Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.
Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.
Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.
En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.
Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).
Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).
En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.
Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”
Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.
Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)
För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.
Holmgren börjar ställa frågor om Busch Thors tidigare stöd för den amerikanska republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin.
Det gillar inte Busch Thor, som upprepade gånger förklarar att hon vill prata om sin egen politik i stället för om sitt tidigare stöd för Sarah Palin.
Citaten kom från Busch Thors egen blogg. I dag är det inte ovanligt att politiska toppnamn har en historia i sociala medier som gör det relativt enkelt att lokalisera tidigare ställningstaganden i en rad olika frågor.
En flerårig blogg kan vara en guldgruva för den reporter som vill skapa sig en bild av exempelvis en partiledarkandidat som inte gjort några omfattande avtryck i artikelarkiven. Lokalpolitikern Busch Thor skapar inte självklart rubriker för sina ställningstaganden kring amerikanska vicepresidentkandidater, men orden kan få ett nytt intresse i det läge skribenten söker förtroende på en ny nivå.
Hur hittar man då de mest spännande bitarna? De flesta reportrar har inte oceaner av tid och en blogg som Busch Thors har många inlägg men ingen sökfunktion.
Detta är ett gyllene exempel på nyttan av att lära sig Googles lite mer avancerade sökfunktioner, mer precist avgränsningen Webbplats eller domän: eller Site:
Om du vill hitta alla bloggposter där vi använt ordet ”Rapport” skriver du helt enkelt så här i Googles sökfält:
Rapport site:journalisttips.se
Det innebär att Google bara kommer att söka efter ordet Rapport på sidor vars adresser börjar med ”journalisttips.se”, alltså allt som finns på vår blogg.
På motsvarande sätt kan du göra med politikerns blogg. Du kan snabbt hitta varje gång det nya moderata kommunalrådet nämnt orden ”Kinberg Batra” eller ”skattesänkning”, eller de tillfällen då den nyblivna MP-riksdagsledamoten skällt på den bedrövliga ”partipiskan”.
Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.
Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.
Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)
Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.
Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.
1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.
2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.
3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.
Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”
Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?
Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.
Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.
Den gångna veckan blev det dålig stämning mellan SR:s Ekot och tidskriften Fokus, när Ekots podcast Det politiska spelet mer eller mindre anklagade Fokus för att ljuga (”sysslar med skönlitterärt hittepå”).
Fokus hade publicerat ett (mycket) långt reportage om den så kallade decemberöverenskommelsen, där man (som vanligt i Fokus) fick en rad spännande uppgifter och inblickar på både hög och låg nivå. Från detaljer om anteckningar och mötesrum till stora påståenden om avgångna partiprofiler som i hemlighet ska ha förberett sin comeback bakom kulisserna.
Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg förde i Det politiska spelet ett kritiskt resonemang om den typ av New Journalism som Fokus’ långa politiska reportage representerar (och som inom parantes inte är särskilt ny utan kan spåras ända tillbaks till 60-talet).
Kritiken handlar framför allt om att man som läsare inte kan ta ställning till uppgifternas trovärdighet eftersom allt sätts in i reporterns berättelse utan några direkta källhänvisningar. Det förrädiska ligger enligt Ramberg i mixen av åtkomliga men lättviktiga detaljfakta (typ ”fåtöljen var grå”) och bakgrundsuppgifter av tyngre typ (”Mattias Karlsson tänkte…”). De förstnämnda stärker trovärdigheten åt de sistnämnda – vilka samtidigt inte rimligen kan ha fångats in med samma exakthet.
Från Fokus kunde man läsa irriterade kommentarer på Twitter, där man motanklagade Ekot för att hitta på hittepåanklagelserna.
Den som vill bilda sig en egen uppfattning får räkna med att avsätta några timmar. Reportaget i Fokus är som sagt mycket långt (typ 60 000 tecken) och podcasten klockar in på 52 minuter.
Den texten innehåller emellertid inte (vad jag kan se) fler publiceringsprincipiella frågor än en mycket frispråkig minister, och är dessutom markant kortare än Fokusartikeln om decemberöverenskommelsen.
Gräva och granska heter en bok som medieinstitutet Fojo står bakom, och som samlar ett antal texter om granskande journalistik. Bland författarna finns superveteranen Britt-Marie Citron (som under årens lopp coachat rader av lokala gräv från sin roll som kursledare på just Fojo), miljöjournalisten Malin Olofsson (mångfaldigt belönad för jätteprojektet Matens Pristillsammans med Daniel Öhman) och svt-kollegorna Kjell Lundström och Oskar Jönsson (som under lång tid granskat missförhållanden kring järnvägen).
Lägg till detta ett kapitel av Peder Carlquist och Janne Sundling om relationen mellan lobbyister och journalister, och man får en bok för var och en intresserad av den granskande journalistiskens förutsättningar och möjligheter i Sverige i dag.
Visst, det spretar en aning mellan beskrivningar och råd, anekdoter och analyser. Jag hade förstås gärna sett ett avsnitt med fokus på webbresearch, och på ett övergripande plan är boken inte lika strukturerad som standardverket Grävande journalistik av Nils Hanson eller min stora metodfavorit Story Based Inquiry. Men på det hela taget bjuder Gräva och granska på en så lång rad värdefulla tips och erfarenheter att den är väl värd sin läsning.
Till exempel berättar Malin Olofsson hur smart det kan vara att ta med sig en expert ut i verkligheten man vill granska (i stället för att intervjua efteråt), och ekonomigrävaren Carolina Neurath avslöjar att SvD spårade IP-adresser bakom användare i kommentarsfälten när man granskade revisionsbyråer, och att avtrycken ledde till en av de största aktörerna.
Inspirerande inblickar bakom kulisserna i kombination med handfasta tips om vad som funkar och vad som bör undvikas. Läs boken inför årets Grävseminarium – eller efteråt, när inspiration ska omsättas till eget arbete hemma på redaktionen!
(Och svar ja, jag känner huvuddelen av författarna, liksom jag känner Nils Hanson och många andra inom den del av journalistbranschen som kallas granskande. Jag är således inte en helt opartisk bedömare, och det faktum att både denna blogg och en av mina granskningar nämns i icke-förklenande ordalag fördunklar sannolikt mitt omdöme ytterligare. För som vill ge en annan bild av boken står kommentarsfältet nedan självklart till förfogande!)
Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.
Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.
Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).
Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).
Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:
– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?
Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.
Hej Google!
Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.
Men ändå. Min story var bortitok fel.
Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.
Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.
För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.
Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?
Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.
Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…
Du har bestämt dig. 2015 är året då granskningen ska genomföras. Men hur ska du få redaktionsledningen att nappa? I en miniserie om tre delar går journalisten Fredrik Quistbergh igenom olika steg att för att vässa din idé från första tanke till ett paket som cheferna bara inte kan säga nej till. Först ut: Den felsäkra kompassen.
Fredrik Quistbergh
Amerikanska Investigative Reporters and Editors (IRE) är förebilden till den svenska Föreningen Grävande Journalister (FGJ). IRE:s webbplats lämnar allt att önska när det gäller design och presentation. Men den som blir medlem och tar sig bakom fasaden hittar en riktig guldgruva. En av de verkliga pärlorna är deras databas av tipsformulär. Totalt finns närmare 4 000 olika tipsformulär sökbara i IRE:s databas. Ett av de allra mest populära tipsformulären har titeln ”Project Checklist” och är skrivet av Pulitzerprisvinnaren Michael J Berens från Seattle Times.
Berens menar att dessa punkter är en, i princip, felfri kompass när det gäller att testa om din idé håller. Han brukar börja varje tänkbart projekt med att gå igenom frågorna på listan och grundligt intervjua sin idé. Här är de elva olika frågorna (fritt översatta av mig), med följdfrågor, som du ska ställa till din idé:
#Är det nytt?
Finns det en överraskningsfaktor?
Finns det en fördom att vända?
Finns det en ny vinkel på ett redan känt ämne?
#Vad handlar storyn om?
Kan du förklara idén på sex ord eller mindre? Exempel: Vårdgivare sextrakasserar patienter på äldreboende
#Finns det potential för förändring?
Är det ett missförhållande som kan rättas till?
Finns det en hyfsat enkel lösning på ett uppenbart problem?
#Går det att bevisa?
Finns dokument som kan belägga tesen?
Finns ny statistik eller nya uppgifter?
#Bryr sig läsarna/lyssnarna/tittarna?
Är berättelsen relevant?
Finns det någon indignationsfaktor?
#Finns unik källa?
Någon som träder fram?
Finns exklusiv dokumentation?
#Finn källa som kan ge röst åt berättelsen?
Vilket ”kött & blod” kan knytas till berättelsen?
Hur stark är källan?
#Håller grundberättelsen?
Om allt skiter sig, vad har du då?
#Varför denna berättelse just nu?
Finns det någon aktualitet?
Finns det någon som har intresse av att detta publiceras just nu?
#Vilka nyckelscener finns?
Vilka scener beskriver historien?
Går det att fånga dessa scener i still/rörlig bild och/eller ljud?
#Bryr du dig?
Varför tycker du att den här berättelsen är viktig?
Berens påpekar att idén inte alls behöver uppfylla alla dessa kriterier för att han ska gå vidare med den. Ibland räcker det med att det finns en överraskningsfaktor eller att han kommer över en unik telefoninspelning som gör idén värd att fortsätta jobba med. Det kan också räcka med att du själv tycker idén är viktig och bryr dig om att och hur den blir gjord. Det här vittnar även Frontlines eldsjäl David Fanning om. Frontline är ett av världens starkaste flaggskepp för undersökande journalistik. I den här rejäla intervjun med Fanning säger han bland annat att ”Om du inte kan göra det viktigt är det troligen inte värt att göra”. Läs gärna hela intervjun i väntan på nästa del av hur du vässar din idé. Då ska vi titta närmare på manusguruns största hemlisar.
I valet i höstas fick Alliansen ett mandat mer i kommunfullmäktige i Växjö än de rödgröna, trots att de samlade färre röster. Därmed säkrade kommunalrådet Bo Frank (M) ännu en mandatperiod vid makten.
Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen. Det rosa området flyttades från Växjö norra till Växjö södra, och det turkosa från Växjö södra till Växjö norraSådant händer ibland, beroende på valkretsarnas utformning, och ren slump. I länder med valsystem där det händer oftare, till exempel USA, har det ibland utnyttjats av politiker som ritatomvalkretsarnaförattgynnasigsjälva vid nästa val. Då kallas det ”gerrymandering”.
I Växjö vann Alliansen alltså med minimal marginal, trots färre röster, tack vare valkretsarnas gränsdragning. Men det hade inte hänt om inte kommunfullmäktige året innan klubbat igenom en ny gräns mellan Växjö kommuns båda valkretsar. Efter att nu ha simulerat samtliga möjliga utfall utifrån vad vi vet om valresultatet, står det klart, att hade den gamla gränsen bestått hade det block som fick flest röster, också fått flest mandat. Med den nya gränsen blev det alltså tvärtom.
– En del valdistrikt började närma sig den övre gränsen på 2 000 invånare. Och i och med att vi gjorde om distrikten, fick också kretsarna nya gränser, förklarar Martin Fransson, kanslichef på Växjö kommun, den nya kartan.
Valmyndighetens riktlinjer säger nämligen att ett valdistrikt bör innehålla mellan 300 och 1 800 röstberättigade, och även om det finns både större och mindre distrikt, är det praktiskt för kommunerna att hålla sig inom det spannet när det går.
Nu fick det märkliga resultatet i Växjö kanske ingen större praktisk betydelse. Tidigare har Alliansen styrt med passivt stöd från SD, och den här gången bildar Alliensen och Miljöpartiet en koalition för att styra Växjö, med S och V i opposition. Men det är en påminnelse om att valkretsarnas utformning påverkar valresultatet, och är något vi bör hålla koll på. Och så är det ett utmärkt exempel på hur geografisk data kan användas för research.
Gräv med GIS
Datajournalister stöter nog mest på GIS (geografiska informationssystem) som visualiseringsverktyg, men GIS-program är också fantistiska gräv-verktyg. Jag använder ett open source-program som heter QGIS, mest för att det är gratis, och för att det är det enda jag kommit mig för att lära mig, och det är det jag kommer att referera till i den här genomgången.
Det var min nära vän och exkollega Ida Andersson på SVT i Växjö som berättade att valkretsgränserna ändrades under förra mandatperioden, och när vi googlade på det efter en middag, insåg vi att ingen skrivit om vad det fick för resultat. Jag bestämde mig för att kolla om de nya valkretsarna påverkat valresultatet, och så här gjorde jag:
Först måste vi förstås ha de gamla och de nya valkretsindelningarna. Dessa finns att hämta som så kallade shapefiler på Valmyndighetens hemsida (shapefiler, .shp, är ett av de vanligaste filformaten för att spara uppgifter om geografiska områden). Dessutom behöver vi de gamla och nya valdistrikten, som ju är de minsta enheterna vi får valresultat från:
I QGIS importerar vi de fyra shapefilerna (gamla distrikt, nya distrikt, gamla kretsar och nya kretsar) i var sitt lager, med ”add vector layer”-knappen, den översta knappen i panelen längst till vänster.
För att göra det enklare att jobba så klipper vi ut bara Växjö kommun. Det kan vi göra på flera sätt. Vi kan till exempel markera de båda valkretsarna (som ju tillsammans utgör hela kommunen), och använda dem som mall för vilka distrikt som ska med. Clip-funktionen under vectormenyn används till just det, och skapar ett nytt lager med bara de distrikt som ligger inom de markerade kretsarna.
Eller så öppnar vi tabellvyn (”open attribute table”), där alla valdistriken namn och nummer finns med. De fyra första siffrorna i valdistriktens nummer är kommunkoden, och Växjös kommunkod är 0780, så vi kan bara markera, kopiera och klistra in dessa i ett nytt lager (eller markera allt före och efter 0780-distrikten, och trycka delete, om vi inte behöver ha originalfilen kvar).
Snabbaste sättet att ta bort ointressanta valkretsar är antagligen att markera de båda Växjökretsarna (ctrl-klicka), öppna tabellvyn, trycka ctrl–R för att invertera ditt val, dvs välja allt som inte är valt, och trycka delete.
Notera att du behöver växla till redigeringsläge (”toggle editing”) varje jag gång du vill göra en ändring på kartan. Växla tillbaka så snart du är klar, så att du inte av misstag råkar flytta en gräns eller så.
Luta dig tillbaka och njut en stund av din, nya, avskalade karta, med Växjös båda valkretsar, före och efter ändringen. Visst är det kul med kartor?
Om du växlar mellan lagren i QGIS, så ser du att en bit av Växjö södra förts över till Växjö norra, och att en annan bit flyttats åt andra hållet. För att titta närmare på skillnaden använder vi ett verktyg under ”vector”-menyn som logiskt nog heter ”difference”. Det ger oss ett nytt lager med just skillnaden mellan kretsarna i 2010- och 2014-lagret. Dessutom kommer du antagligen att få en del små, små skräpområden runt omkring, eftersom gränserna inte ser exakt likadana ut i olika filer från Valmyndigheten. Du kan markera och radera dem med node-verktyget, om de stör dig.
Nu kommer det mest nervösa ögonblicket! Om vi ska ha en chans att svara på frågan ”hur påverkade de nya kretsarna valresultatet?”, så bygger det på att de nya distrikten i stort sett följer de gamla kretsgränserna. Distrikten är ju den minsta nivå vi har valresultat ifrån, och utan distrikt kan vi aldrig räkna ut hur resultatet blivit med de gamla kretsarna. Gränsen mellan 2010 års kretsar måste alltså mer eller mindre följa gränsen mellan 2014 år distrikt. Och de gör de – nästan! Ett distrikt, 07800121 (”Väster”) gör envist motstånd. Större delen av distriktet låg i Växjö norra 2010, men ett liten hörn hörde till Växjö södra! På bilden här intill ser du distriktet i gult, och hela området som hörde till Växjö norra 2010, men Växjö södra 2014 i lila.
Det är i stort sett en rektangel, och om vi för musen över hörnen får vi koordinaterna:
En snabb koll på Google Maps ger vid handen att det är området mellan Liedbergsgatan, Norra Esplanaden, Lärkgatan och Storgatan som kommer att ställa till det för oss. Eftersom vi inte vet hur personerna som bor där röstade (de kan ju tänkas rösta radikalt annorlunda än grannarna i resten av distriktet, på andra sidan Lärkgatan och Norra Esplanaden), så kommer vi vara tvungna att utgå från att de röstade på ett sätt som är så ofördelaktigt som möjligt för vår tes, och räkna ut resultatet utifrån det. Men först måste vi veta hur många som bor i det här lilla hörnet.
Eniros kartor har husnummer utsatta i hela Sverige, så vi kollar upp området där, och noterar adresserna:
Nu kollar vi hur många som är folkbokförda här, och som hade rösträttsåldern inne vid valet i höstas: 226 personer.
I kommunalvalet måste man inte vara svensk medborgare för att ha rösträtt, så vi kan anta att antalet röstberättigade ligger nära antalet folkbokförda i myndig ålder. Kanske hade vi kunnat gräva fram mer exakta siffror, men vi kommer att ta i så väldigt när vi testar olika scenarior senare, att vi har god marginal för småfel i det här ledet.
Vi har alltså 226 personer i gamla Växjö södra valkrets, som vi inte vet hur de röstade 2014. Hela distrikt 07800121 hade 1 661 röstberättigade, enligt Valmyndighetens tabell (som finns på samma sida som vi hämtade shapefilerna ifrån).
Eftersom vi är ute efter valresultatet med 2010 år kretsar, måste vi räkna ut hur många mandat respektive krets skulle ha haft 2014. Antalet mandat baseras på antalet röstberättigade i kretsarna, och kan alltså förändras mellan två val.
Först behöver vi dra ut en lista över vilka 2014-distrikt som ingår i respektive 2010-valkrets. Vi hade kunnat använda ”clip”-funktionen under vektormenyn igen, men här går det lika snabbt att bara markera med musen. Klicka och dra, eller ctrl-klicka över alla distrikt i norr, och kopiera och klistra in dem i ett nytt lager. Öppna sedan attributtabellen, så har du alla valdistrikts-id:n framför dig. Därmed har vi fått ut de nya valdistrikt som motsvarar gamla Växjö norra (Hovshaga Centrum, Nya Hovshaga, Kronoberg, Västra Mark, Gamla Hovshaga, Nydala, Araby, Dalbo Centrum, Bondegård, Pilbäcken, Evedal, Ringsberg, Kungsmad, Berg, Lammhult, Rottne Norra, Rottne Södra, Sandsbro Västra, Sandsbro Östra, Åby, Öjaby, Dädesjö, Braås och Väster), samt gamla Växjö södra (Fagrabäck, Hollstorp, Högstorp, Kvarnhagen, Norr, Norrelid, Bergunda, Bäckaslöv, Centrum, Furuby, Furutå, Gemla, Ingelstad, Lasarettet, Ljungfälle-Teleborg Östra, Nöbbele, Stallvägen, Söder, Teleborg Centrum, Telestad, Torparängen, Tävelsås-Uråsa, Universitetet, Vederslöv, Åryd och Öster). Förutom det där irriterande lilla hörnet på Väster då, förstås.
Nu har vi faktiskt fått all geografisk data vi behöver! Härifrån är det bara en lång och ganska tråkig räkneövning, så jag redovisar inte varje steg i detalj. Du får lita på mig, och åka med! Vi summerar först antalet röstberättigade i norra respektive södra kretsen, men ”flyttar över” de 226 som bor i det olydiga hörnet av distrikt 07800121 (Väster) till rätt sida gränsen igen. Och rätt sida, det är alltså söder om gränsen. Jag får det till 33 711 röstberättigade i norr, och 32 302 i söder.
Sedan räknar vi ut antalet mandat. Metoden finns i vallagen, och resultatet blir 31 mandat till gamla Växjö norra, och 30 mandat till gamla Växjö södra valkrets (2010 var det tvärtom, 30 mandat i norra valkretsen och 31 i södra).
Nu är det dags att kolla valresultatet! Vi summerar antalet röster per parti i de gamla nord- respektive syd-distrikten. För att sedan räkna ut mandatfördelningen har valmyndigheten en praktisk valsimulator. Mata in röstetalen, så får du fördelningen snabbare än du hinner säga ”jämkade uddatalsmetoden”! Ska du göra större simuleringar är det värt att använda ett skript som gör dem åt dig (ta hjälp av en programmeringskunnig kollega!), eftersom det är ganska omständligt att fylla i fält för fält.
Resultatet:
Alliansen: 27 (29)
De rödgröna: 30 (28)
Sverigedemokraterna: 4 (4)
Tre mandats övervikt för de rödgröna alltså! Att jämföra med det verkliga resultatet (inom parentes), där Allianspartierna fick ett mandat mer.
Stopp och belägg, det där hörnet då?
Nu har vi ju inte tagit hänsyn till de 226 personer i distrikt 07800121 som bor söder om den gamla kretsgränsen! Med mindre än att vi frågar var och en (och inte ens då) kan vi veta hur just de personerna röstade, så för att vara säkra på att vår tes håller, testar vi alla tänkbara utfall. Vi låter de 226 personerna rösta på, i tur och ordning V, S, MP, C, FP, KD, M, SD, något småparti, eller stanna hemma. För säkerhets skull testar vi också vad som händer om alla 226 åker på semester till, säg, Dusjanbe och poströstar där, varpå deras valsedlar blir så sena att de hamnar i de så kallade uppsamlingsdistrikten (det finns ett extra distrikt för varje valkrets, där sena poströster och liknande placeras.) På det viset får vi reda på om det finns någon teoretisk möjlighet att de här personerna hade kunnat rädda Alliansens övertag, med 2010 års gränser. Eftersom det här skulle vara sanslöst tråkigt att göra för hand, skrev jag ett kort Pythonskript som fick göra det åt mig. Någon som är duktig på matematik skulle säkert lösa det på något snyggare sätt.
Skriptet konstaterar snabbt att hur vi än räknar blir resultatet detsamma. Invånarna i det lilla hörn som bytt distrikt kan inte ta Alliansen förbi de rödgröna hur de än röstar; de rödgröna hade blivit större om gränsen inte flyttats (däremot kan, i några extrema fall, skillnaden minska till 29 – 27, genom att SD får ett mandat till).
Blev det en bättre gräns då? Om vi förutsätter att idealet är att alla röster i en kommun väger lika tungt, så kan vi roa oss med att jämför antal invånare per politiker i de båda kretsarna, före och efter omdragningen. Och det visar sig faktiskt att de blir en ojämnare representation med de nya gränserna. Antalet mandat per röstberättigad skulle med de gamla kretsarna ha blivit 1 087,45 (norr), respektive 1 076,73 (syd). Med de nya kretsarna blev det 1 127,50 respektive 1 064,19. Ett resultat av den nya gränsen är alltså att Växjö norr-borna är bättre representerade, och Växjö syd-borna sämre, än tidigare. Och i och med den nya gränsen blir Växjö norr också den något blåare halvan av kommunen, eftersom de traditionellt allra rödaste distrikten flyttades till syd.
PS. Nu undrar du som vän av ordning kanske lite över det där med uppsamlingsdistrikten. Om gränserna hade varit annorlunda, skulle ju även röstfördelningen i uppsamlingsdistrikten varit annorlunda! Jag måste erkänna att jag inte testat för alla extremfall där (gör det gärna om det roar dig!), men jag har testat att skruva upp siffrorna för de partier som så att säga står näst på tur för att få ett mandat i respektive valkrets, men ändå inte lyckats ge Alliansen fler mandat än de rödgröna, så med reservation för något helt urspårat randfall, törs jag påstå att Alliansen inte hade kunnat få fler mandat än de rödgröna, om nu inte valkretsgränsen hade flyttats.
Hur hittar man en polisanmälan när man inte vet exakt vem som anmält var? Fler än en reporter har drabbats av höggradig frustration inför den frågeställningen, men det finns vägar som inte alla känner till. De beskrivs här av Peter Jonriksson, som är lärare på Mittuniversitetets journalistprogram med ansvar för grävande journalistik och samhällsjournalistik. Peter har en bakgrund som kriminalreporter och samhällsreporter på Sundsvalls Tidning och Mittmedia research, och har tidigare gästbloggat om myndigheters mörkningsiver.
Peter Jonriksson.
För det mesta är det ingen konst att få information om och ur en polisanmälan – eller åtminstone så mycket information som polisens presstalesperson eller vakthavande befäl anser att du ska ha.
Varje morgon ringer ännu landets kriminalreportrar ”på Dygnslistan”, även om allt fler redaktioner begränsar rutinbevakningen till inlägg på polisens hemsida eller Facebook.
När ett allvarligt brott är färskt är det också enkelt att skilja ut anmälan bland de tusentals som upprättas av poliser varje dag i vårt land. Den här lilla tipslistan handlar i stället om när det är lite besvärligare. När uppgifterna är vaga eller gamla, när du behöver kolla substansen i ett tips, veta mer om en enskild händelse eller kolla om en person är skum.
Som i all research gäller det att veta var man ska leta, vilka regler som gäller, och vilka sökbara fakta man behöver för att hitta fram till det man vill veta. Först några ord om hur det funkar:
K-nummer och RAR
Varje polisanmälan får ett unikt diarienummer. Anmälningarna samlas i ett slags diarium i databasen RAR (Rationell Anmälnings Rutin) som alla poliser har tillgång till via sin dator. Dygnslistan, som polisen dagligen skickar till landets redaktioner är en utskrift från RAR.
Ett K-nummer kan se ut så här: 2200-K1276-14
2200 är den fyrsiffriga länskoden, i detta fall Västernorrland. K1276 är löpnumret och -14 visar årtalet. Detta exempel är alltså den 1276:e polisanmälan i Västernorrland 2014.
K-numret alltså viktigt, och något du hela tiden frågar efter och noterar. Det är det bästa av sökbara fakta i detta sammanhang. Då är det enkelt att begära ut rätt polisanmälan, eller be att få veta vem som är förundersökningsledare så du kan ställa frågor till henom.
Förundersökningsledare är en polis tills dess en skäligen misstänkt identifierats. Då går en åklagare in som ”FU-ledare”. En fin sak med K-numret är att det följer med genom hela rättsprocessen. Ärendet får nya diarienummer hos åklagarmyndigheten och domstolarna, men de K-nummer som rättsfallet omfattar finns sökbart genom hela rättskedjan.
Du kan be vilken polisman som helst att söka i RAR åt dig. Men det kan av olika anledningar visa sig besvärligt eller olämpligt. Då kan du alltid ringa till ”K-diariet”. Det är polisanställda som har till huvudsaklig uppgift att underhålla och hålla ordning i RAR. Tidigare fanns ett K-diarium på varje läns polismyndighet. Detta kan komma att ändras nu när polisen omorganiserar till en rikstäckande myndighet.
Lite om sekretess hos polisen
Alla reportrar som sökt fakta hos polisen vet att myndigheten ofta hänvisar till sekretess. Ofta helt befogat för att skydda brottsoffer och den pågående brottsutredningen. Men det händer också att polisen hänvisar till sekretess för att det är enklare, eller för att kontrollera bilden av den egna verksamheten.
Polis och åklagare har ett mycket starkt lagstöd för sekretess när det gäller enskildas integritet. (OSL 35kap 1§)
Detta ska inte förväxlas med den så kallade Förundersökningssekretessen, som alltså ska skydda uppgifter som kan försvåra polisens arbete. (OSL 18kap 1§)
Här råder så kallat rakt skaderekvisit, den svagare sekretessen. Dessutom upphör sekretessen om en utredning läggs ner eller om åtal väcks.
RAR som sökverktyg
Anmälningarna i RAR innehåller betydligt fler uppgifter om ett misstänkt brott än vad som printas ut på dygnslistan. Det är dessa sökbara fakta som du kan använda för att snäva in en sökning. Här kommer tio tips på hur du kan göra:
1. Brottsrubricering: I RAR noteras den brottsrubricering som verkade rimligast för den polis som upprättade anmälan. Ibland ändras rubriceringen när en förundersökningsledare tittat närmare på fallet, men den ursprungliga rubriceringen i RAR blir kvar. Om den anmälan du söker gäller ett ovanligt brott kan en sådan här sökning räcka. Om det gäller stöld, misshandel eller andra mängdbrott behöver du fler sökbara fakta för att avgränsa.
2. Brottskod: För statistik och forskning räcker det inte med brottsrubriceringar. Därför har polisen ett fyrsiffrigt kodsystem (kolumnen brk på dygnslistan) som beskriver brottet mer i detalj. 5011 är exempelvis ringa narkotikabrott, eget bruk medan 5005 är narkotikabrott, innehav för försäljning. Om du vet mer om vad som ska ha hänt kan du alltså använda brottskoderna för att avgränsa din sökning. En komplett översättning av koderna finns hos BRÅ. Där kan du läsa varför brottskod 1901 verkligen är värd att kolla upp för en nyhetsreporter.
Dessa brottskoder är utmärkta för den reporter som vill kolla utvecklingen för ett visst brott i ett visst område över tid. Var stjäls det flest cyklar i din stad? Var blir flest människor misshandlade av personer de inte känner?
3. Brottsplats: Noteras i RAR som adress, och ibland som geografiska koordinater. Det innebär att allt du vet om län, kommun, postnummer, gata eller postlådor kan avgränsa din sökning eller ge en direkt träff.
4. Brottstid: En exakt eller uppskattad tid för brottet anges alltid i RAR. Ju mer exakt tidsangivelse du har, desto bättre avgränsning av din sökning.
5. Anmälare: Namn och kontaktuppgifter på den som gjort anmälan finns alltid noterad i RAR. Vet du vem som gjort anmälan kan det ge direkt träff om det är en privatperson. Många gånger görs polisanmälningar av andra myndigheter. Det räcker ofta bara till avgränsning, men öppnar samtidigt en annan fenomenal möjlighet – det innebär att det finns ett formellt ärende på den myndigheten. Där finns en handläggare att prata med, eller rentav en formell skriftlig handling som du kan begära ut.
6. Målsägare: Det vill säga brottsoffret. Identiteten finns alltid noterad i RAR, men skyddas som sagt av stark sekretess.
Men redan brottsoffrets ålder och kön kan vara värdefullt för att avgränsa sökningen. Därför bör du heller aldrig låtsas om att du har en uppgift om ett brottsoffers identitet. Då lägger polisen locket på.
Om brottsoffret däremot är ett företag eller en myndighet brukar polisen bedöma att uppgiften kan lämnas ut.
7. Utredande enhet: Finns noterat i RAR. Om du tror dig veta ungefär vad som hände, ungefär var, och ungefär när kan du räkna ut vilken enhet inom polisen som kanske vet något om fallet. Är det ett ordningsbrott eller fylleri är det sannolikt att endast ordningspolisen (ingripandeenheten) vet något om det. Är det ett något allvarligare brott, men fortfarande av mängdkaraktär är det troligen närpolisens utredare som jobbat med fallet. De allra grövsta brotten hanteras av kriminalpolisen. De har ofta specialrotlar för narkotikabrott, ekonomiska brott, sexualbrott eller brott mot barn. Ring runt och fråga, det kan ge dig sökbara fakta som du kan använda som avgränsning vid sökning i RAR.
8. Vilka andra var där?: Om du fått en händelse beskriven för dig, ta en funderare om vilka fler som borde varit närvarande. Ordningsvakter? Servitriser? Ambulanspersonal? Bärningsbil? Låssmed? Taxi? Grannar? Anhöriga? Socialtjänsten? Hotellstäderskan? Använd fantasin och inventera potentiella källor. Ofta vid större insatser jobbar flera myndigheter tillsammans. Vid razzia på ett företag har ofta personal från Kronofogden, Skatteverket och någon tillsynsmyndighet varit med. Om någon person blivit skadad vid händelsen har denne sannolikt förts till akuten. Här finns stark sekretess, men du kanske kan få tidpunkt och summariska uppgifter om skador.
9. Andra myndigheters databaser: Åklagarkammaren har ett datoriserat diarium liknande polisens RAR. Om du får veta vem som är åklagare i fallet eller datum när åklagare inledde förundersöknning kan du hitta ditt K-nummer i åklagarens datasystem. Åklagarbeslut är alltid offentliga, men till skillnad från de flesta andra myndigheter tillåter många åklagarkammare inte att man söker på enskildas identitet. Ett oskick som borde granskas av JO. Här hittar du bland annat också strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och beslut om att väcka åtal.
Tingsrätten och andra domstolar använder sig av datasystemet Vera, som är det ojämförligt bästa systemet för självständig research inom rättsväsendet. Om ditt case är gammalt, eller om någon är häktad eller åtalad i ärendet, kan du söka på personnamn. Brottsutredningarna som inlämnats som bevisning i samband med åtals väckande innehåller förutom den fullständiga polisanmälan mängder med information om de inblandade. Här finns förhör, tekniska undersökningar, fotografier, ljudupptagningar, bilder, personutredningar, utdrag ur belastningsregistret och mycket annat. Så mycket att det förtjänar en egen bloggpost.
Kronofogden kan också leda dig till ett rättsfall. Om en person har en skuld till följd av ett brottmål så finns domstolens målnummer noterat. Sök dig bakåt därifrån. Så snart en myndighet av något slag varit involverad i det händelseförlopp du fått beskrivet, så kan du söka efter noteringar och sökbara fakta hos dem.
10. Blåljusen: Polisens patruller dirigeras från kommunikationscentralen, där ett vakthavande befäl vanligen leder det ”minutoperativa arbetet”. De noterar varenda polisjobb i en databas som heter STORM. För varje jobb upprättas en ”Händelserapport”, HR på polisspråk. Dessa HR är allmän handling och sorterade så att de är sökbara med i stort sett samma uppgifter som finns i RAR. Ett HR kan variera från en kort notering om en icke hittad påkörd katt, till ett dygnslångt händelseförlopp i samband med stora olyckor eller grova brott. Om en polisanmälan upprättas så noteras ofta K-numret även i STORM. Händelserapporterna kan man alltså begära ut. Även om de också måste sekretessprövas så kan de ge dig viktiga uppgifter om tidpunkt, plats och hur polisen jobbade.
Räddningstjänsten upprättar insatsrapporter när de rycker ut till händelser, liksom även ambulansen. De kan också vara värda ett försök när det verkar befogat.
Till sist några varnande ord om polisanmälningar. Kom ihåg att vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Existensen av en polisanmälan bevisar inget, och betyder inget mer än att ett brott påstås ha begåtts. Ju längre polisen jobbar med fallet, desto mer detaljerad och nyanserad blir bilden av fallet. Inte ens när åtal väcks är det något annat än ett påstående från åklagaren, och en fällande dom är inget annat än en bedömning gjord av en domare och några nämndemän. Det kan ofta kännas frustrerande att inte kunna slå fast vad som verkligen är sant. Den kloke reportern nöjer sig med att rapportera det som bevisligen hänt: Någon har polisanmälts och påstås ha begått brott. Åklagaren påstår efter utredning att personen har begått ett brott, och domstolen anser att han är skyldig och ska i fängelse. Lägg ansvaret där det hör hemma – på rättsväsendet.
Glöm inte att alltid så snart som möjligt redogöra för den misstänktes syn på anklagelserna, och att läsa domskäl noga innan du drar slutsatser utifrån en tingsrättsdom. Principerna om källkritik gäller även gentemot dem som ska haffa och straffa de allra värsta förövarna. Som reporter är du inte polisens hejarklack, och du sätter dig inte i respekt genom att vara en lydig megafon. På sin höjd kan du uppnå status som ”användbar”.
Låt inte din längtan efter en saftig kriminalstory leda till att du demoniserar och kränker brottsdömda. Bygg inte heller yrkeskriminellas varumärke och främsta vapen – deras skrämselkapital.
Det är några saker som slår mig när jag pratar om Story Based Inquiry med kollegor på min egen eller andra redaktioner.
Framför allt att den är mer mytologiskt omtalad än praktiskt tillämpad. Numera har ganska många hört talas om den, men betydligt färre har koll på vad den handlar om. Ännu färre har läst den 88-sidiga bok som förklarar grunden, och/eller sett någon av skaparnas kurser eller föreläsningar.
Det är synd. I mina ögon – och baserat på min egen erfarenhet – är Story Based Inquiry en betydligt mer lättillgänglig metod än vad de flesta nog anar.
Jag skulle rentav hävda att många journalister redan tillämpar en av metodens grundprinciper i det dagliga arbetet. Men utan att veta om det och inom en annan typ av journalistik.
Föreställ dig en vanlig dag i nyhetsfabriken. Konkurrenttidningen påstår i topp på förstasidan att det är klart att det blir en ny idrottshall. Du får artikeln av en arbetsledare som ber dig kolla grejen.
Du läser igenom texten. Du ser att formuleringarna mildras från rubrik till ingress till brödtext. I själva verket är det ”i princip” är klart för den nya hallen efter att Socialdemokraterna på ett möte i går eftermiddag beslutat att stödja förslaget.
Men det formella beslutet ska fattas av kommunfullmäktige först om två veckor, och Vänsterpartiet kan faktiskt fortfarande stoppa projektet; partiet sätter ned foten först till helgen.
När du läst artikeln till slutet förstår du att allt inte var så glasklart som rubriken påstod, och som din arbetsledare uppfattade saken. Du börjar ringa till de inblandade parterna och får snart veta att det även finns frågetecken kring både finansiering och tidsplan – frågetecken som gör Vänsterpartiets vice ordförande direkt tveksam till projektet. När du berättar om detta för Socialdemokraternas kommunalråd förstår du att vederbörande kommer att slå en signal till Vänsterpartisten. Det som i konkurrentrubriken var klart verkar snarare vara ett upplägg för en tuff förhandling.
Du skriver en story, som handlar om det. ”Efter ja från S: Allt klart för ny sporthall” hos konkurrenten blir alltså hos er ”Trots grönt S-ljus: V tvekar om sporthallen”.
Du tror det är ett vanligt dagsjobb. Men i själva verket har du just tillämpat en av grundprinciperna i Story Based Inquiry.
Du har nämligen inte börjat din research med ett blankt papper. Utan med en hypotetisk story.
Denna gång var den formulerad av konkurrentens rubrikmakare. När du gör SBI är den formulerad av dig själv.
Den här gången var den lite felaktig och fick korrigeras. Nästa gång kanske huvudtesen visar sig stämma.
Inom SBI jobbar du sannolikt med fler källor, och oftast inte bara muntliga. För den här nyheten räckte det med några samtal.
Stora skillnader alltså, men en grundläggande likhet i att arbeta utifrån en hypotetisk formulering – som sedan förändras under researchens gång.
Ibland kanske hela tesen spricker. Det kan hända i ett dagsjobb och det händer vid ambitiösa undersökningar. Men oftare handlar det om förändringar: en story är annorlunda än man först trodde, och får formuleras om under resans gång.
Och det är just det: vi formulerar om storyn under resans gång.
När vi jobbar över dagen med att kolla konkurrentens nyhet så är det precis det vi gör, ofta i intimt samspel mellan reporter och arbetsledare – som naturligtvis vill veta om det blir någon story från dig och hur den i så fall låter.
(Ibland blir ni oense om ifall det där du hittar är en story eller inte. Din ribba har ibland ett visst samband med din önskan att sluta arbetsdagen i rimlig tid för att hinna hämta på dagis. Arbetsledarens ribba korrelerar ibland väldigt exakt med det övriga nyhetsläget; om det är tunt i övrigt så stiger intresset för vad-du-än-kan-få-loss. 30 sätt att sänka en story skrev vi om här.)
SBI handlar i grunden om att anlägga samma perspektiv på din granskning. Att inte reka planlöst utan utgå från åtminstone en enkel hypotes – och en formulerad hypotes.
Denna kan sedan delas upp i mer eller mindre verifierbara delhypoteser, och i takt med att du undersöker sakernas förhållande kommer dessa att strykas, förändras eller bekräftas. Du mejslar fram en story medan du gör din resarch – inte strax före deadline.
Alla som någon gång gjort ett dagsjobb vet hur orimligt det vore att börja fundera över vad storyn egentligen handlar om tio minuter före publicering. Story Based Inquiry-metoden lär oss att samma insikt går att tillämpa på kvalificerad, undersökande journalistik.
