Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.
Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.
Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.
Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.
Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.
Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.
Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.
Några exempel:
- Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
- Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
- När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
- Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
- Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
- Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.
Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.
(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)
En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!
Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!
Roligt att läsa artikeln. Det kan nämnas att ibland publicerar Flashbackgrävarna också granskningsresultaten på någon extern blogg som t ex terjadefoton.wordpress.com (som ingick i Sveriges Radios pris Årets medieorm 2011 samt i hedersomnämnandet från guldspadejuryn i mars 2012) eller på flashbackgravarna.wordpress.com
Med externa bloggar ökas spridningen där vi många gånger hinner före traditionella medier. Däremot kan de ideella granskande medborgarjournalisterna på Flashback sällan konkurrera med gammelmediernas stora genomslagskraft.
Metodiken bygger på, precis som ni har nämnt, att många personer hjälps åt. Eftersom medlemsantalet är stort på Flashback finns inte sällan lokalkännedom, som kan underlätta det granskande arbetet.
Förutom ratsit.se och birthday.se kan även upplysning.se användas.
Tack!
Jag använder Flashback regelbundet i mitt arbete som kriminalreporter. Oftast via den privata PM-funktionen, men ibland även genom att posta öppna inlägg i trådarna. Jag brukar inte be om hjälp med konkreta frågor i så öppna forum. Däremot vänder jag mig ofta direkt till de användare som tillfört trovärdig information eller kommit med rimliga antaganden i ett ämne.
Då blir det vanligtvis ett PM av typen: Det du skrev var intressant. Kan du dokumentera eller styrka ditt påstående och får jag i så fall ta del av den dokumentationen.
Tilläggas bör att jag framträder under eget namn (matthiasstahle) med jobbmejl och telefonnummer till min arbetsplats i signaturen, så att den som undrar kan kontrollringa för att se att jag verkligen är den journalist jag utger mig för.
Metoden ger ungefär samma resultat som att ”knacka dörr”. Det vill säga i nio fall av tio ingenting eller lite löst skvaller. Men det tionde fallet brukar ändå ofta göra det hela mödan värt.
Ja flashback är bra för att söka info om pers, men vad många inte vet är vilka som är sysadm! har ni glömt hur flashback jagades och stängdes när det inte passade vissa organisationer. Så gissa hur mycket info dessa organisationer hämtar in från dom som pratar på flashback och tror dom är anonyma.
ett annat bra exempel är mail tjänsten hushmail = NSA
Och facebook = CIAbook har varit väl känt i flera år! Snowden bara bekrätatde detta.
Och hur dumma tror media att vi är, eller ja 80% är det ju eller don´t care.
Vilken tillfällighet att terror hotet kom just nu! Precis efter Snowden beviljats asyl!
Är det ingen journalist som har grävt i varför vissa kallar usa den stora Satan.
Och världens största blåsning! När Nixon berättade att tyvärr så garanterar vi inte dollarns världe i guld längre! Så alla länder som hade dollarn som valuta reserv tut,tut. men vi glömmer fort, tyvärr.