Slipp både pappershögarna och bitterheten

Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!

Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.

Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.

Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.

Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.

Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)

Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.

Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.