Jag gissar att åsikterna går isär, men i mina ögon är de flesta journalister alldeles för försiktiga när de försöker nå ut på till exempel Twitter.
Det taggas och pingas alldeles för lite.
Nej, hashtaggarna är inget mystiskt kodspråk. De är sökord som blir till länkar och därmed skapar helt nya kontaktytor – intressestyrt i stället för styrt av vilka man råkat trycka ”Follow” på.
De som följer vissa taggar (eller för den delen sökord utan fyrkanter) gör detta för att de vill ha koll på sitt ämne. Vi gör dem helt enkelt en otjänst genom att inte använda taggen. Och vad värre är – vi gör oss själva och vår angelägna nyhet en otjänst.
Pingen då. Att nämna en speciell person (eller ett officiellt konto typ @svtnyheter) för att påkalla dennes uppmärksamhet. Det är inte heller något fult eller skamfyllt. Det är både begripligt, ofta påkallat och ibland rentav nödvändigt.
Jag har själv aldrig blivit upprörd över att någon pingat mig. Nej, allt jag får tips om gör jag inte nyheter av. Men jag gläds åt att folk ägnar tid åt att uppmärksamma mig på vad som i deras ögon är väsentligheter.
Och jag utgår helt fräckt från att andra resonerar ungefär likadant.
Hur tänker du om # och @? Låt höra i kommentarsfältet.
Helt sant!
Möjliga orsaker:
• Länkar till artiklar publiceras automatiskt via RSS. Tekniken förstår ju inte själv vilket ämne som ska taggas med vad.
• Ibland är det svårt att veta vilka taggar som är relevanta. För en oinsatt kanske #fotboll är det naturliga förstavalet, men man kanske når ut till fler via #twittboll osv. Journalister är ju ofta inte experter på allt de skriver om.
• Man vill inte upplevas som spammig. Ibland känner jag mig lite för ”på” när jag taggar länkar till blogginlägg med #journalistik till exempel, men det är väl något man får släppa.
De förklaringarna stämmer säkert. Ger mig på ett mer praktiskt handson-perspektiv i nästa inlägg.
Ja, nu ser jag! Jättebra knep som råder bot på anledningarna ovan 🙂