Mikael Grill Pettersson – Sida 8

Gör inte stories som spricker

Visst gör det ont... (Varför skulle annars chefen tveka?)

”Våra stories spricker inte.”

När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.

För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.

I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.

Du ska inte göra stories som spricker.

Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!

…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.

Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.

Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.

Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.

Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.

Den andra är att inte sälja in stories som spricker.

Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.

Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.

Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.

Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.

Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.

Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.

Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.

Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.

Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.

För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.

För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?

Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!

Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.

Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.

Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.

Det är en ganska skön känsla.

Vem är det som säger nej?

Tystnaden efter frågan var episk.

tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.

Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.

Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).

En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.

Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.

Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.

Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”

”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”

Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?

Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.

”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.

Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.

Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.

Eller möjligen en episk tystnad.

Konsten att läsa en myndighetsrapport

I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.

Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.

Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.

Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.

En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.

Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.

Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.

Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.

Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.

Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.

Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.

Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:

En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.

Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:

Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.

Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.

Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.

Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.

Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.

När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:

För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.

Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.

Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.

Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.

(Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)

Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!

Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.

Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.

Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.

Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.

Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.

Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.

Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.

Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…

Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.

När lugnet bränner ut

Det är lätt att tro att det finns ett absolut samband mellan nyhetshets och ohälsosam stress. Men ibland ser sambanden inte riktigt ut som man tror. Sofi Tagesson berättar om en resa som kanske inte riktigt följde förväntningarna.

Det här med stress fungerar lite olika på olika människor. Själv älskar jag att jobba som webbreporter i ett högt nyhetstempo, men gick in i väggen när jag bytte det mot endagars pappertidning.

När man älskar snabba nyheter och högt tempo är det svårt att acceptera att stress har satt stopp för jobbet. Stress som dessutom slog till när jag bytt till ett ”långsammare”, mindre stressigt jobb med färre deadlines. Men så blev det för mig.

Jag har varit både reporter och redaktör på flera av Sveriges större medier och alltid arbetat främst mot webben. Jag vill vara först och bäst när det gäller och älskar högt tempo i mitt arbete. Visst blir man mosig i huvudet när man direktrapporterat samtidigt som man håller sig uppdaterad på telefon och i sociala medier flera timmar i sträck. Men jag har aldrig känt mig stressad i den arbetsmiljön, även om största delen av den första lediga dagen efter ett skift ofta tillbringas i sängen och på soffan. Jag går på adrenalin, och när en nyhetshändelse är över så hämtar jag andan och laddar om.

Den största stressen var att veta att det var dags att söka något nytt efter 11 månader.

Efter några år dök det upp en chans, ett annat alternativ. En väg ut ut las-karusellen – en fast tjänst på en endagarstidning. Jag fick jobbet och började bevaka en svensk kommun, ensam.

”Kul att komma tillbaks till lokaltidningsjournalitiken”, tänkte jag. Och det var det. Det finns så många spännande människor med fantastiska berättelser där ute.

Men det är också det stressigaste jobb jag någonsin har haft.

Jag har bara deadline en gång i veckan, och egentligen massor av tid att skriva de artiklar jag ska för att fylla tidningen, så länge jag hittar något eller någon att skriva om, lyckas boka in intervjuer vid tillfällen när fotografen är ledig (annars får man fota själv) och ta mig till avtalad plats för intervju.

Utöver det är man ju tvungen att hänga med förstås; begära hem postlistor, scanna sociala medier och andra nyhetsmedier, göra poliskollar osv. Kanske börja begära ut andra handlingar någon gång för att granska några företag eller bolag… Ni vet, vanligt journalistarbete.
Piece of cake.

Problemen kommer när det händer något i ens bevakningsområde efter arbetstid. Vad gör man då? Det finns ju ingen annan som tar över när jag går hem.

Jag är en sån som skriver, trots att jag inte jobbar – annars får man ju inga besökare på webben. Och även om min helg- och kvällsbevakning görs frivilligt, så är det, för mig, det enklaste sättet att ligga i fas med vad som händer, och dessutom få en webb som hänger med. Därför arbetade jag snart i stort sett dygnet runt, mer eller mindre i alla fall.

Som nyhetsmänniska hänger jag givetvis med i flödet dygnet runt var jag än arbetar – men på kommunnivå (i en kommun jag inte bor i) blir det arbetet lite mer tidskrävande än att läsa dagens nyheter på nätet. I alla fall blev det det för mig. För när tar man paus när man är ensam? När andas man?

Att vara ”helt ledig” är inget jag har något behov av; händer det något stort är det klart att jag vill dra ut och bevaka det – men andas och ladda om, det behöver jag. Släppa jobbet helt då och då. Men det klarade jag inte av.

Jag gick in i den berömda väggen och blev sjukskriven.

Nu måste jag lära mig att hitta andningshålen i den lokala nyhetsbevakningen, som ensam reporter på ”min” tidning. Eller tvingas inse att pappertidning inte är mitt forum – det är mot webben jag ska skriva.

Hur gör ni?

Sofi Tagesson
reporter/redaktör

De ospårbara – inte

När författaren Elsie Johansson för några år sedan blev lurad av telefonförsäljare gjorde hon en polisanmälan. Polisen sa att man tog anmälan på allvar men att det skulle bli svårt att utreda fallet.

– Det är mycket svårt att hitta personerna bakom den här typen av försäljningar som sker på telefon, sa Uppsalapolisens presstalesperson Christer Nordström till svt.

Jag kom att tänka på det svaret när jag såg Plus’ utmärkta granskning av bolaget Nordiska spel i veckan. Även där förklarade polisen hur svårt det var att utreda ett eventuellt bedrägeri.

Granskningen i Plus var inte bara angelägen och intressant (liksom Ekots några dagar tidigare av samma lotteribolag) utan också underbart uppfinningsrik i researchen. Med hjälp av IIS-analytikern och nätresearchveteranen Peter Forsman gillrade man en mejlfälla för att få fram bolagets geografiska placering. Man såg att bolaget inte mejlat från Costa Rica som man försökt ge intryck av, utan från Spanien dit programledaren Sanne Olsson sedan kunde åka och knacka på. (Se hela reportaget!)

Även detta fick mig att tänka på den granskning av telefonförsäljare som Elsie Johanssons fall var en del av 2012 – och som startat efter att reporterkollegan Sanna Drysén initierat en genomgång av anmälningarna mot bolaget Telephon Sverige AB. En annan nätresearcher, tillika Journalisttipsbloggaren Leo Wallentin, hjälpte oss där lokalisera ett mejl ned till ett namn och ett bostadsområde vid granskningen av just Telephon.

I det fallet bidrog researchen till att visa att bolagets kundservicechef – som bland annat skrivit företagets inlagor till Konsumentverket – inte existerade. En nog så talande uppgift om ett företag som hävdade att man var seriöst. (Och i dag inte längre existerar.)

Leo Wallentins och Peter Forsmans insatser är två exempel på hur kvalificerade nätresearchers kan spåra aktörer som inte gör sig frivilligt kontaktbara på nätet. (Eller: kontaktbara bara när och på de sätt de själva vill. Via en telefonförsäljare eller ett bankkonto t ex.) Och där polisen ofta gett upp på förhand – eftersom brottet utespelats på nätet, eller på telefon, eller från ”utlandet”…

Metodmässigt finns paralleller till de granskningar där journalister identifierat (och konfronterat) personer bakom hotfulla, rasistiska och sexistiska kommentarer på andra delar av nätet. Utanför konsumentjournalistiken har vi sett flera uppmärksammade exempel på avslöjanden av anonyma nätaktörer som inte varit så ospårbara som de trott.

Ljusskygga typer visar sig helt enkelt i många fall vara rätt spårbara, också i våra moderna tider, på det internet som länge ensidigt beskrivits som anonymitetens arena.

Däremot är spårbarheten förstås beroende av kompetensen hos den spårande. Hos redaktioner, reportrar och researchers. Och vilja och förmåga att skaffa det man inte har, genom vidareutbildning och intag av experter.

Om den viljan och förmågan finns, då kan journalistiken fortsätta hitta sanningen bakom webbens kulisser och rökridåer, efter inspiration från Plus och andra goda exempel. Om den saknas – då får vi nöja oss med att citera polisens uppgivna kommentarer om det svårutredda nätet.

Den som vill höra Peter Forsman föreläsa om olika bedrägerihärvor (inklusive några av telefonbolagen vi granskade i svt) hittar flera intressanta klipp på Youtube. Leo Wallentin har här på bloggen bland annat visat hur man letar information med hjälp av metadata, och han kommer också att föreläsa på grävseminariet i Göteborg i april.

Dit kommer för övrigt även fantastiske brittiske nätresearchfantomen Paul Myers, som vi tidigare tipsat om, och vars föreläsningar ger en garanterad förstärkning av ens verktygslåda på just detta område.

Se Plus! Sen ses vi i Göteborg!

Glöm inte orden!

Grunden för all granskande journalistik är att ställa orden mot verkligheten. Löften, visioner och skönmålningar jämförs med den ofta krassare verkligheten.

Det gäller alla sorters stories, från den snuskiga kötthanteringen i matvarubutiken som lovat att alltid vara fräschast, över lyxfesterna hos folkrörelsen som skulle ha ”måttfull” representation – till de misstänkta mutorna hos den moraliskt högstående vapentillverkaren.

När det gjorda inte går ihop med det sagda, då får makthavaren problem. Och då har den granskande journalisten gjort en viktig insats.

Själva granskningen handlar förstås oftast om att blottlägga den krassa verkligheten. Orden är givna – nu gäller det att undersöka sanningen. Hitta dokumenten som visar vad som egentligen hände, filma förhållandena som de verkligen ser ut, intervjua vittnena som vågar berätta hur det går till bakom kulisserna…

Som granskande journalister vet vi att detta är den viktigaste delen av vår verksamhet. Om vi inte lyckas belägga missförhållandet blir det inte mycket till story, och när det väl är belagt måste det också visas tydligt i vår berättelse.

Tyvärr glömmer vi ibland att berätta om orden. De har funnits med under hela resan, kanske till och med varit utgångspunkten för själva granskningen (”Vi måste kolla hur det egentligen är med det där påståendet…”) men när tv-reportaget till slut ska redigeras ihop eller texten knattras fram så glömmer vi bort att ta med dem – eller väljer bort dem, av utrymmes- eller effektivitetsskäl.

Det är ofta ett dåligt beslut. Granskningen blir ofta oerhört mycket effektivare om man just får veta vilka orden är som prövas. Granskningen kan till och med förlora en stor del av sin potentiella slagkraft om orden inte finns med.

Utan en redovisning av orden blir granskningen lätt bara en eländesbeskrivning.

”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera” är en historia om en tragisk händelse. ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera trots bostadsföretagets löfte om 24-timmars service” är en nyhet om ett allvarligt svek från en tung samhällsaktör.
”Prostitutionen ökar på nätet” är en nyhet om ett missförhållande. ”Prostitutionen ökar på nätet samtidigt som polisen låtsas att den minskar” är en story om ett missförhållande som förtigs av en av våra viktigaste myndigheter.
”Makthavare använde statens kontokort” handlar om ett snedsteg. ”Makthavare använde statens kontokort samma dag som hen höll tal om vikten av att snåla med våra gemensamma medel” handlar om en hycklare.

Ibland är orden givna. Vi har själva hört talet som motiverat oss att kolla upp den där siffran som makthavaren slänger sig med. Eller vi får den misstänksamt positiva beskrivningen i ett pressmeddelande till redaktionen.

Men ibland måste man leta lite. Och ibland kan en granskning faktiskt bestå av att just ta reda på vad som faktiskt lovats i ett ämne. Vårt offentliga minne är kort, och fler än en gång har journalister gjort fynd bara genom att undersöka vad som faktiskt påstods innan missförhållandet var ett (känt) faktum.

Således blir detta också ett tips till nästa gång missförhållandet är givet: din viktiga uppgift som reporter är kanske inte bara att visa eländet, utan att hitta vägen dit – och se vilka beskrivningar som gavs av de ansvariga under resans gång.

Vi har tidigare (här och här) listat handlingar som kan hjälpa oss reda ut vad som faktiskt hänt. Men här kommer tio dokument när du letar efter orden som du kan ställa dina upptäckter emot:

1) Policys – när de handlar om miljö, jämställdhet osv är de ofta offentliga både inom offentlig och privat verksamhet (åtminstone bland organisationer och företag som lever på ett publikt förtroende).

2) Utspel – undersök vad de ansvariga makthavarna sa i ämnet innan de kom till makten, eller när de gjorde sina sina stoltaste proklamationer strax efter tillträdet!

3) Intervjusvar – personporträtten och ämnesreportagen kan vara en guldgruva, från den egna redaktionen eller hos andra.

4) Anbud – när bolag vinner offentliga upphandlingar har de lämnat in ett anbud där de lovar en massa saker. Hur förhåller det sig till hur det faktiskt blev? Kan vara intressant för allt från sophämtning till äldreomsorg, från hjälp till arbetslösa till asylboenden.

5) Myndighetssvar – när den ansvariga tillsynsmyndigeten redan för ett år sedan fick in en anonym anmälan om missförhållandet så begärde man en förklaring från den kritiserade enheten. Vad svarade enhetschefen då?

6) Sajter – undersök vad de skrev på sin egen hemsida! Tidigare versioner av sajten hittar du genom cache-sökningar (närtid) eller Wayback Machine (längre tillbaka). Och i många fall kan orden faktiskt finnas kvar på den nuvarande sajten, om än inte på förstasidan; gör en site:-sökning!

7) Reklam – nej, reklam får inte ljuga. Och om en produkt eller tjänst ställt till skada kan det vara synnerligen intressant, och välmotiverat, att undersöka vad som påståtts i marknadsföringen som skulle locka kunder att håva upp plånboken.

8) Sociala medier – finns där en Facebooksida eller ett Twitterkonto där de ansvariga svarar på frågor? Kanske har frågan redan kommit upp där – och vad har de i så fall svarat?

9) Utredning – innan verksamheten startades gjordes förstås en utredning av möjligheter och risker. Hur såg man där på risken att just detta skulle hända? Togs den upp men negligerades? Eller fanns den inte med över huvud taget?

10) Lagar och regelverk – det kan ofta vara värt att undersöka i vilken utsträckning det aktuella förhållandet finns reglerat i lagstiftning, förordning eller på något annat sätt (branschorganisationer, uppförandekoder…). Om det visar sig att agerandet bryter mot någon av dessa kan det ju i sig leda storyn vidare – eftersom det i så fall kan finnas ett tillsynsorgan som måste agera vid kännedom om de nya uppgifterna. Det kan handla om hela skalan från att polis och åklagare drar igång en förundersökning, till att en branschorganisation utreder om ett företag verkligen upprätthållit den standard som man kan förvänta sig.

Jämförelsen som hjälper dig hitta sparverktyget

Vad gör du när du hittar den lysande läsningen men inte har tiden till hands?

Jag brukar ofelbart dyka på nätets intressantaste reportage, debattartiklar, tekniktester och politikanalyser just som deadline närmar sig för att lämna hemmet om man ska hinna lämna barn på förskolan, tunnelbanan når hållplatsen där man bör gå av för att inte missa jobbet eller klockan slår för att man måste rusa iväg på den viktiga inspelningen.

Det tycks helt enkelt finnas ett omvänt samband mellan nätfyndens kvalitet och tiden man har till förfogande för läsning omedelbart efter upptäckten.

Vi har tipsat tidigare om tjänster som ”äter allt” och som kan fånga upp all typ av journalistisk research. Verktyg som Evernote och Trello sväljer enkelt både länkar, texter, foton och filer av allehanda slag – och erbjuder därtill både checklistor och påminnelser på särskilda datum.

De är verktyg utmärkta för vilket journalistiskt projekt som helst. Men däremot är de inte idealiska för läsning.

Där heter hundkonkurrenterna Instapaper och Pocket. Även dessa har vi skrivit om tidigare men nu kan vi också tipsa om lite vägledning för dig som inte kunnat välja.

Om jag minns rätt är Instapaper sprungen från en äppeldoftande teknikmiljö medan Pocket har sin grund i PC-världen. Men i dag är båda odiskutabelt starka på (som det heter) alla plattformar.

Och det är just det som är grejen här. Du ser texten i datorn men får tid att läsa den på surfplattan. Och när du sitter på flygplanet med mobilen som enda räddning, jobbigt placerad i kontaktlöst flygläge, så gläds du åt att alla artiklar finns lokalt nedladdade och därmed läsbara så länge batteriet räcker. (Och det räcker ju länge i flygläge.)

Det handlar om tjänster som hjälper dig att både spara texter för senare läsning, behålla dem för framtida behov när de är lästa, och organisera dem så du kan hitta semesterinspirationen när du känner för det och jobbresearchen när den lusten faller på.

Organisering och annat görs lite olika, och Lifehacker har här publicerat en utmärkt jämförelse mellan tjänsternas respektive styrkor och svagheter (båda har bägge).

Om du fortfarande jobbar med bokmärken eller utskrifter eller använder nån annan metod som inte fungerar särskilt bra kan jag varmt rekommendera ett försök med något av dessa smarta verktyg.

(Tänk bara på att gå hela vägen och installera dem överallt där du möter nätet. Ta den tid som krävs för att installera och förstå. Båda har både appar och knappar; du vill inte behöva fundera på hur du ska göra när du dyker på den där fantastiska artikeln och tiden inte finns att läsa. Då finns den nämligen inte heller till app-fix.)

Därför är nya ägare en usel räddning för journalistiken

Lokal journalistik gör mig ofta väldigt glad. Så gott som dagligen dyker det upp grymma granskningar, rika reportage och personliga porträtt i mina sociala flöden.

Samtidigt kan jag också ibland bli väldigt ledsen över lokal journalistik. Tidningen man hittar på pizzerian i det lilla samhället där man stannar på väg genom landet, lokalradiosändningen man råkar få in på bilstereon, sajten man surfar vidare på efter att ha läst den där godbiten som dök upp på Facebook…

Det som gör mig ledsen är tidningarna, sändningarna och sajterna som bara består av enkla bollar.

Ni vet nog vilken typ av stories jag menar. De kan kallas raka puckar eller snabba knäck också, och dess viktigaste kännetecken är de inte innehåller ett enda element som publiken inte kan få någon annanstans.

Ett annat kännetecken är att de ofta kommer från en arbetsledare som introducerar dem med orden ”Jag vet att du håller på med nåt annat men…”

De kan ibland till och med beskrivas som dagens räddning eftersom vi annars skulle fått tomma sidor/sändningsuppehåll/svartruta…

Men på grund av det första kännetecknet så är de tyvärr inte alls någon räddning. Tvärtom.

Tre klassiska exempel:

De tar över värdshuset. Intressant förstås att få veta vilka de nya ägarna är. Men också en nyhet som värdshusets nya ägare själva sprider så mycket de kan – på Facebooksidan, via skyltar och annonser.

Ny satsning ska minska våldet. Ett lovvärt projekt där pengar satsas på ett angeläget syfte. Men man kan läsa om det både på kommunens hemsida och i idrottsföreningens veckobrev.

Han vann talangtävlingen. En mycket trevlig nyhet för den musikintresserade delen av publiken. Men den sprids förstås också av vinnaren själv på Instagram – och av företaget som arrangerade tävlingen, komplett med en videoupptagning av hela tävlingen på Youtube.

Detta är alla stories som självklart har ett nyhetsvärde för en lokal publik, och som kan berättas på ett bra sätt i alla möjliga format. Men det är tyvärr också nyheter som i sig faktiskt inte motiverar journalistikens existens. Och för varje gång de görs ut som ”snabba knäck” kommer de obönhörligen att bli allt mindre nödvändiga för publiken – som enkelt nås av både basfakta och mer fördjupad information via andra kanaler.

Varje gång en redaktion väljer att avbryta arbetet med kollen av det där spännande men lite krångliga tipset, eller idén om den egna undersökningen, eller tanken på den unika reportageserien, till förmån för en av de där ”enkla bollarna”, så knaprar man också bort en bit av sin egen relevans.

Det händer tveklöst också i riksmedia, det är jag den förste att medge. Men det blir tyvärr sällan så sorgligt tydligt som i den där tidningen på pizzerian som bara består av nya ägare, projektmiljoner och tävlingsvinnare. Inte någon enda story som – och nu är jag hård – inte hade kunnat skrivas av de inblandade personerna själva.

Jag vet att många där ute nu spontant ropar i kör om usla resurser och slimmade scheman. Och jag vet att de har rätt i att detta ger dåliga förutsättningar för ett bra arbete.

Men jag vet också att man även på slimmade redaktioner gör ett val, och framför allt gör ledningen det, av vilken verksamhet man vill lägga sina små resurser på.

Och då är de ”enkla bollarna” en farlig frestelse. En tidning fylld av nya ägare – och inte ett ord om varför de förra gick i konkurs och hur Arbetsförmedlingen kunde plöja ned så mycket bidrag i verksamheten och hur de kunde få behålla det där utskänkningstillståndet trots alla incidenter på lördagskvällarna, och… – den tidningen dubblerar information som redan finns tillgänglig, men missar att manifestera sin egen nödvändighet.

Visst, den andra sortens stories tar tid. Oavsett om vi pratar granskningar, egna nyheter eller engagerande personporträtt. Man kommer att behöva kraftsamla för att få fram dem. Kanske låta en reporter springa på samtliga ”enkla bollar” under några dagar, och dra lite överdrivet mycket på några halvtaskiga bilder på mittuppslaget, för att en annan reporter ska få tid att ta fram den unika storyn som ingen annan berättar.

Men den storyn kommer den tredje dagen att ge redaktionen ett existensberättigande och en relevans i det lokala samhället som man aldrig kan nå hur många nya ägare man än presenterar.

När jag blir ledsen över tidningen på pizzerian tänker jag att detta kanske är kraftsamlingen. Jag råkar se den tidning där man tillfälligt drar ned på ambitionerna för att i morgon eller övermorgon slå världen med häpnad.

De stories som med jämna mellanrum dyker upp i flödet visar ju att det finns ett gäng redaktioner som faktiskt klarar av tricket att trots slimmade förutsättningar göra grym egen journalistik som berättar saker man inte får veta på annat håll.

En erfarenhet är också att dessa redaktioner får fler egna, unika ”raka puckar” att göra ut de dagar man inte har något stort avslöjande att publicera. De egna storiesarna ger alltid en bonus i form av givna fortsättningar och möjliga uppföljningar – och inte sällan ett gäng potentiella nyheter i tipskorgen, från folk som uppfattar reportern och redaktionen som allvarligt menande i sitt uppdrag.

Tänk på det nästa gång du får höra att storyn om värdshusets nya ägare blir morgondagens räddning. Den räddar oss kanske i morgon – men vad gör vi i övermorgon?

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: https://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut: michell2 Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 1

Dagens gästbloggare är Michell Grönlund, researcher som bland annat granskat skolvärlden åt Utbildningsradion. Hon kommer i två poster att berätta hur man granskar de lokala skolföretagen – som inte alltid är så lokala.

De senaste decennierna har det svenska skolsystemet förändrats i grunden. En av de största förändringarna har varit framväxten av fristående skolor, eller så kallade friskolor. Dessa skolor har inte kommunen eller landstinget som huvudman, utan ägs av privata huvudmän. Dessa privata kan vara exempelvis stiftelser, aktiebolag eller ekonomiska föreningar. De kan vara vinstdrivande (som aktiebolagen) eller drivna ideellt (som de flesta ekonomiska föreningar) eller drivna av religiösa samfund (som många stiftelse-skolor). I takt med att allt fler aktörer konkurrerar om eleverna har det skapats en ”skolmarknad” där vissa företag äger väldigt många skolor och därmed utgör hela koncerner. En del koncerner inkluderar tiotals eller till och med hundratals skolor runt om i Sverige. Allteftersom marknaden hårdnat har en del av dessa koncerner dessutom börjat köpa upp varandra. Så det är inte längre helt enkelt att veta vem som äger en viss skola. Ett exempel:

Du jobbar som journalist på en landsortstidning och i ditt bevakningsområde finns bara en fristående skola, resten ägs av kommunen. Friskolan heter Norrskenets Friskola i Boden. Det låter litet och lokalt, kanske som något sorts föräldrakooperativ eller liknande, men du vill ändå kolla upp vem som faktiskt driver skolan.

Gör såhär:
1. Många har hört talas om och någon gång använt tjänsten allabolag.se, men få känner till hur användbar den sidan faktiskt är. Börja med att gå in där och registrera dig själv eller företaget du jobbar på. Att registrera sig är gratis, men den som exempelvis vill köpa en årsredovisning via sajten får betala. Allabolag.se kommer därför göra en kreditupplysning på dig eller företaget. Den enkla sökning vi nu ska göra kostar dock inget, men kräver att man har ett användarkonto för att kunna få full översikt i resultatet. 2016-01-12 00.17.23

2. Du skriver in skolans namn i sökfältet på allabolag.se. Du får då träff på ett företag som heter Pysslingen Förskolor och Skolor AB.

2016-01-12 00.18.09 3. Du klickar på den gröna länken med företagets namn. Och nu kan vi se att Pysslingen Förskolor och Skolor AB i sin tur har ytterligare en ägare, ett moderbolag. Nämligen P-PY 2009 AB.

2016-01-12 00.18.47 4. Vi vill nu ta reda på vad Pysslingen Förskolor och Skolor AB är för företag, samt vad deras moderbolag P-PY 2009 AB är för något. Finns det någon som i sin tur äger moderbolaget? Vi vill helt enkelt se koncernstrukturen. Vilket lämpligt nog går att göra genom att klicka på ”Koncernstruktur” i vänsterspalten.

2016-01-12 00.19.12 5. Vi får nu upp hela företagets koncernstruktur och kan se att högst upp i trädet finner vi Marvin Holding LTD, samt en brittisk flagga. Flaggan anger förstås vilket land företaget har sitt säte i. Tyvärr kan man här inte klicka på Marvin Holding LTD, men en enkel googling ger oss att detta är ett fond registrerad på skatteparadiset Guernsey, som hör till Storbritannien och i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.

2016-01-12 00.19.38 6. Det som är mest intressant för oss är dock det vi i det här fallet finner på plats tre i trädet. Ett av företagen i koncernen heter Academedia AB. Norrskenets skola i Boden är alltså inte något litet föräldrakooperativ – utan är en av de drygt 200 grund- och gymnasieskolor som ingår i Sveriges överlägset största privata skolkoncern, Academedia. Den forna koncernen Pysslingen köptes upp av Academedia 2011. Kanske har Pysslingen i sin tur köpt upp Norrskenets förskola innan dess.

Michell Grönlund