Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.
Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.
Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.
Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.
Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.
När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.
Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:
Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).
Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:
Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:
Så gräver du i socialsekretessen – David Lindahls gästblogg om hur man kommer förbi några av de svåraste hemligstämplarna, baserad på egna erfarenheter från en P3 Nyheter-granskning av sexuella övergrepp.
Att gräva i sekretess är inte det lättaste – få detaljer att gå vidare med, krångliga lagar och tjänstemän som hellre maskar ett ord för mycket än för lite. Men det finns sätt att ta sig runt det. Jag byggde mitt senaste gräv på att ta mig runt anonymiserade och maskade lex Sarah-utredningar, och så här gick jag till väga.
Under förra veckan publicerade vi på P3 Nyheter en granskning av vad som händer när brukare anklagar sin personal för sexuella övergrepp. I vår granskning kunde vi belägga följande:
På grund av sekretessbestämmelser kan inte alla anklagelser polisanmälas.
Personer som blivit anklagade för sexbrott, men inte blivit polisanmälda för det, har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta om anklagelserna.
Personer som erkänt sexuella handlingar med brukare har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta någonting om händelserna.
Vi tog avstamp i 25 stycken lex Sarah-utredningar som gäller händelser där brukare har anklagat personal för sexuella övergrepp. Metoden för vår granskning bestod sedan av tre steg:
Identifiera vem i personalen som har blivit anklagad.
Följ upp eventuella polisiära konsekvenser.
Ta reda på nuvarande arbetsgivare.
Själva nyckeln för att över huvud taget kunna genomföra den här granskningen ligger i steg ett, och det är också det som det här blogginlägget kommer att handla om. Till att börja med är målet med en lex Sarah alltid att utreda en händelse och inte en person. På grund av det fästs sällan särskild stor vikt vid den utpekade personen och detaljer som rör denna. Framför allt är lex Sarah-utredningar anonymiserade redan innan en maskning, vilket innebär att även om man får tag på en helt omaskad utredning är chansen minimal att det framgår vem den utpekade personen är. Lägg därtill att lex Sarah-utredningar trots det nästan alltid har gott om maskade uppgifter i sig vid utlämning, och förutsättningarna för att kunna identifiera den utpekade personalen blir långt ifrån goda.
Trots det lyckades vi identifiera vem den utpekade personalen var i 21 av de 25 lex Sarah-utredningar vi tittade på. Så här gick vi till väga:
Leta efter detaljer
Även om fokus i lex Sarah-utredningar ligger på själva händelsen och inte på de inblandade personerna kan det finns små oskyldiga detaljer som går att ta fasta på. Exempel på detaljer vi var ute efter var bland annat:
Vilken typ av verksamhet inom kommunen gäller det?
Vilken typ av boende?
Är namnet på boendet maskat eller inte?
Är personen en man eller kvinna?
Står det hur länge personen har jobbat i kommunen?
Står det om personen är sjukskriven eller avstängd i samband med utredningen?
Använd uteslutningsmetoden
Har man väl hittat minst två stycken detaljer är det dags att börja använda uteslutningsmetoden. Här nedan följer några exempel på hur vi gjorde för att konkret ta reda på vem den utpekade personalen var genom att utesluta oss fram.
Exempel 1:
I lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personalen har varit anställd i förvaltningen sedan 2007-xx-xx”. Då begärde vi ut en lista över samtlig personal som anställdes i förvaltningen det datumet. Namnet på boendet framgick också, varpå vi begärde ut en lista över samtlig personal som arbetade på det specifika boendet under perioden för lex-Sarah-utredningen. Endast en person fanns med på båda listorna vi begärt ut. Vi var då säkra på att vi hade rätt person.
Exempel 2:
I lex Sarah-utredningen var den enda informationen kring typ av boende och typ av personal att det gällde en viss typ av bostad (det vill säga gruppboende, servicebostad etc. Vilken typ det är skriver jag inte ut här eftersom att vi i publicering anonymiserar vem den utpekade personen är). Jag begärde då att få ta del av en lista över samtlig personal (både vikarier och anställda) i kommunen som passade denna beskrivning. Listan omfattade över 90 personer.
Längre ned i lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personen är för närvarande sjukskriven”. Då begärde jag att få ta del av lönespecifikationer för samtliga ca 90 personer under perioden från det att lex Sarah-utredningen inleddes till dess att ärendet avslutades. En tidskrävande uppgift att gå igenom dessa hundratals sidor, men tids nog hittade jag en person som började få sjukfrånvaro samma dag som utredningen inleddes.
För att då säkerställa att det var rätt person begärde jag ut en personakt på personen för att se vilket boende personen arbetat på. När jag fick namnet på boendet frågade jag ifall det funnits några lex Sarah-utredningar kopplade till det boendet under den senaste perioden. Svaret blev att ja, det hade det, och vid kontroll av diarienummer visade det sig att det var samma utredning som jag själv satt med. Alltså: uppgiften om vilket boende utredningen gällde, som var maskad i utredningen, gick att få ut bakvägen.
För att sedan helt säkerställa att det inte fanns någon annan personal på det boendet som också kunde passa in på beskrivningen av den utpekade personalen letade jag vidare efter fler detaljer. En bit in i lex Sarha-utredningen stod det att det fanns en pågående personalutredning kring den utpekade personen. Jag bad att få ta del av beslut gällande personalutredning kring den person jag hade fått fram och fick inom kort ett dokument framför mig gällande beslut om just detta. När jag sedan bad att få ta del av beslut gällande personalutredning för samtliga övriga som arbetat på det boendet och fick svaret att det inte fanns några sådana handlingar hade vi säkerställt till hundra procent att vi hade rätt person.
Exempel 3:
I det här fallet fanns få avgörande detaljer att hitta i utredningen. VI vände oss därför till polisen, med en rätt vag beskrivning av fallet, men lyckades tack vare en bra registrators hjälp få ut en polisanmälan kring händelsen. Anmälan i sig var såklart kraftigt maskad och inte heller där fanns mycket information att gå vidare med.
Däremot hade adressen var polisanmälan upptogs inte maskats. Vi visste också utifrån lex Sarah-utredningen att anmälan hade upptagits hos en person som bodde i ett villaområde, i närheten av boendet. Min dåvarande praktikant, Moa Strand, kom då på det listiga knepet att titta på samtliga boenden i kommunen, leta på Google Maps efter vilket boende som låg närmast adressen där polisanmälan hade upptagits och sedan begära ut en personallista från det boendet.
När vi sedan begärde ut personakter på personerna på listan fann vi att en av dem hade avslutat sin tillsvidareanställning två dagar efter att händelserna på boendet ägt rum. Vi begärde då ut polisanmälan på nytt, fast denna gång med namn och personnummer på den utpekade personen, och fick träff.
Vet vad du har rätt till
Kruxet med att gräva efter uppgifter i socialtjänsten är att sekretessen inte bara omfattar brukare utan även flertalet uppgifter som rör personalen. Därför kan det vara relevant att veta vad som faktiskt går att begära ut.
Kort går att säga att följande handlingar ska gå att få ut utan större problem:
Lista över personal som arbetat på ett specifikt boende
Lönespecifikationer
Anställningsavtal
Avtal som rör avslutande av anställning
Regel nummer ett är att alltid begära ut handlingar och inte uppgifter från handlingar. Flera gånger under mitt gräv blev jag nekad att få ta del av informationen när jag bad att få ta del av ”uppgift kring avstängning från arbetet”. När jag sedan bad om att få ta del av ”beslut gällande avstängning från arbetet” fick jag istället ett positivt svar på min begäran.
Viktigt också att poängtera att orsak till beslut om avstängning eller personalutredning i regel aldrig är offentlig. Däremot ska det mycket till för att kommunen ska ha rätt att neka dig att få ta del av beslut som rör sådana ärenden.
OSL 39 kap 2§ säger:
”2 § Sekretess gäller i övrig personaladministrativ verksamhet än som anges i 1 § för dels uppgift om en enskilds hälsotillstånd, dels sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av en anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte i ärende om anställning, om inte annat följer av 5 a eller 5 b §. Sekretessen gäller vidare inte i ärende om disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i första stycket.”
Besluten du i slutändan får ta del av kan såklart vara maskade, men ibland räcker det bara att veta det faktiskt finns en personalutredning kopplat till en person. Tillsammans med ytterligare en avgörande detalj och med hjälp av uteslutningsmetoden kan det vara just det som gör att du lyckas identifiera vem den utpekade personen är.
Sammanfattningsvis
Tipsen i detta inlägg behöver såklart inte användas för att göra ett stort gräv. Men någonting jag märkte under arbetets gång var att när jag tittade i mediearkiv efter vad som skrivits om fallen tidigare, så såg jag att de allra flesta journalister har begränsat sin rapportering kring vad som framgår enbart av lex Sarah-anmälan till IVO.
Med de tips jag ger i det här inlägget är jag övertygad om att den rapporteringen kan bli ännu skarpare. Framförallt blir det en barnlek att direkt följa upp ärendena hos polisen, när man har ett namn och personnummer. Tidigare arbetsgivare och eventuella tidigare domar är såklart också saker som kan vara intressanta att lyfta fram nästa gång en personal får sparken från jobbet inom socialtjänsten i kommunen. Åtminstone om personen får lämna jobbet på grund av en händelse som betraktats som så pass allvarlig att den resulterat i en lex Sarah-utredning.
Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.
Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:
Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.
Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.
Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?
Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.
Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.
Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.
Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?
Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?
1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.
2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.
3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.
4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.
5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?
Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.
I dag ger Marja Grill tips om hur man kommer längre med inspektionsrapporter, baserat på erfarenheterna från hennes och Carolina Jemsbys granskning #deutsatta. Posten finns också publicerad i det senaste numret av tidskriften Scoop.
“Följ pengarna!” “Vem är drabbad?” “Vad är vinkeln?”
Det finns många bra slagord, och ändå är det så lätt att hamna fel.
Man kan närma sig en granskning från olika håll. För mig börjar det sällan med ett klockrent tips, utan mer som en känsla av att “något är fel” här.
Med min senaste granskning, om gode män som missbrukar sin makt, började det med att jag höll på med något helt annat. Jag och min kollega Mari Forssblad gjorde en serie om LSS och stötte på flera fall där gode män var inblandade, på ett sätt som väckte vår misstänksamhet. Fall där de gode männen ville bestämma vem våra intervjupersoner skulle leva tillsammans med, vad de skulle måla naglarna i för färg, eller var de skulle bo. Men från en känsla till visshet, är resan lång.
För nästa fråga för en systematisk granskare är så klart – är detta enstaka fall? Var finns tillsynen och var finns det dokumentation? Det visade sig att de gode männen och förvaltarna ska kontrolleras av kommunens överförmyndare. Där var allt sekretess. Men Länsstyrelserna hade fått i uppdrag att börja granska kommunernas överförmyndare oftare, och Mari begärde ut samtliga inspektionsprotokoll, fyra år tillbaka i tiden. Vi började läsa. Och häpna. Hur kunde allt detta få pågå? Stölder, missbruk av pengar, och stark kritik ibland år efter år utan att något verkade hända.
Men ju mer man läser, desto större är risken att drunkna i materialet. Det lätt att gå vilse. Du har tonvis med material, men hur hittar du nyheterna, det övergripande missförhållandet, systematiken? Ett bra första steg är ett Excel-dokument .
Och vad, av alla saker som dokumenterats, är den rykande pistolen? Vilka kolumner ska vi ha? Det är lätt att sväljas av byråkratspråket, ledas på villospår, förföras av den torra prosan eller alla härliga siffror. Det vi var nära att tappa, det var närheten till de som faktiskt drabbas mest av detta.
För en inspektionsmyndighet, och särskilt en som har tillsyn över den som har tillsynen, så är det mycket som handlar om formella krav, och administration. Finns det dokument som är registrerade på rätt sätt, handlingsplaner, årsredovisningar? I det här fallet landade det ofta i att problemen berodde på det fanns resursbrister på kommunens överförmyndare, och att Länsstyrelserna uppmuntrande skrev att det blir nog bättre nästa år.
Då är det lätt hänt att man fångas upp i det: är missförhållandet kanske att det är sådan brist på resurser på landets överförmyndare? Det kan hända att det är det, också. Men då hade jag turen att få en kollega med färsk blick, Carolina Jemsby, som sa: “Men hur mycket pengar är egentligen borta?”
Och det var precis vad som behövdes. Det var vad vi nästan tappat bort bland alla pappershögar, att pengar, som samhällets sett ut gode män till att vakta, nu var borta. Och att det såklart mest påverkar de som nu står utan sina pengar. Det är ett större missförhållande, ett större problem, än vad brist på resurser är för kommunens överförmyndare. Det är det slutliga resultatet av denna brist. Eftersom dokumentationen var så torr och handlade så mycket om diarieföring, hur årsredoviningar skulle granskas och förutsättningarna för det, så blev de människor det handlade om egentligen, nästan osynliga. De som faktiskt blivit bestulna, eller av med sina pengar, eftersom ingen granskat deras gode mäns redovisning ordentligt. Eller som vi kom att kalla granskningen: #deutsatta.
Vi fick i många fall gå tillbaka och hämta in fler uppgifter, summor om hur mycket som saknades, och om det polisanmälts, till vårt Excel-dokument. I en hel del protokoll stod inga summor av hur mycket som var borta, utan Carolina begärde ut dem separat, från kommunen ifråga.
Nästa steg var naturligtvis att prata med dem som drabbats. Där fick vi problem, eftersom det är omvänd sekretess hos överförmyndare, så var det rätt knepigt att hitta de drabbade som fanns i inspektionsrapporterna enbart med initialer. Vår kollega Kenneth Ulander kom med en bit av pusslet: tingsätterna. I rätten, är nästan alla personuppgifter öppna. Och dit överklagar de som får nej av överförmyndaren.
Detta gav en ingång till att vi skapade en parallell databas med domar, som sedan blev en guldgruva, inte bara för att hitta människorna bakom siffrorna.
Vi gjorde också en film, en trailer till sociala medier, där vi bad om hjälp av drabbade.
En annan ingång var att prata med Länsstyrelsernas inspektörer. I vissa protokoll riktigt ångade det av frustration över kommunernas inaktivitet, och mycket riktigt fick vi god hjälp av att ringa de Länsstyrelser som granskat.
Så, mina tips när du ska granska stora mängder dokument, är som följer:
Läs organiserat – dokumentera i Excel.
Det kan ta ett tag innan du vet vad du letar efter. Gå tillbaka om det behövs.
Ta ett steg tillbaka från byråkratspråket, vem handlar det egentligen om?
Tingsrätterna: personuppgifter och fler detaljer kan finnas i domar.
Inspektörerna: ta hjälp av de som kan mest och redan är arga; berätta att du läst deras rapporter och be om hjälp.
Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida. Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.
Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.
Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:
Anna, 81: ”Jag blev lurad”
81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.
För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:
1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.
2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.
3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.
4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.
5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.
6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.
7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.
8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.
9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.
10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…
Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.
Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!
Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.
Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.
Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.
Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.
Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.
Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!
Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.
Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.
Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.
I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.
Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.
Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.
En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.
För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.
För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)
Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.
En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.
Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.
Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.
Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.
En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…
Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).
Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.
(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)
* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.
* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.
Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.
Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)
Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.
Då lyckades David hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.
* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.
Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.
* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.
Åsa Erlandson och David Lindahl
Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.
De flesta av dem har fel.
Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?
Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.
När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).
Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.
Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).
Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!
När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.
Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.
Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…
Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.
Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.
Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.
Härom veckan skrev vi om fem allmänna handlingar som man kanske inte rutinmässigt begär ut, men som kan ge stoff till både nyheter och granskningar. Nu fortsätter vi enligt enklast möjliga modell – med fem till:
6. Anmälan.
Peter Jonriksson har skrivit en mycket uttömmande och uppskattad gästblogg om hur man hittar polisanmälningar, men polisens är ju långtifrån den enda kategorin anmälningar som kan vara journalistiskt intressanta. Försök tänka baklänges: vilken myndighet (eller annan institution) kan tänkas ha ansvar för att åtgärda systemfel och/eller granska enskilda felaktigheter inom det aktuella området? Ofta finns det fler än ett svar: inom vård och omsorg kan både Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg och den lokala patientnämnden ha fått anmälningar när något gått fel. De har lite olika roller men den som vill hitta så mycket material som möjligt för överblick, nyhetsjakt eller casesondering, gör klokt i att kolla med samtliga.
…och apropå ombudsmän så finns förstås även hela det offentliga ”förkortnings-Sverige” i form av Justitieombudsmannen JO, Diskrimineringsombudsmannen DO etc, som alla tar emot anmälningar från allmänheten inom skilda områden.
En dålig arbetsmiljö kan ha anmälts till Arbetsmiljöverket av skyddsombudet – vilket kan vara en enkel väg för dig som journalist att ”hitta” uppgifter och kritik som en orolig tipsare inte vill att hens chef ska få veta att du fått från henom.
…men knepet är egentligen inte att lära sig alla tänkbara vägar som en anmälan om missförhållanden kan ta i det offentliga Sverige – utan att inte missa kollen av om det finns någon rörande just ditt ämne!
7. Klagomålet.
En systerkategori till anmälningarna men kan vara värd att efterfråga specifikt. Arbetsförmedlingen har ett numera rätt väl fungerande system för att hantera klagomål från arbetssökande och andra som tycker att exempelvis jobbcoachföretag (som numera utför en tjänst som kallas stöd och matchning) missköter sig. Klagomålen registreras av en arbetsförmedlare och innehåller inte identiteten på den arbetssökande, men oftast den mesta övriga relevanta informationen om vad som hänt – inklusive vilket företag det handlar om samt uppgifter om vilken arbetsförmedlare eller tjänsteman på huvudkontoret som varit inblandad i ärendet. För några år sedan var samma klagomålssystem ett rätt värdelöst lapptäcke där det föreföll rätt slumpmässigt vilka klagomål som registrerades eller inte (det fanns en explicit avsikt att så mycket som möjligt skulle ”lösas lokalt”, och alla dessa fall dök upp och försvann odokumenterade). Men efter bl a SVT:s granskning av coachföretagen 2013 skärptes systemet upp, och kan i dag ge en ganska bra inblick i problemen kring denna typ av skattefinansierad verksamhet.
(Dock har långtifrån alla myndigheter lika väl utvecklade rutiner; ett aktuellt exempel på motsatsen är Migrationsverket, vars bristande dokumentation av klagomål och missförhållanden granskades av SVT Väst så sent som i somras.)
8. Korrespondensen.
Vi har tidigare tipsat om mejlen men fortfarande bedrivs en hel del offentlig korrespondens i Sverige på döda träd via snail mail. Bakom ett formellt beslut hos till exempel Arbetsförmedlingen eller Konsumentverket kan ligga rader av inlagor till och från det inblandade företaget. Begär ut korrespondensen och du får en bättre bild av både resonemang och händelseförlopp! När etableringslots-företaget Facera påstod att de avslutat sina uppdrag hos Arbetsförmedlingen helt på eget initiativ så visade korrespondensen något annat.
9. Inspektionsrapporten.
Att matsnusk engagerar vet fler än Janne Josefsson. Utbildningsradions Skolfront hittade 2009 rader av brister i de kök som borde tillhöra de allra renaste – skolköken. Själv hade jag några år tidigare fått möjlighet att följa upp köttfärsskandalen i Uppdrag granskning, med en kartläggning av tidigare liknande fusk, och där kommunernas inspektionsrapporter blev effektiva belägg för att köttfärskfusket inte var någon ny företeelse (vilket Icas ledning försökt göra gällande).
Tillsynsrapporter finns på många håll, helt enkelt därhelst någon utövar tillsyn. Från krogarnas alkoholutskänkning (tillsyn: kommunen) till skolans pedagogik (Skolinspektionen), från socialtjänstens insatser (Länsstyrelsen) till hanteringen av personuppgifter (Datainspektionen). För den granskande reportern utgör tillsynen en guldgruva med dubbla fyndchanser av kraftfull win-win-karaktär: antingen har tillsynsmyndigheten tagit sitt uppdrag på allvar och då finns där en fyllig rapport med ingående beskrivningar av händelseförlopp och ansvarsfördelning (kanske också bilder eller annan dokumentation) – eller så har de inte tagit jobbet på allvar, och då utsträcks förstås din granskning till att gälla tillsynsmyndighetens bristande tillsyn!
10. Protokollet.
Det kan låta givet men jag har ofta slagits av att offentliga protokoll visat sig vara betydligt mer innehållsrika än vad man kunnat föreställa sig. Ett klassiskt exempel är hos myndigheters personalansvarnämnder, där visserligen de mest ingående detaljerna återfinns i underliggande anmälningar och utredningar, men där nämndernas protokoll ofta ger en snabb och tydlig signal om vilka ärenden det kan finnas anledning att titta närmare på.
Man ska inte heller underskatta protokolls värde som rent bevismaterial; jag var en gång delaktig i en rätt stor granskning som till största delen kunde byggas på mötesprotokoll inifrån en arbetsplats som kunde räta ut en rad frågetecken och ta researchen vidare från det alltid lika frustrerande ord-mot-ord-läget.
Tänk på att det skrivs många protokoll bortom offentlighetens ljussken – men som för den delen inte är hemliga! Fundera över var i kedjan ett mer formellt möte kan ha hållits: en förhandling med facket, en överläggning med andra myndigheter, ett sammanträde med en specialgrupp…och testa helt enkelt att begära ut det.
