I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.
Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).
Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.
Det här är mina tips till vardagsjournalisten:
Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.
Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.
En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).
Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.
Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.
Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.
Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.
Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.
Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.
Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.
Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!
Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.
Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?
Jag kan ärligt talat inte påstå att jag vet hur man gör då man är programledare i TV. Inte heller är jag helt säker på att programledare är rätt ord. På nyheterna brukar det internt heta studioreporter. Men nu har jag i alla fall sminkat mig, suttit i kavaj och läst texter live från en teleprompter några gånger, och det är väldigt, väldigt roligt!
Så här gick processen till, från det att jag inte var programledare till dess att jag gjort mina första sändningar.
Häromveckan var min första dag på jobbet efter sommarens semester och föräldraledighet. 9-10 skulle jag befinna mig hos dem som köper in kläder för utprovning. De har alltid mycket att göra där. Då de tog mina mått före semestern hade de precis haft tio orcher där, berättade de.
På mitt nya jobb ska man vara utklädd. Därför håller företaget med arbetskläder.
Jag fick prova några skjortor och kavajer som de köpt in. Hade jag möjlighet att välja kläder helt fritt, skulle jag alltid ha mysbyxor och huvtröja, men jag lyckades ändå känna mig ganska bekväm i några av kavajerna. Någon kändes lite för stel, den skickade vi tillbaka. Något behövde justeras lite, vi nålade upp.
Det goda rådet från kompisen på riksnyheterna – ”Kräv skräddarsytt!” – tar jag med mig, men väntar kanske lite med. Med i klädleveransen fick jag senare en lapp som förklarade vilka kavajer och skjortor som passade ihop. Mycket omtänksamt. Jag har än så länge valt att inte krångla till det hela med några slipsar.
Alldeles intill låg sminket. ”Kursen” skulle ta två timmar, men varade i kanske 20 minuter. Olika typer av krämer som jag glömt namnet på radades upp tillsammans med puder och avsminkningsprodukter. Jag blev lovad ett sminkschema med instruktioner som skulle göra att jag kunde göra det själv då läget blev skarpt.
Då man ställs inför svåra utmaningar är det viktigt att komma ihåg att ingenting är omöjligt.
Eftersom anspänning, varm övernattningslägenhet, trafikbuller, feber och en fet snuva gjort att jag inte fått mycket sömn i kroppen under natten, fick jag också lära mig hur man sminkar bort stora svarta ringar under ögonen. Och blev lovad en låda med alla min grejer till vår lilla skrubb där vi byter om senare under dagen.
Senare letade jag rätt på min arbetskamrat som jobbat som sändningsproducent för morgonsändningarna och frågade om vi kunde testköra lite grand. Vi stal påannonser och inslag från morgongänget, och jag fick veta var snäckan för lyssningen fanns.
Den lilla, lilla knappen där uppe på pedalen får promptern att gå baklänges. Ta med dig den kunskapen.
Den som någon gång försätter sig själv i samma situation ska veta att det ibland kan finnas en liten knapp på prompterpedalen som gör att den börjar gå baklänges. Om man har för avsikt att köra sändningen framlänges, kan det leda till problem. Så se till att ha ordning på den.
Nu var jag förberedd. Två dagar av parallellgående stod för dörren. I morgon skulle det nog bli någon form av premiär.
Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.
Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.
I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.
Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.
Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)
Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.
Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.
(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)
Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.
PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!
Då var sommaren här igen, och med den sommarvikariernas inträde på redaktionen.
Eller för att vända på perspektivet: redaktionens mottagande av sommarvikarierna.
Vi vet att många av våra läsare tillhör kategorin som nu tar sina första steg ut på arbetsmarknaden efter den långa förvaringen i utbildningsväsendets mjuka rum. Vi vet att ni vet att det är över nu. Och det börjar nu.
Här några enkla ord på vägen, baserade på egna erfarenheter som kollega, arbetsledare – och vikarie:
1) Sätt igång direkt!
Får du inte något utlägg första dagen? Hitta en egen nyhet! Har du ingen på lager? Uppdatera den senaste du gjorde på utbildningen! Får du en fråga om ett halvljummet utlägg? Åk på den!
Jag har själv vid åtminstone tre tillfällen fått möjlighet att ta mig an luddiga men akuta nyheter redan första dagen på sommarviket – som alla snart visat sig vara jättestories som toppat sändningen på kvällen. Jag inser att det till största delen berodde på tur, och på ett visst förtroende från chefen och/eller brist på folk – men jag vet också att en del berodde på mig. Nämligen den delen som sa ”Visst!”
(Och nej, de kommer inte att lyfta storyn ifrån dig när den visar sig vara en riktig nyhet. Möjligen får du jobba ihop med en mer erfaren reporter – eller en annan sommarvikarie. Vilket inte behöver vara dåligt.)
2) Lär dig systemen!
Ett webbpubliceringsverktyg, en researchtjänst och ett redigeringsprogram kan kännas övermäktigt att ta in den första dagen. Nå, men återvänd då en dag senare och se till så allt sitter. Det finns nämligen ett läge som är mycket sämre lämpat för att testa din kunskap om systemet.
Det skarpa läget.
3) Kom med egna idéer!
Det finns på de flesta redaktioner en enkel sak som avgör vilka reportrar som får jobba med egna stories och vilka som inte får det. Vilka som i stället får de lite halvtråkiga utläggen av ”Du kan väl kolla om det är nåt?…”-typ. De reportrar som initierar egna stories får göra dem och kan avböja utläggen.
(Ett tips är dock att inte säga nej direkt utan först höra vad det handlar om. Ett spännande utlägg kan du förstås vara intresserad av.)
4) Gör ut!
Det kan låta självklart men jag har sett hundratals idéer försvinna i evighetslånga researchträsk. Tyvärr är det ibland frestande för både reporter och arbetsledare att säga ”Kolla lite mer så stämmer vi av på torsdag” i stället för ”Kör!” – och detta just i det läge då storyn i själva verket skulle behöva den uppstramning som ”Vi kör på torsdag!” ger.
5) Kör inte på torsdag!
Torsdag och onsdag är dåliga dagar för egen journalistik. Jag fick höra det av en erfaren kollega på Tvärsnytt nån gång på 90-talet och det håller forfarande.
Förklaringen är främst att nyhetsflödet är som mest självgående då: händelsenyheter och utspel får trängas med alla reaktioner och uppföljningar på nyheterna från veckans början. Sedan på fredag börjar det lugna ned sig igen, inför helgen.
6) Lägg inte stories!
Ett gammalt råd som tål att upprepas. Självklart ska du inte pressa in verkligheten i en drömtänkt morgonmötesmall, men om du lärt dig verktygen för nyhetsjakt så hittar du en annan story att ta med tillbaks till desken.
Den kan vara lite annorlunda, den kan vara helt tvärtom, den kan rentav vara en helt annan – men den kommer! Sedan är det upp till chefen att gilla den eller inte. Du kan i vart fall vara helt säker på att chefen gillar att du inte kommer tillbaks tomhänt.
7) Famna ämnet!
Jag har hört många elaka saker om sommarvikarier och en av de elakaste var att Man fick hålla handen hela vägen in i redigeringen. Det betyder att reportern ingenstans tog över storyn och gjorde den till sin egen. Hellre än att gå och fika eller göra något annat i väntan på att ”rätt” person ska ringa tillbaka – lägg din förmiddagstimme på att plöja alla artiklar som skrivits i ämnet, och gärna också originaldokument som utredningar, beslut och promemorior. Du blir påläst om ämnet och kan om inte annat ställa betydligt bättre frågor när personen du sökt efter en timme ringer upp.
Det värsta som kan hända efter det första kollsamtalet är att du vid återkomsten till chefen får ett gäng påfrågor som du inser att du missat att ställa, men som du också inser är fullständigt självklara. (Okej, skulle det ändå inträffa är det bara att bita ihop och ringa tillbaks en gång till. Vi rekommenderar inte strategin att börja argumentera med chefen om påfrågornas relevans. Vi skulle direkt avråda från strategin att ljuga och börja hitta på svar för att undvika genansen.)
8) Använd kollegorna!
En gammal favorit som fortfarande håller – och även gäller (eller borde gälla) mer erfarna reportrar.
Jag gick en gång på stan med en kompis som alltid frågade folk om vägen utan att ens börja leta själv eller titta på någon karta (detta var före Google Maps med GPS i mobilen). När jag frågade varför hon gjorde det sa hon att ”Jag gillar ju själv att hjälpa andra om jag kan, så jag utgår från att andra också gör det!”
Samma regel gäller på redaktioner.
(Undantag: stressade arbetsledare som jobbar för dagen. Dessa vill ha besked, inte nya frågor.) (Möjligen ”Ska vi köra?”)
9) Förminska dig inte!
Eller åtminstone inte dina stories! Jag har genom åren (och somrarna) sett ett otal lysande egna nyheter förvandlas till korta morgoninslag trots att det fanns potential för en stor satsning, samtidigt som jag sett huvudsändningar toppas av betydligt ljummare nyheter. Som av en tillfällighet har den första storyn hittats av en vikarie och den senare av en tung veteran!
Men det är inte alltid redaktionen som malt ned vikariens idé – ofta har vederbörande själv föreslagit det lilla formatet, som en slags säkerhetsventil mot kritik för förhävning.
Varje gång jag hör en vikarie inleda en insäljning med orden ”Det är ingen kioskvältare men…” så osäkrar jag min skjutjärnsanalys. Varför är det ingen kioskvältare? Vad saknas? Är det något i storyn som inte gör den jätteintressant eller nåt i reportern som inte vågar förstå det?
Är du rädd att du ska få kritik för att du sålt in din story för hårt? Det behöver du inte vara – dina chefer kommer att ta ned dig på jorden långt före publicering om du låtsats att det är en kioskvältare som det inte är. Ett tips är att vid det första mötet med chefen alltid börja med att beskriva storyn (börja med ”Jag har hittat en grej om…”, spara det mest uppseendeväckande till slutet och berätta storyn däremellan. En variant om du har ett nytt spännande begrepp som väcker nyfikenhet kan vara att börja med att fråga ”Har du hört talas om…?”), men sedan ha som reflex att svara ”Ja jag tycker ju det” på alla påfrågor av typen ”Tycker du att det är en bra grej?”
10) Ha kul!
En sommarsejour innehåller inte bara generellt färre givna tunga utifrånnyheter än motsvarande period höst, vår eller vinter. Den innehåller också ett betydligt större utrymme att göra stories efter eget huvud – tunga eller lätta – och därtill en större öppenhet för nya formgrepp vid utgörandet (cheferna är ofta också vikarier; reportrar som känt sig instängda i den ordinarie organisationen och nu vill visa hur man kan jobba mer välkomnande mot nya idéer).
För att inte tala om att sommarkvällarna brukar erbjuda betydligt fler trevliga after work-möjligheter på stadens uteservering än resten av året. Och på reportageresa i länet kan man testa glass!
Vilka är dina bästa tips till sommarvikarien? Och vad vill du som är ute på vikariat läsa mer om? Fyll på i kommentarerna.
Vi fick en fråga i en kommentar av signaturen Isabelle (egentligen ställde hon tre frågor men nummer 2 och 3 får vi ta en annan gång):
Hur säljer man in artiklar/inslag på bästa sätt?
Detta är en fråga som uppstår för varje reporter som ägnar sig åt egen journalistik. Frilansen förstås, som inte alltid kan räkna med beställningar (i synnerhet inte i början av karriären) men också den anställde reportern som vill komma vidare från ”lappen i handen”-utlägg.
Jag har inga stora frilanserfarenheter men desto mer erfarenhet av att försöka sälja in egna stories till redaktörer, både såna som känner mig väl och såna jag aldrig talat med tidigare. Jag har också genom åren pratat mycket om dessa frågor med både frilansjournalister och deras motparter på redaktionerna (och en del klokt folk som suttit på båda sidorna). Välkommen att korrigera eller komplettera mig i kommentarsfältet, men vad jag begriper finns det några enkla grundregler:
1. Lär dig din mottagare. Att försöka sälja in ett grävande tolvsidorsreportage till ett glassigt livsstilsmagasin förstår de flesta är bortkastad tid – liksom att försöka sälja in livsstilsreportaget till det granskande magasinet. De flesta har en rimlig koll på mottagarens genre, men förberedelsearbetet kan med fördel gå längre än så: plöj de senaste numren av magasinet, lyssna på radioprogrammets senaste upplagor… Du vill inte bara undvika de självklara klavertrampen (att föreslå det reportage de just publicerat), du vill också hitta redaktionens karaktärsdrag, du vill hitta sättet att formulera din story som om rubriken redan satt där.
2. Formulera en story, inte ett ämne. Redaktören vill ha ett förslag på en historia, inte en inbjudan till att själv skapa historien utifrån din luddiga ämnesformulering. Klassikern är reseredaktören som kräks på den 125:e frilansen som hör av sig med frågan ”Jag ska åka till Indien, vill ni ha något därifrån?” Hitta i stället den unika berättelsen: ”Kommunrevisorn från Åkersberga som rekryterades av den indiska IT-jätten och nu startat ett företag som massproducerar e-böcker för den kinesiska jättemarknaden”.
3. Var öppen för ändringar. Redaktören är också journalist (förhoppningsvis), och kommer att ha synpunkter på din idé. Acceptera det, och anpassa ditt upplägg så mycket som är möjligt utan att du känner att du måste göra våld på dig själv. En vanlig ändring i frilanssvängen är såvitt jag förstår att storyn fylls på med fler artiklar: ”Kan du inte skriva en faktaruta också?” osv. Här kan du lämpligen låta din inre revisor komma till tals: om du ska göra dubbelt så mycket jobb för samma ersättning så blir det i praktiken en halvering av priset.
4. Överdriv inte – eller underdriv. Låtsas inte att intervjun med den spännande huvudpersonen är i land om personen fortfarande funderar på sin medverkan. Påstå inte att du har siffror på den tendens du tror dig ana om du inte har det. Irritationen över en reporter som måste backa från sina utsagor är alltid större än tveksamheten kring den reporter som öppet redovisar sina luckor och frågetecken. Å andra sidan ska du inte heller undervärdera din historia; om du väntar till slutredigeringen med att plocka in den där exklusiva informationen är risken stor att du aldrig når fram till någon slutredigering – eftersom ingen redaktör sagt ja eftersom ingen fattat att du haft något unikt att erbjuda.
5. Skriv din story. Ett självklart tips – och ett önskemål du ofta kommer att få i retur från redaktören – är att formulera ett enkelt synopsis över ditt tänkta reportage. Förslagsvis skriver du texten på miniminivå – dvs du formulerar vad duredan har eller är säker på att få. Därutöver kan du – tydligt – ta upp vad du hoppas kunna plocka hem i allra bästa fall; en maximinivå.
Naturligtvis är det en avgrundsskillnad mellan läget för den erfarne frilansen som har en etablerad relation till en stabil redaktion, och den osäkre journaliststudenten som vill sälja in sitt första reportage. Den sistnämnde kanske får acceptera att arbeta ”på spek”, alltså chansa och göra jobbet färdigt (i praktiken färdigt för redaktören att sätta rödpennan på).
Vilka tips har jag missat? Vad har jag fått om bakfoten? Komplettera och korrigera som sagt i kommentarsfältet!
Inför årets grävseminarium tänkte jag samla några tankar om granskande journalistik och vad som skiljer den från refererande journalistik – och även från skarp nyhetsjakt.
Min erfarenhet säger att framgångsrika granskningar står på tre ben. En trebening som kan vara bra att ha med sig när man sållar bland Grävs alla lockande programpunkter; vilka styrkor och luckor har jag i mitt eget yrkesutövande? Vilka bitar måste redaktionen bli bättre på?
Så här:
1. Metod – utan vilken vi söker i blindo (och som gärna ska vara nyskapande men ofta blir bra om den är stulen rakt av från någon annan också).
2. Ambition – där ribban måste hamna högre än för det gängse nyhetsjobbet (men samtidigt på en sån nivå att jobbet blir utgörbart före årsskiftet).
3. Presentation – den ibland underskattade del där publiken ska förstå vad vi gjort och varför det är viktigt (utan att vi tummar på sakligheten eller möjligheten till bemötande).
Utan metod kan man vara hur ambitiös som helst, man får inte ihop det ändå. Utan ambition kan man ha världens bästa metod, man sträcker sig ändå inte tillräckligt långt. Och utan presentation kan man ha avslöjat tidernas hemlighet, men för publiken kommer den att fortsätta vara väl förborgad.
Granskningsmetoder finns många. Vi har till exempel publicerat Marja Grills tips på vardagsgräv du kan starta i morgon. På Grävseminariet (där bl a Marja ska föreläsa) lär man sig med fördel en handfull till.
Grundregeln är att inte uppfinna hjulet oftare än nödvändigt. Om någon annan redan genomfört något som liknar det du vill göra, men i en annan del av landet eller inom ett annat samhällsområde – då finns det ingen anledning att inte låna metoden (förutsatt förstås den var någorlunda framgångsrik). Men ställs du inför ett tufft dilemma – försök tänka utanför boxen.
Jag är glad åt att vi var flera som letade efter ett ämnesområde att pröva crowdsourcing på, när domstolarna sa nej till att låta oss få veta vilka de privata Fas 3-anordnarna var 2011.
Ofta handlar innovativ grävmetod om att kombinera en ny lösning med ett gammalt problem. Eller tvärtom se en ny fråga där gammal metodik kan göra nytta.
Av det skälet har man ofta större nytta av att ta del av granskningar inom andra ämnesområden än det egna. När ekonomireportern hör hur miljöreportern tog sig förbi sekretessen, så väcks en tanke som blir en idé som…
Ja, ni fattar.
Ambitionen sen. Det gäller att ha en viss ambitionsnivå, och förstå att granskning inte bara handlar om att göra ”mer av det vanliga”.
Här misslyckas alltid referatreportern och ofta även nyhetsjägaren, men av helt olika skäl. För referatreportern är själva grävandets natur främmande. En journalistik som inte baseras på makthavares och experters utsagor om verkligheten skrämmer.
Nyhetsjägaren behöver inte vara auktoritetstroende, men stannar ofta för tidigt. Redan den första nya siffran får vederbörande att skrika högt, redan den första intervjun med en kritiker orsakar ångest om det inte kan bli ett inslag i kvällens sändning.
Grävande och granskning kan se väldigt olika ut, och kan till och med vara dagsjournalistik. Men den går alltid längre än vad den enkla nyhetsrapporteringen förmår. Några steg bort från ord-mot-ord (vilket är ett begrepp som grävande reportrar hatar).
Presentationen till sist, bör inte ta större plats än nödvändigt. Men ej heller mindre. Vi har tipsat om Story Based Inquiry, som bland annat syftar till att tvinga reportrar tänka på berättelsen betydligt tidigare än de flesta av oss gör i arbetsprocessen. Och allvarligt talat – om du inte kan sammanfatta din story i dag, vad får dig att tro att du kan göra det bättre om en vecka då du samlat ihop ännu mer material och kommit ytterligare en vecka närmare deadline?!
En av upphovsmännen bakom SBI kommer till Gräv för flera seminarier.
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.
Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.
Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.
De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.
Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.
Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.
Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.
Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.
Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.
Kom och träffa oss i Göteborg i mars!
PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.
Nu har jag ingen erfarenhet, men jag är hyfsat bra på datorer och håller på att försöka lära mig programmera ordentligt. Genom åren har jag återkommit till det vid flera tillfällen, men nu börjar det faktiskt lossna allt mer.
Det känns som om de här två intresserna för journalistik och programmering skulle kunna mötas ganska bra i datajournalistiken.
För att motivera mig själv att ta mig igenom e-boken Scraping for journalists tänkte jag nu göra det inför öppen ridå. Och samtidigt dela med mig av det jag lär mig här på bloggen.
Så – ni som vill lära er något nytt och spännande: Häng med! Och ni som redan kan: Hjälp mig! Rätta mig! Förklara bättre! Bidra med egna praktiska övningsexempel!
Till att börja med är målet att publicera en instruktionsvideo i veckan – en per kapitel i boken. Den första finns längst upp i det här inlägget. Håll tummarna för att vi tar oss igenom hela boken. För visst verkar det spännande?
Årets grävseminarium närmar sig med stormsteg, och med det risken att reportrar inspireras till ambitiösa granskningsprojekt och allvarstyngda avslöjanden. Eller bara ringer ett samtal till som kanske spräcker dagens utlägg och blottlägger en helt annan, mycket mer komplicerad verklighet.
Journalisttips finns till för alla. Även för redaktionsledningen som vill undertrycka utredningsnerven innan den slagit rot. Och för reportern som vill vaccinera sig mot faktakollbacillen.
Därför här: tio skäl att säga nej till gräv.
1) All journalistik är granskande. Egentligen. Minsta polisnotis innehåller ju ett grävande element. I själva verket flera: hitta telefonen, hitta numret, ställa frågan (Har det vart nåt?), invänta svaret (Nä), formulera påfrågan (Inte?), bedöma svaret (Nä helt lugnt)…
2) Sånt där är pretentiöst. Den goda journalistiken sätter sig inte på några höga hästar och påstår sig ha upptäckt någon sanning. Vi accepterar existensen av många olika sanningar, och tar som vår uppgift att förmedla dessa. Och vad säger att en reporter som kontrollerar faktauppgifter skulle ha mer rätt än en som inte gör det? Den sistnämnda reportern kan dessutom enkelt kompensera sin brist på egen faktakontroll genom att konsekvent hänvisa till andras påståenden. Det kan aldrig en granskande reporter göra!
3) Gräv tar mycket tid och ger lite utdelning. Jämför till exempel med en rewrite-reporter som kan producera rader av stories under en arbetsdag. Dessutom redan nyhetsvärderade! När vi nu ska börja ta betalt av publiken kommer den att kräva många texter om historier de känner igen. Rewrite är det nya gräv.
4) Vi mäktar inte med det. Ibland får man helt enkelt leva som på stenåldern – ur hand i mun. Vi klarar inte att låta en reporter vara avsatt till en granskning under en hel dag. I synnerhet inte eftersom det kan vara nån som vabbar. Och halva styrkan ska gå på den obligatoriska kursen om nya datasystemet. Och själv ska jag på chefskurs. Organisationen är så slimmad i dag att vi inte kan avvara någon.
5) Numera görs granskningarna av publiken. I de sociala medierna. Välkommen till internetåldern, det är dags att ta steget ut på nätet! Och bort från diarierna!
6) Det blir så lätt fel. I synnerhet om det har med siffror att göra. Låt andra räkna i stället. Var det fruar med på konferensresan eller inte? Fyra eller fem siffror på krognotan? Om det är nåt anmärkningsvärt kommer nog kommunens egna revisorer att fiska upp det. De kan dessutom räkna.
7) Vi ska inte bedriva kampanjer. Om vi skulle påstå att någon låtit sig mutas hamnar det farligt nära en kampanj för att den personen skulle ställas till svars. Eller om vi kan visa att någon är oskyldigt dömd, så hamnar vi lätt på fel sida om gränsen där det kan tolkas som en åsikt att personen borde släppas fri.
8) Kritisk granskning behöver ju inte vara just granskning sådär bokstavligt. Det behöver inte vara att ta reda på någonting. Det kan vara en blick också. Eller ett tonfall. ”Men har ni verkligen gjort rätt?” drar ner byxorna på vilken politiker som helst. Ofta minst lika effektivt som om man undersöker vad personen faktiskt gjort.
9) Grävande känns inte så framåtsyftande. Ofta handlar det ju om saker som redan hänt. Publiken vill mycket hellre veta vad som ska hända härnäst, alltså vad våra makthavare vill snarare än vad de gjort. Och kom inte och säg att det skulle vara enklare att berätta om framtiden än om gårdagen!
10) Vi sysslar nu först och sist med nyheter, inte utredningsarbete eller kommunal revision. Hade tanken varit att vi skulle söka nyheter i undangömda avvikelserapporter så kanske de skulle givits en lite mer lättläst form, tror du inte det? Och kanske inte gömts undan heller, om man tänker lite logiskt??
Har vi missat något anti-gräv-argument? Fyll på i kommentarsfältet!
