Jag minns fortfarande den där krönikan i Journalisten, fast då jag nu googlar efter den är det två år sedan. ”Journalister måste bli programmerare” var rubriken. Det lät lite läskigt, men mest spännande!
Nu finns ju alla möjligheter för den som vill försöka. Just nu ligger jag lite efter, men eftersom jag deltar i Code Year 2012 får jag hela tiden påminnelser om nya lektioner och övningar. Steg för steg blir man allt bättre. Det är klurigt – men kul!
Kanske borde du också testa? Nog för att det här är en reporterblogg, men lite allmänbildning skadar ju inte.
Visst är det märkligt att allmänbildning alltid handlar om geografi och statsvetenskap, men aldrig om ordinära linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter och polynom i högerledet, eller om HTML5?
Det ser mörkt ut ibland om man vill banda samtal i mobilen.
De smarta mobiltelefonernas intåg har gjort mycket journalistiskt arbete betydligt enklare.
Men på en punkt har vi drabbats av en rejäl backlash: det har blivit betydligt krångligare att spela in telefonsamtal.
Så länge man sitter med en fast telefon och en dator (eller annan inspelningsutrustning) hittar man mänger av enkla lösningar, som denna adapter – eller kanske man vill använda en telefonsvarare.
Men så fort samtalet ska spelas in från mobilen blir det tuffare, åtminstone för användare av påstått smarta Iphonar eller Androider.
Här fem tips på möjliga lösningar, varav jag själv har erfarenhet av 1-3 och 5. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips eller åsikter:
Använd en öronsnäcka med mikrofon, i kombination med bärbar inspelningsapparat typ diktafon. En populär mikrofonmodell är denna. Olympus tillhör också de stora tillverkarna av diktafoner. Fördelen är att det garanterat fungerar (så länge inspelningen fungerar), nackdelen att man måste fippla med öronsnäckan vid varje samtal.
Använd en bluetoothlösning. Jag har själv testat Call Mynah som funkat helt okej för mig, om än med stora variationer i inspelningskvaliteten. Apparaten sparar också ljudet i ett eget format som måste konverteras i ett eget program, vilket förstås är en nackdel om man snabbt vill få in det i en redigering. Till nackdelarna hör också att man i princip måste bära på ytterligare en mobiltelefon. Fördelen är förstås att det kan vara enkelt när man väl får in rutinen av att använda ”extraluren” för alla samtal.
Testa en app. I till exempel Googles Play-butik finns massor av appar som påstår sig klara inspelning av samtal. Tyvärr stämmer det alltsom oftast inte alls, i många fall spelar appen helt enkelt in mikrofonljudet vilket gör att man hör sig själv utmärkt men personen i andra änden försvinner. Några appar har bättre rykte och har visat sig fungera på åtminstone vissa mobiler med vissa versioner av Android. Ett exempel är Total Recall. (Observera att den finns i några olika versioner beroende på telefon.) Tipset är helt enkelt att testa. Fördelarna är uppenbara: om det funkar kan man låta appen spela in ”allt” och sedan radera det man inte vill ha kvar. Nackdelen är att det väldigt sällan fungerar.
Spela in någon annanstans. I den här artikeln tipsar Macworld om olika sätt att använda röstbrevlådan eller någon gruppsamtalstjänst för att få samtalet att fastna. Nackdelen är förstås, förutom bökigheten i upplägget, att inspelningen hamnar på någon annans server.
Vid akut krisläge: kör igång högtalaren på telefonen och spela in på en annan telefon. Ett högtalarljud kan enkelt spelas in med vilken ljudinspelare som helst – och de flesta smartphones har en enkel app som funkar för ändamålet. Nej, det blir inte någon fantastisk kvalitet på inspelningen – men det finns lägen där man absolut föredrar en kass inspelning framför ingen inspelning.
Har vi missat någon smart metod? Har du egna erfarenheter av någon av de ovanstående? Fyll på i kommentarsfältet!
Uppdatering:Kristofer Sandberg tipsar om att det påstås vara möjligt att få telefoninspelning att fungera om man jailbreakar sin Iphone. Samma påståenden görs här och var om rootade Androidtelefoner. Jag har själv testat en metod som påstods funka med (allmänt sett oerhört häftiga super)appen Tasker, men det fungerade inte för mig, i alla fall inte på just den telefonen. Tipset för den nyfikne blir därmed åter, att man får testa. (Och sök på nätet om begreppen är obekanta.) Men i detta fall med ännu mer reservationer, och med påpekandet att både jailbreaking och rootning är ingrepp som kan uppfattas som avancerade för normalanvändaren, som kan påverka garantin – och där man nog inte heller kan räkna med självklar assistans från jobbets IT-avdelning.
Uppdatering 120929: För den som gör sina flesta samtal vid en stationär dator med eluttag i närheten har Jabra en uppsättning apparater med tillhörande headset, som kopplas ihop med datorn där inspelning sedan kan göras med valfritt program. Jag har själv använt en sån här lösning och den fungerar utmärkt – naturligtvis med begränsningen att man inte kan röra sig särskilt långt från arbetsplatsen under samtalet. En fördel är att vissa modeller också kan kopplas ihop med stationära telefoner.
Uppdatering 130415: Nya appen MP3 Incall Recorder utger sig för att kunna spela in via ”Phone line” på många Androidmobiler och mina första test ger vid handen att detta faktiskt kan vara sant. Jag har testat på en Samsung Galaxy S3 med Android 4.1.2 och en S2 med samma Androidversion, och det gick utmärkt på båda. Sämre gick det på en Motorola Razr Maxx där appen automatiskt ställde om sig till ”spela in från mikrofonen”-läge (testade att tvinga den till ”Phone line” men det blev inget inspelat). Med tanke på Galaxy-modellernas popularitet kanske detta ändå är goda nyheter för många där ute. Appen finns i en gratisversion och en betal-, som till den överkomliga kostnaden av sju spänn möjliggör bland annat automatisk inspelning av alla samtal. Inspelningarna lagras i mp3-format vilket kanske inte är idealiskt ur kvalitetsperspektiv men ger föredömligt små filer. Så testa gärna – och meddela i kommentarerna nedan om den funkar också på din telefonmodell. Jag är luttrad som ni vet, och tänker avvakta med stora jubelklockan tills jag testat appen i praktiken under några veckor, men kanske, kanske har vi här en liten anledning till jubel…
Uppdatering 150622: En för mig ny bekantskap är appen Boldbeast. Jag har hittills testat den på ett par telefoner med mycket gott resultat. Viktigast: på en Motorola (Moto G), som annars är kända för att vara stört omöjliga att få till inspelning på. Observera dock att man (precis som med t ex Total Recall) inte får ge upp efter första försöket, utan måste testa sig igenom de olika record modes som finns. Det som funkar på den ena telefonen fungerar inte nödvändigtvis på den andra. (Nästan garanterat inte, om man ska vara exakt.)
Uppdatering 150921: Ulrika Hedman tipsade oss om att BBC:s Marc Settle tycks ha hittat en lösning som faktiskt fungerar för att spela in intervjuer i en Iphone – åtminstone så länge motparten är med på att det ska göras en intervju. I korthet handlar det om att dra nytta av en ny funktion i iOS9, att man kan exportera telefonsvararmeddelanden som ljudfiler. Sedan görs själva intervjun på ett lite klurigt sätt: man ber intervjupersonen att vänta lite, sedan ringer man upp sitt eget nummer som tredje part i ett trepartssamtal. Detta samtal kopplas automatiskt vidare till telefonsvararen (eftersom linjen är upptagen :-)) som nu kan spela in intervjun. Som sedan kan exporteras tack vare nämnda iOS9-funktionalitet. Jag har inte testat metoden själv men den verkar som sagt passa utmärkt för uppgjorda intervjuer (där det dessutom inte finns någon källskyddsproblematik i att intervjufilen hamnar på en voicemail-server hos Apple). Fortfarande återstår väl att hitta en Iphone-lösning som gör det möjligt att spela in alla samtal – inklusive de inkommande – men stort tack till Ulrika för tipset!
Du har under många år motvilligt men tålmodigt byggt upp din fina länksamling i din urgamla Internet Explorer 7 som din arbetsgivare erbjudit dig. Plötsligt förändras tiderna och det dyker upp nyare operativsystem än Windows XP och andra webbläsare. Och det där med att klistra in viktiga länkar i mejl och skicka till och från hemdatorn är trots allt lite besvärligt.
Vad göra?
Om man sitter med en urgammal Explorer kan man alltid börja med att rädda bokmärkena (om inte IT-avdelningen gör det åt dig, vet du det?) genom att använda funktionen ”Importera och exportera”. I min nya fina Explorer finns den i Arkiv-menyn, men jag har använt den i tidigare nämnda version 7, så jag vet att den finns.
Men det bästa är förstås att se till att alltid ha bokmärkena synkroniserade mellan de maskiner man jobbar på. Om man kan hålla sig till en typ av webbläsare, till exempel Chrome, finns det ofta en inbyggd synkroniseringsfunktion som man kommer åt via inställningarna. Då synkroniserar man bokmärkena via sitt Google-konto. Mozilla har en liknande funktion i Firefox, Firefox Sync. Man skapar ett konto och kan via det synkronisera sina Firefoxinstallationer på olika burkar.
Begränsningen är förstås att man inte kan köra, säg, Chrome på jobbet och Firefox hemma.
Men det finns en väg runt detta.
Jag använder mig av tillägget Xmarks för att synkronisera mina bokmärken. Det finns för Explorer, Firefox, Chrome och Safari – så på det viset slipper man bestämma sig för en enda typ av webbläsare. Jag har inget att anmäka på utan tycker att det fungerar smidigt.
Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.
Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”
Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…
Inga källor.
En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.
Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:
– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!
Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.
Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.
Källor får man genom att kontakta dem.
Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.
Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.
På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.
Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.
En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.
Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”
Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.
(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)
Med AutoHotkey kan man automatisera mycket av det dagliga arbetet.
Har du någon gång haft känslan av att du skriver samma saker om och om igen? Eller över huvud taget gör saker som borde gå att göra på ett enklare och effektivare sätt?
En del saker är onödigt krångliga, men datorer är ju som gjorda för att göra just trist, repetitivt arbete – som att skriva in diverse koder för namnskyltar (har du sett någon som blivit felaktig den senaste tiden?) eller underteckna ett e-brev. En del saker brukar finnas inbyggda i applikationerna (du har väl fixat din e-brevssignatur?), men annat kan vara praktiskt att lösa på systemnivå så att man kommer åt det överallt. ”Med vänlig hälsning” skriver du kanske i såväl Word som i Notes?
Det är här programmet AutoHotkey kommer in i bilden. Med det kan man koppla tangentbordskombinationer eller fraser till olika händelser som man vill att ska utföras. Till exempel kan man välja att ”mvh” automatiskt ska utvidgas till hela ens signatur. Eller att webbläsaren ska öppna Facebook då man klickar på Windows-tangenten och F.
Då du installerat programmet dyker det upp som ett stort H på grön botten nere vid klockan högerhörnet i Windows. Genom att högerklicka där får man upp en meny med olika alternativ.
Välj ”Edit This Script” i högerklicksmenyn för att redigera skriptet.
Med hjälp av ”Edit This Script” får man upp filen där man ställer in hur man vill att programmet ska uppföra sig. Filen i sig innehåller exempel som är lätta att förstå, och det finns också en tutorial på programmets hemsida. Då man redigerat klart och sparat måste man se till att AutoHotkey laddar in filen igen för att ändringarna ska börja gälla.
Välj sedan ”Reload This Script” för att de ändringar du gjort ska verkställas.
Det gör man med hjälp av kommandot ”Reload This Script” som också återfinns i högerklicksmenyn.
För att undersöka om det var möjligt att automatisera simpel journalistik gjorde jag ett utkast till ett skript som skapar telegram eller notiser om trafikolyckor. Man får ett antal frågor och skriptet genererar utifrån svaren en ful och yxig text som möjligen skulle kunna göra en ekonomichef i spartider lite lycklig, men ingen annan.
Svara på enkla frågor om olyckan och få en telegramtext som ett brev på posten.
Genom att svara på ett antal frågor av typen ovan får man till slut ett telegram:
En trafikolycka inträffade på riksväg 19 vid halv fyra-tiden. 2 personer dog och 5 skadades i olyckan. Polis har skickats till platsen. 2 ambulanser finns på plats för att hjälpa de skadade. 3 personer har skickats till sjukhus för undersökning.
Skriptet följer här nedanför. ”#o::” betyder att jag kopplat det till Windows-tangenten + o (som i olycka), så att man snabbt kan få igång det då olyckan är framme.
#o::
InputBox, tid, När inträffade olyckan?
InputBox, vag, På vilken väg inträffade olyckan?
Send En trafikolycka inträffade på %vag% vid %tid%-tiden.{Space}
MsgBox, 4, ,Finns det uppgifter om antalet skadade eller döda?
IfMsgBox, No
Send Det finns ännu inga uppgifter om läget för de inblandade.{Space}
else
{
InputBox, antalSkadade, Hur många skadades?
InputBox, antalDoda, Hur många dog?
Send %antalDoda% personer dog och %antalSkadade% skadades i olyckan.{Space}
}
MsgBox, 4,, Har polis skickats till platsen?
IfMsgBox, Yes
Send Polis har skickats till platsen.{Space}
MsgBox, 4,, Har ambulans skickats till platsen?
IfMsgBox, Yes
{
InputBox, ambulanser, Hur många ambulanser har skickats?
Send %ambulanser% ambulanser finns på plats för att hjälpa de skadade.{Space}
InputBox, tillSjukhus, Hur många har skickats till sjukhus?
Send %tillSjukhus% personer har skickats till sjukhus för undersökning.{Space}
}
Hur ser ditt dröm-journalist-skript i AutoHotkey ut? Vad gör det? Låt oss veta i kommentarerna.
När man utformar in sin Alert får man direkt exempel på hur träffarna kan komma att se ut.
En journalist ska alltid vara först med att komma för sent, har någon sagt.
När vi bevakar ett särskilt ämne eller en person – för en granskning eller i nyhetsjakt – vill vi ju alltid veta när något nytt inträffat kring det ämnet eller den personen.
Och vi vill veta det direkt när det händer.
Alla journalister gör dagligen sökningar bland de sajter som i dag ligger ute på nätet. Men färre vet att vi redan i dag kan söka bland de sidor som läggs ut i morgon eller nästa år.
Jag brukar kalla det att fiska i framtiden. Vi sätter ned några metspön i marken och kan sedan ägna oss åt annat. När vi får napp ringer den lilla bjällran vi satt fast på spöet.
Låter det galet?
Den reporter som vill fiska i framtiden, alltså lägga ut krokar som framöver fångar upp intressanta nyheter inom det egna specialområdet, kan gå flera olika vägar. En av de enklaste är tveklöst Google Alerts.
Skriv in dina sökord, gör några val kring avgränsningar och uppdateringar, välj om du vill ha dessa som ett RSS-flöde eller som e-post, tryck på Spara…klart! I stället för att du själv ska behöva scanna webben med mer eller mindre jämna mellanrum, så görs jobbet med automatik.
Som med alla andra sökningar gäller att det fungerar bäst ju mer exakt exakt och unikt sökbegreppet är. ”Backa Elias Bondpä” kommer alltid att vara ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson”. Men ett allmänt begrepp kan också kompletteras med ett eller flera andra för att öka träffsäkerheten. ”Mikael Pettersson” reporter svt t ex.
Man kan också lägga in flera sökord/begrepp i samma Alert, åtskilda av OR: Journalist OR reporter.
Väljer man att få sina alerts som e-post kan man välja hur ofta man vill ha dem. Min rekommendation är att du låter din relation till ämnet avgöra intensiteten. Om du nyhetsbevakar ett händelseförlopp eller letar reaktioner på ditt eget avslöjande vill du gissningsvis ha uppdateringarna genast, men om du håller på med en långsiktig kartläggning eller en mer allmän efterbearbetning av en satsning kanske det räcker med ett mejl om dagen.
Jag rekommenderar också att du kontinuerligt omprövar sådana alerts som ger väldigt många träffar. Du vill inte spamma dig själv med information du inte har nytta av; bygg i stället på sökningen så den blir mer exakt – med färre men bättre uppdateringar som följd.
Google Alerts är inte perfekt. Tjänsten söker bara på det öppna internet (inte bakom lösenord eller andra spärrar) och fångar inte upp diskussionerna på t ex Twitter (då skulle man få väldigt många Alerts varje gång ens ämne blev föremål för en Twitterstorm). Dessutom får du ju träffarna när Google hittar orden – och inte nödvändigtvis när sidan läggs ut (Google indexerar olika sajter olika ofta).
Men som bas i en ämnesbevakning fungerar det mycket bra, jag har ofta överraskats av hur många olika sorters sidor den hittar (nyhetsartiklar, små bloggar, myndighetsbeslut, pdf-filer…) och mer än en gång har en Google Alert gett mig nyheter rakt in i mejlboxen eller RSS-flödet.
Tycker du förresten att det där med RSS verkar spännande men lite läskigt? Kolla in Elias’ instruktionsvideo.
Vill du veta hur du sedan lättast sparar de intressanta texter som dyker upp i ditt flöde? Kolla mina tips på textsparare här och allätare här.
Nog för att det var möjligt att göra som jag visade i Nördvägen till en e-postenkät, men om du blev nyfiken först och därefter avskräckt den gången, så föreslår jag att du läser vidare nu.
Det finns nämligen ett betydligt smidigare sätt. Det var frilansjournalisten Jens Finnäs som i kommentarerna tipsade om Chrometillägget Scraper som fungerar mycket bra då man vill låna data från en sida på det här sättet. Vi utgår återigen från den mångfald presskontakter vi ville göra en e-postenkät bland.
Sidan med presskontakterna som vi ville göra en e-postenkät bland.
Med tillägget installerat kan vi nu markera några av raderna i tabellen, högerklicka och välja ”Scrape similar…”.
Välj några rader ur tabellen så att Scraper ”förstår” vad det är vi vill ha.
Så snart vi klickat i menyn dyker den fullständiga tabellen upp i Scraper, och vi kan lätt exportera den till ett Google Drive-dokument, där vi kan bearbeta den vidare. (Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i fullformat?)
Från Scraper kan man lätt exportera tabellen till Google Drive, där den kan bearbetas vidare. Man kan också justera de inställningar som Scraper gissat sig till.
Vi är emellertid inte färdiga i och med detta. Problemet i vårt fall var ju spalten längst till höger, den med e-postadresserna. I stället för att e-postadresserna finns utskrivna, så att vi lätt kan kopiera in dem i vårt e-postprogram för att göra en enkät, så finns där länkar för var och en av presskontakterna.
För att nu inte behöva arbeta ihjäl oss, krävs det list. Genom att titta i sidans källkod (högerklicka på någon av e-postlänkarna och välj ”Granska komponent” i menyn), ser vi hur tabellcellen är uppbyggd.
I tabellcellen förekommer e-postadressen två gånger: i title- och i href-attributet.
Det verkar listigast att ta adressen från title-attributet för att slippa att få med ”mailto:”. Detta löser vi i Scraper genom att ändra XPath-koden i sjätte kolumen. Titta i vänsterspalten där det står ”*[6]”. Ändra det till ”*[6]//@title”. I stället för att skriva ut texten ”E-post” väljer vi nu i stället att skriva ut värdet på title-attributet, det vill säga den rena e-postadressen utan ”mailto:”-prefix!
Nu ser vi hur e-postlänkarna i högerspalten bytts ut mot själva e-postadresserna.
Efter att ha exporterat tabellen till Google Drive (inte säger man Google Docs längre, gör man?) kan kan ta bort de övriga kolumnerna innan man laddar ner alltihop som en csv- eller ren textfil.
Det var lite mindre pillande än den förra lösningen, och man slapp lära sig reguljära uttryck. Å andra sidan behöver man fuska lite med XPath. Lycka till!
I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.
De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.
Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.
Den stora alltid återstående barriären är språket.
Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?
En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.
Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.
Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.
Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.
Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.
Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.
Reportrar har lite rykte om sig att tro att de kan allt – men bäst blir det om vi tar vara på varandras expertkunskaper.
Reportrar har lite rykte om sig att vara lite styva i korken. Jag syftar nu inte på vad pressade intervjupersoner kan tänka om oss, eller politiker som tycker att vi missuppfattat vad de sagt. Utan jag tänker på våra allra närmaste, på jobbet.
För det händer väl inte alltför sällan att vi som reportrar på möten kan få beröm för våra snygga bilder (som fotografen tagit), den spännande klippningen (som redigeraren låg bakom) eller den informativa grafiken (som grafikern lagt ner mycket möda och besvär i). Det är en mycket beklagansvärd kultur, men den finns där.
Nu blir det förstås vanligare och vanligare att en enda person ska göra allt fler uppgifter själv. Redigerandet har reportern redan tagit över i många fall, och vi springer allt oftare omkring med kameror. Enklare grafik som kartor och telefonplattor är vi också hänvisade till att göra själva.
Men då vi har chansen att jobba tillsammans med ett riktigt proffs måste vi bli bättre på att verkligen använda oss av deras expertis. Att förstå och respektera varandras yrkesroller är verkligen fundamenta. Då man vågar komma med förslag och vågar tända till på den andres förslag, i stället för att till varje pris stå på sig för sin egen idé, är det verkligen som roligast att jobba – och det är också då som resultatet blir som bäst.
Det är också då man lär sig mest. Tills man en dag kanske lärt sig så pass mycket att man fyller ut sin kostym, och det rent av finns fog för det där stora reporteregot. 🙂
Har du svårt att få till voxpopen, enkäterna på stan? Blir folk stela och tråkiga så fort inspelningen är igång? Skrämda av kamera eller mikrofon?
Mitt grundtips är: ta med något som distraherar dem! Som fångar deras intresse. En attiralj att öppna samtalet med.
Tidningen med artikeln om det politiska bråket. Listan från er egna undersökning. En utskriven bild av politikern du porträtterar… Det mesta duger. Personen glömmer för ett ögonblick inspelningen; den egna nyfikenheten tar överhanden.
Och frågan ”Vet du vad det här är?” är en betydligt mer effektiv start än alla tänkbara ”Vad tycker du om…?”
”Vad tycker du om det?” kan ju alltid komma senare, när ni är överens om vad det handlar om.
