Efter förra veckans succé med tips till journalistpraktikanter tänkte jag dela med mig av en anekdot som kanske också kan fungera som en varning. Men den kan också vara en påminnelse om hur det kan kännas att bli citerad.
På min praktikplats brukade man utvärdera gårdagens sändningar i samband med överlämningsmötet efter lunch, då morgonplaneraren skulle få släppa dagen till redaktören och mer koncentrera sig på framtiden. Gårdagens sändning hade väl inte varit någon höjdare direkt. Det var lite jämntjockt, inte så mycket spänst. Rätt gråa nyheter som fungerade, men inte så mycket mer.
De flesta av er som läser här vet hur det kan låta på en nyhetsredaktion. Och ni som inte vet kan säkert föreställa er. I går rånades en zoobutik och polisen hade hört vittnen. Det skämtades lite om skräckslagna dvärghamstrar och ökenråttor i chock, innan vi fortsatte med inboxen. Det är ju så där det är, för det mesta harmlöst, ibland grövre. Alltid hjärtligt.
Jag var deskreporter vid det där utvärderingsmötet på min praktik. Man gjorde lite polisringningar och lite kollar, och hade också i uppgift att skriva och mejla ut ett protokoll från mötet så att de som inte var där skulle ha möjlighet att ta del av vad som sagts.
Som samhällets representant för Sanningen och som ordentlig och samvetsgrann praktikant antecknade jag noggrant allt som sades, skrev ner stödord och stolpar. Innan jag gick hem skrev jag ihop alltihopa, mejlade i väg det och var ganska nöjd med resultatet.
Redaktören var en erfaren journalist och brukade pressa makthavare på sanningar och försöka reda ut vad de verkligen sagt och inte sagt.
Och själv hade redaktören verkligen sagt på utvärderingsmötet att ”den där dödsolyckan piffade upp sändningen”. Och det begriper väl vem som helst att det inte var menat på det viset. Men så föll orden, och det visade sig att det inte var särskilt roligt att se det i skrift.
Av det här kan den som vill lära sig att det är bra att tänka sig för som praktikant. Men det är lättare att vara för försiktig än för tuff. Och man kan också lära sig att även vi journalister inte alltid är så förtjusta i den öppenhet vi förespråkar och kräver av andra – då det kommer till oss själva. I det här fallet är det lätt att förstå redaktören.
Men det skadar aldrig att lite ödmjukt försöka förstå också dem vi intervjuar.