6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Lördagsmys: Jobba med data

I dag tipsar Journalisttips om lite skön lördagsunderhållning. Vi som sitter och undrar om inte datajournalistik skulle kunna vara något för oss – har en, vad det verkar, outsinlig källa till information på webben.

Ett gäng datajournalister har skrivit ihop en bok i ämnet – som ligger ute till fri läsning för alla som vill! The Data Journalism Handbook finns också i tryckt betalversion för den som föredrar det.

The Data Journalism Handbook finns gratis på nätet
The Data Journalism Handbook finns gratis på nätet

Boken innehåller avsnitt med rubriker som ”What Is Data Journalism?”, ”Why Journalists Should Use Data”, ”Why Is Data Journalism Important?” – och ”How to Hire a Hacker”. Boken innehåller också ett helt kapitel med fältstudier.

Och på slutet kommer det roliga då datan väl är insamlad och sammanställd – nämligen att presentera den på ett tilltalande sätt för publiken så att budskapet når fram. Ungefär som Hans Rosling gör:

Så hittar du utrikes nyheter om ditt ämne

Härom dagen gjorde jag en variant av mytomspunna elfte tipset i min post om hur man hittar nyheter.

Jag gjorde nyhet av någon annans nyhet.

I detta fall var det kollegorna på norska NRK som följt bantningsföretaget Healthzone i spåren till Estland. Deras granskning visade att bolaget inte stod att finna på någon av de adresser de uppgett, man kunde inte ens hitta den uppgivna vd:n på hans påstådda hemadress.

NRK:s motsvarighet till Plus, med det stencoola namnet FBI, hade sänt reportaget några dagar tidigare, men för en svensk publik var det förstås helt nytt.

Allt oftare spränger våra stories nationsgränserna. Det kan handla om ett estniskt bantningsbolag som säljer kryddblandningar i Sverige och Norge, eller ett svenskt jättebolag som gör affärer med diktaturer. Flyktingöden, bärplockare, turistströmmar…stora eller små stories går över gränserna ofta och snabbt.

Och vi vill förstås veta när de ämnen vi är intresserade av uppmärksammas i andra länder!

Jag har tidigare rekommenderat Google Alerts som ett verktyg för att hålla koll på ämnen på nätet – ”fiska i framtiden” efter nyheter var de än dyker upp.

Tyvärr fungerar Google Alerts inte särskilt bra för att hålla koll på utrikes omnämnanden, helt enkelt eftersom det inte finns någon möjlighet till landsavgränsning (som jag kunnat hitta). Eventuella utrikes stories kommer att drunkna i alla som hittas här hemma.

Dock finns en fiffig omväg via Google News, alltså Googles speciella nyhetssökmotor, som har olika internationella editioner.

Låt oss säga att vi vill följa vad amerikansk press skriver om Telia i spåren av Uppdrag gransknings avslöjanden.

 

Då börjar vi med att välja den amerikanska versionen av Google News. Landsväljaren är numera tydligt placerad strax under sökrutan. Alla länder finns tyvärr ännu inte, men USA tillhör av någon anledning inte de bortglömda.

(När du gjort valet kommer du att märka att du hamnar på en slags löpsedel för amerikanska nyheter, som kan vara nog så spännande att fastna i en stund. Men stålsätt dig nu och läs vidare!)

När vi valt USA-versionen gör vi Telia-sökningen precis som vanligt, och får då en träfflista som (under en – gissningsvis sponsrad – svensk länk till Telias hemsida) toppas av Reuters kvällstelegram om UG:s avslöjande.

 

Vi vill nu prenumerera på denna US-News-sökning, och hoppar därför längst ned på sidan. Här kan vi välja – precis som i Google Alerts – mellan att prenumerera via e-post eller via RSS (lilla orangea knappen). Om RSS-lösningen krånglar (vilket den gör ibland för mig) kan man försöka hitta fram till själva feeden (på väg till Google Reader finns en liten Feed-knapp på den förhandsgransknings-sida som dyker upp) och copy-pasta feedens webbadress (biten som kommer efter view-source:) till sin Google Reader. (Hur man startar prenumerationer på feed-adresser visar ju Elias förtjänstfullt här.)

 

Om sökordet är ovanligt hos den aktuella News-editionen kan man räkna med att det i träfflistan också kommer att dyka upp träffar från andra länder – till exempel Sverige om det handlar om Telia – men resultaten du sedan får i din prenumeration kommer ändå att i huvudsak vara land-specifika.

Vad ska man då använda detta till? Tja, några exempel:

  • Har ni ett företag som är verksamt på en konsumentmarknad i utlandet? Håll koll på vad som skrivs om dem där!
  • Har ni ett viktigt bolag på orten med utländska ägare? Håll koll på deras aktiviteter i hemlandet. (Omvänt förstås svenska bolag med aktiva dotterbolag eller filialer i andra länder.)
  • Bedrivs det forskning vid ert universitet eller universitetssjukhus som kan tänkas få spridning? Håll koll på i vilket mån den uppmärksammas i andra länders nyheter.
  • Har orten ett rockband, en konstnär eller en författare som påstås fira internationella triumfer? Håll koll och var först med nyheten om nästa fina pris vederbörande kammar hem på obskyr festival i fjärran.
  • Blir er/a kommun/er uppmärksammade i sina vänorter?
  • Och viktigast förstås: hur ofta blir er redaktion creddad av utländska medier? 🙂

Lägg gärna in en internationell prenumeration för mycket än en för lite (så länge du inte väljer ord som ger för många träffar). Du behöver bara göra sökproceduren en gång, medan utdelningen kan bli flerfaldig åren som följer.

Gästbloggare: 6 steg till bättre flyt i speakertexterna

Nu kan det avslöjas – det går att formulera speakertexter och påannonser i annat än skriftspråk. Det är en omställning, men vågar man prova så öppnar sig en helt ny värld av språkliga möjligheter. Och på köpet så ökar chansen att folk bättre begriper det man vill förmedla med sin eterjournalistik.

Etermediejournalisten Erik Nyberg ger sina bästa tips på hur du får till dina speakertexter
Etermediejournalisten Erik Nyberg ger sina bästa tips på hur du får till dina speakertexter

Som ung och ambitiös gör man som de äldre gör för att leva upp till normen. Så gjorde jag, så gjorde du och det är väl inget konstigt med det. Inte minst i tider när det mer än någonsin gäller att anpassa sig till omgivningarna för att någon gång kanske ha turen att få ett fast jobb. Därför är vi också på väg att få ännu en generation av etermediejournalister som formulerar speakertexter och påannonser som ”mister TT”, Kaj Karlholm, gjorde det på 1900-talet.

Han var lysande, i sin tid. Det var Sixten Jernberg på sina träskidor också.
Medan Charlotte Kalla glider fram på högteknologiska superskidor i kompositmaterial så hasar det nedskrivna och upplästa etermediespråket fortfarande fram med innantill-läst kanslisvenska, föråldrade ord, bisatser och felaktiga betoningar. Missförstå mig inte, jag älskar gamla ord och att formulera knastertorra texter till trilskande myndigheter, men när tjugonåntingen i speakertexten talar om ”härförleden” eller ”understundom” – gärna i en skön bisats – så borde det sticka ut på ett vis som skulle göra ett ”hen” i DN grönt av avund.

Men så är det inte. Vanans makt är stor. Det är ingen som reagerar nämnvärt när lysande journalister innantill-läser som ett förundersökningsprotokoll eller en pilsnerfilm i sitt producerade inslag – för att i nästa ögonblick när – hen – sitter utan manus i en morgonsoffa eller gör en ståuppa live, tala ledigt, flytande och tidsenligt.

Ställ dig frågan – vad lyssnar du helst till? Någon som talar till dig på ett sätt du förstår med ord som känns bekanta eller någon som sitter mitt emot dig och läser innantill på kanslisvenska, gärna i bisatser? Min övertygelse är att en konfucianistisk hållning, även till detta, lönar sig i längden (Tack igen, Wikipedia – den här gången för kunskapen om att det var Konfucius som låg bakom den här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln).

Jag tror att nyckeln till det ”personliga tilltal” som många, många mediechefer suktar efter hos sina medarbetare i etern ligger just i att tala på ett sätt som känns trovärdigt, och trovärdighet betyder inte nödvändigtvis att man behöver läsa upp skriven kanslisvenska.
Och det är inte så svårt. Man behöver egentligen inte ens ”släppa manus”, det handlar mer om hur man skriver det. Och det gäller framförallt att våga släppa de svenska skrivregler som präglat oss hårt genom skol- och yrkesliv – och genom att börja äga sitt ämne och därmed sin talade text bli säkrare, mer lättbegriplig och – om man så vill – få ett ”personligare tilltal”, utan att behöva tumma på det korrekta i innehållet.

Gör så här:

  1. Tag några av dina gamla manus till påor, telegram eller speakertexter och läs dem först högt för dig själv. Troligen är de perfekt formulerade och utformade – för skriven text. Fundera på den märkliga stämning som sannolikt skulle uppstå om du läste upp texten i samtal med en kompis.
  2. Fundera sedan på hur du skulle formulera det du vill ha berättat med dina texter i just ett samtal med en annan person. Släpp texten, fundera istället på innebörden i det du vill berätta om. Berätta sedan om denna innebörd – antingen för en verklig kompis eller en vänlig Mållgan-typ. Oroa dig inte för att berättelsen blir för lång i det här läget. Tänk i stället på hur du låter, att talet och berättelsen flyter.
  3. När du tycker att du fått till en bra, flytande berättelse – skriv ned den på ett ungefär som den låter, inklusive alla små bindeord, betoningar och pauser som du oftast inte skriver ned. Använd tankstreck där du pauserar – inte punkter. Du sätter ytterst sällan punkt när du talar till vardags – istället flyter meningarna in i varandra och lämnas ibland till och med oavslutade – men sammanhanget kommer oftast fram ändå. När du läser din nedskrivna berättelse – och har vågat lämna skriftspråket i dåtiden – kommer du att märka att din berättelse skiljer sig betydligt från ditt ursprungliga manus. Den skulle aldrig någonsin skulle passa sig för en skriftlig publicering på exempelvis nyhetswebben. Den skulle sannolikt också vara rentvättad från ord du aldrig skulle använda i en normal vardagskonversation – och betoningarna skulle vara perfekta, eftersom dina ögon – ens omedvetet – inte förberett sig för nästa mening på papperet och därmed lämnat dig okoncentrerad. Du har kunnat sätta allt fokus på din berättelse och eftersom du under din levnad – troligen – talat längre tid än vad du kunnat skriva så ordnar talet av ren vana petitesser som betoningar om hjärnan fokuserar på innehållet. Seger (för talspråket, och begripligheten)!
  4. Jämför ditt originalmanus med din berättade, nedskrivna text. Fundera på skillnaderna och hur texterna skiljer sig innehållsmässigt. Har du fått fram det innehåll (”content” på nymediesvenska) du ville ha berättat lika bra i båda texterna så – vill jag mena – vinner allra oftast den berättade historien på begriplighets- och tilltalspoäng. Om du misslyckats så försök igen, det är svårt att bryta sig ur gamla mönster och vanor.
  5. Nu kan du börja korta i din berättelse. Din berättade text kommer nämligen att vara längre på papperet, eftersom talat språk till sin natur tar större plats med sina inandningar och bindeord och sin dramaturgi. Detta är bra på alla vis, utom i ett späckat körschema där redaktören vill ha in allt och lite till. Men – nu när du äger din historia, det vill säga vet exakt vad det är du vill berätta utan att nödvändigtvis ha det nedskrivet på papper, så kommer du också att märka att det går betydligt enklare att korta i en berättad text – och att få den att flyta bättre utan att mottagaren upplever att du ”läser för snabbt”. Du gör det här hela tiden, varje dag, omedvetet när tiden inte finns för att dra igenom ett ärende in i minsta detalj för dina kollegor, kompisar eller familjemedlemmar. Eftersom det inte finns några skrivregler att förhålla sig till och tänka på så rejsar du hejvilt mellan orden och meningarna – och oftast fattar mottagaren rätt bra vad du menar. Men börja att korta i långa, skrivna resonemang inklusive bisatser så ska du märka att den som lyssnar antingen somnar, går därifrån eller blir förbannad över att det faktum du säger är både svårbegripligt och omständligt.
  6. Läs nu upp dina två texter efter varandra, din gamla skriftspråksspeaker först och din nya, berättade talspråksspeaker sen. Först för dig själv och sen för en kompis (skippa Mållgan här). Jag vågar lova att du och din polare kommer att tycka att det kommer att kännas helt naturligt, rätt och korrekt när du läser din gamla text, medan den nyare varianten känns… som att läsa ut ordet ”hen” i en DN-artikel. Kantigt, konstigt – men när man känt efter ett tag… ändå rätt befriande och användbart på något vis. Och när du implementerat den här övningens andemening och lärdomar om och om och om igen i fler och fler av dina speakertexter och/eller påor så kommer du, troligen, att hyllas av din chef som ”verkligen gillar hur du jobbar med tilltalet”. Men bättre opp, publiken kommer att gilla att du ”pratar så man förstår”, vilket borde vara målet för alla som har det här jobbet.

Du kommer troligen också att efter ett tag kunna släppa manus, om inte helt så i alla fall i stor utsträckning. Det är förstås alltid viktigt att fakta blir korrekt, i komplexa frågor och skeenden så är det oundvikligt att behöva skriva ner saker – men att våga lita på sig själv – både att man vet vad man pratar om utan att behöva ha det på papper och att man är en talande berättare, inte en talande uppläsare – det är otroligt viktiga faktorer i jobbet med att bli mer begriplig och tillänglig för sin publik.

En annan bra övning är att göra massor av – vad man i tv-världen kallar, och som jag varit inne på tidigare – stå-uppor. Där gäller det att berätta om en händelse eller ett skeende rakt in i kameran, utan att i onödan titta ner i sina papper. Somliga utbildare på det här området tycker att man ska stirra rakt in i kameran till varje pris, hela tiden, eftersom man annars bryter ”kontakten” med tittaren. Personligen tycker jag att en sådan rigid hållning riskerar ge samma effekt som att i ett samtal läsa innantill för sin kompis – konstig stämning alltså. Hur många stirrar sin kompis rakt in i ögonen hela tiden under ett samtal? Men metoden är bra på många sätt eftersom den tvingar en att verkligen äga sin text och sitt ämne – inte minst eftersom man inte har ett manus att hålla i handen.
Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och nytta i jakten på den perfekta påan, eller speakertexten.

Alla gör naturligtvis som man vill – men gör man som jag vill så blir det bättre.

/Erik Nyberg (@ErikJNyberg), anställd på SR och SVT sedan 1997

Goda exempel:

  • P3 Nyheter
  • Radiosporten
  • Linda Nilarve, SVT
  • de flesta utlandskorrar i både radio och TV
  • Radiosporten
  • … och inte minst: Ulla Öhman, SR Västernorrland

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår…

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Organisera data från webben

På webben vimlar det av data som det kanske skulle gå att göra journalistik av om man bara kunde få lite ordning på den. Vissa myndigheter presenterar datan i ett format, andra i ett annat. Ibland står saker prydligt i tabeller – andra gånger är den betydligt svårare att få något grepp om.

Det är sådant här datajournalister ägnar sig åt. De samlar in stora datamängder, och försöker sedan presentera det snyggt så att det blir begripligt och lätt att ta del av. De gör säkert en massa andra bra saker också. Magi för oss oinvigda.

Men att testa lite är ju inte förbjudet för en lekman. I dagens instruktionsvideo ger jag mig på att försöka få in allsvenskans tabell från Text-TV in i ett kalkylblad. Det är en liten datamängd, vilket ger överblick. Det är oklart vad man ska göra med den – men då skymmer ju inte det sikten för det vi ska lära oss, nämligen det tekniska. Sedan får idéerna växa fram på redaktionerna. Eller i kommentarerna här nedanför.

Så kommer du igång med Twitter

Ibland är journalister inte så bra på research.

Jag har många gånger fått frågan ”Men hur börjar man?” när jag pratat om Twitter och dess möjligheter.

Personen som frågar menar oftast det allra första skedet: hur man skapar ett konto, hittar några att följa, förstår förkortningar som RT och symboler som # och @ osv.

Ibland har jag funderat på att använda ett lite elakt men klassiskt engelskspråkigt uttryck som handlar om att det väl egentligen inte är svårare än att rikta sin fråga till en sökmotor.

För det är ju så enkelt. Den som googlar på orden ”kom i gång med Twitter” får när detta skrivs närmare två miljoner träffar. Bara en bråkdel går till riktigt goda guider men redan en bråkdel av två miljoner är faktiskt väldigt många sidor.

En riktigt bra guide till Twitter och andra sociala medier hittar vi hos stiftelsen IIS, som har hand om den svenska internet-infrastrukturen (.se-domänen mm). Guiden är skriven av Anders Thoresson, journalist med teknikinriktning som bloggar både åt DN och privat (samt finns på Twitter förstås, som @thoresson). Hans guide handlar mycket om RSS men bitarna om Twitter är mycket läsvärda, bland annat om att man måste inse att man inte ska läsa allt. (Tro mig, jag känner mer än en journalist som haft ambitionen att ”läsa ikapp” sitt Twitterflöde.)

IT-journalisten Tommy K Johansson har också skrivit flera gånger om att komma igång med Twitter. Här är hans – vad jag vet – mest grundläggande komma-igång-guide. (Han har bland annat en – något daterad – lista över 30 svenskar att följa på Twitter, som täcker in en hel del av den beryktade ”Twittereliten”.)

Detta blev med andra ord ingen genomgång av hur man kommer igång med Twitter. Utan ett tips om att informationen redan finns där ute, på det fantastiska världsomspännande datornätet internet.

Vill man ha mer specifik kunskap om journalistisk nytta av Twitter, kan man till exempel läsa mitt inlägg om hur man hittar nyheter på Twitter, eller hur man når längre med sina egna nyheter.

Har du bra tips om bra Twitterskolor på nätet? Tveka inte att skriva av dig i kommentarsfälten!

Fortsätt läsa i mobilen utan krångel

Klicka på Chrome to Phones ikon - och strax får du besked om att länken är skickad till telefonen.
Klicka på Chrome to Phones ikon – och strax får du besked om att länken är skickad till telefonen.

Du sitter vid datorn och läser en lång intressant text men måste ge dig iväg. Måste du nu komma ihåg vad du googlade på för att kunna fortsätta i mobilen på bussen? Eller minnas en lång, krånglig webbadress?

Nej. Lösningen jag använder är superenkel och består i vanlig ordning av ett Chrometillägg: Chrome to Phone. Du installerar tillägget i din webbläsare och appen (sök i din appbutik!) i din telefon och ser till att de pratar med varandra (läs en längre instruktion hos Make Use Of, om du behöver).

När du sedan upptäckt den där texten på Journalisttips.se du inte har tid att läsa just nu – men som skulle vara sådan perfekt lektyr på vägen till jobbet, så klickar du bara på den där ikonen du fått i ditt verktygsfält då du installerat.

På mobilen (eller surfplattan – eller båda!) dyker det strax upp en liten notifikation – och det är bara att fortsätta nöjesläsningen (researchen, menar jag) vid ett annat tillfälle.

Vill du hellre dela dina bokmärken mellan alla dina webbläsare så gör du som jag beskrev i ett annat inlägg.

Twitter till RSS?

 

                     

En kompis frågade hur man gör för att få alla tweets som innehåller ett speciellt ord till sitt RSS-flöde.

Och det visade sig att mitt gamla spontana svar inte längre håller. Jag har alltid sagt ”Gör en sökning på Twitter Search (Twitters särskilda söksida) och tryck på RSS-knappen”. Men nu finns där inte längre någon RSS-knapp.

Nu får man i stället kopiera en speciell sökningsadress, lägga till sitt sökord, och klistra in adressen manuellt i Prenumerera-fältet i RSS-läsaren (t ex Google Reader).

På den här sidan listas adresserna för olika typer av Twittersökningar; hashtags, användarnamn osv.

För rena sökord (begrepp som inte är hashtags eller användare) gäller t ex adressen https://search.twitter.com/search.rss?q=Your+Keywords – och detta är alltså inte en adress som du nu ska klicka på, utan du ska copy/pasta den till din RSS-läsare men byta ut ”Your+Keywords” mot ditt/dina sökord.

(Tja, om du inte är grymt intresserad av varje gång begreppet ”Your+Keywords” dyker upp på Twitter.)

Detta tips är särskilt användbart för den som använder RSS men själv inte vill vara aktiv på Twitter. Om du själv twittrar är det funkar det bättre att använda något av ”kolumnverktygen” som jag berättar om här. Man kan också tänka sig RSS som ett slags ”säkerhetskopiering” av sökningar man annars riskerar att missa om ämnet diskuteras intensivt.

Har du missat Elias’ pedagogiska instruktionsvideo för hur du kommer igång med RSS? Kolla här!

Hur du använder Google Alerts för att få sökordsträffar från andra ställen än Twitter till ditt RSS-flöde (eller till din mejl) visar jag här.

(Och du vet förstås att du kan prenumerera på oss via RSS? Nämligen här.) (Eller via mejl.)

De har filmat världens grej och tänker mejla

Dra bara filen från Utforskaren eller Skrivbordet - och sluta upp med att mejla
Dra bara filen från Utforskaren eller Skrivbordet – och sluta upp med att mejla

Det händer hela tiden att någon ska få ett gigantiskt videomaterial levererat till sig och varken reportern eller källan har några rutiner för hur det ska gå till. Källan är ingen känd frilansfotograf med kunskaper om hur det brukar gå till. Reportern skulle helst ha en Halda och kör pekfingervals på tangentbordet men vet att det på något sätt går att bifoga filer till e-posten.

Och timmarna går och den enorma filen kommer ju aldrig fram eftersom det finns begränsningar på hur stora filer man kan överföra. Och ftp-servern vet reportern inte lösenordet till och det spelar ingen roll för hen har aldrig hört talas om en ftp-server i hela sitt liv och källan skulle inte kunna lära sig en ftp-klient för allt i världen.

Det finns några saker att tänka på då den här situationen dyker upp:

  • Mejla inte stora filer
  • Fråga någon som kan rutinerna och be dem prata med varandra
  • Eller testa någon av alla fantastiska webbtjänster för att föra över stora filer

Det är skitlätt. (Och om du ändå inte fattar: Följ hellre andra än första punkten, så ställer du till med mindre problem.)

Det finns många olika alternativ, båda svenska och engelska. Hittills har jag kört Filedropper. Jag snubblade över den någon gång, den gjorde det jag ville och man behöver inte registrera sig någonstans om man inte vill. Pappa förstod den. Allt var frid och fröjd.

Men så häromdagen snubblade jag över Jumpshare (okej, jag läste om den hos How-To Geek). Dess fördel är – förutom att den också är mycket enkel att använda – att mottagaren inte ens behöver något speciellt program för att ta del av filen. Skickar man en film så har den en filmvisare för det formatet på sidan. Skickar man ett ordbehandlingsdokument, så har den en dokumentvisare på sidan som klarar det formatet. Sannolikheten är åtminstone ganska stor, eftersom den säger sig klara 150 olika format. Längst upp i artikeln visas hur man drar filen direkt till sidan, som då ersätts av den nedan.

Filen hamnar prydligt till vänster och länken finns till höger redo att delas.
Filen hamnar prydligt till vänster och länken finns till höger redo att delas.

Om man laddar upp en gigantisk fil ser man också en mätare här som visar hur mycket av filen som laddats upp. Om mottagaren fått länken innan överföringen är klar, ser hen samma mätare och kan därmed själv avgöra när det går att använda filen. Klickar hen sedan på den visas den i en visare för den filtypen.

I högerhörnet i filvisarfönstret finns funktioner för att ladda ner eller dela filen
I högerhörnet i filvisarfönstret finns funktioner för att ladda ner eller dela filen

Då jag skickade en videofil fick jag till exempel upp en videospelare med funktion för fullskärm. Så redan här kan man avgöra om frilansbilderna på dödsbranden var något att ha, och om det bara var skräp behöver man inte ens ladda ner dem till sin egen dator. Vill man ladda ner använder man knappen till vänster här ovan. Brevet är för att mejla länken, kedjan för att kopiera den – och nålen för att dela via Facebook, Twitter eller Google+.

Enkelt och praktiskt – men är det liksom försvarshemligheter du ska få levererade till dig ska ni kanske stämma träff i skogen utan mobiler och utbyta usb-minnen med varandra i stället. 🙂