Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.
Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.
Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.
Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.
Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.
Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.
På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.
Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.
Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂
Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:
1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.
En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.
För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)
2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!
3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.
Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.
4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?
Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.
5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”
Det blev en lång kväll.
6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.
7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.
Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!
Dagens gästbloggare är Nicke Nordmark, prisbelönt grävare på Uppdrag granskning med flera långa tv-reportage i ryggsäcken. Han ger oss sina bästa dramaturgitips – för långa och korta reportageformat:
”Den 27 september förra året kliver två poliser in på en krog i centrala Luleå. Dom är civilklädda å ska utföra ett spaningsuppdrag. Polismännen beställer in alkohol för mer än 400 kronor. Dom tillbringar flera timmar på krogen å först klockan tre på natten bryter dom upp för att avsluta arbetspasset.
På andra sidan stan utspelar sig samtidigt ett familjedrama i ett villakvarter. Lulepolisen får larm om att en man uppträder hotfullt å är beväpnad, polisen beslutar att skicka det bästa man har, delar av sin specialtränade insatsgrupp.
Utrustade med skottsäkra västar å automatvapen rycker dom ut…”
Så inleds vårt reportage I skottlinjen som sändes i Uppdrag granskning för drygt tre år sen. Att berätta när och var man befinner sig i en historia på en gång tycker jag är effektivt. Tidpunkten ligger alltid bakåt i tiden och nästan per automatik förväntar sig tittaren att få följa med framåt. Man får en enkel draghjälp genom att starta vid en given plats och tidpunkt, med en given händelse som väcker frågor och nyfikenhet. Jag har spelat upp det här anslaget för många studenter och verksamma journalister och alltid fått samma fråga direkt efter: Vad hade poliserna som var på krogen att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen?
Tack, säger jag då, precis det vill jag att ni ska undra och kräva svar på. För svaret kommer naturligtvis, i flera steg under reportagets gång. Inte förrän alldeles på slutet har man fått hela bilden.
Det mest naturliga sättet att berätta en historia är kronologiskt. Tänk själva, om ni ska berätta för en kompis om något som hänt er, så gör ni det oftast kronologiskt därför att det är lättast för den som lyssnar att förstå. Visst, ibland kanske man måste ge lite bakgrundsinfo, eller så kanske din historia ger upphov till följdfrågor, men det är ju bara bra, då är ju lyssnaren nyfiken och vill veta mer. Om man hela tiden berättar storyn kronologiskt kan man göra utsvävningar för att granska just den delen av historien man befinner sig i, och sedan återvända till händelseutvecklingen utan att tittaren tappar tråden för lätt. TV är ett mycket flyktigt medium och det är väldigt lätt att tittaren tappar koncentrationen. Finns det då en enkel kronologi så är det lättare att hänga med i turerna kring snåriga fakta och ansvarutkrävande intervjuer.
Tratten, eller pyramiden, alltså att berätta det viktigaste först, lever i allsköns välmåga, anser jag. Åtminstone ser jag exempel på det dagligen och får höra av studenter på journalistutbildningarna att den lärs ut. Begrav den. Snabbt. Varför ska man berätta det viktigaste först? Eller ännu hellre; varför ska jag fortsätta titta om det viktigaste avslöjats i påan eller direkt i inslaget, varför? Hur fortsätter man berätta en dråplig/rolig/spännande historia om man drar poängen eller upplösningen med den direkt? Svaret är att det knappt går. Den dör så fort du berättat poängen. Varför ska jag fortsätta läsa en bra deckare om jag redan vet vem som är mördaren, eller om polisen kommer få fast den skyldige? Visst finns det historier där själva storyn handlar om hur det gick till när man fångade mördaren eller vem det var, men det är överkursnivå.
Vi har en metod när vi klipper våra reportage, och det är att så fort det blir segt att titta, eller så fort det inte känns intressant eller spännande så pausar vi reportaget och ställer oss frågan: Varför ska jag titta vidare? Vi kan ju som reportagemakare intala oss att det finns jättespännande grejer längre fram i repet, men om tittaren inte är nyfiken eller intresserad just där och då i repet, eller ens fått nån som helst vink om att det kommer spännande grejer snart, så är det ju väldigt lätt för henom att byta kanal under den sega faktaredovisningen. Vi TV-journalister måste bli mycket bättre på att appellera till människors känslor, och vi måste åla ur oss vårt reporterskinn när vi tittar på rep under produktion och våga kritisera och ifrågasätta varandras jobb. Vi är skolade till att intellektuellt förstå vad som är s.k. stark TV, och vad som är bra scener o.s.v. men vi bedömer det oftast med hjärnan istället för med magen. Om du tittar på en kollegas rep och faktiskt inte blev så berörd som du borde blivit enligt alla mallar, säg det då, för då är det nåt som saknas i reportaget. Då måste man börja jobba med att bygga upp stämning och känslor inför avgörande moment som vi faktiskt vill att tittaren ska ta in med magen istället för med hjärnan.
Mitt sätt att se på berättande kommer väldigt mycket ur ett motto jag snott från nån britt jag pinsamt nog glömt namnet på: Never subject, always story. Det handlar inte om att vi aldrig kan berätta om ämnen och systemfel, utan handlar om att vi ska berätta om detta genom att berätta en historia. Att i TV försöka sig på att berätta om problemen med pensionssystemet, förbifart Stockholm, baksidan med betygssystemet eller vilket komplext ämne som helst är dödfött. Det blir stentråkig TV. Berätta en historia som handlar om detta, men berätta det som en story, inte som ett case som ska belysa ämnet. Välj en intressant story som har de komponenter som bäst inkapslar strukturen, fenomenet eller problemet. I reportaget Den andra våldtäkten, om två tjejer i lilla Bjästa som först blev våldtagna sen misstrodda, smutskastade och hotade hade vi mycket väl kunna berätta om fler case som belyste en patriarkal ordning och vi hade kunnat ha med experter och forskare som analyserade händelserna. Men det gjorde vi inte. Det behövs inte. Storyn är så stark att ämnet inte behöver nämnas. Och även den historien börjar vid ett givet datum, på en given plats:
”I mars förra året kliver 14:åriga Linnea in på polisstationen i Örnsköldsvik. I förhörsrummet berättar hon en historia som kommer att engagera tusentals människor å sätta djupa spår i ett helt samhälle.
Hon anklagar skolkamraten Oskar för att ha våldtagit henne. Oskar är 15 år å tidigare ostraffad.
Våldtäkten ska ha skett inne på den här skoltoaletten, mitt på dan. Men det finns inga vittnen till händelsen å ingen dna-bevisning.
Det är bara Linnea å Oskar som vet vad som hände inne på toaletten.”
Summa summarum, jag håller inte med Micke om att det är en dödssynd att inleda ett reportage med tidpunkt och plats, tvärtom, jag tycker det är strålande. Det är dock viktigt att göra det med finess. Att ha med intressanta detaljer som väcker frågor och skapar nyfikenhet. Det är sedan ganska enkelt att förstå varför ett reportage stannar av och dör, och man kan göra något åt det genom att fråga sig själv om det finns några frågor kvar att besvara, om det finns nån upplösning av dramat att vänta på för tittaren. Gör det inte det, så får man bubba om, förstärka vissa scener och jobba med texterna.
För övrigt tycker jag i princip att samma dramaturgiska tänkande fungerar utmärkt i både radio och text. Jag ser det som ett hån när tidningsartiklar avslöjar upplösningen eller det viktigaste i ingressen, rubriken eller på förstasidan. Varför ska jag fortsätta läsa en trött text som upprepar samma sak fast i längre format? Varför har man skrivit texten på ett sådant sätt att man inte behöver läsa hela för att få det viktigaste? Då kan man ju lika gärna skita i brödtexten och göra en notis av det.
Undrar ni fortfarande vad poliserna på krogen hade att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen? Njae, ni hade nog glömt det för ingenting i texten har ju handlat om det, men kanske ändå att ni hade kommit på den frågan en stund efter att ni läst färdigt.
Svaret är att en av poliserna på krogen jobbade undercover för att se hur krogen i fråga skötte alkoholserveringen m.m. Han beställde in en del alkohol som han även drack. Den polismannen är till vardags chef för insatsstyrkan som ryckte ut med automatvapen. När larmet om familjedramat kom hade han precis återvänt till polisstationen. Han blåste i en alkomätare och insåg att han var för berusad för att kunna köra bil, men insisterade ändå på att följa med på utryckningen. I jeans och lågskor ledde han insatsen som resulterade i den värsta skottlossningen i polisens historia. Polismyndigheten ljög från början om hans medverkan i den katastrofala insatsen, men tvingades till slut erkänna att en berusad polis knappast ska föra befäl över en insatsstyrka som ska gripa en hotfull man.
Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.
Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.
Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.
Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!
Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.
Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!
En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.
I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.
Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.
Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.
Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.
Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?
Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:
Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:
(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)
Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.
Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.
Den där varma känslan man fylls av då man ser det här är nog att beteckna som en arbetsskada.
Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.
Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.
Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.
Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!
För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.
Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.
Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.
Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.
Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.
Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.
En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.
”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.
Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.
”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”
Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.
”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.
Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.
”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”
I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?
”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”
Vad har du fått för reaktioner?
”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”
Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.
Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.
Okej.
Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.
Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.
Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen
tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).
Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.
Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.
Och det är begripligt, av flera olika skäl.
Vi intervjuar ofta tjänstemän
som jobbar på kontor
på deras arbetsplatser
och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
hur tråkigt det än blir
för vi kan inte komma på något bättre.
Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.
Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!
Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)
Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)
Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!
Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!
Med stor stolthet kan vi nu presentera vår andra gästbloggare, Mattias Barsk, prisbelönt producent för några av svt:s viktigaste barnsatsningar. Precis som Lina Lindahl skriver han om ett område där min och Elias’ kunskap är något begränsad (typ obefintlig). Känner du att du har journalisttips som skulle kunna tillföra kunskap i en gästblogg? Tveka inte att höra av dig!
Jag har under de senaste åren varit producent för SVT:s större journalistiska satsningar för barn; REA och senast Hjärnkontoret (#Barnkanalen). Den gångna säsongen fick vi med Hjärnkontoret bland annat utmärkelsen Årets Folkbildare 2011 av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kanske ligger förklaringen till det fina priset i att vi så medvetet arbetat med vad vi berättar och hur.
Därför tänkte jag försöka mig på att sätta upp tre bra grunder för ett bra journalistiskt jobb, när man vill nå barn.
En sak bara, innan ni läser. När jag skriver språk och tilltal så är det inte bara ord och ljud. Det är också kameravinklar, perspektiv, berättande bilder (med nya kameror är det t.ex. möjligt att åka med och in i maskiner på ett helt annat sätt än förut.) Det gäller att ge de unga tittarna en upplevelse som de inte glömmer. De här tittarna är kräsna och otrogna, de tappar intresset om du inte håller det uppe. Jag skriver tittarna, fast det kan lika gärna vara läsarna.
1. Ögonhöjd.
Det gäller såväl kameravinklar som musikläggning och talat språk. Hitta uttrycken som fungerar för målgruppen och stryk fack-uttryck som vi journalister ofta drabbas av och i stressen sveper med i storyn. Ofta går det att säga med betydligt enklare språk, fast det kostar ett extra ord kanske men det är det värt. Jobba också med betoningen om du läser in en speakertext, vad är naturligt att betona här? Inte alla ord väl?
2. Intressant.
”Mindreåriga kan köpa cigaretter”.
Är det en bra nyhet? För en vuxen publik är det något att nästan reagera på. Nästan. Men min erfarenhet säger att det svårt för barn att förstå vad som är så upprörande med det. Det är möjligen en positiv nyhet för de lite äldre barnen.
Försök i stället att hitta nyheter som berör dem i deras vardag. Helst inte alls om detta ämne men om vi ändå ska försöka: Kan det vara diskriminerande att en del får köpa cigaretter men inte andra? Kan man diskutera hur gamla som får köpa och inte?
Och med två egna barn kan jag lägga till att jag självklart ändå tycker att det är upprörande att minderåriga får köpa cigg, men det är nog inget jag skulle toppa en nyhetssändning för barn med.
3. Flytta på dig.
Framhäv inte dina egna kunskaper i berättandet. Föreställ dig barnens frågor – ofta mycket öppnare än vi tror – och ställ dem i stället. Stå inte i vägen för historien, låt barnen se så mycket av vad som faktiskt har hänt som det bara är möjligt, låt dem själva fascineras och säg inte att saker är ”coola” eller ”häftiga”. Det vill de själva säga, om de tycker det.
Barnen älskar journalistik, de vill veta sanningen. Alla borde ägna sig åt det!
Det var inte av lathet som jag alltid körde samma utvärdering då det blev min tur att utvärdera gårdagens sändning på Rapports morgonmöte. Jag brukar räkna antalet sekunder i sändningen som består av annat ljud än att antingen en reporter läser ur sitt manus, eller att en intervjuperson svarar på en fråga.
Resultatet brukar alltid vara lika uselt, och det är därför jag fortsätter.
Det är ett lite trubbigt, men enkelt och tydligt mått på något slags ”tilltal”. Det är absolut inte det enda måttet, och ett stort antal sådana sekunder i en sändning behöver inte betyda att sändningen är bra – men det påminner oss på ett effektivt sätt om vikten av att inte prata sönder våra inslag.
Ett inslag inleds ofta med lite speaker, därefter en synkbit (intervjubit), lite mer speaker och synkar. Speak-synk-speak-synk-speak-synk. Ett klassiskt formulär 1A-inslag. Ibland bråkar folk med varandra i tv, och då kan vi klippa deras synkar direkt mot varandra för att tydliggöra konflikterna.
Men ofta har vi filmat material som visar vad inslaget handlar om: vi har en ambulans med sirenerna igång på väg från olycksplatsen, vi har ljudet från bomberna som faller över den där staden i news-materialet, vi har de arga demonstranterna som skanderar.
Det är oförsvarligt att dra ner sirenljudet och speaka över ”ambulanserna körde i skytteltrafik”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”sjukhuset kunde inte svara på hur allvarliga skadorna är”.
Det är oförsvarligt att dra ner bombljudet och speaka över ”bomberna fortsatte falla under natten”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”det är tredje natten som regimstyrkorna håller dom vakna”.
Det är oförsvarligt att dra ner ljudet på demonstranterna och speka över att ”tiotusentals regimkritiker hade samlats på torget”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv i stället. Och säg kanske att ”vreden mot regimen är på kokpunkten”.
Men vi gör det hela tiden. Vi drar ner ljudet och berättar själva. Trots att informationen redan finns där, renare och mer levande förpackad.
Om man får höras i riks-tv varje dag ett helt yrkesliv (eller åtminstone en hel las-period) har man råd att inte ta tillvara på varje sekunds möjlighet att själv få höras, även om man råkar älska sin egen röst.
