Mikael Grill Pettersson – Sida 10

Utgå från ämnet eller inte? (Paradox 2/2)

Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter på Global Ivestigative Journalism Conference i Lillehammer, Norge härom veckan. (Men nej, de var inte de som satt med på lunchdiskussionen om paradoxerna.)

För en vecka sedan berättade vi om ett lunchsamtal med utredning av två paradoxer. Den första gällde om reportrar ska ringa mer eller mindre.

Den andra gällde ämnesgranskningar. Hur smart är det att utgå från ett ämne när man vill börja jobba med egen, granskande journalistik?

Ett svar är: man ska absolut inte utgå från ett ämne! En grundregel inom Story Based Inquiry-modellen är att A story is not a subject, a story is not a question.

För mig blev den där formuleringen (och fortsättningen att en story may be the answer to a question) en ögonöppnare. En skoningslös förklaring till varför så många ”idéer” från konferenser och ”spånmöten” aldrig tagit sig vidare in i den praktiska vardagen.

Det viktigaste skälet till att konferensernas idélistor inte blir reportage är varken tid, resurser eller ambitioner. (Eller brist på dessa.) Det är att idéerna inte är några idéer om stories – utan just ämnen eller frågor!

(”Vården” … ”Lokaltrafiken” … ”Räntan!”)

Det märkliga var att vi alla runt bordet hade goda erfarenheter av granskningar som rubricerats som just ett ämne. (Mina egna exempel var bland andra ”jobbcoachföretag” och ”telefonförsäljare”.)

Jag brukar ju till och med rekommendera redaktioner som inte har vana av egna granskningar, att börja tematiskt, ämnesbaserat. Men hur kan jag göra det om a story is not a subject??

Precis som med paradoxen om ringandet fanns dock en nyckel som gav svaret.

– Men vi hade ju tips om ett företag, sa en kollega.

Och jag tvingades hålla med. Det var precis så i samtliga fall av ”ämnesgranskningar” som vi kunde komma på. Det fanns ju ett tips om t ex missförhållanden ett konkret företag och faktiskt rätt konkret formulerade teser om vilka dessa missförhållanden var, både på case- och systemnivå (om ni kommer ihåg bilden av korset). Teser som kunde delas upp i kontrollerbara beståndsdelar (eller i delar som visade sig vara icke kontrollerbara och därför fick läggas undan eller formuleras om) som man sedan kunde börja beta av.

När vi gjorde den där stora granskningen av oseriösa telefonförsäljare för tre år sedan så började allt med att kollegan Sanna Drysén funnit anledning att granska telefonbolaget Telephon Sverige AB. Det var från denna startpunkt som allt annat kunde växa.

(Visst skapade vi över-rubriken #säljgranskning, bland annat för att kunna härbärgera ytterligare brister som skulle framkomma under resans gång, beroende på tipsen från publiken. Fler missförhållanden hos fler företag [och kända namn bland de drabbade]. Men överrubriken sattes efter att den första storyn var formulerad!)

Väldigt få granskningar har startat enbart med utgångspunkt i ett ämne. Och det finns tyvärr alltför många misslyckade exempel på ämnesorienterad research som inte gett några starka resultat (tro mig, jag har varit inblandad i flera) för att man ska rekommendera någon att börja granska ett ämne valt helt fritt. Det är dessutom resursmässigt korkat: om ni lägger alla resurser på att granska grundskolan samtidigt som gymnasiet är misskött så kommer publiken att skratta åt er.

Med andra ord ska man välja det ämne där man har anledning att tro att det ligger åtminstone en möjlig story och väntar. Sedan kan man gärna jobba brett runtomkring den storyn; med tips från publiken och alla anmälningar till granskningsmyndigheten och alla handlingar i det enskilda fallet och hemliga källor som ger er trådar att gå vidare med.

Breddning och fördjupning är inte dumt. Ämnesrubriker inte totalförbjudna. Men sätt en startpunkt där du vet, eller åtminstone misstänker, att det finns något att undersöka.

Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)

I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.

Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.

Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:

Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…

Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.

Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.

– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.

Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.

Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.

Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.

De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).

Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.

Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!

Crazy good i Lillehammer

Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.

Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.

I Lillehammer mötte vi flera av de talare som vi nämnt tidigare här på bloggen, bland andra holländske nätresearchgurun Henk Van Ess och Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter.

Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:

– He’s crazy, and he’s crazy good.

Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.

Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.

Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.

Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.

Utan också – crazy good.

En bild kan inte prata (men kan få andra att göra det)

I dag ger Marja Grill ett tips som kan vara användbart i både den mest förhörsliknande ansvarsintervjun och det mjukaste personporträttet.

Visa mig en bild från en konferens, och jag ska berätta mina bästa minnen av hur bilder kan återskapa minnen.

Jag kom att tänka på Don Borelli, fd FBI, när jag läste tidningen. Det var en teknik som han brukade använda för att få folk att prata, som han berättade om på ett seminarium på IRE i somras.

När man ska intervjua någon som är lite nervös, eller stressad, eller bara inte minns riktigt det den ska prata om, så är det en bra idé att använda rekvisita. En bild är superbra.

– Vi brukar fråga om personen vi vill ha hjälp av kan tänka sig att titta på lite bilder, sa Don Borelli, och det är en sån liten sak att göra att de slappnar av. Det kan vara vilka bilder som helst. Sedan kan vi styra samtalet mot att prata om det vi vill. Då är de inte lika nervösa.

Och precis det här, att styra intervjupersonens blick och tankar mot en bild istället för mot dig, och styra bort från nervositeten i situationen att vara intervjuad, är faktiskt smått genialiskt. Särskilt om man tar det ett steg till, och använder en bild som styr tankarna och reportaget mot att handla om det du vill.

Ett klassiskt och roligt sätt är att ta med sig en bild på en nytillträdd politiker, eller vem det än är du ska porträttera, och fråga folk på stan vem hen är, vad de tror hen jobbar med och så vidare. Det funkar också att ta med ett dokument, en kolbit, ja i princip vad som helst som isbrytare i en ”folk på stan”- enkät. (Eller en tv-studio.) Det väcker nyfikenhet, och får folk att stanna upp och öppnar för samtal om ämnet.

DN:s Karin Eriksson tog ett steg till i denna konst i en intervju med Stefan Löfven. Oftast görs en intervju om året som gått för sig, och en fotograf eller redigerare väljer i efterhand ut bilder som visar det man pratat om. Men här hade teamet valt att välja bilderna först och sedan låta Löfven kommentera de bilderna och situationerna från året som gått. Det fick en väldigt upptagen person som har varit med om mycket omvälvande under året att faktiskt gå tillbaka i minnet och berätta om sina känslor när bilden togs. Det är jag inte är säker på att han hade gjort annars.

Marja Grill

Så växlar du upp molnlådan

Det är inte svårt att hitta journalister som använder Dropbox, molntjänsten som synkar mappar mellan olika datorer och skapar en kopia i ”molnet” (a k a amerikanska servrar) som blir en alltid uppdaterad backup och alltid är tillgänglig från webben.

Som med alla molntjänster finns det skäl att fundera över vad vi som journalister använder Dropbox till. Känsliga uppgifter, framför allt sånt som kan avslöja identiteten på våra (hemliga) källor, bör inte befinna sig online över huvud taget. Men mindre känsliga grejer – de öppna källorna, dokumenten du samlat in från nätet, anteckningarna från de okänsliga (!) samtalen… – kan om man vill synkas via någon smart nätlösning.

Och som sagt. Dropbox är populär.

Tjänstens akilleshäl är dock mobilversionerna. Apparna erbjuder inte alls samma funktionalitet som Dropbox till datorn. I datorn finns alla filer synkade; i mobilen finns länkar till filer som kan laddas hem – och sedan laddas upp och bli (1)-versioner av sig själva. Det är inte riktigt samma sak.

Samtidigt är det begripligt att utvecklarna inte gjort mobilappar med samma funktionalitet som till datorerna. Helt enkelt eftersom mobiler generellt inte erbjuder samma lagringsutrymme som en traddator. På datorn är det inte ovanligt med 500 GB eller mera, men det kommer att dröja (förmodligen inte särskilt länge i och för sig) innan motsvarande utrymme finns i mobilen. En helt synkad version skulle lätt slå i utrymmestaket.

Det är här Dropsync kommer in. Det är en tredjepartstjänst som erbjuder datorversionens funktionalitet i mobilen – men med enorm flexibilitet.

Du kan själv välja vilka filer du vill synka, och hur du vill synka dem.

Några exempel:

Är det jobbigt att ladda hem samma dokument gång på gång när du växlar mellan olika enheter? Se till att alla laddar upp till en och samma Downloads-mapp via Dropbox så finns pdf-filen på plattan och datorn i samma ögonblick (nästan) som du klickat hem den till mobilen!
Tar du så mycket bilder och videos att du slår i utrymmetaket på mobilen gång på gång? Känns det bökigt att gå in och manuellt radera sånt som laddats upp till Dropbox (eller systerappen Carousel)? Låt Dropsync ladda upp och genast radera mobilversionen av bilden!
Eller vill du helt enkelt ha en ständigt uppdaterad backup av samtliga mappar på ditt minneskort? Eller av tre mappar på minneskortet och hela internminnet med appdata? Eller någon annan kombination av mappar och filer på det interna eller externa telefonminnet? Om du har betalversionen av Dropsync så finns det (vad jag förstår) ingen begränsning av hur många eller hur stora mappar du kan synka. Det kommer att ta plats på din Dropbox men om du är Pro-användare där så har du en del att ta av (1 TB närmare bestämt).

För den som vill säkra upp och/eller underlätta sin mobila tillvaro är Dropsync helt enkelt ett utmärkt verktyg som gör det möjligt att göra just det, med funktioner som egentligen borde funnits hos Dropbox från start – och kanske finns där i framtiden – men som just nu kan vara väl värda både arbetsinsatsen och pengarna (Dropsync har en gratisversion där man bara kan synka en mapp, och två betalversioner där den dyrare – som fortfarande bara kostar tvåsiffrigt – lovar eviga uppdateringar av alla tänkbara funktioner).

Du har väl förresten inte missat att Dropbox numera erbjuder tvåstegsverifiering? Ett alltid rekommenderat extra säkerhetslager som gör det lite svårare för den som vill kapa ditt konto.

Och för den som vill testa ett alternativ (eller komplement) till Dropbox finns till exempel tjänsten Spider Oak, som profilerar sig som mer privatlivsvärnande än jätten D. Dock är det en mindre aktör vilket skapar mindre intresse hos tredjepartsapputvecklarna; ingen Dropsync-lösning i sikte för den gamla eken, vad jag vet.

PS: Grävande Journalisters tidning Scoop har i sitt nya nummer inte bara flera sidor med Journalisttips-beröring (inklusive några helt nya tips från Marja Grill om ansvarsintervjuer) utan också bland annat en välmotiverad granskning av hur landets kulturchefer följer lagen när det gäller offentlighetsprincipen. Läs!

Ska-journalistikens begränsning – och möjlighet

Det har gått mer än 20 år sedan jag jobbade på Örnsköldsviks Allehanda men den redaktion där man tog sina första reportersteg har förstås alltid en särskild plats i ens hjärta.

Därför blev jag glad just där i hjärtat när tidningens satsning #kandulova (gemensam med övriga Mittmedia-koncernen och utvecklad i samarbete med datajournalistikfantomerna på J++) blev en sådan framgång, krönt med en nominering till Stora Journalistpriset i fjol.

#kandulova handlade om att låta medborgarna ställa konkreta löftesfrågor till sina politiker, som sedan hanterades både smart digitalt automatiserat (i form av en sajt där man fortfarande enkelt kan leta sig fram bland ställda frågor och avgivna svar) och i vanliga artiklar, livesända debatter och sociala medier.

Samtidigt var #kandulova förstås journalistik av det slag som har sina uppenbara begränsningar. Ska-journalistiken, som handlar om vad folk påstår ska hända i framtiden, är problematisk för den journalist som gärna vill dubbelkolla alla fakta och regelmässigt försöker ställa orden mot verkligheten. Helt enkelt eftersom utsagor om framtiden är så svåra att kontrollera. Vilja är väldigt svår att granska. (Vi har tidigare skrivit om att granskaren alltid tittar bakåt.)

Med detta sagt så motiverar ska-journalistiken ofta sin plats. Nytt projekt ska vända avfolkningstrenden, Fler kontroller ska minska fusket och Så ska arbetslösheten bekämpas kan absolut vara en intressanta stories av stort allmänintresse. Stories som säger något om i vilken riktning våra makthavare vill förflytta vårt samhälle. Sannolikheten är dessutom stor att åtminstone någon del av framtidsbilden blir verklighet, av det enkla skälet att den uttalas av en makthavare.

(Däremot bör vi kanske bli tuffare med att dela upp den där framtidsbildens två led. Det första ledet är ofta en konkret åtgärd som makthavaren har just makt att genomföra – sjösättningen av Nytt projekt – medan det andra ledet är en betydligt mer osäker konsekvens, en förhoppning om vad åtgärden ska leda till – vända avfolkningstrenden – och den kanske vi därmed också ska avstå från att göra rubrik av..?)

Under en valrörelse fyller ska-journalistiken en konkret demokratisk uppgift genom att den hjälper väljaren ta ställning mellan partiernas visioner och prioriteringar.

Därför var det roligt att se #kandulova förnya subgenren ska-journalistik i valrörelse. Medborgarnas egna frågeställningar och partiernas utfästelser fångades upp på ett mycket konkret sätt, men bearbetades samtidigt journalistiskt på ett sätt som varit betydligt mer komplicerat och arbetskrävande bara några år tidigare. Satsningen blev ett lyckat giftermål mellan klassisk valjournalistik och ny teknik.

Jag blev alltså glad åt #kandulova redan i fjol, och det inte bara för att min gamla hemmaredaktion var en av de inblandade.

Dock blev jag faktiskt ännu gladare när jag härom dagen fick se en färsk förstasida från Örnsköldsviks Allehanda som åter handlade om #kandulova. Redaktionen hade helt enkelt bestämt sig för att ett år efter valet följa upp satsningen, med några väldigt konkreta kontroller av vad som hände med löftena från politikerna. (Bland annat här, om en cykelväg mellan Övik och Själevad.)

Ett i mina ögon helt lysande exempel på ska-journalistikens inbyggda granskningspotential. Den som får ur en makthavare ett konkret löfte har helt enkelt en grym möjlighet att i ett senare skede pröva utsagan mot verkligheten och det verkliga agerandet.

Utfästelser om framtiden är svåra att granska, men när framtiden blivit dåtid blir ju också granskningen plötsligt helt möjlig. Vi kan se vad som hände med de fantastiska visionerna och de storartade utfästelserna. Och för den delen också med de modesta målsättningarna och de realistiska förhoppningarna. (Den där cykelbanan skulle bli verklighet ”men inte klar 2015”. Och – spoiler alert – det blir den nu inte heller!)

Det handlar egentligen bara om att skriva in saker i dagboken. Och prioritera kollen när datumet väl kommer. Välja bort dagens nästa ska-reportage till förmån för en kontroll av vad som hände med fjolårets. Eller förrfjolårets. Eller den där tioårsplanen som regionens politiker sjösatte för…just det, tio år sedan.

Jag vet inte hur de jobbade på Mittmedia och Örnsköldsviks Allehanda just denna gång – men jag vet att jag själv kunnat genomföra några av mina mest givande vardagsgranskningar genom att helt enkelt hålla koll på mina egna gamla historier. När vi granskade Fas 3 för några år sedan bestod en icke oviktig del av researchen av att ta reda på vad den dåvarande regeringen utlovat i opposition. Konkreta formuleringar från riksdagens talarstol som sedan kunde prövas mot verkligheten för de långtidsarbetslösa i ”Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas”.

Lika självklart som det är att skriva in datumet då den där spännande utredningen ska vara klar (kom ihåg Nästa steg!), lika självklart bör det vara att skriva in en avstämning av det där löftet från politikern i valrörelsen.

Dagens tips blir alltså: gör gärna ska-journalistik – fråga en politiker vad hen kan lova eller besök en presskonferens om ett projekt som ska bryta avfolkningstrenden – men glöm inte att skriva in kontrollen i dagboken ett år senare. Och att göra kontrollen när dagen väl kommer.

#kandulova det? I så fall är du flera steg på väg mot en mer ansvarsutkrävande och granskande vardagsjournalistik. Både i och utanför valrörelserna.

Ring ring, bara du slår en signal! (Eller: Nio råd som för dig säkert över enkätens minfält)

I dag skriver Marja Grill om ett instrument som kan spela både falskt och fult. Men som rätt stämt kan ge lysande låtar till nyhetsrepertoaren.

Det är viktigt att hantera svarsalternativen seriöst.

Första frågan du ska ställa dig är: finns det något annat sätt att få veta detta på?

Om svaret verkligen är nej, kan det vara läge att göra en enkät.

Jag vet att det är ett trubbigt verktyg, svårt att få tillräckligt många svar, lätt att feltolka. Jag vet att det inte är sanningen, bara sanningen och ingenting annat än sanningen. Jag vet allt det där. Men. Det kommer bra nära ibland. Så trots allt detta så älskar jag enkäter. När urvalet och svarsfrekvensen är rätt så får du en helhetsbild som ingen annan har. Och när du plötsligt får tag på den där underbara, engagerade sakkunnige personen som i fri text berättar om sin bild, från insidan, då är det fantastiskt.

Bäst och lättast är det att göra enkäter på e-post tycker jag. Det finns fina program, men med ett mail med ett par, tre frågor får du flest svar. Personen du söker kan se att det går att svara på fort, eftersom det går att överblicka. Ge kort svarstid. Det är bättre att göra flera påminnelser, än att ge personerna chans att lägga mailet i ”göra senare-korgen”.

Men om du måste veta över dagen, om du har kort kort tid på dig, då är det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, runda ihop praktikanterna och alla kollegor du kan få med, och börja ringa.

Några råd om frågorna först:

1. Det viktigaste är att du vet vad du vill få veta. Det kan låta lätt, men det vanligaste felet är faktiskt att vi ställer för många frågor som hör hemma i ”vore kul att få veta”-kategorin snarare än i ”ger klockren nyhet”-kategorin. Är det du frågar efter mätbart? Finns det några siffror att jämföra med? Med andra ord, kan du formulera den tänkbara nyheten?

Ett tips är att kolla om någon myndighet för några år sedan har gjort en liknande enkät, eller i någon stor undersökning ställt några av de frågor du vill ha svar på. I så fall kan du kopiera frågorna du vill ha svar på, och vips så har du något att mäta emot. Stoff till den klassiska ökat-minskat-rubriken, till exempel.

2. Urvalet är viktigt. Om möjligt, välj alltid ett totalurval. Välj ett snävare urval för att kunna nå samtliga. Hellre alla kommunstyrelseordföranden i ert område än ”de i kommunfullmäktige som vi råkat få tag på”. Om du måste göra ett urval, gör det konsekvent, så att du lätt kan berätta om det i ingress eller påannons. Till exempel så kanske ni inte klarar av att fråga alla kommuner. Då går det inte att bara ta några, utan urvalet måste vara logiskt – t ex ”Vi har frågat de 20 största kommunerna”.

3. Tänk på att ha med tydliga ja- och nej-svar. Då kan du lätt sortera dem i din excelfil senare, räkna procent och allt sådant.

4. Ge en möjlighet till svar i fritext, eller kommentar, men bara en. De är guld eftersom det ger den engagerade svararen möjlighet att tipsa och lägga ut texten om det viktigaste, men fler utrymmen ger dig för mycket arbete med att läsa allt.

5. Lova inte rakt av anonymitet till alla om du inte frågar om något väldigt känsligt, men om du gör det så ge respondenten en chans att fylla i om hen ändå kan tänka sig att bli kontaktad av dig.

6. Vad du gör, glöm inte att skicka några testutskick först. Det är då vi får veta om våra klockrena frågor verkligen är så tydliga som vi tycker, eller om det finns utrymme för missförstånd. Förra året skickade jag ut en enkät som jag tyckte var så övertydlig att det inte behövdes några testutskick. Det handlade om vårdnadsutredningar av barn, och vi undrade hur många kommunen hade gjort under ett år. Men när vi fick in svaren, så gick inte de att använda. För det visade sig att SCB frågar om hur många barn de utreder varje år. Vi frågade om hur många utredningarna var. Det gjorde att några svarade hur många barn de utrett, och några svarade hur många familjer. Siffrorna gick då inte att jämföra, särskilt som vi inte visste vem som svarat vad. Det var bara att steka dem.

7. Några extra råd om ni är flera som gör enkäten via telefon: Tänk på att följa skriftliga formuleringar så att ni alla frågar samma saker på samma sätt. Förklara att du måste fråga på samma sätt för att det ska gå att jämföra, att detta är inte ett samtal utan en enkät. Om det är en ja/nej-fråga, försök få den svarande som vill lägga sig mitt emellan att ändå landa på det ena eller andra, och ge utrymme för förklaringar och nyanseringar i ”fritext”-avsnittet. Alternativt pausa undersökningen och fundera på om ni skulle ha fler svarsalternativ på just denna fråga.

8. Siffror. De är fantastiska, det är underbart att få dem, men tänk på att det är människor som svarar. Det blir lätt både skrivfel och missförstånd. Siffror som sticker ut väldigt från de övriga är oftast fel. Dubbelkolla.

9. Svarsfrekvensen, svarsfrekvensen, svarsfrekvensen. På SVT Nyheter har vi en regel om att inte publicera en undersökning som inte har mer än 51 % svarsfrekvens. Och helst ska den förstås vara betydligt högre än så. Det är bara att ringa några motvilliga eller senfärdiga till, och böna och be dem att svara. Ett bra sätt att få hög svarsfrekvens är att inte binda enkäten till personer, utan till funktioner. Alltså ”någon som jobbar på miljöförvaltningen” är bättre än att det måste var just högsta chefen som svarar. Ett annat är att förklara varför ni gör enkäten, vad den ska användas till, och hur viktig personens svar är, för att öka motivationen.

Lycka till!

Marja Grill

Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor. — Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Jo, journalister kan (och ska) besöka asylboenden!

Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb - och filma om de boende vill det. — Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.

När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.

Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.

Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.

Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.

Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.

Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.

Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.

(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)

I höst kommer du igång med egen journalistik (och så här gör du)

Sensommar eller höst – vad vi än kallar det så är nu en tid för säsongsstart på redaktionerna. Sommarvikarier får goda eller tråkiga besked (alltid sena dock) och de tillsvidareanställda skickas på konferens för att kickas igång (i mån av resurser).

Både för redaktionen och för den enskilde journalisten gäller det att fundera över vad man vill göra. Ska hösten vara en period där nyheterna går ur-hand-i-mun eller ska vi jobba proaktivt med egna nyheter och satsningar?

De flesta redaktionschefer med självaktning svarar förstås det senare. Men tyvärr kan vi därmed inte vara säkra på att ambitionen kommer att synas i praktiken. Det är helt enkelt svårt att byta spår utan verktyg; den redaktion som vant sig vid att leta nyheter bland pressmeddelandena i mejlen eller på konkurrentens förstasida saknar ofta metoderna, kunskapen och rutinerna för att göra på något annat sätt.

Ibland går man halva vägen, och styr om reportrarna till att ”hitta något eget”, men utan att vässa nästa steg: utgörningen. Man får ett antal reportage som visserligen baseras på egen research, men som inte känns särskilt skarpa. Både grävspaden och kollkrattan bör kombineras med en vinkelslip för bästa resultat.

Vissa redaktioner är föredömliga när det gäller att uppmuntra den egna journalistiken, och att skapa en organisation och rutiner som göder reportrarnas egna spår. På andra håll ser det annorlunda ut. Jag skulle därför inte rekommendera någon journalist att sätta sin tillit till redaktionens förmåga att skapa ett kreativt klimat. Säkrast är att ta ansvar för sin egen journalistik, och för att den blir just ens egen.

Konkret gäller det att i början av terminen inventera sina byrålådor. Vilka idéer, tips och påbörjade projekt har du med dig från våren? Förhoppningsvis har du ett system där du kan få en överblick även när minnet sviker. (Ja, det funkar utmärkt med en anteckning i ett Worddokument.)

Min erfarenhet är att man sällan måste börja helt från noll. Även om hjärnan känns tom efter sommaren så har du antagligen trådar kvar från våren. Hitta dem nu och gå igenom dem. Vilka håller att spinna vidare på och vilka bör klippas av?

Några tumregler när du ska ta ställning:

1) Hur låter den möjliga ingressen eller påannonsen till en tänkbar story? Om du har svårt att formulera den så kan det finnas anledning att tänka några varv till. (Läs gärna mer om Story Based Inquiry för inspiration och metodik. Men detta är kärnan.)

2) Vad måste du ha fram för att nå nivån du formulerade i punkt 1? Svaret är naturligtvis beroende på formatet. För en rak nyhet kan det räcka med att du får loss ett muntligt besked, ett beslut eller en tillsynsrapport. För en granskning hamnar ribban naturligtvis högre: ett visst antal bekräftelser, dokumentation, förklaringar från kritiserade parter…

3) Hur står sig sprängkraften i den möjliga ingressen/påan i punkt 1 mot arbetsinsatsen i punkt 2? Här kan du hamna i ett antal tänkbara lägen: tråkig ingress som kräver stor arbetsinsats faller förstås bort direkt. Skarp påa som nås med enkel arbetsinsats hamnar lika självklart högt upp på listan. Bland mellanlägena kan du behöva jobba lite för att hitta rätt. Min erfarenhet är att nyhetsredaktioner (och nyhetsreportrar) gärna föredrar en lite sämre story som går snabbare att ta fram, än en bättre nyhet som kräver en större arbetsinsats. Det viktiga är att du i så fall gör det valet med öppna ögon. Tänk efter om du om ett halvår kommer att vara nöjd med din prioritering; hade det ändå inte varit värt den extra arbetsinsatsen för att få fram en bättre story som fick större genomslag? I bästa fall kan de enklare historierna bli det mer ambitiösa projektets bästa vän: du kan erbjuda dig att göra ut de förstnämnda snabbt och enkelt (och utan särskilt höga förväntningar på slutresultatet) för att få en större frihet i jobbet. Då kan du låta det mer ambitiösa projektet bli stickningen i byrålådan som sakta men säkert tar sig framåt genom en mindre arbetsinsats varje dag. Förutsättningen är dock att du verkligen tar dig an projektet med jämna mellanrum. Det ska vara en stickning som utvecklas, inte en byråvärmare. Vilket leder oss till nästa punkt.

4) Hitta ett system för nästa åtgärd. Min erfarenhet är att man kan jobba med ganska många stories parallellt bara man snabbt kan påminna sig om var man befann sig sist. Du bör ha ett system för detta återfinnande. Det kan vara så enkelt som en arbetsdagbok i form av ett Worddokument, där du alltid snabbt kan skrolla ner till slutet och bli påmind om vad du skulle göra härnäst (eller ännu hellre; vänd på ordningen i dokumentet så det senaste alltid är inskrivet överst) eller en ambitiös mindmap eller en planeringsapp i mobilen eller surfplattan… Huvudsaken är att du vet var du ska titta när du får tid att arbeta med den egna journalistiken, och att du inte behöver ägna en timme åt att börja om. Nästa åtgärd formuleras förslagsvis med sikte på svaret i punkt 2: om du behöver besked från tio kommuner för att nå verkshöjd så är det bara att börja ringa (eller hitta mejladresserna).

5) Viktigast är dock att du själv går igång på storyn! Utan den lustfyllda delen av jobbet blir det sällan något bra resultat. I valet mellan en svår story som du brinner för och en lättsnuten som du inte går igång på bör du alltid välja den förstnämnda. Jobbet bör vara spännande. Om man vill göra det tråkigt så kan man ju lika gärna ta sig an chefens tråkiga utlägg så blir åtminstone chefen glad.

Fler tips om hur du kommer igång med egen journalistik hittar du här, och vi har flera gånger tagit upp råd om granskningar och egen nyhetsjakt. Samt det enskilt viktigaste beslutet för att en journalistisk satsning ska ta steget från idé till verklighet.

M	T	O	T	F	L	S
				1	2	3
4	5	6	7	8	9	10
11	12	13	14	15	16	17
18	19	20	21	22	23	24
25	26	27	28	29	30