Vi har tidigare skrivit om värdet av att kunna ringa NYPD även när man jobbar på en lokalredaktion i Örebro.
Om man gör det gäller det dock att ha koll på språket. Liksom om man söker en jurist eller journalist i ett annat land med kunskap om ett rättsfall man är intresserad av.
Den juridiska världen har en hel del språkliga specialiteter som kan vara tillräckligt svåra att hålla koll på på ens eget modersmål. Ska man sedan börja fråga ut en presstalesperson för amerikanska polisen, eller juristen som företräder den åtalade aktivisten i ett annat land, eller journalistkollegan som bevakar den stora rättegången med kopplingar till svenska storföretag i ett tredje land – då är risken stor att man missar eller missförstår varandra mellan häktningen, överklagandet och yppandeförbudet.
Google Translate räcker långt men täcker inte alla specialbegrepp, och om du vill vara säker på att du menar samma sak som advokaten du intervjuar så finns det extra hjälp att ta till.
Domstolsverket har en svensk-engelsk ordlista som enkelt kan laddas ned från hemsidan, och som hjälper dig att snabbt hitta rätt bland begreppen.
Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.
Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”
Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.
Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.
En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.
Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.
Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.
Så här gör du:
Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.
I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.
Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.
Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).
Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.
Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.
Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.
Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.
Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.
Vi har tidigare givit en rad tips på snabbkommandon för webbläsaren. Men det var länge sedan nu, de handlade i huvudsak om en webbläsarvariant (Chrome i Windows) och det var ett begränsat antal tips.
Som en komplettering rekommenderas den här sammanställningen från Makeusof, som listar inte mindre än 32 smarta snabbkommandon som gör både surfandet och sökandet snabbare.
Fördelarna jämfört med vår gamla post är att listan inkluderar Mac- och Linux-varianter i beskrivningarna, och att det alltså handlar om hela 32 kommandon.
En nackdel är att den med internetmått mätt redan hunnit bli gammal: den som använder en uppdaterad version av Chrome kan inte längre använda Backspace-knappen för att backa i historiken. Dock har Google hörsammat klagomålen på att funktionen plockats bort, och gjort den tillgänglig igen genom ett tillägg.
Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.
Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.
Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.
Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.
Att skärmtittande i sängen leder till dålig sömn har vi nog lärt oss vid det här laget.
Samtidigt är vi många som nog inte kommer att kunna låta bli att kasta ett sista öga på det där flödet…som visar sig innehålla den där artikeln…som visar sig länka till den där sajten…
Visst kan man stålsätta sig och försöka stänga av (kanske använda en smart app för att spara texterna till senare) men den trista sanningen är nog att skärmläsning i sängen är en vana som kommit för att stanna, åtminstone för de flesta av oss.
Som tur är finns det verktyg som gör läsningen mindre påfrestande för ögonen, och som möjligen även kan minska de sömnstörande effekterna.
Det handlar om appar som minskar det ”blå ljuset” på skärmen och ger den en varmare ton. Man kan själv välja att slå på funktionen eller låta den gå igång automatiskt efter klockslag.
Hur man hittar rätt beror på vilken apparat man använder.
Användare av senare iPhone- och iPad-versioner har det enklast: på nyare iOS-versioner finns ett enkelt ”nattläge” att slå över till.
Traddatorbrukare kan enkelt ladda hem en uppskattad mjukvara benämnd f.lux (finns för både Linux, Mac och Windows).
Om du har en Android-telefon finns ingen inbyggd funktion (eller jo, det finns en tydligen, till en sen version av operativsystemet, men den är riktigt krånglig att hitta och aktivera) men däremot några uppskattade appar: Twilight som koncentrerar sig på just denna funktion och Lux där detta är en av många sidofunktioner (huvudsyftet med appen är att man kan ställa in den automatiska ljusstyrkan).
Vi vet ju egentligen att de finns där för att hjälpa oss. Men de kan vara gränslöst irriterande.
Och man vet ju att det säkert finns en lösning. Men samtidigt tillhör de den kategori irritationer som är lite för små för att man ska lägga tid på att hitta lösningen på dem – i synnerhet som de oftast dyker upp, och märks, när man är upptagen med något viktigare, och där man dessutom ofta jobbar mot en deadline. Nämligen under skrivandet.
De små strecken som dyker upp under olika ord vi skriver i webbläsaren eller ordbehandlaren har ju egentligen ett gott syfte. De vill uppmärksamma oss på ord som kan vara felstavningar.
Och om man uppskattar det och har nytta av dem och inte kan eller vill korrekturläsa sin egen text, eller låta rättstavningsfunktionen gå igenom den i efterhand, så ska man ju låta dem vara kvar.
Men om man inte gör detta. Om man inte behöver dem. Om man bara blir irriterad. Då finns det ingen anledning att behålla de små rättstavnings-understrykningarna.
I Chrome (desktopversionen) är det lätt, förutom att inställningen är lite gömd.
Gå till chrome://settings/languages.
Längst ner hittar du en kryssruta: ”Aktivera stavningskontroll”.
Avbocka.
Klart.
I Word, som väl fortfarande är det mest spridda ordbehandlingsprogrammet, ser det lite olika ut beroende på version. Men som tur är har Microsoft förstått efterfrågan och skapat en pedagogisk samlingssida med instruktioner. För versionerna från och med Word 2010 verkar ordningen vara denna:
Click the File tab, and then click Options.
Click Proofing.
Click to clear the Check spelling as you type check box.
Click to clear the Mark grammar errors as you type check box.
Om du har ett annat ordbehandlingsprogram, eller använder en annan webbläsare, så behöver lösningen inte vara längre bort än en googling, med namnet på appen och ”disable spell check”. Man märker snabbt att man inte är först i världen att vilja slippa den automatiska stavningskontrollen.
Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.
Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.
Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.
Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).
Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).
En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.
Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.
Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.
Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.
Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.
Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.
Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.
Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.
Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.
För mig var det länge en helt obegriplig funktion.
Varför skulle man vilja ”skriva ut” något som en pdf, alltså skapa en pdf av till exempel en webbsida? Antingen vill man väl ha ut den på papper – alltså en riktig utskrift – eller så kan man väl fortsätta läsa på nätet?!?…
Om man ville spara sidan som bevis (t ex vid en granskning där det fanns skäl att tro att den skulle ändras), då skulle man ju sikta på en skärmdump (vilket vi berättat om här), och om man ville behålla artikeln för att kunna läsa den vid ett annat tillfälle och med behagligare formatering så fanns det ju smarta tjänster för det (som vi skrivit om här).
Men härom dagen hamnade jag inför ett problem där den obegripliga knappen faktiskt blev lösningen. Jag ville spara ned några webbartiklar jag hittat i mobilen, som dokument på Google Drive.
På en Android-mobil finns visserligen alternativet ”Dela till Google Drive”, men den delningen blir inte riktigt vad man kanske förväntar sig: den skapar ett dokument där länken till webbsidan står högst upp. Inget mer.
Visst finns det metoder att skapa en skärmdump även i mobilen (se vår gamla post för tips), men dessa görs i så fall inte (som på datorn) automatiskt för hela sidan utan man får göra en skärm i taget vilket kändes tråkigt tidskrävande.
Jag la i stället tiden på att googla fram en annan förhoppningsvis smidigare lösning. Som visade sig bestå av just den där gamla obegripliga knappen. I Chrome för Android finns den under Dela-menyn: Spara som pdf.
Och den gör just det. Skapar en pdf av webbsidan, som sedan kan sparas lokalt och/eller laddas upp till t ex Drive efter eget tycke.
Som extra bonus blir pdf:erna sökbara i fulltext.
(Om du missat: läs också Elias´ tips om hur man skapar pdf:er av papper ”baklänges” genom kopiatorn.)
”Hur vet vi att en bild är sann?” är sedan länge en av journalistikens återkommande frågor. Den digitala tekniken, och möjligheten till nätspridning och bildmanipulation, har tyvärr inte gjort den mindre relevant.
Samtidigt som kontrollbehovet är enormt. Från tipsaren som skickar oss ett bildbevis som är fantastiskt om det är autentiskt (men knappast annars), över det spännande nätfotot som kan vara den perfekta illustrationen av nyhetshändelsen (men som också kan dra redaktionen i smutsen om det visar sig vara falskt) till reklambilden som påstås föreställa det framgångsrika företagets glada kunder (men som väcker en misstanke hos reportern som hittat tecken på att bolaget far med osanning).
Sorgligt nog är det ont om enkla svar. Den app som enkelt ger ett grönt ljus för ett autentiskt foto är tyvärr ännu inte uppfunnen. Man får helt enkelt börja från andra hållet – undersöka vad som eventuellt tyder på att bilden inte skulle vara sann.
Därför här – tre grundläggande kontroller som du kan göra redan vid datorn:
1) Bildsök! Använd antingen Googles bildsökmotor eller konkurrenten Tineye – eller helst båda – för att försöka ta reda på bildens ursprung.
I båda sökmotorerna klistrar du enkelt in bildens webbadress (men tänk på att det ska vara just bildens adress; i webbläsaren Chrome nås den genom att du högerklickar på ”Kopiera bildadress”) alternativt laddar upp bilden om du har den lagrad lokalt på datorn.
Sedan får du en träfflista som visar olika versioner av bilden – eller snarlika bilder – som publicerats på webben vid andra tillfällen. Här avslöjas obarmhärtigt de köpebilder som mindre nogräknade sajter använt för att illustrera nöjda kunder eller glad personal – eller de chockbilder från senaste terrorattentatet eller OS-skandalen som i själva verket härrör från någon helt annan händelse fem eller tio år tidigare.
En tumregel när du letar ”original” är att du vill hitta bilder som publicerats så tidigt som möjligt, och/eller i så stora storlekar som möjligt. Den tråkiga brasklappen är att varken datering eller bildstorlek utgör någon absolut garant för äkthet.
2) Kolla metadata! Bildens underliggande uppgifter kan i bästa fall avslöja en rad detaljer om var, när och hur en bild blivit tagen.
Ett högerklick (i Windows) på ”Egenskaper” och ”Information” ger dig (åtminstone i teorin) information om allt från kameratillverkare till klockslag och datum samt eventuella GPS-koordinater för fotograferingen.
Den trista nyheten är att alla dessa värden kan raderas eller manipuleras, och de kan också ha hamnat fel utan uppsåt (kamerans klocka var felinställd). På till exempel Facebook raderas metadata tyvärr med automatik.
3) Granska bilden! Samtidigt som det i dag är fullt möjligt att göra fantastiska bildmanipulationer som ser helt realistiska ut, så skulle de flesta av oss inte klara av att placera in ett urtidsmonster på Sergels torg med mindre än att det såg rätt konstigt ut.
Om bilden visar ett orealistiskt motiv – titta noggrant. Om det är något som känns fel med bilden, så är det ofta fel. Om du har svårt att själv lista ut vad det kan vara – ta hjälp av ett proffs; en fotograf eller annan bildkunnig person på redaktionen eller i bekantskapskretsen.
Utöver dessa kontroller bör man försöka ta hänsyn till vad som över huvud taget är möjligt att bevisa med bilder.
När det gäller muntliga utsagor är det oftast lättare att plocka isär makthavarens förskönande uttalanden än att belägga tipsarens nya, häpnadsväckande vittnesmål. På samma sätt är det med bilder. Det är lättare att spräcka förfalskningen än att garantera äktheten.
Det är dessutom med bilder som med annan bevisning – det är sällan klockrent och det finns sällan entydiga smoking guns. Men precis som med textdokument, inspelningar och vittnesuppgifter, så måste du som granskande journalist göra en egen bedömning också av bildmaterialet – och sedan helt enklet konfrontera de ansvariga.
Kanske kan de förklara varför skuggorna faller åt tre olika håll samtidigt som det bara finns en ljuskälla, varför metadata indikerar att bilden är tagen tre år tidigare än uppgivet och varför den redan finns publicerad i 14 olika versioner på nätet. Men sannolikheten finns också att de erkänner sanningen – att de tyckte den såg fin ut och tänkte att ingen skulle komma på dem.
I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.
Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.
Den lättkränkte
Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.
Chansaren Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.
Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.
Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.
Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.
Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.
Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.
Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.
Åsa Erlandson Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.
Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är 
Vi har tidigare givit en rad 
