Tips – Sida 11 – Journalisttips

Gästblogg: Så följer du pengarna och hittar informationen – grävarens guide till ekonomisystemet

Dagens gästbloggare är Emma Johansson, redaktör för HD Sydsvenskans grävnav, en institution inom den granskande journalistiken med flera guldspadar på kontot. Emma berättar om ett av de matigaste, men inte överutnyttjade, objekt som en granskande journalist kan ta sig an – ekonomisystemet!

Följ pengarna!

Det är ett bra granskningstips. Låter spännande också.

Mitt tips: Bli vän med ekonomisystemet!

Det låter kanske inte lika spännande. Men det är definitivt en vänskap värd att odla.

Det mesta som händer lämnar några slags ekonomiska spår. Och ju mer du vet om hur systemet funkar, desto större chans att du hittar de uppgifter du behöver. Ett ekonomisystem i en offentlig verksamhet, till exempel en kommun eller ett kommunalt bolag, är en för bra källa för att lämna orörd. Där hittar du alla ekonomiska transaktioner, som bokförs löpande.

Dessutom är det en väldigt detaljerad och sökvänlig källa. En registrerad faktura visar inte bara vilken typ av kostnad det är (t ex konsultkostnad) utan även vilken förvaltning som ”äger” kostnaden, vem som attesterat fakturan och om den tillhör ett särskilt projekt (t ex arenabygget). Bland annat.

Det ger dig många möjligheter att hitta fakturan/kostnaden/intäkten, oavsett om du bara vet vem som attesterat fakturan eller vilken avdelning den tillhör.

Eller om du kan gissa.

Att direkt vända sig till ekonomikontoret är ofta snabbare än andra sätt. Och varför försöka hitta en upptagen tjänsteman – eller flera – som ska ge dig en siffra eller uppgift du inte har kontrollerat, när du kan vända dig till en bra förstahandskälla direkt?

Det är inte alltid man är ute efter själva summorna. Ibland är det viktigaste vem som har gjort inbetalningen eller fått betalt. På fakturorna hittar du namn och annan intressant information.

Ett litet exempel: När vi gjorde vår stora granskning av torghandeln i Helsingborg behövde vi i ett skede veta vilka personer som haft torgplatser för några år sedan. Men de gamla torgavtalen var utgallrade. Lösningen blev då att leta reda på fakturorna för torgavgiften (som sparas i tio år) och se vem de var ställda till.

Och när du på chans begär ut transaktionerna på kontot ”tillfälligt inhyrd personal” inom vård- och omsorgsförvaltningen och ser att kostnaderna rakat i höjden så är den bästa historien inte den om ett budgetunderskott. Bakom siffrorna gömmer sig alltid en mänsklig vinkel.

Ett bra dokument i det här sammanhanget är transaktionslistan. När jag begär ut kostnader för något, till exempel konsulter på stadsbyggnadsförvaltningen eller kostnader och intäkter för torghandeln, begär jag alltid att först få en lista över alla transaktioner av det här slaget under en viss tid. Då får jag tillräckligt mycket detaljerad information – enskilda belopp, leverantörsnamn, exakt hur varje transaktion har bokförts – samtidigt som jag får helhetsbilden inklusive totalsumman. Att direkt begära ut 500 fakturor riskerar att leda till att du sitter där med 480 fakturor du aldrig orkade titta på.

När vi för något år sedan granskade kalkylerna för ett jättestort bostadsprojekt vid havet i Helsingborg var vi intresserade av vad saneringen av den gamla industrimarken kunde kosta. Vi visste att en del av marken sanerats för flera år sedan och var såklart intresserade av vad det hade kostat då. Men det mindes ingen på kommunen – förutom ekonomisystemet. Det visade sig att saneringen av just den tomten hade haft en egen projektkod, och en transaktionslista gav snabbt svaret att saneringen blivit långt dyrare än kommunen trodde från början.

Visst kan kostnader gömmas undan, eller bokföras fel. Men för den klurige finns oftast ett sätt. Finns det misstänkt lite kostnader som bokförts på representationskontot? Tänk då från andra hållet. Vart går man om man vill representera i kommunen? Kolla sedan på fakturorna från de restaurangerna. Då ser du kanske att de bokförts på kontot för inköp av mat i skolan…

Så, för dig som vill lära dig mer om ett otroligt användbart verktyg:

Googla och lär dig lite grundläggande bokföring om du inte redan kan.
Begär ut myndighetens/förvaltningens kodplan. Det är en förteckning över alla de koddelar som används i bokföringen, alltså inte bara en förteckning över konton. Jag brukar tänka på det som en karta.
Tips: om den du frågar inte vet vad du menar med kodplan så säg att du vill ha en förteckning över alla koddelar som ingår i deras kodsträng.
Titta speciellt på koddelen projekt, som ofta kan vara intressant. Ett avgränsat projekt, t ex ett stort bygge, får ofta en egen projektkod, för att man ska kunna hålla ihop alla kostnader av olika slag som är förknippade med just det projektet (och stämma av mot budget). Såna projekt kan vara bra att hålla ögonen på, inte sällan drar de iväg.
Boka in ett möte med valfri ekonom på den kommun/myndighet du bevakar. Helst inte chefen, utan någon som använder systemet varje dag.
Be att få komma och få en lektion i hur de bokför sina kostnader och intäkter. Var lite påläst, men fråga om allt. Ställ frågor som ”hur skulle jag göra om jag skulle vilja veta xx”. Jag har pratat med många hjälpsamma ekonomer i olika kommuner.
Be att få tillgång till en dator där du genom ett gästinlogg själv kan slå i systemet.

Nästa gång du gör en granskning eller bara vill vända på en sten till, glöm då inte din vän ekonomisystemet.

Fastnar du? Mejla mig så ska jag försöka hjälpa till.

Emma Johansson
Emma.johansson@hd.se
Redaktör HD Sydsvenskans grävnav

Skicka iväg en bisatsbegäran i dag – få en egen nyhet i morgon

När jag och Carolina Jemsby i höstas granskade Sidachefen Charlotte Petri Gornitzkas dubbla ersättningar, stötte jag på en formulering i ett Sida-dokument som väckte min nyfikenhet.

Den handlade om att myndighetens egna korruptionsutredare arbetat sig igenom ett stort antal misstänkta korruptionsärenden, och att deras granskningsrapporter skulle offentliggöras på Sidas sajt openaid.se.

Jag sökte på sajten men kunde inte hitta rapporterna, men tänkte att de rimligen måste vara offentliga om man nu avsåg att själva lägga ut dem.

Så jag skickade en begäran till Sidas pressavdelning, i ett av många mejl där huvuddelen av frågorna förstås handlade om generaldirektörens förehavanden.

Den var ett slags bisatsbegäran som inte heller ledde till någon story när jag fick svar med alla rapporterna (vilket gick snabbt och smärtfritt). Jag var så upptagen med annat att jag inte hann mer än skumma innehållet, och när jag inte hittade några chockerande sensationer la jag dem åt sidan tills vidare. Visst skulle en noggrannare genomläsning och sammanställning (sammanräkning av siffror, sållning av exempel) säkert kunna förvandla dem till en görbar story men just då hade jag helt enkelt varken tid eller behov.

Behov fanns däremot på annat håll. svt-nyheternas duktiga praktikant Malin Andersson hade fått i uppgift att göra en story till julsäcken – det lilla lager av förproducerade nyheter som redaktionen skapar inför storhelgernas förmodade nyhetstorka. (Och som vi skrivit mer om hur man fyller här.)

Via kollegor och arbetsledare hamnade Sidarapporterna hos Malin som gjorde sammanställningen och storyn – så bra att Expressen valde att följa upp med intervju med biståndsministern.

Jag såg det först härom dagen, och gladdes åt att det ändå blev en nyhet som till och med fångades upp av andra. Upptäckten råkade dessutom sammanfalla med att jag hörde en kollega försöka peppa en annan redaktion att göra just den där sortens bisatsbegäran: skicka iväg en fråga om de där rapporterna som du hört talas om och vet kan innehålla något – eller bara vara intressanta att sammanställa – även om det inte alls är ert huvudfokus för stunden. Ett slags Vad har man att förlora?-begäran, där man vet att det som minimum nog kan bli någonting av det man får ut, men med mer oklart maximiutfall.

Det finns ett stort antal såna dokument: har myndigheten ingen speciell korruptionsgrupp så har den en internrevision, finns där inte en brevlåda för visselblåsare så finns där en personalansvarsnämnd. Vi har tidigare listat en rad sådana handlingar, och det finns fler för den som orkar tänka efter eller slå en signal till myndigheten i fråga.

Nej, de kommer inte att erbjuda garanterade spräck som får världen att skaka. Men en sammanställning är lätt gjord och ger som minimum med väldigt stor sannolikhet åtminstone en egen nyhet med både siffra och exempel (i Sidafallet kom rubriken att handla om hur stora belopp som krävts tillbaka det senaste året).

Sedan är det bara att erkänna att man har nytta av (och bör ha i åtanke) att det handlar om myndighetens egna granskningar. De har naturligtvis ett intresse av att framställa sig som handlingskraftiga mot bland annat just korruption och snedsteg hos medarbetarna.

Men med detta i åtanke kan jag inte annat än rekommendera bisatsbegäran som metod – med ett oftast matigt utfall på en relativt liten arbetsinsats.

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då, ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen. Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”. ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ’låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

Kom igång med granskningen

Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.

Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.

Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.

En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.

Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).

Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).

En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.

Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”

Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.

Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)

För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.

Gästblogg: Skribenterna från helvetet

I dag har vi glädjen att än en gång (åter)publicera en post av Åsa Erlandson. Precis som den förra har denna gått i tidningen Journalisten, men precis som den förra så förtjänar denna vidare spridning.

Många av oss brottas med yrkesnoja: ”Journalist är inget riktigt yrke. Vem som helst kan väl ställa frågor och skriva.” Jag skulle till exempel aldrig kunna vikariera som hjärnkirurg, men hen skulle kunna vik:a för mig. Då är det nyttigt att öppna ögonen och se sig omkring. För nej – vem som helst kan inte skriva.

Några av skribenterna från helvetet:

* Floskelfyllt. Ni kom överens om ett personligt porträtt av den nya vd:n på företaget där man får veta mer om människan bakom chefsrollen. Drivkrafter, farhågor, intressen, kött och blod. Istället kommer en färglös drapa som lika gärna hade kunnat vara kopierad från företagets pressmeddelande. Vd förklarar att det ska bli ”en spännande tid”, att man står inför ”stora utmaningar” och att hon på fritiden gillar ”god mat och trevligt umgänge”. (Vem gör inte det?)

* Felstavat. Först tror du att det är ett nytt, stilistiskt grepp som den flerfaldigt prisbelönta skribenten har prövat. Sedan inser du att texten inte ens har passerat den grundläggande stavningskontrollen i Word. Är det verkligen den creddiga stjärnan som du anlitade som har skrivit det här? Eller är det dennes sjuårige son?

* För långt. Ingressen är egentligen en förkortad brödtext och brödtexten vill aldrig ta slut. Du beställde ”max 7000 tecken” och fick 20 000, samt en förhoppning från skribenten att du ska se det som en bonus: ”Intervjupersonen sade så många intressanta saker så jag tog med alltihop! Så kan du välja ut.”

* Svamligt. Vad handlar artikeln om egentligen? Den börjar trevande med krisen i äldrevården, hoppar strax till en lång utläggning om trångboddheten i 1920–talets Sverige, slirar iväg till intervjupersonens funderingar om vårt stressiga storstadsliv och landar i… Ja, vad landar allt detta i? Skribenten tänker liksom högt i texten. Istället för att tänka till innan.

* Byråkratiskt. ”Alla individer som anträffas ska få ett adekvat omhändertagande”. ”I nybyggnationen ska det bedrivas undervisningsverksamhet”. ”De ekonomiska ramarna tillåter inte det.” Istället för: ”De vi hittar ska tas om hand”, ”Det nya huset ska bli en skola” och ”Vi har inte råd.”

* Stjärnögt. Skribenten har noll distans till intervjupersonen som är ”en härlig tjej” med ”många strängar på sin lyra” och ”ständigt ett leende på läpparna” och som driver ett spa som gör ”underverk för kropp och själ”. Det märks verkligen att skribenten hade en toppendag när hen provade sig igenom alla bubbelpooler. Tyvärr blev texten inte lika toppen. Skribenten behöver dock inte oroa sig när du tackar nej: spa-anläggningen kommer garanterat vilja köpa in texten som pr-material.

Nej, alla är inte journalister, på samma sätt som att alla inte är fotografer. Det är ett hantverk och framför allt – ett riktigt yrke. Särskilt som journalistik är så mycket mer än att ställa frågor och skriva. Yrkesnojan är botad!

Åsa Erlandson

Så hittar du posten politikern vill glömma

När Kristdemokraternas partiledarkandidat Ebba Busch Thor intervjuas av Ci Holmgren i Ekots lördagsintervju blir det vid ett tillfälle riktigt dålig stämning.

Holmgren börjar ställa frågor om Busch Thors tidigare stöd för den amerikanska republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin.

Det gillar inte Busch Thor, som upprepade gånger förklarar att hon vill prata om sin egen politik i stället för om sitt tidigare stöd för Sarah Palin.

Citaten kom från Busch Thors egen blogg. I dag är det inte ovanligt att politiska toppnamn har en historia i sociala medier som gör det relativt enkelt att lokalisera tidigare ställningstaganden i en rad olika frågor.

En flerårig blogg kan vara en guldgruva för den reporter som vill skapa sig en bild av exempelvis en partiledarkandidat som inte gjort några omfattande avtryck i artikelarkiven. Lokalpolitikern Busch Thor skapar inte självklart rubriker för sina ställningstaganden kring amerikanska vicepresidentkandidater, men orden kan få ett nytt intresse i det läge skribenten söker förtroende på en ny nivå.

Hur hittar man då de mest spännande bitarna? De flesta reportrar har inte oceaner av tid och en blogg som Busch Thors har många inlägg men ingen sökfunktion.

Detta är ett gyllene exempel på nyttan av att lära sig Googles lite mer avancerade sökfunktioner, mer precist avgränsningen Webbplats eller domän: eller Site:

Om du vill hitta alla bloggposter där vi använt ordet ”Rapport” skriver du helt enkelt så här i Googles sökfält:

Rapport site:journalisttips.se

Det innebär att Google bara kommer att söka efter ordet Rapport på sidor vars adresser börjar med ”journalisttips.se”, alltså allt som finns på vår blogg.

På motsvarande sätt kan du göra med politikerns blogg. Du kan snabbt hitta varje gång det nya moderata kommunalrådet nämnt orden ”Kinberg Batra” eller ”skattesänkning”, eller de tillfällen då den nyblivna MP-riksdagsledamoten skällt på den bedrövliga ”partipiskan”.

Youtube-föreläsningen som förändrar ditt liv (eller i vart fall kan ge en dramatiskt ny syn på din journalistik)

Härom dagen fick jag en ny favoritvideo på Youtube.

Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.

Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.

Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)

Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.

Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.

1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.

2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.

3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.

Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”

Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?

Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.

Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.

Inspirerande berättelser bakom granskningarna

I helgen offentliggjordes årets nomineringar till guldspaden, som delas ut på Grävseminariet i Jönköping den 20-21 mars (ses vi där?).

För den som vill lära sig mer av de journalister som redan vunnit eller nominerats till guldspadar (och som redan plöjt exempelvis Nicke Nordmarks Journalisstips om dramaturgi eller Jenny Küttims om hur man genomför en lyckad research) finns sedan i somras en ny resurs i bokform.

Gräva och granska heter en bok som medieinstitutet Fojo står bakom, och som samlar ett antal texter om granskande journalistik. Bland författarna finns superveteranen Britt-Marie Citron (som under årens lopp coachat rader av lokala gräv från sin roll som kursledare på just Fojo), miljöjournalisten Malin Olofsson (mångfaldigt belönad för jätteprojektet Matens Pris tillsammans med Daniel Öhman) och svt-kollegorna Kjell Lundström och Oskar Jönsson (som under lång tid granskat missförhållanden kring järnvägen).

Lägg till detta ett kapitel av Peder Carlquist och Janne Sundling om relationen mellan lobbyister och journalister, och man får en bok för var och en intresserad av den granskande journalistiskens förutsättningar och möjligheter i Sverige i dag.

Visst, det spretar en aning mellan beskrivningar och råd, anekdoter och analyser. Jag hade förstås gärna sett ett avsnitt med fokus på webbresearch, och på ett övergripande plan är boken inte lika strukturerad som standardverket Grävande journalistik av Nils Hanson eller min stora metodfavorit Story Based Inquiry. Men på det hela taget bjuder Gräva och granska på en så lång rad värdefulla tips och erfarenheter att den är väl värd sin läsning.

Till exempel berättar Malin Olofsson hur smart det kan vara att ta med sig en expert ut i verkligheten man vill granska (i stället för att intervjua efteråt), och ekonomigrävaren Carolina Neurath avslöjar att SvD spårade IP-adresser bakom användare i kommentarsfälten när man granskade revisionsbyråer, och att avtrycken ledde till en av de största aktörerna.

Inspirerande inblickar bakom kulisserna i kombination med handfasta tips om vad som funkar och vad som bör undvikas. Läs boken inför årets Grävseminarium – eller efteråt, när inspiration ska omsättas till eget arbete hemma på redaktionen!

(Och svar ja, jag känner huvuddelen av författarna, liksom jag känner Nils Hanson och många andra inom den del av journalistbranschen som kallas granskande. Jag är således inte en helt opartisk bedömare, och det faktum att både denna blogg och en av mina granskningar nämns i icke-förklenande ordalag fördunklar sannolikt mitt omdöme ytterligare. För som vill ge en annan bild av boken står kommentarsfältet nedan självklart till förfogande!)

Gästblogg: Redaktörerna från helvetet

Tillvaron som frilans innehåller både sorgeämnen och glädjestunder. Journalisten och författaren Åsa Erlandson sammanfattar här de olika sorters chefer man kan tänkas stöta på i frilansrollen, så den blivande frilansen kan känna sig bättre förberedd på vad han kan komma att möta. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

Frilansar anklagas för alla möjliga brister. För långsam, för dyr eller för kass på att skriva. Men vissa redaktörer saknar sjukdomsinsikt.
Frilanskompisar frågar varför jag inte tar steget och startar eget. Sedan beskriver de sin vardag. Här är redaktörerna från helvetet – frilansarnas värsta mardrömmar.

Den kreativa chefen
Rolig, idérik – och omöjlig att jobba med. Slår först fast att det inte är någon brådska alls, skickar sedan en lång utskällning eftersom du inte har lämnat än. Vägrar vara specifik, ”skriv något om charter”, och besvarar följdfrågor om vinkel, deadline och arvode med svar som dragna ur en tombola: ”Det är lugnt. Jag vill ha en text med mycket närvaro.”
Försvinner iväg i radioskugga i veckor, för att sedan kontaktknarka. Två minuter efter ett mejl kommer sms:et: ”Hallå, är du vid datorn? Jag har mejlat dig!?” Medan du svarar, ringer det. ”Jag har sökt dig hela dagen, jobbar du inte idag??”
Det är som att jobba med ett Jasplan. Man vet aldrig var och när det störtar.

Tilläggsterroristen
Ett halvår efter att jobbet är klart ringer plötsligt tilläggsterroristen på fredag klockan fem: ”Vad bra texten om sneakerstrenden blev! Vi tänkte garnera med ett tillägg, skornas historia från det antika Grekland till i dag. Plus en enkät med fem kändisar talar ut om sin sneakersskräck. Det vore kanon om du hittar en expert som säger något om hur finanskrisen påverkar valet av skor. Fixar du innan måndag??”

Bråttomtouretten
Oj, så bråttom det är! Redaktören ringer alltid med andan i halsen, nu för att tidigarelägga deadline. Du jagar på fotografen, klämmer in intervjun nästa morgon före frukost och skriver halva natten. Åtta månader senare publiceras texten. Då ringer redaktören: ”Du, den där texten om stress bland småbarnsmammor – kan du lämna den redan i dag? Vi sitter supertight och måste börja rita.”

Den superstressade
Medan det åtminstone går att prata med bråttomtouretten, försvinner den här typen alltid iväg i sitt stressmoln. Varje gång man ringer riktigt hörs det hur magsyran rinner till, trots att man fattar sig kort och undviker lämningstider. Den superstressade lyssnar aldrig utan standardsvarar ”Låter bra, men ring imorgon eftermiddag”. Igen och igen och igen.

Noll koll
Hela upplägget har noga gåtts igenom och du levererar på utsatt tid. När du ringer och följer upp förnekar plötsligt redaktören allt: ”Vilket jobb? Har jag beställt det här? Vem är du?”
Tvingar omgivningen till ständiga fotbollsräddningar: Du mejlar en idé om att besöka Johannesburgs kåkstäder. Hon svarar glatt: ”Kanon! Det var länge sedan vi hade något trevligt från Kapstaden. Jag vill gärna ha shoppingvinkeln.”

Den socialt inkompetenta
Ett vänligt ”Hej, hur är läget?” bemöts med tystnad. Respons kring bra jobb existerar inte, däremot tar det hus i helvete om något är fel. Ett missat samtal från den här redaktören framkallar magont. Den socialt inkompetenta redaktören skrattar. Aldrig.

Dinosaurien
En äldre redaktör som egentligen är en trevlig typ – men mörkar att han är datoranalfabet. Alla mejl man skickar har en tendens att försvinna och frågor kring detta bemöts med hummanden. När det framkommer att han helt enkelt inte kan mejla, tvingas frilansaren investera i en fax.

Tjuven
Värst av alla. Tackar antingen nej eller är allmänt ljum och det hela rinner ut i sanden. Men ett stort mittuppslag några veckor senare visar att det inte var något fel på idén, utan på att den kostade.
Tjuven sover dock gott om nätterna – upphovsrättslagen gäller ju faktiskt inte idéer.

Åsa Erlandson

En helikopter, en buss och faran med falska minnen

Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.

Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.

Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.

Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).

Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).

Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:

– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?

Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.

Hej Google!

Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.

Men ändå. Min story var bortitok fel.

Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.

Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.

För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.

Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?

Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.

Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…

Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).

M	T	O	T	F	L	S
				1	2	3
4	5	6	7	8	9	10
11	12	13	14	15	16	17
18	19	20	21	22	23	24
25	26	27	28	29	30