”Vad är problemet?”
Den är en klassiker.
En Sawatsky-klassiker, i Sverige framför allt marknadsförd av Erik Fichtelius – på dennes korståg för öppna frågor på 90/00-talet, och exemplariskt och öppet praktiserad vid åtminstone ett tillfälle:
Presskonferens om Gudrun Schymans alkoholproblem – under hennes tid som ledare för Vänsterpartiet.
Fråga från Fichtelius till vice partiledaren Johan Lönnroth på scenen:
– Vad är problemet?
Lönnroth (efter en kort Vad frågar karln?-tystnad):
– Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist!
Ljudlöp! ropar redaktören som får hem ett sånt säj.
– Det funkar! tänkte Fichtelius.
Jag har själv inget lika dramatiskt exempel men kan intyga att Problemet-frågan många gånger blivit skillnaden mellan omständliga resonemang eller fattiga ja/nej-svar – och ett säj som sammanfattar frågan och står helt på egna ben rakt in i sändning.
Enklast framgång nås förstås med vevaren – den som vi redan vet är upprörd – men störst relativ effekt kan frågan ha på människor som inte vill tala ur skägget: nervösa åklagare (eller försvarsadvokater), osäkra myndighetskontrollanter, förstummade fackrepresentanter…
Pröva någon gång också att använda den helt bakvänt. Vid tillsvarsintervjun, med makthavaren vars roll ”egentligen” är att säga att det inte finns något problem.
Svaret kan leda er båda på spännande vägar.
Har du haft nytta av att explicit be intervjupersonen beskriva problemet? Dela med dig i kommentarerna!
(Och så ska jag erkänna att Schyman-historien är tagen ur minnet, alltså mitt minne av Fichtelius’ berättelse. Påpeka gärna om jag missat något eller fått allt om bakfoten!)