Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.
Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.
Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.
Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.
I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.
Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.
Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)
Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.
Så sant som det är sagt. Om en redigerare slipper fundera på storyn så kan hen lägga krut på presentationen och bildberättandet. Synd att det fortfarande måste påtalas.