Jämförelsen som hjälper dig hitta sparverktyget

image
Paniken.

Vad gör du när du hittar den lysande läsningen men inte har tiden till hands?

Jag brukar ofelbart dyka på nätets intressantaste reportage, debattartiklar, tekniktester och politikanalyser just som deadline närmar sig för att lämna hemmet om man ska hinna lämna barn på förskolan, tunnelbanan når hållplatsen där man bör gå av för att inte missa jobbet eller klockan slår för att man måste rusa iväg på den viktiga inspelningen.

Det tycks helt enkelt finnas ett omvänt samband mellan nätfyndens kvalitet och tiden man har till förfogande för läsning omedelbart efter upptäckten.

Vi har tipsat tidigare om tjänster som ”äter allt” och som kan fånga upp all typ av journalistisk research. Verktyg som Evernote och Trello sväljer enkelt både länkar, texter, foton och filer av allehanda slag – och erbjuder därtill både checklistor och påminnelser på särskilda datum.

De är verktyg utmärkta för vilket journalistiskt projekt som helst. Men däremot är de inte idealiska för läsning.

Där heter hundkonkurrenterna Instapaper och Pocket. Även dessa har vi skrivit om tidigare men nu kan vi också tipsa om lite vägledning för dig som inte kunnat välja.

Om jag minns rätt är Instapaper sprungen från en äppeldoftande teknikmiljö medan Pocket har sin grund i PC-världen. Men i dag är båda odiskutabelt starka på (som det heter) alla plattformar.

Och det är just det som är grejen här. Du ser texten i datorn men får tid att läsa den på surfplattan. Och när du sitter på flygplanet med mobilen som enda räddning, jobbigt placerad i kontaktlöst flygläge, så gläds du åt att alla artiklar finns lokalt nedladdade och därmed läsbara så länge batteriet räcker. (Och det räcker ju länge i flygläge.)

Det handlar om tjänster som hjälper dig att både spara texter för senare läsning, behålla dem för framtida behov när de är lästa, och organisera dem så du kan hitta semesterinspirationen när du känner för det och jobbresearchen när den lusten faller på.

Organisering och annat görs lite olika, och Lifehacker har här publicerat en utmärkt jämförelse mellan tjänsternas respektive styrkor och svagheter (båda har bägge).

Om du fortfarande jobbar med bokmärken eller utskrifter eller använder nån annan metod som inte fungerar särskilt bra kan jag varmt rekommendera ett försök med något av dessa smarta verktyg.

(Tänk bara på att gå hela vägen och installera dem överallt där du möter nätet. Ta den tid som krävs för att installera och förstå. Båda har både appar och knappar; du vill inte behöva fundera på hur du ska göra när du dyker på den där fantastiska artikeln och tiden inte finns att läsa. Då finns den nämligen inte heller till app-fix.)

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: https://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 1


Dagens gästbloggare är Michell Grönlund, researcher som bland annat granskat skolvärlden åt Utbildningsradion. Hon kommer i två poster att berätta hur man granskar de lokala skolföretagen – som inte alltid är så lokala.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

De senaste decennierna har det svenska skolsystemet förändrats i grunden. En av de största förändringarna har varit framväxten av fristående skolor, eller så kallade friskolor. Dessa skolor har inte kommunen eller landstinget som huvudman, utan ägs av privata huvudmän. Dessa privata kan vara exempelvis stiftelser, aktiebolag eller ekonomiska föreningar. De kan vara vinstdrivande (som aktiebolagen) eller drivna ideellt (som de flesta ekonomiska föreningar) eller drivna av religiösa samfund (som många stiftelse-skolor). I takt med att allt fler aktörer konkurrerar om eleverna har det skapats en ”skolmarknad” där vissa företag äger väldigt många skolor och därmed utgör hela koncerner. En del koncerner inkluderar tiotals eller till och med hundratals skolor runt om i Sverige. Allteftersom marknaden hårdnat har en del av dessa koncerner dessutom börjat köpa upp varandra. Så det är inte längre helt enkelt att veta vem som äger en viss skola. Ett exempel:

Du jobbar som journalist på en landsortstidning och i ditt bevakningsområde finns bara en fristående skola, resten ägs av kommunen. Friskolan heter Norrskenets Friskola i Boden. Det låter litet och lokalt, kanske som något sorts föräldrakooperativ eller liknande, men du vill ändå kolla upp vem som faktiskt driver skolan.

Gör såhär:
1. Många har hört talas om och någon gång använt tjänsten allabolag.se, men få känner till hur användbar den sidan faktiskt är. Börja med att gå in där och registrera dig själv eller företaget du jobbar på. Att registrera sig är gratis, men den som exempelvis vill köpa en årsredovisning via sajten får betala. Allabolag.se kommer därför göra en kreditupplysning på dig eller företaget. Den enkla sökning vi nu ska göra kostar dock inget, men kräver att man har ett användarkonto för att kunna få full översikt i resultatet.2016-01-12 00.17.23

2. Du skriver in skolans namn i sökfältet på allabolag.se. Du får då träff på ett företag som heter Pysslingen Förskolor och Skolor AB.

2016-01-12 00.18.093. Du klickar på den gröna länken med företagets namn. Och nu kan vi se att Pysslingen Förskolor och Skolor AB i sin tur har ytterligare en ägare, ett moderbolag. Nämligen P-PY 2009 AB.

2016-01-12 00.18.474. Vi vill nu ta reda på vad Pysslingen Förskolor och Skolor AB är för företag, samt vad deras moderbolag P-PY 2009 AB är för något. Finns det någon som i sin tur äger moderbolaget? Vi vill helt enkelt se koncernstrukturen. Vilket lämpligt nog går att göra genom att klicka på ”Koncernstruktur” i vänsterspalten.

2016-01-12 00.19.125. Vi får nu upp hela företagets koncernstruktur och kan se att högst upp i trädet finner vi Marvin Holding LTD, samt en brittisk flagga. Flaggan anger förstås vilket land företaget har sitt säte i. Tyvärr kan man här inte klicka på Marvin Holding LTD, men en enkel googling ger oss att detta är ett fond registrerad på skatteparadiset Guernsey, som hör till Storbritannien och i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.

2016-01-12 00.19.386. Det som är mest intressant för oss är dock det vi i det här fallet finner på plats tre i trädet. Ett av företagen i koncernen heter Academedia AB. Norrskenets skola i Boden är alltså inte något litet föräldrakooperativ – utan är en av de drygt 200 grund- och gymnasieskolor som ingår i Sveriges överlägset största privata skolkoncern, Academedia. Den forna koncernen Pysslingen köptes upp av Academedia 2011. Kanske har Pysslingen i sin tur köpt upp Norrskenets förskola innan dess.

Michell Grönlund

Facebook-sökningarna du inte trodde var möjliga

En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.

De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.

De flesta av dem har fel.

Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?

Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.

När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).

Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.

Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).

Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!

När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.

Men detta kan korrigeras på ett par olika på nätet. Mest känd bland jorunalister är förmodligen sidan graph.tips som skapats av den holländske researchgurun Hank van Ess, men nyligen upptäckte jag också den här sidan, efter nättips från fantastiske brittiske nätfantomen Paul Myers (vi har uppmärksammat både van Ess och Myers tidigare).

Ett litet urval av vad man kan botanisera bland...
Ett litet urval av vad man kan botanisera bland…

Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.

Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…

Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.

Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.

Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.

(Och för den som vill ha ännu fler grymma Facebooktips så rekommenderas den här utmärkta samlingen på Paul Myers grymma sajt Researchclinic.)

Verktygen som hjälper dig göra det viktigaste

Marknadsföring via sociala medier.
Marknadsföring via sociala medier.

Frågor om källskydd i allmänhet och digitalt källskydd i synnerhet bär ofta en extremt osexig aura av ”viktigt men tråkigt” på svenska redaktioner (i svår konkurrens med frågor om statistik i allmänhet och statistik kring beställda undersökningar i synnerhet). Man vet liksom att man borde bry sig om det men det känns jobbigt och så länge ingen chef tvingar en ska det väldigt mycket till för att man på eget initiativ ska se över sina rutiner och verktyg. Undantaget möjligen om man gått på kurs i ämnet, hört talas om ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte tänkt efter före (som det här), eller om man någon gång råkat jobba med Fredrik Laurin (som förmodligen är den person som betytt mest genom tiderna för att sprida kunskapen om digitalt källskydd bland svenska journalister).

Fredrik har tidigare gästbloggat om hur man stärker säkerheten i mobilen, men nyligen har det hänt grejer som ger skäl att uppdatera och komplettera dessa och andra tidigare tips.

För det första har det hänt saker med de krypterade sms- och samtalstjänsterna som företaget Open Whisper Systems tillhandahåller. De har tidigare haft separata appar för Android, benämnda Text Secure respektive Red Phone, samtidigt som bolagets Iphone-anpassade produkt hetat Signal. Lätt förvirrande, men numera åtgärdat i och med att Android-apparna slagits ihop och döpts om till just – Signal.

En app att ladda hem och börja använda direkt. Den möjliggör krypterade samtal och sms-konversationer med andra Signal-användare, och kan dessutom ställas in som standard-sms-app, och alltså hantera även de ”vanliga” sms:en, vilket gör den oerhört smidig att använda.

Härom dagen kom också nyheten att Signal nu också kommer att finnas tillgänglig via webbläsaren Chrome.

Den intresserade kan enkelt leta sig fram till mer information om tekniken bakom appen, men det viktigaste är att den i ett slag gör det möjligt för dig att kommunicera med andra personer på en helt annan säkerhetsnivå än tidigare.

(Men för den som vill kunna mejla säkrare då? Jodå, sedan många år finns PGP, mejlkrypteringen som efter en relativt enkel konfigurering funkar smidigt på ditt mejlprogram i datorn. Numera finns även ett tillägg till webbläsarna Firefox och Chrome som gör att PGP också kan tillämpas på webbmejl.)

Crazy good i Lillehammer

image
Crazy good.

Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.

Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.

I Lillehammer mötte vi flera av de talare som vi nämnt tidigare här på bloggen, bland andra holländske nätresearchgurun Henk Van Ess och Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter.

Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:

– He’s crazy, and he’s crazy good.

Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.

Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.

Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.

Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.

Utan också – crazy good.

Så växlar du upp molnlådan

Det här är droppen.
Det var droppen.

Det är inte svårt att hitta journalister som använder Dropbox, molntjänsten som synkar mappar mellan olika datorer och skapar en kopia i ”molnet” (a k a amerikanska servrar) som blir en alltid uppdaterad backup och alltid är tillgänglig från webben.

Som med alla molntjänster finns det skäl att fundera över vad vi som journalister använder Dropbox till. Känsliga uppgifter, framför allt sånt som kan avslöja identiteten på våra (hemliga) källor, bör inte befinna sig online över huvud taget. Men mindre känsliga grejer – de öppna källorna, dokumenten du samlat in från nätet, anteckningarna från de okänsliga (!) samtalen… – kan om man vill synkas via någon smart nätlösning.

Och som sagt. Dropbox är populär.

Tjänstens akilleshäl är dock mobilversionerna. Apparna erbjuder inte alls samma funktionalitet som Dropbox till datorn. I datorn finns alla filer synkade; i mobilen finns länkar till filer som kan laddas hem – och sedan laddas upp och bli (1)-versioner av sig själva. Det är inte riktigt samma sak.

Samtidigt är det begripligt att utvecklarna inte gjort mobilappar med samma funktionalitet som till datorerna. Helt enkelt eftersom mobiler generellt inte erbjuder samma lagringsutrymme som en traddator. På datorn är det inte ovanligt med 500 GB eller mera, men det kommer att dröja (förmodligen inte särskilt länge i och för sig) innan motsvarande utrymme finns i mobilen. En helt synkad version skulle lätt slå i utrymmestaket.

Det är här Dropsync kommer in. Det är en tredjepartstjänst som erbjuder datorversionens funktionalitet i mobilen – men med enorm flexibilitet.

Du kan själv välja vilka filer du vill synka, och hur du vill synka dem.

Några exempel:

  • Är det jobbigt att ladda hem samma dokument gång på gång när du växlar mellan olika enheter? Se till att alla laddar upp till en och samma Downloads-mapp via Dropbox så finns pdf-filen på plattan och datorn i samma ögonblick (nästan) som du klickat hem den till mobilen!
  • Tar du så mycket bilder och videos att du slår i utrymmetaket på mobilen gång på gång? Känns det bökigt att gå in och manuellt radera sånt som laddats upp till Dropbox (eller systerappen Carousel)? Låt Dropsync ladda upp och genast radera mobilversionen av bilden!
  • Eller vill du helt enkelt ha en ständigt uppdaterad backup av samtliga mappar på ditt minneskort? Eller av tre mappar på minneskortet och hela internminnet med appdata? Eller någon annan kombination av mappar och filer på det interna eller externa telefonminnet? Om du har betalversionen av Dropsync så finns det (vad jag förstår) ingen begränsning av hur många eller hur stora mappar du kan synka. Det kommer att ta plats på din Dropbox men om du är Pro-användare där så har du en del att ta av (1 TB närmare bestämt).

För den som vill säkra upp och/eller underlätta sin mobila tillvaro är Dropsync helt enkelt ett utmärkt verktyg som gör det möjligt att göra just det, med funktioner som egentligen borde funnits hos Dropbox från start – och kanske finns där i framtiden – men som just nu kan vara väl värda både arbetsinsatsen och pengarna (Dropsync har en gratisversion där man bara kan synka en mapp, och två betalversioner där den dyrare – som fortfarande bara kostar tvåsiffrigt – lovar eviga uppdateringar av alla tänkbara funktioner).

Du har väl förresten inte missat att Dropbox numera erbjuder tvåstegsverifiering? Ett alltid rekommenderat extra säkerhetslager som gör det lite svårare för den som vill kapa ditt konto.

Och för den som vill testa ett alternativ (eller komplement) till Dropbox finns till exempel tjänsten Spider Oak, som profilerar sig som mer privatlivsvärnande än jätten D. Dock är det en mindre aktör vilket skapar mindre intresse hos tredjepartsapputvecklarna; ingen Dropsync-lösning i sikte för den gamla eken, vad jag vet.

PS: Grävande Journalisters tidning Scoop har i sitt nya nummer inte bara flera sidor med Journalisttips-beröring (inklusive några helt nya tips från Marja Grill om ansvarsintervjuer) utan också bland annat en välmotiverad granskning av hur landets kulturchefer följer lagen när det gäller offentlighetsprincipen. Läs!

Det smarta sättet att söka folk på Facebook som du kanske inte testat

En smart ändring.
En grej man bör ändra.

Facebook är en både välutnyttjad och outnyttjad journalistisk resurs.

Välutnyttjad i så måtto att vi alla blivit rätt duktiga på att söka folk via sajten. Åtminstone söka i bemärkelsen skriva in ett namn i sökrutan och trycka ”Sök” och sedan botanisera bland de sökresultat som förhoppningsvis kommer upp.

Det är en utmärkt metod så länge man är ute efter människor, organisationer, företag osv som har döpt en Facebooksida efter sitt rätta namn. Och där man redan vet namnet.

Facebooks interna sökning tycks prioritera taggar, dvs ord kopplade till en sidas namn, t ex ”Mikael Grill Pettersson” och ”Journalisttips” för att hitta till våra respektive sidor. Inget märkligt med det, och om avsikten är att hitta mig eller hitta oss så kan detta vara fullt tillräckligt. (Tänk dock på att det inte är någon bra idé att sedan skicka ett direktmeddelande i Facebook, eftersom detta riskerar hamna i ”den andra inboxen”.)

Men du kan ju också vilja hitta folk från andra hållet. Leta efter den person vars namn du inte känner men vars egenskap eller erfarenhet du är intresserad av (”på väg till X-orten”, ”gillar Y-partiet”, ”har varit med om Z-upplevelser” osv). Vi har tidigare skrivit om smarta ord man kan använda för att söka efter en viss typ av poster i sociala medier, t ex människor som befinner sig på en viss ort där något dramatiskt utspelat sig, och självklart kan man söka med den logiken även på Facebook.

Här tycks dock sammansatta formuleringar inom citationstecken fungera bättre än enstaka ord. Den reporter som t ex letar personer som befinner eller befunnit sig i Norge, eller är på väg dit, knackar helt enkelt in sökbegreppet ”på väg till Norge” i Facebooks sökruta. Träffarna delas av Facebook självt in i ett antal kategorier, och det för dig mest intressanta kommer att vara ”Posts from friends and groups” och ”Public posts”, vilka dyker upp under ”Pages” i träfflistan. Detta är alltså vanliga poster som gjorts på medlemmars personliga sidor eller i grupper. Om någon i ditt kontaktnät skrivit att de är på väg till Norge, eller om någon utanför ditt kontaktnät skrivit det i en öppen uppdatering, så kommer du att hitta det här.

Observera att du kan (och i många fall bör) välja ”Most recent” i stället för ”Top posts” för sorteringen av ”Posts matching”; du är gissningsvis mer intresserad av en så sen post som möjligt än av den post som genom åren skapat mest uppmärksamhet.

(Och för tydlighets skull: alla begrepp här kommer att stå på svenska för den stora del av er som gissningsvis har svenska som Facebook-språk :-))

Grundtanken är förstås att vi vid sökformuleringen inte bara tänker på vad vi söker efter, utan också tänker på hur den som beskrivit det vi söker gissningsvis skulle formulera sig. En grundregel som är bra för alla slags sökningar för övrigt.

Avslutningsvis en liten varning för Facebooks mobilappar, som inte riktigt verkar ge samma mängd träffar vid internsökningarna. Om du bara har en mobil enhet till hands kan det vara mödan värt att i stället testa en site:-sökning hos Google i vanliga webbläsaren.

Vi har tidigare skrivit om site-sökningens funktion; genom att skriva site:journalisttips.se i sökningen (före eller efter sökordet/begreppet och ev andra avgränsningar) så avgränsar man sökningen till vår domän. Även när domänen har en egen sökmotor kan det vara värt att testa en site:-sökning helt enkelt eftersom Google ofta hunnit indexera så mycket mer och bättre av en sajt att sökjätten ligger före sajten själv.

I detta fall, när den mobila Facebookappen ger alldeles för få träffar på vår ”på väg till Norge”-sökning, så kör vi helt enkelt en site:-sökning på Facebook. Vi googlar ”På väg till Norge” site:facebook.com och hittar bland träffarna sedan – förhoppningsvis – de spännande publika posterna.

PS: I går fyllde Journalisttips tre år. Läs födelsedagsposten från i fjol, den håller fortfarande. Inklusive att vi vet att sajten är rätt svåröverskådlig. Tipsa oss gärna om lösningar i kommentarsfältet. DS

Två riktigt smarta Twitter-verktyg

Betydligt fler sökmöjligheter.
Betydligt fler sökmöjligheter.

Vi har tidigare tipsat om Googles avancerade sökningar, som nog är det enskilt enklaste lyft man kan göra om man vill komma längre i sin allmänna sökmetodik.

årets IRE-seminarium blev vi (i sal nummer 404 där de flesta föreläsningar med datakoppling hölls) av utmärkte föreläsaren och Twitter-viruosen Doug Haddix tipsade om Twitters motsvarande sida för avancerade sökningar.

Snabbt kunde man konstatera att den där sidan för Twitter-universumet nog utgör ett lika stort lyft som Googles avancerade sökningar för den allmänna sökmetodiken.

Man kan till exempel göra sökningar inom ett särskilt konto eller avgränsat till vissa datum (Vad skrev @mickep2 om #svpol under augusti, september och oktober 2014?), eller söka tweets geotaggade till en viss ort eller med positiva och eller negativa smileys (!).

Ett enkelt sätt att hitta den avancerade söksidan – om man inte kommer ihåg eller har tillgång till adressen – är att göra en sökning med Twitters vanliga sökfunktion på en dator. Då dyker en länk till avancerad-sidan upp under More options på resultatsidan.

Twitters avancerade sökning är ett lysande lyft när man som journalist använder Twitter i input-läge, alltså för att förstärka möjligheten att hitta det man söker, vid snabb eller långsam research.

För den som vill förstärka sin output på Twitter (ja, jag vet att input/output är en banal indelning, och att samtalet förstås är minst lika viktigt som båda) rekommenderas ett besök på sidan Twitter Analytics. Eller för att uttrycka det mer exakt: man får rekommendera en aktivering av Twitter Analytics (som inte samlar in någon information förrän du bett om det), och sedan ett återbesök när tjänsten hunnit samla in lite data.

Den som haft en blogg har säkert stött på Google Analytics, som är Googles tjänst för bloggare som vill veta mer om hur sidan möter sina läsare. Twitter Analytics är motsvarigheten bland tweetsen: man får på ett överskådligt vis reda på hur många impressions och engagements varje tweet skapat (det förstnämnda betyder att tweetet susat förbi på någons skärm, det sistnämnda att någon faktiskt agerat, klickat på en länk osv), hur ens konto utvecklat sig den gångna månaden (antal tweets, antal följare osv), detaljer om ens följare med mera.

En liten guldgruva för den som vill förstå vad som funkar och inte, och skapa sig en bild av sin följarskara, visserligen med rätt trubbiga mått men ändå betydligt fler än vad som erbjuds annars. Du kan bli positivt överraskad av att du skapat mer engagemang än ditt låga följarantal gav dig anledning att tro – eller sucka besviket över att dina mängder av följare inte agerar mer utifrån allt det viktiga du berättar för dem.

Nästa steg – att göra något av resultaten – är dock upp till dig själv.

Håll koll på sajten X 2

Mark Horvit föreläser på IRE.
Mark Horvit föreläser på IRE.

Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.

Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.

Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).

Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.

I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.

Och det var på den avslutande föreläsningen med IRE-chefen Mark Horvit som den dök upp: ChangeDetection.com.

Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.

Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.

Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.

Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.

Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).

Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.

Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.

Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.

Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.

Och ja, båda tjänsterna är gratis.