Vi har tidigare tipsat om Googles avancerade sökningar, som nog är det enskilt enklaste lyft man kan göra om man vill komma längre i sin allmänna sökmetodik.
Snabbt kunde man konstatera att den där sidan för Twitter-universumet nog utgör ett lika stort lyft som Googles avancerade sökningar för den allmänna sökmetodiken.
Ett enkelt sätt att hitta den avancerade söksidan – om man inte kommer ihåg eller har tillgång till adressen – är att göra en sökning med Twitters vanliga sökfunktion på en dator. Då dyker en länk till avancerad-sidan upp under More options på resultatsidan.
Twitters avancerade sökning är ett lysande lyft när man som journalist använder Twitter i input-läge, alltså för att förstärka möjligheten att hitta det man söker, vid snabb eller långsam research.
För den som vill förstärka sin output på Twitter (ja, jag vet att input/output är en banal indelning, och att samtalet förstås är minst lika viktigt som båda) rekommenderas ett besök på sidan Twitter Analytics. Eller för att uttrycka det mer exakt: man får rekommendera en aktivering av Twitter Analytics (som inte samlar in någon information förrän du bett om det), och sedan ett återbesök när tjänsten hunnit samla in lite data.
Den som haft en blogg har säkert stött på Google Analytics, som är Googles tjänst för bloggare som vill veta mer om hur sidan möter sina läsare. Twitter Analytics är motsvarigheten bland tweetsen: man får på ett överskådligt vis reda på hur många impressions och engagements varje tweet skapat (det förstnämnda betyder att tweetet susat förbi på någons skärm, det sistnämnda att någon faktiskt agerat, klickat på en länk osv), hur ens konto utvecklat sig den gångna månaden (antal tweets, antal följare osv), detaljer om ens följare med mera.
En liten guldgruva för den som vill förstå vad som funkar och inte, och skapa sig en bild av sin följarskara, visserligen med rätt trubbiga mått men ändå betydligt fler än vad som erbjuds annars. Du kan bli positivt överraskad av att du skapat mer engagemang än ditt låga följarantal gav dig anledning att tro – eller sucka besviket över att dina mängder av följare inte agerar mer utifrån allt det viktiga du berättar för dem.
Nästa steg – att göra något av resultaten – är dock upp till dig själv.
Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.
Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.
Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).
Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.
I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.
Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.
Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.
Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.
Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.
Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).
Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.
Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.
Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.
Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.
Alla journalister jobbar under olika arbetsvillkor. På den slimmade tidningen eller lokalradiostationen kan varje reporter förutsättas leverera tre-fyra jobb på en dag (ännu mer om vi pratar notiser och telegram) medan en tung granskningsredaktion eller ett ambitiöst magasin kan tillåta slagtider på flera månader (då i och för sig förhoppningsvis också högre krav ställs på både omfång och kvalitet). Min erfarenhet är att reportrar på de förstnämnda redaktionerna ofta drömmer om att få mer tid – medan arbetsledare på de senare arbetsplatserna muttrar om att man borde kunna bedriva verksamheten mer effektivt.
Också inom en redaktion kan spannet vara stort. Vissa dagar måste alla reportrar slita för dagen för att ”fylla tidningen” eller ”rädda sändningen”. Andra dagar finns utrymme att låta någon jobba framåt, så man tre dagar från nu ska ha en riktigt bra egen nyhet, granskning eller satsning som gör det värt att under några dagar ha skött dagsbevakningen ett huvud kortare än vanligt. Inte sällan försöker man också avsätta åtminstone någon del av resurserna till en riktigt ambitiös granskning – eller åtminstone ”serie” eller ”tema” – där produktionen kan få pågå (av och till) under riktigt lång tid.
Det ambitiösa långjobbet pågår tills det är färdigt. Förväntningarna kan vara frustrerande höga och problemen många under resans gång – men tiden anpassas i grunden efter innehållet.
Dagsjobbet å andra sidan, har givna tidsmässiga ramar som innehållet måste underordnas. Om man inte får konkurrentens nyhet bekräftad med egna källor så måste man credda generöst. Om den ansvariga politiken bara finns tillgänglig på telefon så får det bli en telefonintervju i tv-inslaget, även om alla är överens om att det blir tråkig tv. Å andra sidan kan ett innehålls- och formmässigt busenkelt jobb hyllas på morgonmötet dan därpå, bara för att alla vet att det gjordes under stressade omständigheter.
I långkoket får innehållet styra publiceringen, i dagsjobbet får deadline styra innehållet. Min erfarenhet är att den allra svåraste genren faktiskt kan vara jobbet som ligger mitt emellan – tredagarsjobbet. Det kan ibland vara tvådagars- och ibland fyradagars, men grundtanken är i alla fall ”en dag för research, en för insamling och en för utgörning”.
Tre dagar är så lång tid att man inte kan förvänta sig applåder bara för att ha ”fått ihop nåt”. Men samtidigt inte så lång tid att man kan invänta den perfekta intervjupersonen eller den ultimata scenen – eller för den delen hoppas hinna göra den totala kartläggningen.
Du har inte tid att göra en ordentlig granskning, men kan samtidigt inte komma undan med att göra en ripoff på konkurrentens story. Tredagarsjobbet ställer helt enkelt krav på egen journalistik under rätt tuffa förutsättningar, och kräver egentligen en mer distinkt metod än både dagsjobbet och långkoket. (I dessa båda format brukar man dessutom kunna räkna med mer aktiv hjälp från arbetsledare, i det ena fallet för att hen måste fylla dagen, i det andra fallet för att vederbörande inte vill behöva skämmas när resultatet av Den Stora Satsningen väl publiceras.)
Vad kan man då göra för att öka chansen att lyckas med tredagarsformatet? Jag har kommit fram till ett antal grundregler som åtminstone minskar risken för ett totalt misslyckande:
1) Ha ett eget nyhetsflöde! Ett tredagarsjobb låter sig svårligen göras på den nyhet som konkurrenten har dag 1. Och den riskerar bli väldigt tråkig om den bara formuleras som någon slags ”fördjupning” av dag 1-nyheten. Det är inte heller särskilt inspirerande att behöva bygga storyn på den där i och för sig ”exklusiva” undersökningen som en intresseorganisation gjort och som dina kritiska granskarögon egentligen redan genomskådat.
Bäst är förstås att du i stället har helt egna nyheter, och riktiga nyheter! De kan mycket väl utgå från en dag 1-nyhet men då ska du ha en story så bra att den inte bara känns som en sen uppföljning tre dagar senare.
Hur man hittar nyheter har vi skrivit om tidigare men en enkel ledstjärna är att tillämpa det så kallade nyhetshjulet, där man hela tiden siktar på nästa steg i en given kedja av händelser.
Man kan också satsa på ett granskande element, men detta bör i så fall vara av en mycket avgränsad karaktär. Du kommer inte att hinna kartlägga sjuksköterskebristen i alla tre länen – men möjligen ställa fjolårets utfästelser om tydliga förbättringar mot den faktiska utvecklingen på ett specifikt sjukhus.
2) Formulera storyn tidigt! Jag gillar ju den så kallade Story Based Inquiry-metodiken skarpt när det gäller ambitiösa granskningar, och en grunddel kan med fördel användas även i tredagarsstoryn: genom att tidigt formulera din hypotetiska story på ett sätt som gör den begriplig för både kollegor, arbetsledare och intervjupersoner, så minskar du risken radikalt för kaos och besvikelser i slutet av processen.
Precis som i de längre projekten fungerar metoden också utmärkt för att komma fram till vad du faktiskt kan utlova. Skriv ned storyn som en dubbelt så lång ingress/påa, och gå sedan igenom påståendena du vill ha med ett och ett. Har du hållit dig till sådant du på dessa tre dagar rimligen kommer att hinna kontrollera eller har du svävat iväg med formuleringar som du egentligen inte har en chans att verifiera? I så fall är nu ett bra tillfälle att stryka dessa så inte du själv och din chef skapar helt felaktiga förväntningar på vilken nyhet man kan se fram emot på den tredje dagen.
(Extra varning för allt som indikerar ökningar eller minskningar; ”allt fler”, ”vanligare”, ”mer än nånsin”… Om dessa siffror inte redan är givna kan du stå inför stora metodproblem de kommande dygnen, och det kan vara klokare att helt stryka formuleringen om den kvantitativa utvecklingen från din hypotetiska ingress.)
3) Säkra intervjupersoner tidigt! Dokumentnördar som jag må tycka vad vi vill – det blir ofta sanslöst tråkiga reportage om det inte finns några levande människor som säger saker. Drabbade som berättar om sina upplevelser, experter som förklarar sammanhangen och ansvariga som ställs till svars för sakernas förhållande. Dessa bör du försöka hitta så tidigt som bara möjligt! Att börja jaga dem dag 3 är ofta sällsynt dumt och dömt att misslyckas. Ringer du dem redan dag 1 får du två tidsmässiga fördelar: den tveksamme får några dagar på sig att fundera (och du några dagar att övertala vederbörande) och ni får betydligt fler alternativ att välja bland när ni ska hitta en tid för att träffas.
4) Stanna i tid! Inse att researchen för detta jobb inte kan pågå i 2,5 dagar. I så fall får du för kort tid till utgörningen. Du ska förstå vad du behöver men också när du hittat det. Använd med fördel Filter-redaktören Mattias Göranssons gamla regel och se repet som en byrå som måste fyllas. När du fått två bra scener är det bara resursslöseri att leta en tredje som du ändå inte kommer att få plats med. Då är det bättre att lägga tid på en annan av lådorna.
5) Begränsa dig inte för hårt! Du kan bedriva research fast du börjat göra inspelningar. Du kan tillåta dig nya idéer ända fram till publiceringen. Visst är det viktigt att ta hänsyn till förutsättningarna (förra tipset!) men du nu ska samtidigt göra något mer än det snabba enkla. Ribban ska ligga lite högre, och ett tredagarsprojekt är inte ett dagsjobb med längre fikapauser. Däremot bör du tänka igenom exakt vad du ska lägga kraften på: om du ger dig den på att gå till botten med att faktakolla en siffra så kommer du inte att samtidigt hinna göra tio olika intervjuer med drabbade. Koncentrera dina krafter – det kommer att synas i slutresultatet!
6) Krävs det mer? Kräv mer tid! Om du i början av den tredje dagen inser att detta riskerar bli riktigt riktigt dåligt, till form eller innehåll eller både ock, om du tvingas göra ut det nu, men kan bli något helt fantastiskt om ni ger det tre dagar till – då bör en klok arbetsledare ge dig dessa tre dagar. Men arbetsledare kan sällan läsa tankar, så se till att upplysa vederbörande om saken! En kompromiss kanske kan vara att bryta ut en ”rak puck” ur materialet, för att sedan fortsätta med den riktigt tunga delen nästa vecka?
Har vi missat några tips på hur man får till den där egna nyheten som är mer än ett dagsjobb men samtidigt inte får den stora satsningens resurser? Fyll på i kommentarerna!
Jag minns fortfarande tanken genom huvudet. Det var ett tips som dök upp efter Dagens Nyheters avslöjande hur stora delar av hanteringen av de omdiskuterade lärarlegitimationerna tagits över av bemanningsföretaget Proffice.
Tipset handlade om att det fanns mer att berätta: allvarliga arbetsmiljöproblem i den rivningslokal i Solna där Proffice snabbanställt ett stort antal unga akademiker för att sköta hanteringen. Facket skulle vara inkopplat och det fanns en rad detaljer som gav bilden av en verksamhet närmare den sämsta callcenterkulturens tävlingshets än ett seriöst myndighetsuppdrag.
Det här måste jag kolla tänkte jag och la ett antal andra historier åt sidan. I stället använde jag så många metoder jag bara kunde komma på för att få veta vad som egentligen hänt där innanför väggarna i Solna.
Under nyhetsgranskningen tillbakavisade Proffice samtliga anklagelser – eller rättare sagt svarade företagets presschef att hon inte kände igen uppgifterna och inte kunde tro att de var sanna.
Jag behöll kontakten med mina källor, och fick också kontakt med nya, både innanför och utanför rivningskåken i Solna. Flera veckor senare lyckades jag få del av interna protokoll från arbetsplatsen, som bekräftade flera av de mest kontroversiella uppgifterna och dessutom avslöjade nya detaljer om verksamheten.
Detta blev ett reportage i Uppdrag granskning, som fick stort genomslag inom skolvärlden. Jag påmindes om det så sent som härom dagen när jag mötte en av Sveriges ungefär 200 000 lärare (ja, mer än var femtionde svensk är lärare), som fortfarande mindes storyn tydligt.
Än viktigare för mig är att minnas den där första tanken. Det här måste jag kolla. Det var den som i det här fallet gjorde hela skillnaden.
Inte tanken i sig – men att jag valde att verkligen göra det. Gå till botten med uppgifterna så långt det var möjligt. Och sedan inte släppa historien.
Nej, det blev inte ett avslöjande som förändrade världen. Men det blev en story som kunde utvecklas genom granskning över flera månader och flera program och med avslöjanden om tydliga missförhållanden som fick konsekvenser på flera håll (skolministern kallades till KU, och Skolverket vidtog åtgärder).
Det här måste jag kolla. Utan den tanken – och utan förverkligandet av den – så hade det aldrig blivit något alls.
Det brukar sällan tas med i listor över arbetsprocessen, men just granskande (eller över huvud taget mer ambitiös egen) journalistik har ofta en tendens att falla redan på själva beslutet att sätta igång.
Det finns liksom alltid något annat som går lite fortare, eller är lite enklare, eller där det finns mer efterfrågan från desken…
Det här måste jag kolla är förmodligen det enskilt mest avgörande beslutet för varje större journalistiskt projekt.
Jag minns det särskilt i detta fall eftersom det var ett sånt där mejl som det annars är så lätt att man lägger undan. Som hamnar i högen Det här borde jag kolla.
Det finns en skarp skillnad mellan borde och måste. Min borde-hög är och har alltid varit galet stor, och tyvärr har många riktigt riktigt bra idéer och tips haft en tendens att hamna där. Helt enkelt för att det handlar om grejer som är lite mer svårkollade än nästa dagsjobb. Till och med kanske en utmaning även för den som är van vid egna granskningar.
De kräver åtminstone att man tvingas rannsaka sig själv: Har jag verktygen att kolla detta? Hur börjar jag? Hur fortsätter jag? Vad hoppas jag nå? I vilket läge kommer min chef att tycka det är en story? (Vilket i just detta fall var en särskilt viktig fråga eftersom DN redan haft det första spräcket.)
Att rannsaka sig själv kan vara jobbigt. Att göra det man redan kan göra i sömnen är ofta enklare.
Samtidigt som vi förstås vet att det är den där måste-inställningen som ger resultat på allvar. Som gör att vi tar oss an tipset eller idén som skapar riktigt spännande reportage och inte bara redaktionens nästa gäspning. Som ger egna nyheter i stället för upprepning av andras.
Det behöver inte nödvändigtvis handla om gräv och granskningar, utan kan lika gärna vara en vild idé om ett samarbete över redaktionsgränser som aldrig tidigare korsats eller en udda bildlösning som man inser kommer att kräva viss övertid av fotografen eller ett spännande formgrepp som gör det nödvändigt med en timslång övertalning av ansvarig arbetsledare för att det ska bli verklighet.
Men det är de samarbetena, bildlösningarna och formgreppen som gör hela skillnaden när dagen är slut. Och granskningarna.
Och det är förstås därför vi med jämna mellanrum måste stoppa oss själva från att lägga tipset i borde-högen. Och i stället tänka den andra tanken.
Det finns ett antal verktyg för att lokalisera inlägg i sociala medier geografiskt.
Användningsområderna är uppenbara: från nyhetsjournalisten som vill hitta vittnesmål, foton och personer att kontakta vid en stor nyhetshändelse – till grävaren som ett år senare vill få tag på dem som var med om det som då inte sågs som särskilt breaking men som i efterhand visade sig vara något stort.
Den holländske sökexperten Henk van Ess visade på årets grävseminarium upp några olika tjänster inom detta fält, och för den intresserade finns mycket att testa och upptäcka.
Tyvärr kostar det mesta i denna värld pengar, vilket kan avskräcka stora grupper journalister och redaktioner som egentligen skulle ha stor nytta av tjänsterna. Men tjänsten echoSEC har faktiskt en fullt användbar gratisversion.
På kartan – som antingen utgår från var du befinner dig, eller hoppar till en ort du skriver in i ett sökfält – gör du en enkel avgränsning med antingen en rektangel, en cirkel eller en polygon. Du anger också vilken tidsperiod du vill undersöka.
Sedan letar tjänsten helt enkelt upp tweets och Flickr-foton som geotaggats inom ditt avgränsade område under den angivna tiden, och presenterar dem med symboler på kartan och i fulltext/bild därunder.
Jag gör några testkörningar som visar att den åtminstone borde kunna fungera för att snabbt (tillsammans med smarta ordsökningar förstås) hitta personer som befinner sig på en given plats vid en nyhetshändelse – eller folk som varit på en given plats för en vecka eller en månad sedan.
Det är förstås långtifrån alla användare som har geotaggningen påslagen, och som på detta sätt kan lokaliseras på kartan, men vid en stor händelse eller under en lång tidsperiod torde antalet ändå vara tillräckligt för att ge relevanta träffar.
Zoomverktyget fungerar inte helt optimalt. Dvs du kan utan problem zooma in och ut i (Google Maps)-kartan, men tjänsten förnyar inte automatiskt sökningen utifrån den nya detaljgraden på kartan. Tipset är därför att göra en ny rektangel (eller cirkel, eller polygon) när du zoomat in (eller ut) i själva kartan.
I övrigt – kör hårt! Och tipsa oss gärna om andra smarta geotjänster, gratis eller kostsamma, som journalister kan och bör nyttja för att ha bättre nytta av sociala medier.
