på några skumma sidor (research), men är rädd för att få in virus i datorn. Eller så vill du helt enkelt installera något nytt program (kanske för att recensera?) eller bara testa någon grej, men du har en arbetsstation du är nöjd med som den är, och du känner dig inte tillräckligt trygg som datoranvändare för att ta några risker (även om du kan tycka att det vore lite kul).
Då är det ingen dum idé att skaffa en hittepådator. I ditt vanliga system installerar du ett program som låtsas att det är en dator. Du får själv hitta på vilka prestanda den ska ha. Sedan installerar du ett operativsystem på den, och kan jobba i det i ett eget litet fönster. Där kan du hitta på allt möjligt dumt, och då hittepådatorn svämmar över av virus och installationer som gått snett – ja, då raderar du den bara. Och din vanliga dator – själva värddatorn – ja, den vet ingenting.
Virtualisering kallas det för, och det finns många programvaror man kan använda sig av. Jag har testat VirtualBox från Oracle med gott resultat. För oss glada amatörer fungerar det fint med gratisversionen.
Man skapar en hittepådator som man är nöjd med, och för att sedan kunna använda den behöver du ett operativsystem. Linuxvarianterna är bra då man bara ska testa saker, eftersom de dels är lika användarvänliga som allt annat nu för tiden, dels är helt kostnadsfria. De populäraste varianterna är Ubuntu och Linux Mint.
Det klassiska sättet att installera ett operativsystem på är ju att stoppa in en dvd-skiva i läsaren och starta om datorn. I hittepå-världen duger det med en hittepå-dvd, det vill säga en diskavbild, vanligen en iso-fil. Det är en fil som bit för bit avbildar den aktuella skivan. Olika varianter av Linux, som de ovan, distribueras som iso-filer. Och som av en händelse kommer det att visa sig att VirtualBox kan läsa sådana filer, och starta hittepå-datorerna från dem.
Redan då du gjort installationen kommer du att hitta en rad verktyg du kan använda dig av, till exempel en webbläsare (som du nu utan dåligt samvete kan lusa ner med allehanda tillägg) och en kontorssvit. Och har du valt en Linuxdistribution så brukar det aldrig vara långt bort till exempelvis en Python- eller Ruby-installation. För den journalist som känner att det vore spännande att lära sig programmera, så brukar de språken dyka upp. (Och så brukar det dyka upp länkar till The Bastards Book of Ruby också.)
Lycka till! Hör gärna av dig och berätta vad du använder din hittepådator till!
Säg att du vill göra en e-postenkät bland alla socialdemokrater i landet. Deras e-postadresser finns på den här sidan, men där finns också en hel del annan information. Om vi markerar ett gäng av dem, får vi något i stil med detta (nu tar jag bara dem på a, men poängen med det här är alltså att det ska vara många):
Adelsbo, Christer (S)
Socialdemokraterna
Skåne läns norra och östra, plats 39
Telefon: 08-7864709
E-post: christer.adelsbo@riksdagen.se
Adolfsson Elgestam, Carina (S)
Socialdemokraterna
Kronobergs län, plats 293
Telefon: 08-7864359
E-post: carina.a.elgestam@riksdagen.se
Ahlberg, Ann-Christin (S)
Socialdemokraterna
Västra Götalands läns södra, plats 302
Telefon: 08-7864398
E-post: ann-christin.ahlberg@riksdagen.se
Ahlin, Urban (S)
Socialdemokraterna
Västra Götalands läns östra, plats 44
Telefon: 08-7864723
E-post: urban.ahlin@riksdagen.se
Andersson, Johan (S)
Socialdemokraterna
Östergötlands län, plats 148
Telefon: 08-7865315
E-post: johan.andersson@riksdagen.se
Andersson, Phia (S)
Socialdemokraterna
Västra Götalands läns södra, plats 304
Telefon: 08-7865324
E-post: phia.andersson@riksdagen.se
Arleklo, Ann (S)
Socialdemokraterna
Skåne läns västra, plats 184
Telefon: 08-7864595
E-post: ann.arleklo@riksdagen.se
Axelsson, Lennart (S)
Socialdemokraterna
Örebro län, plats 232
Telefon: 08-7866002
E-post: lennart.axelsson@riksdagen.se
Men det duger ju inte att kopiera in allt det där i adressraden i vårt e-postprogram. I stället kan det fungera att klistra in alla adresserna rent med semikolon emellan. Eftersom det är så många personer behöver vi ett smidigt sätt att gå från det vi fick loss med copy-paste ovan till detta:
Vår räddning i det här fallet är sajten Text Mechanic. Du behöver inte kunna någon programmering eller reguljära uttryck – utan bara kopiera och klistra in texten i de olika verktygen. Det blir en del kopierande och inklistrande – men det blir i alla fall mycket mindre jobb än att göra det manuellt – speciellt om du vill mejla alla socialdemokratiska riksdagsledamöter, eller varenda ledamot som finns.
Text Mechanic innehåller en uppsättning enkla verktyg för att hantera text.
För att lösa problemet gjorde jag så här:
Först kopierade jag in alla ledamötena i verktyget ”Remove Lines of Text Containing…” och använde det för att ta bort alla rader utom den med e-postadressen. Den med namnet på ledamoten kom jag åt genom att söka på ”(”. Därefter sökte jag på ”Telefon”, ”län” och ”Social”.
Sedan klippte jag ut det som då återstod och kopierade in det i verktyget ”Find And Replace Text”, där jag sökte efter ”E-post: ” (glöm inte mellanslaget!) och ersatte det med ”” (det vill säga ingenting).
Nu är vi nära! Men om du går till slutet av valfri rad med hjälp av End-tangenten, så märker du att flera av raderna inte slutar där e-postadressen slutar, utan innehåller ett gäng mellanslag. Dem vill vi har bort. Klipp ut adresserna och kopiera in dem i verktyget ”Remove Extra Spaces”. Se där till att rutan ”Trim leading/trailing whitespaces from lines” är ibockad. Klicka på ”Remove” och de onödiga mellanslagen försvinner.
Nu återstår ett steg – att ersätta nyradstecknen med semikolon. Klipp ut adresserna och klistra in dem i verktyget ”Add/Remove Line Breaks”. I rutan som föregås av texten ”replace the line break with this text” skriver vi ett ensamt semikolon (”;”) och klickar på knappen ”Remove All Line Breaks”. Klart! Vi får ut en rad med e-postadresser separerade av semikolon – klar att klistra in i adressraden i e-postprogrammet!
Visst är det här också lite jobb, men alls inte i närheten av vad det hade varit att göra hela jobbet manuellt. Hoppas du får till en riktigt fet enkät nu!
Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.
Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.
Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.
Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!
Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.
Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!
En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.
I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.
Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.
Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.
Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.
Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?
Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:
Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:
(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)
Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.
Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.
Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.
Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.
Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.
Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.
Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!
Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.
På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.
De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.
Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.
Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.
Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.
Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.
Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.
Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.
För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.
Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.
Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.
Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.
Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.
Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.
En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.
”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.
Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.
”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”
Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.
”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.
Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.
”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”
I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?
”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”
Vad har du fått för reaktioner?
”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”
Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.
