Då det handlar om dagsjobb gäller det att göra saker i rätt ordning. Tiden går hela tiden, och för att få ihop något som går att sända ut på kvällen gäller det att ha en vettig arbetsordning.
Ett nyhetsinslag i TV utan människor blir rätt trist. Prator på arkivbilder gör vi på nätterna och morgnarna då det inte finns någon att intervjua, men annars bör det finnas någon eller några personer som har något att säga. Med lite tur är de till och med oense om något.
Börja alltså med att boka upp människor. Det här förutsätter alltså att det är en något så när rak historia. Begriper du så pass mycket av storyn att du bestämt dig för att ringa den här människan, så har du förmodligen tillräckligt på fötterna för att på ett trovärdigt sätt kunna övertyga personen om att vara med.
Då du ringer de där samtalen då du bokar folk, så skriv ner ordentligt vad de säger om det är bra citat. I så fall har du ju i princip redan en tidig webbtext klar. Redaktören kommer att bli jätteglad!
Har du två personer klara, så är ditt inslag i hamn. Det kan det vara även med en, det beror ju på grejen. Men sitt inte inne och ring mer nu. Ut och spela in.
Om ämnet kräver det har du förstås tagit dig några minuter för att fundera ut vilka frågor du ska ställa. Tänkt ut vägar genom intervjun. Det här beror förstås på hur erfaren du är inom ditt ämnesområde. Men glöm inte att bolla dina frågor med fotografen – och diskutera bilderna. Och vädret, och senaste personalfesten, och roliga anekdoter och bloopers!
En sak till, förresten, som man kan göra innan man åker ut: Inser du att du kommer att behöva grafik av något slag – se till att beställa den redan nu. Bygger den på siffror som länsstyrelsen ska ringa om efter lunch, så låt gå, då – men det skadar ju inte att ringa och förvarna. Det är bara trist att se grafiken första gången klockan 17 och hitta fel, och sitta och ticka övertidspengar för att vänta på att någon annan ska rätta till något som borde ha blivit rätt från början.
I bilen hinner man kanske läsa igenom lite mer i den där rapporten som jobbet handlade om. Eller ringa några till som vet något. Och fundera ut ett riktigt bra lunchställe. Fotografen har jobbat hundra år längre än du, och vet exakt var de har bäst dagens.
Låt fotografen ta sina bilder. Det är inte dina intervjuer som är det enda viktiga i ert inslag. Fråga inte bara intervjupersonen om den saknar någon fråga. Fotografen är också en tänkande människa som kan ha en synpunkt. Och gäller det inte innehållet, så är det i alla fall inte du av er två som vet när ljudet klippte eller när bilden var oskarp.
Ta lunch. Sitt ner. Tugga maten.
Fotografen har förmodligen en tanke med bilderna. Förhoppningsvis pratade ni så pass bra med varandra i bilen att ni har ungefär samma tanke. Och är fotografens dramaturgiska idé acceptabel för dig – men kör på den då! Det är ju ett bildmedium. Det är ju inte säkert att en idé är dålig bara för att den inte kommer från dig. Var lite följsam.
Jaaa, jag veeet – fotografens idé kan vara usel, och då får ni väl sitta där och sura då, och rädda inslaget med arkivbilder. Jag menar inte att det inte kan vara så. Men det är klart att det oftast går att få ihop något vettigt av det man filmat just i dag. Finns det inget roligt soundbite som kan fungera som anslag?
Logga synkarna (intervjuerna) det första du gör efter lunch. Jag brukar göra så här:
Medan jag lyssnar skriver jag ner faktastolpar på sådant som kan bli aktuellt att använda i min speaker. Då det kommer en synkbit som är så pass bra att den är en tänkbar del av inslaget, så antecknar jag först in-tidkoden, därefter ordagrant vad personen säger, och till sist ut-tidkoden. Därefter skriver jag inom parentes vad intervjupersonen heter – med rätt namn och titel. Allra sist räknar jag ut hur lång synkbiten är och skriver det allra först. Resultatet blir ungefär så här:
(14) 23.54 det är ju fullständigt hårresande villkor som många svenska politiker har skaffat sig . det är dags att ändra det nu så att vi får ett system som alla andra svenskar har. och då handlar det inte om att få pension från 50 års ålder tills man är 65. jag hoppas dom inser att dagens system är fullständigt ohållbart 24.08 (Anders W Jonsson (C) gruppledare)
Då jag tagit mig igenom alla synkar har jag kanske 5-8 sådana där säg. Ju längre man jobbat, desto bättre blir man på att sovra. Nu gäller det att se vilka som det finns en röd tråd mellan, vilka som är oense och går att klippa mot varandra etc. Resten ska bort. Om det inte finns något guldkorn där – kanske det som är kärnan i storyn. I så fall får vi tänka en vända till.
Jag skriver speakar som binder ihop dem, och funderar på var det skulle passa med soundbites eller olika scener som vi kanske också har i råmaterialet. Det kan bli en del petande upp och ner av speakar och synkar i manuset innan det där är klart. Nu kan du läsa in din speaker och förära redigeraren med ett manus som är väldigt lätt för redigeraren att följa. Eller för dig själv, om du klipper själv. Mitt redaktionssystem räknar ut hår lång min speaker är, och mina noggranna anteckningar om hur långa synkbitarna är gör att jag under hela manusarbetet med hjälp av lite huvudräkning hela tiden vet hur jag förhåller mig till den tid jag blivit tilldelad i körschemat.
Det fanns en poäng i att jag skrev ner citaten ordagrant. Eller hyfsat ordagrant. För här har vi ju nu stommen till en webbtext. För det är ju i det här läget vi bör leverera den – inte då vi skickat i väg inslaget och vill skynda hem. Det är heller inget man egentligen förlorar någon tid på, eftersom de formuleringar man använt i sin speaker förmodligen går ganska bra att återanvända då man skriver sin webbtext. Man behöver kanske bara ändra lite grand så att det blir mer skriftspråkligt.
Det fanns också en poäng i att jag skrev ner namn och titlar så pass noggrant i det läge då jag gjorde det. På det viset slipper man blanda ihop människor om man flyttat synkbitarna upp och ner mycket under arbetet med manuset. Alla är ju inte lika välkända som politikern ovan. Det blir enkelt att skriva om till pratminus i webbtexten, och att få namnskyltarna i rätt ordning till tv-inslaget.
Då du är klar med webbtexten har redigeraren redan kommit en bra bit på väg tack vare ditt tydliga manus, och har en stomme (”en radio”) att spela upp för dig. Nu frågar du om det ska vara mjölk eller socker i kaffet, och då du kommer tillbaka så har ni världens mest kreativa diskussion om hur inslaget ska redigeras.
Klockan är bara kvart över två på eftermiddagen, ni har gott om tid på er och ni har världens roligaste jobb. Grattis – och lycka till!