”Varför inte?”
Det är en riktigt bra fråga.
Jag använde den senast härom dagen, när jag intervjuade vd:n för ett telefonbolag som säljer långa företagsabonnemang utan ångerrätt till äldre skogsägare.
Bolaget försvarade sig med att man bara köper in listor där det inte framgår vilka som är ”riktiga” företagare.
– Man kan väl fråga? undrade jag.
Svaret blev att det inte ingår i rutinerna.
I det läget passade några varianter på ”Varför inte?” bra – och det är också den delen av intervjun som folk i efterhand visat sig reagera allra mest på.
Några gånger tidigare har jag kommit på att ställa den vid rätt tillfälle. Intervjuade för ett antal år sen en bloggare som spridit obekräftade rykten kring en politisk skandal. Han tyckte inte det var hans uppgift att försöka kontrollera uppgifterna före publicering.
”Varför inte?”
Frågan passar alltså bra efter den första förklaringen, efter svaret att något är omöjligt, inte går att göra.
Den är ingen giftpil fylld med dolda avsikter eller äss i rockärmen (även om du som reporter förstås bör vara påläst nog att bedöma svaret i samma ögonblick det ges), mer en uppriktig nyfikenhet som blir jobbig bara för den som saknar ett bra svar.
Och den är alltid värd att testa.
Jag menar – varför inte?