Lär av de nominerade – Guldspaden Special

Nu limmar vi ihop det!

I dag offentliggjordes vilka granskningar som nominerats till årets guldspadar, som delas ut på Grävseminariet i Uppsala i april.

Flera av de nominerade har genom åren gästbloggat här på Journalisttips, och här kommer därför en speciallista över poster som garanterat skärper din gräv- och granskningskompetens:

Dubbelt nominerade Emelie Rosén bloggade i fjol om hur man granskar högskolan. Hennes granskning Studienotan är en av de två som hon nu är guldspadenominerad för (den andra är granskningen av SD-tjänstemannen Putilov).

Sofia Nordén, som nominerats för en granskning hos SVT Väst av Svenneberget, bloggade 2013 om vikten av att låta ansvarsintervjun ta plats.

I klassen nytänkare tillhör Leo Wallentin det stora gäng som nominerats för satsningen Utanförskapet inifrån i Expressen. Hos oss har han skrivit flera gånger, bland annat om hur man hittar personerna bakom sajter på webben och hur man fiskar information i metadata.

Emma Johansson på HD/Sydsvenskan är arbetsledare och kan därmed inte nomineras, men har varit inblandad i tidningens gräv om Bidragsbolaget Eltechno, som nominerats i klassen stor tidning. Hon skrev 2015 en mycket matnyttig gästpost om hur man följer pengarna i offentliga verksamheter.

Till detta kan läggas Fouad Youcefi som visserligen inte är nominerad i år (men har varit det förut) och general för Grävseminariet. I fjol skrev han en mycket uppskattad post om hur man begär ut e-post.

(…en bloggpost som för övrigt var mycket behjälplig i den nominerade lokal-tv-granskning jag själv varit inblandad i, av den så kallade strumpskandalen i Stockholm.)

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Testet som visar värdet av ett bra tipssystem

Ingen reporter är bättre än tipsen man får från sina källor.

En dålig reporter kan förstöra en bra story men inte ens en lysande reporter kan göra en bra story där det inte finns nåt till att börja med. (Möjligen om man hittar på grejer – fiktion eller alternativa fakta – men då har man ju också upphört att vara reporter.)

Varje reporter och redaktion bör alltså försöka maximera sin tipsinput.

Föreningen grävande journalisters tidskrift Scoop har i senaste numret testat redaktionernas tipsmejl. Det är ett test som inte ger anledning till stolthet för de SVT-redaktioner som ingår, men som är en viktig ögonöppnare både för SVT och andra.

Vi har tidigare skrivit om tolv sätt att få fler tips, om betydelsen av att hålla koll på sina mejlkorgar om värdet av att ta sig an de tips man faktiskt fått.

Att ha bra rutiner för sin tipshantering är viktigt både för redaktionen och för den reporter som vill jobba med egna stories.

Att vara mottaglig för tips betyder inte att man ska göra nyheter av allt man får. Sannolikt måste den reporter som får många tips tvärtom bli bättre på att sålla och arbeta systematiskt med de tips man väljer att ta sig an.

Den som har en metod för mottagning, urval och bearbetning av tipsen ökar sina möjligheter radikalt, jämfört med den som inte har det.

Om man inte förstår det kan man göra följande tankeexperiment, utifrån Scoops test: föreställ dig att du kontaktar tre redaktioner med ett tips om ett allvarligt missförhållande.

En redaktion svarar efter en minut, en annan efter två timmar och en tredje efter två veckor.

Räck upp handen alla som sitter och väntar på det tredje svaret.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gör färre stories – få fler stories!

Strömbäckspodden.

Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.

Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.

Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.

Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).

Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).

En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.

Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.

Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.

Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.

Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.

Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.

Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.

Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.

Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.

Den sovjetiska frågan – och hur vi kan svara

– Kan ni skicka frågorna i förväg?

Det är en klassisk frågeställning som jag hört lite olika svar på genom åren. 

En äldre, mycket respekterad tv-kollega brukade säga att han alltid svarade nej, och bifogade motiveringen att Sånt gjorde man i Sovjet.

Andra kollegor, både yngre och äldre, har haft en mer sovjetisk attityd i så fall. För nog har det förekommit att frågelistor lämnat redaktionerna både före och efter kommunistimperiets fall.

Den drastiska utvecklingen av antalet pressekreterare och andra gatekeepers kan dessutom ha gjort själva önskemålet vanligare. (Och det är väl inte helt onaturligt; begäran om att ”skicka frågorna i förväg” kan upplevas både enklare och mer relavant att ställa av en gatekeeper som står mellan reporter och intervjuperson. Gatekeepern kan, mer eller mindre välgrundat, använda motiveringar som Vi vill försäkra oss om att NN är rätt person och Det är bra om vi kan förbereda så du får bra svar.)

När reportern själv haft ett första samtal eller mejlkontakt med den tänkta intervjupersonen är det ofta enkelt. Då kan man säga att Jag kommer att ställa frågor om det vi redan pratat/mejlat om. 

När du inte fått en sådan direktkontakt blir det knivigare. Då måste du ta ställning till hur du ska hantera Skicka frågorna-frågan. 

Första steget kan vara att utreda om det är en fråga eller ett krav. Om det är ett krav för att få intervjun så måste du förhålla dig till detta. Ta ställning till om intervjun är så viktig att det är värt det. 

Om det visar sig vara ett absolut krav så tycker jag att det är viktigt att upplysa publiken om detta, oavsett om man väljer att gå det till mötes eller avstå intervjun – ungefär som när redaktioner berättar att man inte har några bilder från gårdagens konsert eftersom arrangörens regler för fotograferna var orimliga. Och kanske också ställa en fråga om det i själva intervjun, om man väljer att göra den. (Mer än en makthavare kommer att svara Vaddå? och sedan skylla på pressekreteraren. Vilket om inte annat kan bli rätt underhållande om det sker inför en rullande kamera.) 

Om skickade frågor inte är något krav utan ett öppet önskemål så kan du agera friare: avstå från att skicka något om du tänker att det skulle vara till intervjuns nackdel (exempelvis om det känns viktigt att få personens spontana reaktion på dina frågeställningar) men skicka om du tror att intervjun vinner på det (om du till exempel vill minimera risken för Det måste jag få kolla och återkomma-svar på rena faktafrågor). 

Om skickade frågor är ett krav som ni väljer att ställa upp på, så gäller egentligen samma grundregel, men med skillnaden att något ändå måste skickas iväg. 

”Något” behöver dock inte vara synonymt med ”en detaljerad lista över samtliga frågor som kommer att ställas under intervjun”. 

En normal intervju saboteras inte av att intervjupersonen får kännedom om de viktigaste fråge-områdena, vilka ofta kan listas utan att man behöver precisera varenda enskild fråga. En övergripande beskrivning av intervjuns huvudsakliga ämnesområden kan vara en okej kompromiss mellan gatekeeperns kontrollbehov och intervjuarens frihet. 

(Observera att detta gäller intervjuer som är kopplade till ett visst ämne. Reglerna är annorlunda när det gäller porträttintervjuer och längre ämnesövergripande utfrågningar typ Ekots Lördags- och Söndagsintervjuer eller partiledarutfrågningar inför valen. Där ingår det såvitt jag vet i förutsättningarna att vilken fråga som helst kan komma upp.) 

Själv försöker jag ha ett pragmatiskt förhållningssätt till frågan om de skickade frågorna. Å ena sidan kan jag förstås hålla med om att många intervjuer vinner på att den intervjuade är förberedd. Även den kritiska intervjun blir ofta bäst om båda parter är beredda på vad som komma skall, och vinsten med en överrumpling av typen Men har du sett vad som står i det här dokumentet?? måste vägas mot risken för ett ganska torftigt Nej det där har jag inte läst så det kan jag inte kommentera-svar. 

Samtidigt handlar journalisters ovilja mot att skicka frågor i förväg verkligen inte bara om värdet av att kunna överraska i intervjusituationen. En annan viktig faktor, åtminstone för mig, att man inte vill låsa intervjupersonen till att förbereda svar som känns inövade, och att man vill värna möjligheten att låta intervjun ta en ny riktning om det skulle finnas anledning till det. 

Vi är dessutom många journalister som jobbar om våra frågor ända fram till start, varför en detaljerad lista skickad i förväg riskerar att få den intervjuade att helt enkelt fokusera på fel saker. 

I grunden handlar motståndet nog om synen på journalistikens roll. Om alla intervjuer genomförs med i förväg skickade frågor godkända av informationschefen – då kan ju lika gärna informationschefen göra intervjun. 

I det läget blir det helt enkelt väldigt mycket – som i Sovjet. 

Gästblogg: Så gräver du i socialsekretessen

P3 Nyheters granskande reporter David Lindahl lyckades gräva sig förbi sekretessen i en aktuell granskning av sexuella övergrepp inom socialtjänsten. Här berättar han hur han gick till väga.

David Lindahl

Att gräva i sekretess är inte det lättaste – få detaljer att gå vidare med, krångliga lagar och tjänstemän som hellre maskar ett ord för mycket än för lite. Men det finns sätt att ta sig runt det. Jag byggde mitt senaste gräv på att ta mig runt anonymiserade och maskade lex Sarah-utredningar, och så här gick jag till väga.

Under förra veckan publicerade vi på P3 Nyheter en granskning av vad som händer när brukare anklagar sin personal för sexuella övergrepp. I vår granskning kunde vi belägga följande:

  • På grund av sekretessbestämmelser kan inte alla anklagelser polisanmälas.
  • Personer som blivit anklagade för sexbrott, men inte blivit polisanmälda för det, har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta om anklagelserna.
  • Personer som erkänt sexuella handlingar med brukare har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta någonting om händelserna.

Vi tog avstamp i 25 stycken lex Sarah-utredningar som gäller händelser där brukare har anklagat personal för sexuella övergrepp. Metoden för vår granskning bestod sedan av tre steg:

  1. Identifiera vem i personalen som har blivit anklagad.
  2. Följ upp eventuella polisiära konsekvenser.
  3. Ta reda på nuvarande arbetsgivare.

Själva nyckeln för att över huvud taget kunna genomföra den här granskningen ligger i steg ett, och det är också det som det här blogginlägget kommer att handla om. Till att börja med är målet med en lex Sarah alltid att utreda en händelse och inte en person. På grund av det fästs sällan särskild stor vikt vid den utpekade personen och detaljer som rör denna. Framför allt är lex Sarah-utredningar anonymiserade redan innan en maskning, vilket innebär att även om man får tag på en helt omaskad utredning är chansen minimal att det framgår vem den utpekade personen är. Lägg därtill att lex Sarah-utredningar trots det nästan alltid har gott om maskade uppgifter i sig vid utlämning, och förutsättningarna för att kunna identifiera den utpekade personalen blir långt ifrån goda.

Trots det lyckades vi identifiera vem den utpekade personalen var i 21 av de 25 lex Sarah-utredningar vi tittade på. Så här gick vi till väga:

Leta efter detaljer
Även om fokus i lex Sarah-utredningar ligger på själva händelsen och inte på de inblandade personerna kan det finns små oskyldiga detaljer som går att ta fasta på. Exempel på detaljer vi var ute efter var bland annat:

  • Vilken typ av verksamhet inom kommunen gäller det?
  • Vilken typ av boende?
  • Är namnet på boendet maskat eller inte?
  • Är personen en man eller kvinna?
  • Står det hur länge personen har jobbat i kommunen?
  • Står det om personen är sjukskriven eller avstängd i samband med utredningen?


Använd uteslutningsmetoden

Har man väl hittat minst två stycken detaljer är det dags att börja använda uteslutningsmetoden. Här nedan följer några exempel på hur vi gjorde för att konkret ta reda på vem den utpekade personalen var genom att utesluta oss fram.

Exempel 1:
I lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personalen har varit anställd i förvaltningen sedan 2007-xx-xx”. Då begärde vi ut en lista över samtlig personal som anställdes i förvaltningen det datumet. Namnet på boendet framgick också, varpå vi begärde ut en lista över samtlig personal som arbetade på det specifika boendet under perioden för lex-Sarah-utredningen. Endast en person fanns med på båda listorna vi begärt ut. Vi var då säkra på att vi hade rätt person.

Exempel 2:
I lex Sarah-utredningen var den enda informationen kring typ av boende och typ av personal att det gällde en viss typ av bostad (det vill säga gruppboende, servicebostad etc. Vilken typ det är skriver jag inte ut här eftersom att vi i publicering anonymiserar vem den utpekade personen är). Jag begärde då att få ta del av en lista över samtlig personal (både vikarier och anställda) i kommunen som passade denna beskrivning. Listan omfattade över 90 personer.

Längre ned i lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personen är för närvarande sjukskriven”. Då begärde jag att få ta del av lönespecifikationer för samtliga ca 90 personer under perioden från det att lex Sarah-utredningen inleddes till dess att ärendet avslutades. En tidskrävande uppgift att gå igenom dessa hundratals sidor, men tids nog hittade jag en person som började få sjukfrånvaro samma dag som utredningen inleddes.

För att då säkerställa att det var rätt person begärde jag ut en personakt på personen för att se vilket boende personen arbetat på. När jag fick namnet på boendet frågade jag ifall det funnits några lex Sarah-utredningar kopplade till det boendet under den senaste perioden. Svaret blev att ja, det hade det, och vid kontroll av diarienummer visade det sig att det var samma utredning som jag själv satt med. Alltså: uppgiften om vilket boende utredningen gällde, som var maskad i utredningen, gick att få ut bakvägen.

För att sedan helt säkerställa att det inte fanns någon annan personal på det boendet som också kunde passa in på beskrivningen av den utpekade personalen letade jag vidare efter fler detaljer. En bit in i lex Sarha-utredningen stod det att det fanns en pågående personalutredning kring den utpekade personen. Jag bad att få ta del av beslut gällande personalutredning kring den person jag hade fått fram och fick inom kort ett dokument framför mig gällande beslut om just detta. När jag sedan bad att få ta del av beslut gällande personalutredning för samtliga övriga som arbetat på det boendet och fick svaret att det inte fanns några sådana handlingar hade vi säkerställt till hundra procent att vi hade rätt person.

Exempel 3:
I det här fallet fanns få avgörande detaljer att hitta i utredningen. VI vände oss därför till polisen, med en rätt vag beskrivning av fallet, men lyckades tack vare en bra registrators hjälp få ut en polisanmälan kring händelsen. Anmälan i sig var såklart kraftigt maskad och inte heller där fanns mycket information att gå vidare med.

Däremot hade adressen var polisanmälan upptogs inte maskats. Vi visste också utifrån lex Sarah-utredningen att anmälan hade upptagits hos en person som bodde i ett villaområde, i närheten av boendet. Min dåvarande praktikant, Moa Strand, kom då på det listiga knepet att titta på samtliga boenden i kommunen, leta på Google Maps efter vilket boende som låg närmast adressen där polisanmälan hade upptagits och sedan begära ut en personallista från det boendet.

När vi sedan begärde ut personakter på personerna på listan fann vi att en av dem hade avslutat sin tillsvidareanställning två dagar efter att händelserna på boendet ägt rum. Vi begärde då ut polisanmälan på nytt, fast denna gång med namn och personnummer på den utpekade personen, och fick träff.

Vet vad du har rätt till
Kruxet med att gräva efter uppgifter i socialtjänsten är att sekretessen inte bara omfattar brukare utan även flertalet uppgifter som rör personalen. Därför kan det vara relevant att veta vad som faktiskt går att begära ut.

Kort går att säga att följande handlingar ska gå att få ut utan större problem:

  • Lista över personal som arbetat på ett specifikt boende
  • Lönespecifikationer
  • Anställningsavtal
  • Avtal som rör avslutande av anställning

Regel nummer ett är att alltid begära ut handlingar och inte uppgifter från handlingar. Flera gånger under mitt gräv blev jag nekad att få ta del av informationen när jag bad att få ta del av ”uppgift kring avstängning från arbetet”. När jag sedan bad om att få ta del av ”beslut gällande avstängning från arbetet” fick jag istället ett positivt svar på min begäran.

Viktigt också att poängtera att orsak till beslut om avstängning eller personalutredning i regel aldrig är offentlig. Däremot ska det mycket till för att kommunen ska ha rätt att neka dig att få ta del av beslut som rör sådana ärenden.

OSL 39 kap 2§ säger:

”2 § Sekretess gäller i övrig personaladministrativ verksamhet än som anges i 1 § för dels uppgift om en enskilds hälsotillstånd, dels sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av en anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte i ärende om anställning, om inte annat följer av 5 a eller 5 b §. Sekretessen gäller vidare inte i ärende om disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i första stycket.”

Besluten du i slutändan får ta del av kan såklart vara maskade, men ibland räcker det bara att veta det faktiskt finns en personalutredning kopplat till en person. Tillsammans med ytterligare en avgörande detalj och med hjälp av uteslutningsmetoden kan det vara just det som gör att du lyckas identifiera vem den utpekade personen är.

Sammanfattningsvis
Tipsen i detta inlägg behöver såklart inte användas för att göra ett stort gräv. Men någonting jag märkte under arbetets gång var att när jag tittade i mediearkiv efter vad som skrivits om fallen tidigare, så såg jag att de allra flesta journalister har begränsat sin rapportering kring vad som framgår enbart av lex Sarah-anmälan till IVO.

Med de tips jag ger i det här inlägget är jag övertygad om att den rapporteringen kan bli ännu skarpare. Framförallt blir det en barnlek att direkt följa upp ärendena hos polisen, när man har ett namn och personnummer. Tidigare arbetsgivare och eventuella tidigare domar är såklart också saker som kan vara intressanta att lyfta fram nästa gång en personal får sparken från jobbet inom socialtjänsten i kommunen. Åtminstone om personen får lämna jobbet på grund av en händelse som betraktats som så pass allvarlig att den resulterat i en lex Sarah-utredning.

Ljuger bilden? Tre enkla kontroller du kan göra direkt

I senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop handlar det om bildgranskning. Jag bidrar med en text som delvis är en uppdatering och sammanfattning av Leo Wallentins Journalisttips om metadata och min egen om bildsökning. Dessa rekommenderas för envar som vill lära sig metoderna mer i detalj. Plus att både Föreningen grävande journalister och andra då och då arrangerar kurser för den som vill skärpa sin bildgranskningsförmåga. 

Tvättade bilder?

”Hur vet vi att en bild är sann?” är sedan länge en av journalistikens återkommande frågor. Den digitala tekniken, och möjligheten till nätspridning och bildmanipulation, har tyvärr inte gjort den mindre relevant.

Samtidigt som kontrollbehovet är enormt. Från tipsaren som skickar oss ett bildbevis som är fantastiskt om det är autentiskt (men knappast annars), över det spännande nätfotot som kan vara den perfekta illustrationen av nyhetshändelsen (men som också kan dra redaktionen i smutsen om det visar sig vara falskt) till reklambilden som påstås föreställa det framgångsrika företagets glada kunder (men som väcker en misstanke hos reportern som hittat tecken på att bolaget far med osanning).

Sorgligt nog är det ont om enkla svar. Den app som enkelt ger ett grönt ljus för ett autentiskt foto är tyvärr ännu inte uppfunnen. Man får helt enkelt börja från andra hållet – undersöka vad som eventuellt tyder på att bilden inte skulle vara sann.

Därför här – tre grundläggande kontroller som du kan göra redan vid datorn:

1) Bildsök! Använd antingen Googles bildsökmotor eller konkurrenten Tineye – eller helst båda – för att försöka ta reda på bildens ursprung.

I båda sökmotorerna klistrar du enkelt in bildens webbadress (men tänk på att det ska vara just bildens adress; i webbläsaren Chrome nås den genom att du högerklickar på ”Kopiera bildadress”) alternativt laddar upp bilden om du har den lagrad lokalt på datorn.

Sedan får du en träfflista som visar olika versioner av bilden – eller snarlika bilder – som publicerats på webben vid andra tillfällen. Här avslöjas obarmhärtigt de köpebilder som mindre nogräknade sajter använt för att illustrera nöjda kunder eller glad personal – eller de chockbilder från senaste terrorattentatet eller OS-skandalen som i själva verket härrör från någon helt annan händelse fem eller tio år tidigare.

En tumregel när du letar ”original” är att du vill hitta bilder som publicerats så tidigt som möjligt, och/eller i så stora storlekar som möjligt. Den tråkiga brasklappen är att varken datering eller bildstorlek utgör någon absolut garant för äkthet.

2) Kolla metadata! Bildens underliggande uppgifter kan i bästa fall avslöja en rad detaljer om var, när och hur en bild blivit tagen.

Ett högerklick (i Windows) på ”Egenskaper” och ”Information” ger dig (åtminstone i teorin) information om allt från kameratillverkare till klockslag och datum samt eventuella GPS-koordinater för fotograferingen.

Den trista nyheten är att alla dessa värden kan raderas eller manipuleras, och de kan också ha hamnat fel utan uppsåt (kamerans klocka var felinställd). På till exempel Facebook raderas metadata tyvärr med automatik.

3) Granska bilden! Samtidigt som det i dag är fullt möjligt att göra fantastiska bildmanipulationer som ser helt realistiska ut, så skulle de flesta av oss inte klara av att placera in ett urtidsmonster på Sergels torg med mindre än att det såg rätt konstigt ut.

Om bilden visar ett orealistiskt motiv – titta noggrant. Om det är något som känns fel med bilden, så är det ofta fel. Om du har svårt att själv lista ut vad det kan vara – ta hjälp av ett proffs; en fotograf eller annan bildkunnig person på redaktionen eller i bekantskapskretsen.

Utöver dessa kontroller bör man försöka ta hänsyn till vad som över huvud taget är möjligt att bevisa med bilder.

När det gäller muntliga utsagor är det oftast lättare att plocka isär makthavarens förskönande uttalanden än att belägga tipsarens nya, häpnadsväckande vittnesmål. På samma sätt är det med bilder. Det är lättare att spräcka förfalskningen än att garantera äktheten.

Det är dessutom med bilder som med annan bevisning – det är sällan klockrent och det finns sällan entydiga smoking guns. Men precis som med textdokument, inspelningar och vittnesuppgifter, så måste du som granskande journalist göra en egen bedömning också av bildmaterialet – och sedan helt enklet konfrontera de ansvariga.

Kanske kan de förklara varför skuggorna faller åt tre olika håll samtidigt som det bara finns en ljuskälla, varför metadata indikerar att bilden är tagen tre år tidigare än uppgivet och varför den redan finns publicerad i 14 olika versioner på nätet. Men sannolikheten finns också att de erkänner sanningen – att de tyckte den såg fin ut och tänkte att ingen skulle komma på dem.

(Kunskapstack till Leo Wallentin)

Tristaste tipset som ger bästa effekten

Fyra bra punkter.
Fyra bra punkter.

Hur kan man hålla igång längre journalistiska projekt i en vardag full med utryckningar?

Det är en av de vanligaste frågor jag brukar få när jag föreläser om granskande journalistik på redaktioner runt om i landet – om inte den allra vanligaste.

Svaret består förstås av flera olika steg (vilket vi bland annat beskrivit här och här) men den viktigaste punkten är nog arbetsdokumentet.

Ordet är fruktansvärt trist men ett klokt uppbyggt arbetsdokument kan göra hela skillnaden mellan en ambitiös idé som kommer vidare och en som rinner ut i sanden.

Det handlar om att korta startsträckan.

När du inte har tre veckor avsatta för att på heltid ägna dig åt ett projekt, så måste du gång på gång lägga tid på att ”backa bandet” och komma tillbaks till ”vad var det nu jag skulle göra?” och ”vem var det nu jag skulle kontakta?”

Genom att skapa, och underhålla, ett arbetsdokument minskar du tiden drastiskt som det tar att få svar på de frågorna.

Svaret på den första frågan bör i själva verket ligga högst upp. ”Att göra” är en av de viktigaste punkterna i ett arbetsdokument – om inte den allra viktigaste. Där skriver du upp de arbetsuppgifter som står på tur för att projektet ska komma framåt: mejlet till myndigheten, samtalet med källan, plöjandet av rapporten, bokningen av inspelningen…

Varje punkt ska vara kort men konkret. Du ska absolut inte behöva lägga tid på att tänka ”Vad betydde det nu att jag skrev så här?”

När punkten är avklarad kan den flyttas, med fördel till en ”Gjort”-rubrik som (av naturliga skäl) kan placeras längre ned i samma dokument.

Man kan göra ett arbetsdokument på olika sätt, och till exempel använda verktyg som Evernote eller Trello för att koppla ihop grundtexten med andra typer av dokument, separata ”riktiga” att göra-listor osv. Men i sin enklaste form kan arbetsdokumentet vara ett vanligt Worddokument.

Förutom ”Att göra” bör dokumentet innehålla en sammanfattning av din hypotetiska story och metod. Vi har i andra poster pratat om hur man kan använda Story Based Inquiry-modellen för att komma snabbare framåt i granskande projekt, och där är en huvudpunkt att tidigt formulera en hypotes, alltså en story ”såsom vi just nu tror att den skulle kunna vara” – men med stor öppenhet för att den visar sig vara annorlunda, i detaljer eller i helheten.

Metod-stycket speglar hypotesen, i så måtto att vi skriver ned hur vi ska pröva de enskilda påståendena i hypotesen.

Även ”Hypotes” och ”Metod” bör vara korta, men så tydligt formulerade att de snabbt besvarar frågorna ”Vad var det nu den här grejen handlade om?” och ”Hur skulle jag kolla det?”

Till sist bör arbetsdokumentet också innehålla research, alltså anteckningar från telefonsamtal, länkar till dokument, inklistrade data…allt det där som kommer fram när du metodiskt prövar din hypotes.

Men inte heller researchen bör få svälla ut. Jag har en gång testat att lägga in ”all” research i ett dokument, och det blev förstås väldigt snabbt helt oanvändbart. Om du får loss en spännande myndighetsrapport så ska du inte kopiera in hela texten i ditt dokument – utan skriva en notering (och möjligen något citat) och sedan länka till dokumentet. (Glöm inte att du kan länka inte bara till webbadresser, utan också till dokument och mappar på din egen dator!)

Grundläggande uppgifter om till exempel huvudpersonernas namn, personnummer och kontaktuppgifter, inblandade bolags organisationsnummer och annat som du kan tänkas behöva vid återkommande tillfällen under din research, ska också placeras lätt tillgängligt i arbetsdokumentet.

I korthet blir då arbetsprocessen så här när du plötsligt får en fri timme på jobbet och inser att du kan ägna dig åt projektet som du inte ägnat en tanke på tre veckor:

  1. Du öppnar dokumentet.
  2. Du ser att det högst upp på ”Att göra”-listan står ”Kolla om tjänsteman NN är tillbaka från semestern”.
  3. Du ringer upp tjänstemannen, som är tillbaka från semestern, svarar på frågor och lovar mejla ett dokument.
  4. Du antecknar – kanske redan under samtalet – två viktiga punkter under ”Research”.
  5. Du flyttar ”Kolla…”-punkten från ”Att göra” till ”Gjort”.
  6. Du skriver in en ny ”Att göra”: ”Läs dokumentet när NN mejlat”.
  7. Chefen kommer springande med ett akut uppdrag för dagen.
  8. Du tar dig med glädje an det nya uppdraget, nöjd med att ha kommit några steg framåt på ditt eget projekt.

Detta kan jämföras med en arbetsprocess där du måste börja din ”fria” timme med att försöka hitta dina anteckningar, komma på vad det var du skulle göra härnäst, hitta namnet på tjänstemannen du har ett vagt minne av att du skulle kontakta, försöka hitta ett telefonnummer…och där står chefen vid ditt bord och säger ”Jag har en grej du måste göra nu direkt!”

Att jobba med ett bra arbetsdokument gör jobbet både smartare, snabbare och roligare. De flesta av oss föredrar helt enkelt att lägga tid på att ta reda på saker framför att lägga tid på att ta reda på vad det var vi skulle ta reda på. 

Hur väljer man idén?

Om vi kan enas om att satsa på de svarta kryssen i ämne 2 och 4 här…då har vi kommit en lång bit på vägen.

– Hur väljer man vilken idé man ska satsa på?

Jag fick frågan på en föreläsning och var tvungen att tänka efter. Inse att jag både arbetat efter, och argumenterat för, två ganska olika linjer genom åren. Och att dessa delvis står emot varandra men att det klokaste just därför kan vara att försöka förena dem.

Så här: om man jobbar med egen journalistik och med ett eget idéarbete så är det egna engagemanget en grundförutsättning för att lyckas. Vi vet alla hur jobben brukar bli när det är någon annan än de som ska göra ut dem, som är mest engagerade för att de ska göras.

Både som enskild medarbetare och som redaktion måste man känna en motivation att berätta just den här storyn, begära ut just de här dokumenten, åka och träffa just de här människorna… Det blir helt enkelt aldrig riktigt bra om inte reportern brinner för storyn.

Logiskt sett bör därmed alla idéer väljas utifrån magkänslan. Reporterns och redaktionens. De idéer vi går igång på själva, och känner att ”Shit, vilken grej!”, de ska vi göra.

Samtidigt vet vi också att varje reporter och (kanske framför allt) redaktion har ett behov av att ta andra hänsyn, göra en annan styrning av sin journalistik. Vi kanske gjort hundra artiklar och inslag om förskolan under det gångna halvåret – samtidigt som tipsen börjat strömma in om det nystartade gymnasiet. Vi kanske sett att ort A fått en massiv bevakning av alla politiska turer – medan ort B utgör en vit fläck på vår publiceringskarta.

Detta brukar tillhöra den sorts prioriteringar – eller omprioriteringar – som diskuteras i strategigrupper och på redaktionskonferenser. Inte sällan inledda med ett lätt förmanande ”Vi borde bli bättre på…”

Den sortens ämnesmässiga val är också helt begripliga. Vilken reporter vill inte vara relevant för hela sin publik? Vilken redaktion vill känna sig fastlåst i urgamla ämnesval?

Samtidigt finns förstås där också en risk för en konflikt med magkänslan. Den reporter som just gått igång på en story inom det gamla ämnesområdet kommer inte att jubla när chefen föreslår en omstyrning till det nya. (Vi är många som kan bära vittnesbörd på den punkten.)

Står då valet mellan att acceptera tråkig journalistik om det nya, viktiga ämnet eller att köpa stoffila ämnesval för att reportrarna ska gå igång?

Jag tror inte det. Jag har själv varit med om så många gånger där man lyckats kombinera den gamla magkänslan med det nya ämnesvalet på ett sätt som gjort det roligt att berätta stories inom ett nytt område – att jag känner mig helt säker på att det är möjligt.

Det krävs dock både lyhördhet och metod för att nå framgång. Av dessa kan metodfrågan ibland vara den svåraste. Den handlar om att förstå de egna verktygen och hur de kan användas på nya arenor. Om jag som reporter skjutit från höften i 20 års tid i min jakt på nyheter inom tekniska förvaltningens område, så kan jag lätt bli helt nollställd när jag förväntas leverera stories kring äldreomsorgen. Jag tror att jag är en nybörjare bara för att bevakningsområdet är nytt.

I själva verket finns det ju ett stort antal journalistiska arbetsmetoder och praktiker som går bortom ämnesvalet. Visst – i början kan du inte förlita dig på ditt stall av trogna tipsare. (Men å andra sidan behöver du inte lägga tid på att förklara för majoriteten av dem att det nog inte blir någon story den här gången heller.) Ditt främsta verktyg efter ämnesskiftet kanske blir din kunskap om offentlig upphandling och allmänna handlingar. (Som kanske visar sig vara guld värd just som kommunens äldreomsorg ska läggas ut på entreprenad!)

Den redaktionella ledning som lyckas få reportern att upptäcka – och använda – sina verktyg inom det nya området, kommer också att få se reporterns nyfikenhet och nyhetsnäsa vakna till liv även där.

Samtidigt måste redaktionsledningen acceptera reporterns grundläggande kriterium för den story hen ska lägga tid på: att det känns som en story, att det känns som en bra grej.

Ja, det kriteriet är egentligen inte bara något redaktionen ska acceptera att reportern behåller. I själva verket ska man eftersträva att reportern behåller det – och styr mot de stories hen går igång på nu som då. (Och även sannolikt acceptera och bejaka ett och annat återfall när tipset från teknikkontoret är tillräckligt bra.)

Resan mellan ämnen är inte svår om reportern känner trygghet med verktygslådan. Men det gäller att man som redaktion har koll på lådan och inte tror att nyheter och avslöjanden uppstår genom magi.

En väl strukturerad journalistisk metod kan förflytta berg – och själv flyttas från det ena berget till det andra. Om reportern har metoderna klara för sig kommer flytten att bli enkel.

Svaret på frågan på föreläsningen kan enkelt sammanfattas med att man visst kan (och ibland bör) styra vilka ämnen redaktionen (om)prioriterar, men att det inte kommer att bli bra om man inte också låter journalisternas magkänsla styra vilka stories man lägger resurser på.

Och dit kommer vi varken med dekret eller frikort – utan genom att vässa våra metoder så de kan användas för att hitta historier både om förskolan och gymnasiet, om ort A och ort B.