Här hittar du tipsen om luren som spelar in samtalen 

Vår post om hur man spelar in samtal på mobilen fortsätter vara vår i särklass mest populära text, månad efter månad, år efter år.
Möjligheten till inspelning av samtal utgör också Android-mobilernas kanske viktigaste fördel gentemot Iphone hos just målgruppen journalister. Till och med den mest inbitne Apple-fan tvingas förr eller senare acceptera att det helt enkelt inte går att hitta en app som man bara installerar i telefonen och som sedan spelar in alla in- och utgående samtal. (Så länge telefonen inte är jailbreakad.) (Och nej, om du inte vet vad det betyder så är din telefon inte det.)

Men såna appar finns det till Android-mobiler. Alla funkar inte till alla modeller men det finns oftast någon som funkar bra, eller tillräckligt bra. Väl beprövad är exempelvis Total Recall, och jag har själv även använt Boldbeast med gott resultat.

Dessutom finns ju Android-mobiler av många olika sorter, och i många olika prisklasser. Man kan utan problem hitta en helt okej lur för under tusen kronor i dag, varför mitt standardtips till Apple-fans som inte vill släppa sin Iphone är det följande: lägg några hundralappar på en extramobil med kontantkort, och använd den (med vidarekoppling från ditt ordinarie nummer) när du vill ringa och ta emot samtal som du vill ha inspelade.

Försäkra dig före köpet om att någon av inspelningsapparna fungerar på just den modell du vill köpa; det brukar enkelt gå att googla sig fram till svaret, alternativt kolla informationstexter och användarkommentarer i Google Play.

När du sedan gjort detta – eller tagit det mer drastiska steget och bytt ut din ordinarie mobil mot en Android – kan du också passa på att dra nytta av några andra egenheter med Googles operativsystem. Självklart kommer det att vara en tröskel att lära sig ett nytt system, men tröskeln kan slipas ned en hel del med inspiration och hjälp med tips, trick och smarta funktioner.

Några av dem är mer användbara för dig som journalist (exempelvis möjligheten att finjustera sekretessinställningarna på ett sätt som gör att telefonen blir svår att ta sig in i för en tjuv, men samtidigt hyggligt enkel att använda för dig), andra tillhör mer kategorin ”roligt” eller möjligen ”roligt men ska inte användas av en journalist”.

Det finns en rad sidor som listar kluriga tips och tricks, varav den mest omfattande jag hittat kommer från brittiska Guardian. Två andra finns hos PC Advisor och androidpit.com.

Och till sist, från Gizmodo, en artikel som bara beskriver vilka olika gester man kan använda på telefonen. (Men bara det är tolv stycken som you might not know about.)

Gästblogg: Typerna som vill läsa texten

I dag berättar Åsa Erlandson om en speciell kategori av intervjupersoner som alla har att förhålla sig till.

Åsa Erlandson.

Över en natt ville alla plötsligt läsa artikeln i förväg. I bästa fall räddar det reporterns heder. I värsta fall får man en ofrivillig brevvän. Här är typerna som vill läsa texten.

Det var någon gång i början av 2000-talet. Plötsligt dök medietränare upp överallt som gjorde snabba cash på att upplysa sin storögda publik om att de faktiskt kan be att få kolla artikeln i förväg. Det tog skruv. Från att ha varit den upplysta elitens privilegium, ska numera minsta citat granskas.

Själv kände jag mig smått fånig som mejlade iväg raden ”Min mamma” till kvinnan som svarat på vem hon ville pussa i påsk och insisterade på att ”få läsa texten”. Vad gör man inte för att ro hem grejen. Fortfarande anser jag dock att kollegan som intervjuade en person om hur det är att vara kontrollfreak – får skylla sig själv som lät henne läsa texten före publicering.

Många textläsare fattar precis vad det handlar om och bidrar både med fakta och tonträff. Här är de andra.

Texttalibanen
Tror att intervjun bara var en trevlig uppvärmning och skriver rubbet själv. Tar strid om varje kommatecken, ändrar andras citat och kräver att få godkänna samtliga bilder, även de som föreställer byggnader och djur. När texttalibanen mejlar sina synpunkter står hela företagsledningen med på sändlistan, samt pressombudsmannen.

Helst vill texttalibanen komma upp på redaktionen och sitta i knäet på redigeraren hela kvällen.

Paranoida proffset
Texttaliban som har avancerat till nästa nivå. När reportern sätter igång bandspelaren, tar proffset fram sin egen. Hoppar över det där med att läsa texten, som är till för babies, och kräver att den färdigredigerade sidan faxas hem till honom mitt i natten där han sitter jour i pyjamas.

Trygga toppchefen
Har redan sett, hört och sagt allt och är övertygad om sin egen odödlighet.

Trygga toppchefens inställning är konsekvent ”Det där löser du bäst” och borde vara en dröm. Men han går också för långt i sin iver att framstå som laid back och lämnar förtvivlade reportrar i sticket efter att ha slagit fast obegripligheter som att ”Genom att hedga på derivatmarknaden minskar du exponeringen på nersidan”. Journalister som insisterar på få veta vad han menar, hänvisas till sekreteraren Ingeborg ”som vet vad jag brukar tycka”.

Bloggbödeln
Vanligtvis en luttrad kändis som redan försökt allt för att stoppa skvallret i spalterna: vädjat, förhandlat och slutligen hotat. Eftersom inget hjälper mot påstådda skilsmässor och graviditeter, bandar bloggbödeln allt och lägger ut ljudet och utskrifterna på bloggen. Och låter därmed hela världen få ”läsa texten”.

Hemmafixaren
För en undanskymd tillvaro som svagströmsexpert på Elsäkerhetsverket och vaknar till liv när en journalist behöver smälla ihop en faktaruta. Hög av tangenttryckarglädje tar han chansen att skriva om allt, när han ändå är igång. Hemmafixaren återfinns även bland politiker som tycker att ”de ekonomiska ramarna tillåter inte det” är klatschigare än ”vi har inte råd”.

Deadline-dödaren
Överenskommelsen är glasklar: synpunkterna måste in senast klockan 12.00. Men deadline-dödaren låter sig inte stressas i onödan, utan tar den tid han anser sig behöva. En vecka senare kommer en A4 med ändringar i punktform med beskedet att han återkommer med resten. Vid upplysningen om att tåget tvärgått, vill han ha in rättelser.

Flummaren
Insisterar på att få läsa texten och poängterar det flera gånger. Men när artikeln mejlats iväg, blir det tyst. När man ringer upp är svaret svävande: ”Jaha, artikeln. Vilken tidning sade du att det var? Jo, jag läste nog den. Tror jag. Den såg nog bra ut. Tror jag”.

Flummarens kusin silar snacket och sväljer snusket: talar ut om ett känsligt ämne och är väldigt noggrann att framstå på rätt sätt. Samtidigt ska artikeln mejlas till hornybitch666@hotmail.com

Jobbiga journalisten
Värsta sorten, eftersom han vet vad tidsbrist och önsketänkande från redaktionen kan göra. Är också fullt medveten om det som medietränarna aldrig säger – att synpunkterna inte behöver betyda ett dyft.

 

Åsa Erlandson

Texten har tidigare publicerats i tidningen Journalisten.

Därför byggde Reinfeldt-TV på en god idé

Kritiken var inte nådig mot SVT:s försök att låta förre statsministern Fredrik Reinfeldt bli intervjuare. Eller om det nu är samtalspartner han ska vara.

Att det inte blev några tuffa utfrågningar av de tunga tidigare kollegorna kan nog alla vara överens om. Och sedan har det väl också varit glest med det alternativa värde som programmakarna gissningsvis kalkylerat med: snälla men spännande bakom kulisserna-skildringar från toppolitikens insida.

Reinfeldt har enkelt uttryckt varit måttligt framgångsrik med att få intervjupersonerna att (om uttrycket tillåts) öppna sina hjärtan. 

Hursomhelst är kalkylen inte orimlig. Det är faktiskt inte ens orimligt att tänka sig att man kalkylerat med tuffa frågor om känsliga ämnen.

TV-tablåerna innehåller nämligen flera program som har både tuffa utfrågningar och spännande bakom kulisserna-skildringar, och som kommit dit just för att frågorna inte ställs av journalister – utan av kollegor till den utfrågade. Där själva konceptet ligger i att frågorna ställs av kollegor.

Tänk Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre, två programformat som i grunden bygger på samma idé: när framstående personer placeras runt ett middagsbord med mat och vin och given huvudperson så kommer spännande saker att hända. Nya historier kommer att berättas – och svåra frågor att ställas.

Båda programserierna har gång på gång bjudit på sekvenser som drivit huvudpersonen till långt mer känsliga marker än någon journalist lyckats med. Det har på gott och ont varit både tårar och gräl, utfrågningar och uppgörelser.

Man kan förstås ha synpunkter på hur givande varje enskilt samtal är (intresset brukar av någon anledning korrelera ganska exakt med vilket intresse bedömaren har för respektive medverkande artist) men programformatet visar tveklöst att det kollegiala samtalet kan komma längre än den traditionella intervjun.

Så fort det kommer in en journalist i samtalet så blir det ju, på gott och ont, något annat.

Nämligen en intervju, vilket alltid skapar en form av spänning, som i sin värsta form leder den till att intervjupersonen bara ger svar som låter som inövade proklamationer.

(Många journalister försöker på olika sätt minska intervju-känslan och därmed spänningen. Det kan handla om att göra intervjun sittande i stället för stående, eller ställa frågorna under en rundvandring i stället för på en bestämd intervjuplats. Den intresserade kan jämföra Ekots Lördagsintervju med Söndagsintervjun i P1. Den förstnämnda är alltid en klassik och mycket tydlig utfrågning av en makthavare, där båda parter utgår från att den andra är hundraprocentigt alert, exakt och professionell. Den sistnämnda ett tydligt försök att göra något helt annat: en form närmare det vardagliga samtalet, avspänt och personligt – gärna utanför den roll intervjupersonen vanligtvis ikläder sig i offentligheten. ”Personen bakom offentlighetens mask” som programmet formulerar det på sin ”Om…”-sida. När Söndagsintervjuns gäst fräser ifrån inför en obekväm frågeställning blir vi dock påminda om att vi trots allt hör en journalist genomföra en intervju, med allt vad det innebär av vakthållning hos intervjupersonen.) 

Det är nästan omöjligt att komma ifrån den där spänningen. Hur briljant förtroendeskapande vi än blir, så har vi fortfarande en hatt på oss där det står Journalist med tydliga bokstäver och Anything you say can and will be used against you med osynliga bokstäver strax under. Och folk tänker på det hur mycket vi än försöker säga att Det där ska du inte bry dig om!!

Det är omöjligt för en journalist – som inte uppträder under falska förespeglingar – att helt sudda ut sin hatt. Men däremot kan den alltså uppenbarligen försvinna när det är kollegor till intervjupersonen som ställer frågorna. Åtminstone om det är kollegor som man tillbringar dygnets alla timmar med under några dagar på en ö eller på ett slott tillsammans med bara ett team från ett tv-produktionsbolag.

Det är det sammanhanget som gör att du accepterar också de tuffaste frågorna – och rentav svarar på dem.

Och det är därför TV-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre fortsätter ge löpsedelsstoff om personer vi trodde sedan länge var genomintervjuade på både kors och tvärs.

Dessa formats framgång gör det alltså inte obegripligt att personerna bakom Reinfeldt-TV haft gott hopp om att samma mekanismer ska sättas igång kring toppolitikens föredettingar när dessa placeras inför tidigare kollegan FR med kameror åt båda håll.

Möjligen kan personerna bakom just detta format också fundera ett varv över vad som skiljer det framgångsrika Stjärnorna-formatet från deras eget.

Dels kan det ju handla om att artister helt enkelt är ett mer extrovert släkte än tidigare toppolitiker – mer beredda att både ställa frågor och bjuda på svar om de mindre smickrande sidorna av sina karriärer.

Eller så handlar allt om sammanhanget. Kanske man nästa gång helt enkelt ska placera FR på en ö eller ett slott med Blair, Rice och Fogh Rasmussen, och låta dem fråga ut varandra över mat och vin framåt kvällen? Låta envar vara huvudperson under en veckas tid, och rentav hylla varandra med nya versioner av huvudpersonens viktigaste anföranden? 

Kanske som när Jill Johnson gav nytt liv åt Tommy Nilssons sönderspelade monsterhit Öppna din dörr. 

Med nya titeln Open Your Heart. 

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Tre snabba sätt att krydda julknäcken

De som jobbar dessa dagar har inte alltid givna nyheter att ägna sig åt. De mer eller mindre frampressade julknäcken kan behöva lite inspiration. Den kommer här från Marja Grill.

Knäckande.
Att jobba juletid kan vara lite sådär. Att när andra käkar knäck och knäcker nötter behöva tänka att ”knäck” är något som ska stressas fram över tangentbordet kan vara lite…segt. 

Utlägg av typen jultrafiken, nyårsintervjun eller något jul-evenemang kan vara nödvändiga för tidningen, sajten eller sändningen men inte nödvändigtvis så inspirerande för den vane reportern. 

För den nye, kan det vara som för mig: det första julvikariatet på Radio Skaraborg var en chans att visa vad jag gick för. 

Men oavsett om du vill pigga upp dina texter i mellandagarna för att orka igenom eller för att sticka ut så kommer här tre bra tips inspirerade av fantastiska Rosmarie Holmström, hennes kurs på Fojo och boken “100 huskurer mot skrivkramp”.

  1. Variera verben. Vad är det exakt du vill beskriva? Vad är skillnaden mellan att julshopparna flanerar och promenerar, mellan julfirande som dansar eller valsar? Finns det mer exakta verb?
  2. Var omsorgsfull om dina adjektiv. Ta en minut med en kopp kaffe och lista så många ord du kommer på som beskriver samma färg, känsla eller julgran. Använd fantasin! Strindberg till exempel, använde vansinnigt många olika ord för att beskriva färger, som likblå, kadavergul och grönäckla.
  3. Lyssna! Och spela in dina intervjuer, om du inte redan gör det. Förutom att det förstås är viktigt att du har rätt, och har citaten på band om det blir strid om saken, så säger människors språk väldigt mycket om vem och hurdana de är. Genom att “tvätta” citat, eller genom skriva dem som du minns dem och inte exakt som de faktiskt lät, så gör du din text mer antiseptisk och mindre intressant. “Det tar för lång tid”, brukar vänner inom pressen ibland klaga, men det är faktiskt bara en fråga om teknik. Testa. Lyssna, skriv det du minns att du hörde, och leta sedan upp stället på bandet. Du kommer att bli förvånad. Och, med tiden, en bättre intervjuare.

(Och svar ja, åtminstone ett knäck jag gjorde på Radio Skaraborg blev ett arbetsprov som öppnade dörren till nästa jobb.)

    Marja Grill

    Den sovjetiska frågan – och hur vi kan svara

    – Kan ni skicka frågorna i förväg?

    Det är en klassisk frågeställning som jag hört lite olika svar på genom åren. 

    En äldre, mycket respekterad tv-kollega brukade säga att han alltid svarade nej, och bifogade motiveringen att Sånt gjorde man i Sovjet.

    Andra kollegor, både yngre och äldre, har haft en mer sovjetisk attityd i så fall. För nog har det förekommit att frågelistor lämnat redaktionerna både före och efter kommunistimperiets fall.

    Den drastiska utvecklingen av antalet pressekreterare och andra gatekeepers kan dessutom ha gjort själva önskemålet vanligare. (Och det är väl inte helt onaturligt; begäran om att ”skicka frågorna i förväg” kan upplevas både enklare och mer relavant att ställa av en gatekeeper som står mellan reporter och intervjuperson. Gatekeepern kan, mer eller mindre välgrundat, använda motiveringar som Vi vill försäkra oss om att NN är rätt person och Det är bra om vi kan förbereda så du får bra svar.)

    När reportern själv haft ett första samtal eller mejlkontakt med den tänkta intervjupersonen är det ofta enkelt. Då kan man säga att Jag kommer att ställa frågor om det vi redan pratat/mejlat om. 

    När du inte fått en sådan direktkontakt blir det knivigare. Då måste du ta ställning till hur du ska hantera Skicka frågorna-frågan. 

    Första steget kan vara att utreda om det är en fråga eller ett krav. Om det är ett krav för att få intervjun så måste du förhålla dig till detta. Ta ställning till om intervjun är så viktig att det är värt det. 

    Om det visar sig vara ett absolut krav så tycker jag att det är viktigt att upplysa publiken om detta, oavsett om man väljer att gå det till mötes eller avstå intervjun – ungefär som när redaktioner berättar att man inte har några bilder från gårdagens konsert eftersom arrangörens regler för fotograferna var orimliga. Och kanske också ställa en fråga om det i själva intervjun, om man väljer att göra den. (Mer än en makthavare kommer att svara Vaddå? och sedan skylla på pressekreteraren. Vilket om inte annat kan bli rätt underhållande om det sker inför en rullande kamera.) 

    Om skickade frågor inte är något krav utan ett öppet önskemål så kan du agera friare: avstå från att skicka något om du tänker att det skulle vara till intervjuns nackdel (exempelvis om det känns viktigt att få personens spontana reaktion på dina frågeställningar) men skicka om du tror att intervjun vinner på det (om du till exempel vill minimera risken för Det måste jag få kolla och återkomma-svar på rena faktafrågor). 

    Om skickade frågor är ett krav som ni väljer att ställa upp på, så gäller egentligen samma grundregel, men med skillnaden att något ändå måste skickas iväg. 

    ”Något” behöver dock inte vara synonymt med ”en detaljerad lista över samtliga frågor som kommer att ställas under intervjun”. 

    En normal intervju saboteras inte av att intervjupersonen får kännedom om de viktigaste fråge-områdena, vilka ofta kan listas utan att man behöver precisera varenda enskild fråga. En övergripande beskrivning av intervjuns huvudsakliga ämnesområden kan vara en okej kompromiss mellan gatekeeperns kontrollbehov och intervjuarens frihet. 

    (Observera att detta gäller intervjuer som är kopplade till ett visst ämne. Reglerna är annorlunda när det gäller porträttintervjuer och längre ämnesövergripande utfrågningar typ Ekots Lördags- och Söndagsintervjuer eller partiledarutfrågningar inför valen. Där ingår det såvitt jag vet i förutsättningarna att vilken fråga som helst kan komma upp.) 

    Själv försöker jag ha ett pragmatiskt förhållningssätt till frågan om de skickade frågorna. Å ena sidan kan jag förstås hålla med om att många intervjuer vinner på att den intervjuade är förberedd. Även den kritiska intervjun blir ofta bäst om båda parter är beredda på vad som komma skall, och vinsten med en överrumpling av typen Men har du sett vad som står i det här dokumentet?? måste vägas mot risken för ett ganska torftigt Nej det där har jag inte läst så det kan jag inte kommentera-svar. 

    Samtidigt handlar journalisters ovilja mot att skicka frågor i förväg verkligen inte bara om värdet av att kunna överraska i intervjusituationen. En annan viktig faktor, åtminstone för mig, att man inte vill låsa intervjupersonen till att förbereda svar som känns inövade, och att man vill värna möjligheten att låta intervjun ta en ny riktning om det skulle finnas anledning till det. 

    Vi är dessutom många journalister som jobbar om våra frågor ända fram till start, varför en detaljerad lista skickad i förväg riskerar att få den intervjuade att helt enkelt fokusera på fel saker. 

    I grunden handlar motståndet nog om synen på journalistikens roll. Om alla intervjuer genomförs med i förväg skickade frågor godkända av informationschefen – då kan ju lika gärna informationschefen göra intervjun. 

    I det läget blir det helt enkelt väldigt mycket – som i Sovjet. 

    Frågan vi (oftast) borde stryka

    Prediktionsproblematik.

    Den gångna veckan har världen lärt sig att opinionsinstitut inte lyckas förutse resultat i amerikanska presidentval. Inte journalister eller experter heller.
    Frågan hur väl man kan förutsäga framtiden är inte bara en fråga för amerikanska presidentval, och inte bara för opinionsundersökningar och politik i allmänhet.

    Frågan berör fler frågor – och inte minst en av de vanligaste standardfrågor som vi som journalister brukar ställa till våra intervjupersoner.

    – Vad kommer att hända nu?

    Det är en fråga som vi ställer i tid och otid. Framför allt till experter, men också till andra aktörer. Den ställs till politikern och till börsanalytikern, till voxpop-deltagaren och till utrikeskommentatorn.

    Vi gör det av begripliga skäl. Vilket svar är mer lockande än det som berättar vad som händer i morgon?

    Problemet är förstås att framtiden är oförutsägbar. Samhällsutvecklingen innehåller så många variabler att det är svårt att göra goda förutsägelser. Få vågar på allvar påstå sig kunna förutsäga börsens rörelser, nästa nobelpristagare eller musikfestivalernas framtid.

    Och de som påstår sig kunna förutsäga framtiden har inte mera rätt i sina gissningar, som ett antal efterhandsgranskningar (det görs för få sådana) visat genom åren.

    – Vad kommer att hända nu? är en lätt fråga att ställa, och ofta en naturlig avrundning på en intervju. För den skull är det inte givet att frågan – och svaret – ska uppta plats i den färdiga artikeln eller inslaget.

    Det finns två stora risker med frågor och svar om saker ingen människa på allvar kan veta något om.

    Den ena risken är att svaret blir ointressant – eftersom personen erkänner att man inget kan veta. I detta läge tråkar vi ut vår publik.

    Den andra risken är att svaret blir intressant – eftersom personen trots sin okunskap påstår sig veta något. I detta läge lurar vi vår publik.

    Visst finns det intressanta frågor om framtiden, som låter sig besvaras, men om så ska ske bör vi också tänka efter tre varv till när vi sitter och jobbar med våra frågelistor.

    1) Vi bör ifrågasätta om framtiden i den aktuella frågan över huvud taget är möjlig att överblicka, och om i så fall vårt intervjuobjekt är rätt person att göra den förutsägelsen. 

    2) Besitter vederbörande en sådan makt att hen faktiskt kan påverka utvecklingen? Då kan det ju definitivt vara relevant att fråga om framtiden – men kanske formulera om frågan till Vad kommer du att göra nu? för att markera fokus på det egna agerandet.

    3) Eller har intervjuobjektet en sådan expertkunskap, eller besitter sådana prognosverktyg, att man på riktigt kan anta att vederbörande har bättre möjligheter än vem som helst att uttala sig om händelseutvecklingen framöver? Okej, men precisera i så fall på ett sätt som gör det tydligt vad det handlar om: Baserat på dina uträkningar, vilket tror du är det mest sannolika scenariot? följt av ett preciserande Vad får dig att hamna i det antagandet?

    En stor del av de riktigt kunniga experterna kommer att tveka inför att försöka förutse framtiden, eller åtminstone göra kraftiga reservationer kring sin egen förmåga.

    Det vågar jag (nästan) påstå.

    Kollens psykologi

    wp-1476047146205.jpeg
    Vilka utvägar har din motpart?

    Det är en klassisk situation för en reporter.

    Du får ett tips som ska kollas.

    Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

    Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

    När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

    Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

    I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

    Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

    När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

    Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

    För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

    Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

    Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

    Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

    Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

    Så skriver du ut dina intervjuer snabbare – långsammare

    Dra ner på den här.
    Dra ner på den här.

    Tillhör du de som spelar in intervjuer? Som du sen transkriberar? Eller åtminstone loggar (vilket i alla fall i tv-världen kan betyda allt mellan ”transkriberar” och ”klottrar ned tidkoder med stödord”)?

    I så fall har du säkert irriterat dig på att folk i allmänhet pratar fortare än du skriver. Det är ett återkommande problem för de flesta journalister. Jag lärde mig själv skriva maskin med rätt fingersättning vid ungefär tio års ålder (tack mamma!) och skriver snabbare än de flesta kollegor, men måste ändå regelbundet trycka ”Paus” varje gång en intervjuperson drar iväg i normal samtalshastighet (åtminstone om jag vill skriva något som mer liknar en ”transkribering” än en ”loggning” tv style).

    Jag har jobbat som journalist i mer än 20 år men det var inte förrän härom veckan jag upptäckte hur man kan fixa det där. Och då i och för sig med en teknik som är yngre än 20 år.

    Många uppspelningsprogram och -appar, professionella liksom privatmarknadsorienterade, gratis liksom kostsamma, har ju nämligen en funktion för att ställa in hastigheten på uppspelningen.

    ”Storspelaren” VLC Media Player, som finns i både (dator)program- och mobil(app)form och används av många journos och funkar för både video- och ljudfiler, har det definitivt.

    Det betyder att man kan sänka hastigheten på uppspelningen till en fart som bättre överensstämmer med ens skrivhastighet. Och man behöver aldrig – eller åtminstone väldigt sällan – trycka ”Paus” eller ”Rewind” eller hoppa bakåt på tidslinjen.

    Man kan säga mycket om teknisk utveckling. Men i det här fallet har den nog varit entydigt positiv för oss som arbetar med att med jämna mellanrum förvandla inspelade ord till text.

    Gör det långsammare. Kom i mål snabbare.

    Det låter som en livscoachningsvisdom. Men jag lovar att det funkar på riktigt när du vill skriva ut nästa intervju.

    Ta ditt konsumentgräv längre

    Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida.

    image
    Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.

    Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.

    Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:

    Anna, 81: ”Jag blev lurad”
    81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.

    För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:

    1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.

    2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.

    3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.

    4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.

    5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.

    6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.

    7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.

    8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.

    9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.

    10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…

    Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.

    Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!