Kategori: Journalistutbildningar

The Guinness is good

– Vi får ministern!!

Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.

Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.

Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.

Den unge mannens namn är Edward Snowden.

Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.

The Guinness is good.

Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.

Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.

Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”

– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…

Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.

Ägandets betydelse för framtidens journalister

Ibland tänker jag att det bara finns två sorters journalister.

De som äger sin story och de som inte gör det.

De som famnar ämnet och de som inte gör det. De som hajar grejen och dess sammanhang och de som inte gör det.

Sällan har det något absolut samband med antalet år i yrket. Jag har mött journaliststudenter som famnat komplicerade grävprojekt tryggare än de mest erfarna kollegorna på jobbet.

Faktiskt hänger det inte heller alltid ihop med hur mycket information reportern lyckas skrapa ihop kring den enskilda storyn. Vissa kan äga en fråga efter två samtal medan andra fortfarande inte bottnar efter trettio intervjuer och femton utredningsrapporter.

Reporter förresten – ägandet är ojämnt fördelat också hos andra yrkeskategorier, till exempel arbetsledare. Något som kan leda till förskräckande arbetsprocesser när fel personer råkar jobba ihop, och man anar att varken reporter eller chef egentligen greppar vad de håller på med.

Intervjugurun Björn Häger har en underbar regel om att varje intervju har ett syfte – och att det är bra om reportern som ska göra intervjun känner till det syftet.

I någon mån gäller det nog också helheten. Storyn har oftast en poäng, och det är bra om journalisten som ska berätta storyn förstår den poängen.

”Har du sett sidan 23?” fick jag en gång i ett mejl från en arbetsledare, som jag i det ögonblicket förstod var något alldeles extra.

Personen hade läst det dokument jag just fått och vidarebefordrat för kännedom, och som jag just nu också själv satt och plöjde i jakt på nyheter.

Det snabba mejlsvaret var irriterande eftersom jag själv inte ens kommit till sidan 23 (jag läser ganska långsamt), men framför allt imponerande eftersom jag fattade att arbetsledaren fattat direkt vad som var anmärkningsvärt i dokumentet. Poängen. Storyn. Nyheten. Grejen.

Grejen har vi ju skrivit om tidigare. Storyns kärna som det är så viktigt att man lär sig hitta, formulera och har med sig under processen (även om den naturligtvis kan skrivas om i takt med att nya fakta och perspektiv tillkommer), oavsett om man gör ett enkelt dagsjobb eller ett researchtungt reportage.

Att famna storyn handlar till stor del om att hitta grejen. Förstå sitt ämne så bra att man kan förklara det för andra. Kanske till och med själv göra en analys av sammanhanget och formulera huvudfrågan, skälet till varför vi vill göra reportage eller inslag eller artikel om just detta just nu.

(Gör vi det bra finns det ju alltid de som kommer att vilja att vi inte gör det.)

I sina sämsta stunder kan ägandet av en story och famnandet av ett ämne förvandlas till en kaxighet som blir stöddig – och där i värsta fall självsäkerheten används för att trycka ned andras frågetecken (och kollegors möjliga nyheter inom samma ämnesområde).

Idealet är förstås att du lär dig tillräckligt mycket för att kunna hitta nästa story på egen hand, och bedöma om konkurrenters nyhet i ämnet är något vi bör gå vidare på – men samtidigt behåller ödmjukheten inför ämnets komplexitet och det faktum att det i varje del alltid kommer att finnas experter som vet mer än du om detaljerna. Det blir samtidigt ett sätt att behålla nyfikenheten på nästa nyhet, och motverka tendenser till leda och cynism i din egen relation till ämnet.

(Märker du att ledan och cynismen ändå dyker upp är det kanske dags att byta bevakningsområde ett tag.)

Motsatsen till ägaren är förstås journalisten som varken hittar eller tar över storyn, som aldrig gör den till sin utan ständigt återfaller i ett eller (oftast flera) frågetecken som måste redas ut av andra. Vi har tidigare skrivit om farorna med att låta chefen pingponga fram ditt inslag, och kan tyvärr bara upprepa att den vikarie som måste ledas ”hela vägen in i redigeringen” sällan har några strålande utsikter till förlängd tjänstgöring.

Observera att det goda ägandet inte måste stå i motsättning till ifrågasättanden och tvivel. Tvärtom kommer ofta de skarpaste frågetecknen just från den person som har den bästa kollen – och det är förstås egentligen helt naturligt.

Envar hör nog också skillnaden på ett ifrågasättande som baseras på en stor kunskap och kommer från en person som bottnar i ämnet – jämfört med den sorts nervösa osäkerhet som präglar den som inte kan eller vill famna frågan. (Paradoxalt nog kan den förstnämnda kollegan ofta vara mycket mer öppen med sina blottor; ”Jag har faktiskt inte läst den rapporten” är förstås lättare att säga för den som vet att alla vet att man ändå vet det mesta som är värt att veta.)

Vad blir då slutsatsen för den nybakade journalist som just ska ta sina första steg ut på redaktionsgolvet? Hur lär man sig äga sin story?

Egentligen är det väl det som en stor del av den här bloggen – liksom en stor del av litteraturen och föreläsningarna på journalistutbildningarna handlar om: att bli en självständig journalist som på egen hand förmår hitta och berätta stories, och inte är beroende av lärare, arbetsledare eller presskonferenser för att komma fram till vad som ska stå i rubriken eller sägas i påan.

Naturligtvis ska man kunna samarbeta, och använda omgivningen borde som kunskapsbank och bollplank. Och aldrig låtsas vara kunnigare än man är – det riskerar att slå tillbaka på ett sätt som gör väldigt ont (förutom att du går miste om en massa bra nyheter när du sprider bilden att du redan vet allt och inte vill höra något nytt).

Men din ambition ska helt enkelt vara att så snabbt som möjligt försöka begripa så mycket som möjligt av storyn och ämnet. Att givet förutsättningarna hitta det läge då du själv kan besvara både frågan om vad som (eventuellt) är grejen – men också följdfrågorna om hur det kommer sig att grejen kunnat bli en grej, vilka krafter som drivit på eller hållit emot, och vad detta säger om den här speciella delen av samhället eller världen.

Vissa reportrar i det här landet har på gott och ont en förmåga att få varje story att kännas som en historia om Sverige.

Så långt behöver man inte gå, men det är fint om du kan få oss att känna att det åtminstone är en story om nåt viktigt.

Jag tror att framtiden tillhör de journalister som vill och orkar äga sina egna stories.

Övriga kommer nog att behöva hitta något annat att göra.

Låna, upprepa, planka!!!

Guldgräv.
Guldgräv.

I dagarna publicerar tidningen Faktum en granskning av en av Sveriges största guldsajter, utförd av välmeriterade grävaren Josephine Freje.

Josephine har använt delvis samma metoder som jag själv för några år sedan, när jag tillsammans med researchern Kenneth Ulander granskade guldhandeln åt svt. Också i vår granskning försvann guld, och vi kunde visa att en påstått oberoende prisjämförelsetjänst i själva verket drevs av en av de största aktörerna på marknaden.

(Dock lyckades vi inte ro i land det mest anmärkningsvärda avslöjandet som Josephine nu gör: att tekniken med cookies i datorer används för att visa olika priser för olika kunder.)

När vår egen guldgranskning var avslutad råkade jag av en slump hitta ett avsnitt av ett danskt konsument-tv-program – Danmarks motsvarighet till Plus – som också granskat guldbranschen. Det visade sig att de inte bara använt samma metod att skicka in egna guldsmycken för att testa sajterna – utan dessutom precis som vi upptäckt och beskrivit hur en av de stora aktörerna visade upp nöjda kunder som inte fanns i verkligheten.

Blev då vår guldgranskning sämre av att våra danska kollegor gjort en snarlik? Självklart inte! Trampar Josephine vatten när hon går i våra guld-fotspår nu? Nej, nej, nej…

Att låta sig inspireras av, låna och rentav planka ämnen, verktyg och upplägg kan vara något av det mest kreativa man kan ägna sig åt som journalist. På allvar. Jag brukar tipsa grävintresserade kollegor att plöja ett gäng arbetsbeskrivningar från granskningar anmälda till guldspaden, för att hitta idéer till nästa granskning.

Det handlar ju inte om att planka storyn rakt av. Det handlar om att använda en väl fungerande metod på ett nytt ämne – eller tvärtom testa en innovativ metod på ett gammalt känt ämne. Eller göra om en granskning i en annan del av landet, eller i ett annat land. Eller fylla igen luckorna som fanns kvar efter förra gången.

Jag tror inte jag är ensam om att ha noterat likheterna mellan Robert Aschbergs Trolljägarna och Expressens avpixlande av Avpixlat – och Uppdrag gransknings uppsökande av Män som näthatar kvinnor. Och om reportrarna bakom låtit sig inspireras av varandra så är det sannerligen inte första gången det händer.

En av mina egna första granskningar handlade om ett hemlighetsfullt ordenssällskap i Sundsvallstrakten. Den då mycket respekterade samhällsreportern Göran Skytte hade några år tidigare granskat frimurarordern för Aftonbladets räkning. Han hade bland annat lyckats avslöja hela den hemliga medlemslistan för detta mytomspunna sällskap.

Hade Skytte haft en hemlig läcka? Nej, han hade bara funderat innovativt. Frimurarna var så stora att deras medlemsmatrikel sannolikt måste tryckas på tryckeri. Och svenska tryckerier måste skicka pliktexemplar av allt de gör, till bland annat Kungliga biblioteket i Stockholm. Skytte gick dit och hittade medlemsmatrikeln.

Och svar ja – även den orden jag själv föresatte mig att granska visade sig ha en matrikel på KB!

Full pott för plagiatjournalistiken! (Mindre kul för den lokala S-topp som inte uppskattade telefonsamtalet från en sannolikt ganska påfrestande journaliststudent, om mystiska ritualer i hemliga ordenssällskap.)

Vi har tidigare framhållit återanvändningen som en av de bästa metoderna för den som vill utveckla sina idéer och stories. Det gäller i granskningar men också i annat – egentligen kan låneregeln tillämpas på varenda liten beståndsdel i det hantverk vi kallar journalistik.

Vi kan låna det där kollsamtalet som kollegorna på systertidningen i grannlänet ringde, och kolla om den där dramatiska ökningen också finns hos oss. Vi kan återanvända den smarta bildlösningen vi såg i tidningsartikeln från Rosenbad, för att väcka liv i tv-inslaget från den torftiga presskonferensen hos länsstyrelsen. Vi kan pånyttföda den smarta dramaturgimodellen vi såg på bio, för att göra det omöjligt för publiken att släppa vår superintressanta story om kommunens vägnät. Eller upprepa den goda frågan som sätter fingret på dilemmat som makthavaren helst inte vill behöva förhålla sig till.

Ett exempel på det senare fick vi nyligen när min tidigare säljgransknings-kollega Sanna Drysén på Sveriges Radio berättade om bostadsköerna som är långa på många håll i landet.

Vid intervjun med bostadsminister Stefan Attefall använde hon en av våra gamla favoritfrågor: den från Lars Orup 1966 till dåvarande statsministern Tage Erlander om vilket råd Erlander skulle ge ett ungt par som behövde lägenhet. I den nya versionen:

Vad har du för råd till någon som vill hitta en långsiktig boendelösning och som inte har möjlighet att köpa en bostad?

Frågan visade sig inte ha förlorat sin laddning trots att det gått nästan ett halvt århundrade sedan den första versionen. Bostadsminister Attefall tvingades konstatera att den som söker en långsiktig lösning på sitt boende i dag – kommer att få leta efter en kortsiktig.

Den journalist som söker efter en bra fråga till en minister behöver däremot inte nöja sig med en dålig. Ibland kan det smartaste vara att helt enkelt återanvända en bra.

Offentliga handlingar? Här är hjälpen på nätet!

Ett s k bra initiativ.
Ett s k bra initiativ.

Samtidigt som vi ofta hör varningar om att offentlighetsprincipen urholkas av nya lagar eller ny praxis, så verkar det dyka upp allt fler webbtjänster för den som vill ha hjälp att driva sin sak genom paragrafdjungeln.

Utvecklingen kan tyckas paradoxal men kanske är helt naturlig; när myndighetssverige sluter sig börjar journalister se behovet av samarbete och hjälp över redaktionsgränserna, och medieinstitut och organisationer ser en möjlighet att fylla en lucka som kanske inte alltid hanteras exemplariskt i redaktionernas vidareutbildningsprogram. (När blev du senast skickad på en kurs i offentlighet och sekretess?)

Vi har tidigare tipsat om sajten Allmän handling, som erbjuder förklaringar, argument och domar i offentlighetsmål från Sirenarkivet.

Dessa domar hittar man också enkelt i Grävande journalisters Öppenhetsbank (även om man av någon anledning måste klicka på ”Sök”-knappen för att göra sökningen – det räcker inte med Retur) och hos FGJ finns dessutom en Lathund för personresearch som hjälper en genom offentligheten uppdelat efter vilken slags uppgift man vill komma åt (men med samma sökknapp-egenhet).

Grävande journalister har också en unik mejllista för medlemmarna, samt ett relativt nystartat Forum där frågor om bland annat just offentlighetsärenden kan dryftas.

Journalistförbundet å sin sida, har en sida som besvarar några av de mest grundläggande frågorna om hur man får ut handlingar, och svt Play har en tv-skola från Uppdrag granskning, med framlidne öppenhetsexperten Anders R Olsson.

En del av dessa resurser har statisk referenskaraktär medan andra är mer dynamiska – på sajten Allmän handling förs en bitvis livlig diskussion i kommentarsfälten, och på Grävreporterlistan kommer nya frågor åtminstone någon gång i veckan.

I år har vi fått en ny tjänst som försöker fylla båda dessa uppgifter: medieinstitutet Fojos Offentlighetsjouren, där journalisten Mats Amnell erbjuder tips, mallar och förklaringar – men också konkret rådgivning i enskilda fall. Den som kört fast i diskussionen med en myndighet kan enkelt mejla Mats och få ett kvalificerat svar. Till skillnad från på Grävreporterlistan behöver man därmed inte offentliggöra sin frågeställning inför ett stort antal andra journalister – något som förstås kan vara både en fördel och nackdel 🙂

Initiativet känns synnerligen lovvärt, och att döma av texterna på sajten så har Fojo hittat en mycket kunnig rådgivare för alla oss vardagsgrävare och nyhetsjägare som inte själva bunkrat årtiondens juridisk praxis i bakhuvudet.

Testa den nästa gång du kör fast! Och/eller någon/några av de andra.

(Och påpeka gärna i kommentarerna vilka webbresurser om offentlighet som jag missat!)

Uppdaterat 140414: grävande svt-reportern Carl Larsson, nyligen guldspadenominerad för sin granskning av dödsolyckan vid Hjulstabron, skriver om kampen om paragraferna på bloggen Handlingsoffentlighet. Läs!

This video will shock you to tears!!!

Vid Grävseminariet i Umeå höll jag två föreläsningar. Den ena hade rubriken Journalisttips efter denna blogg och var en genomgång av en rad webbverktyg, -tjänster och -knep som kan vara till nytta i granskning och nyhetsjakt. Den andra rubricerades Så kommer du igång med din grävidé, och handlade om hur man går från ord till handling med granskningen av orden och verkligheten.

Region Västerbotten filmade den sistnämnda (liksom flera andra) föreläsningar och filen har nu lagts upp på Youtube. Håll tillgodo alla som vill höra 50 minuter yours truly om granskningens metodik:

Jag går bland annat igenom förhållningssätten som håller tillbaka grävprojekten, och de möjliga utvägarna, metoder för brainstorming och verkshöjden för granskning. En hel del handlar om Story Based Inquiry-metodikens grunder, men också om korset vi kan hänga upp granskningen på och svaren vi inte ska köpa. Mycket har tagits upp här på bloggen (se länkarna), annat kommer nog att omskrivas så småningom.

(Och för att göra lite hejdlös reklam så finns Så kommer du igång… också som en heldagskurs för den intresserade – den har hållits som en ”allmän” kurs i Grävande journalisters regi på flera håll i landet, och kan även köras som huskurs.)

Efter ett lysande Gräv: dags att göra lysande gräv!

image
Från ett av de intressantaste seminarierna – om den granskande konsumentjournalistiken. Där framme moderatorn Pia Sjögren, konsumentlegenden Sverker Olofsson, Plus-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Åsa Avdic samt Plånboken-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Björn Häger.

Det blev ju riktigt bra.

Årets Grävseminarium i Umeå tillhör de allra bästa jag bevistat – och jag har varit med på ganska många.

Grävstyrelsens blogg länkar vidare till några sajter som bevakat seminariet, tidningen Journalisten uppmärksammade bland annat FGJ:s nyinstiftade offentlighetspris och på Bambuser kan man i efterhand se flera av de mest intressanta seminarierna.

Guldspadegalan blev en triumf för Stockholm. Efter vad jag kan förstå gick alla priser utom ett (Den gyllene Haldan som delas ut av journaliststudenter vid Mittuniversitetet) till Stockholmsredaktioner.

(Dock väldigt olika Stockholmsredaktioner. Från resursstarka svt Nyheter där mina briljanta kollegor Kristina Lagerström, Johan Zachrisson Winberg och Roger Jansson belönades med guldspade respektive gyllene dynamo [arbetsledarpriset] – till samtliga tre lokalpriser: lokal-tv, lokalradio och mindre dagstidning. Grattis till alla!)

Själv fick jag anledning att fundera ett extra varv kring ett av de ämnen jag också föreläste om: hur man kommer igång. Hur det kommer sig att vissa reportrar och redaktioner lyckas få in granskningen i vardagens ryggmärg, medan den hos andra blir något apart som aldrig kommer till skott.

På sätt och vis har jag respekt för den redaktionschef som öppet säger att hen inte vill se några gräv. De allra flesta uttrycker sig mer glidande, och jag har tidigare skrivit om den i mitt tycke mest problematiska attityden: ”Vi skulle jättegärna satsa på gräv om det bara kom några idéer, men det gör det inte.”

Attityden finns ofta på redaktioner där reportrar samtidigt går omkring och muttrar ett slags spegelresonemang: ”Jag skulle jättegärna vilja gräva men jag får aldrig nån tid till det!”

Det är tyvärr två förhållningssätt som understödjer varandra och i värsta fall skapar en ond cirkel. Båda parter förutsätter att man ska få något från den andre innan man kan agera – men eftersom den andre förutsätter att den förste gör det först så kommer knuten aldrig att lösas. Reportrar som tycker att de sitter fast i dagssnurren kommer inte att springa till chefen med några briljanta grävidéer. Och chefer som inte har några idéer att välja mellan kommer inte att ge någon tid att komma loss.

Vägen ut för reportern är förstås att ta sig tiden även om den inte finns. Stjäla från sig själv: offra en fikapaus, skippa ett möte och kanske viktigast: sänka ribban för dagsjobbet. Inte kräva maximal insats för maximalt antal stories – utan lita på rutinen för tre enkla jobb, för att få minuterna över till att göra det fjärde riktigt, riktigt bra.

Arbetsledaren bör förstås anamma slagordet från Helsingborgs Dagblads förra grävchef Åsa Nicander: ”Kräv gräv!”

Dessutom bör man lägga till ett förhållningssätt som lanserats av grävnestorn, UG-chefen och tidigare lokal-tv-chefen Nils Hansson: börja i schemat!

Vad är det som gör att redaktioner överlever dagar då en medarbetare är sjuk, en annan VAB:ar och en tredje är på facklig kurs? Hur kommer det sig att det ändå blir sändning på kvällen eller tidning på morgonen (och webb dygnet runt)?

Svaret är att man anpassar sig. Kollegorna drar ett lite tyngre lass den dagen, några fler TT-telegram får fylla spalterna och om man har ett lager av mer featureartade reportage så tar man av det för att klara dagen.

Vad är det som säger att samma redaktion går under om en reporter ägnar sig åt granskning i stället? Som gör att man en vecka senare har ett spräck som fyller fyra sidor, och som ger nyheter, reaktioner och uppföljningar för dygn och veckor framåt? (För att inte tala om rader av tips och ett dramatiskt stärkt förtroende hos allmänheten.)

Om gräven varje dag måste tävla med dagsjobben så vinner alltid dagsjournalistiken. Ungefär så har Expressens Thomas Mattsson motiverat att tidningen har en egen grävgrupp (mycket framgångsrik, guldspadevinnare i år igen!). Den arbetsledare är inte uppfunnen som inte kan komma på ytterligare ett dagsjobb för den reporter som dyker upp sysslolös på morgonmötet. Om reportern säger att hen har en granskning på gång kommer väldigt många arbetsledare att tycka att den kan göras en annan dag. Grävandet har i sig svårt att konkurrera med mer akuta arbetsuppgifter och potentiella knäck.

Kanske är det dags för redaktionerna att införa särskilda pass för VAG – vård av gräv?

 

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Ses vi i Umeå – eller Eskilstuna?

Från Tele2:s hemsida. Hemlig journalisthjälp?
Från Tele2:s hemsida. Hemlig journalisthjälp?

I dag gör vi ett litet reklamavbrott.

Helt skamlöst, för två tillfällen de närmaste månaderna då jag själv framträder och den intresserade kan betala för att få se mig. Se och höra och diskutera med. I det ena fallet dessutom med rader av andra intressanta föreläsare.

Jag pratar förstås om Gräv 2014, årets grävseminarium som hålls i Umeå (årets kulturhuvudstad!) den 21-22 mars. Programtidningen kommer i dagarna med tidningen Journalisten, och all nödvändig info finns också på seminariets sajt.

För den som vill komma billigt undan rekommenderas ett tidigt beslut; man kan fortfarande hitta rimligt prissatta biljetter både för tåg och flyg. Tips på hotell finns på grävsajten, men den riktigt ekonomiskt sinnade kan förstås sondera möjligheten att låna en soffa hos någon vänlig Umebo, t ex genom en efterlysning på seminariets Facebooksida.

Jag har skrivit det förr och upprepar det gärna: grävseminariet är en unik fortbildningsboost, en fantastisk inspirationsfest och en social storträff utan motstycke i journalist-Sverige. Åk dit och lyssna på stjärnorna (och oss andra), prata med alla (i fikapausen och i baren) och styr upp förberedelserna för nästa års guldspadenominerade granskning (ensam eller med kollegan från den egna eller någon annan redaktion). Du kommer att hinna med alla tre aktiviteterna, även om schemat är späckat!

Mitt andra tips är mer närliggande, på flera olika sätt.

Den 29 januari håller jag en kurs i Eskilstuna om hur man kommer igång med egna granskningar. Precis som med Gräv är det Föreningen grävande journalister som arrangerar, men här handlar det om en koncentrad heldag där allt fokus läggs på att hitta strategier, metoder och verktyg för att flytta granskningen från ”borde” och ”vill” till ”gör” och ”gjort”.

Under (och efter) kursdagen kommer det också att finnas möjlighet till individuell coachning kring enskilda projekt och frågeställningar – i grupp eller (om man vill) mer enskilt.

Kursen har hållits två gånger i Stockholm och bägge gångerna fått mycket goda betyg och omdömen från deltagarna. Jag vet också att man haft konkret nytta av tips och coachning i egna journalistiska projekt – och jag ser fram emot nya erfarenheter för och med gänget som kommer till Eskilstuna nästa vecka.

Tipsa gärna din arbetsgivare om att det finns ett förmånligt tre-för-två-erbjudande för den som vill multiboosta redaktionens arbete med egen journalistik.

Och observera: inget av detta riktar sig enbart till den som redan har ett stort intresse, driv och engagemang för grävande journalistik. Det är nästan tvärtom – de redan självgående klarar sig nog oavsett kurser och seminarier. Vi vill framför allt hjälpa dig som harvar mellan presskonferensen och poliskollen, du som ”egentligen” har fullt upp med vardagsbevakningen men skulle vilja komma längre med någon eller några stories. Som vill finna metoden för vardagsgrävet och lösningen för sidoprojektet.

Hoppas vi ses!

(Slut på reklammeddelandet.)

Hej journaliststudent – så kan ditt gräv bli din biljett till Gräv!

Jag sitter i styrelsen för Föreningen grävande journalister, en förening som nog är mest känd för Gulspaden och grävseminariet. Ett av Sveriges finaste journalistpriser och en av branschens mest välbesökta sammankomster.

Läsare av den här bloggen har läst mig tjata förr om värdet av Gräv. För min yrkesutveckling har seminarierna varit en kunskaps- och inspirationsboost som inte mycket annat kommit i närheten av. Kombinationen av hundratals skarpa kollegor och rader av spännande programpunkter – plus en häftig fest med prisutdelning och barhäng – slår det mesta.

Tyvärr finns en tråkig tröskel, framför allt för studenter som vill gå: priset. Även det speciella studentpriset är fyrsiffrigt och tusenlappar har man sällan gott om under utbildningsåren.

Vi vet att många journaliststudenter gärna skulle gå på Gräv om de bara hade råd. Vi vet att många journaliststudenter är intresserade av granskande journalstik och bedriver egen under sin utbildning, inte sällan på en rätt kvalificerad nivå.

Därför har FGJ nu lanserat något som jag härmed helt skamlöst tar bloggen i anspråk för att marknadsföra ytterligare, nämligen följande dubbelnyhet:

Föreningen grävande journalister, FGJ, kommer inför Grävseminariet 2014 att dela ut fem stipendier à 3 000 kronor till studenter som under det senaste året har producerat granskande journalistik under sin utbildning. Pengarna ska användas till deltagande på grävseminariet i Umeå.
FGJ inför också ett stundentmedlemspris. Alla som studerar på eftergymnasial nivå kan bli medlemmar för 195 kronor per år (ordinarie 395 kronor). Efter ett år övergår medlemskapet till ett ordinarie.
/…/
Ansökan till stipendierna ska vara föreningen tillhanda senast den 15 januari 2014 och innehålla kortfattad motivering samt dokumentation av det journalistiska arbetet i form av länkar till jobben eller kopior. Mejla till kansli@fgj.se eller skicka till FGJ, c/o JMK, Box 27861, 115 93 Stockholm. Styrelsen utser stipendiaterna och den som söker måste vara medlem i FGJ.

Du som grävt under studentåret – sök! Om du inte grävt än – gör det nu! Och sök före 15 januari!

(Hela pressmeddelandet kan läsas på FGJ:s hemsida.)

Ställ rätt fråga till storyn!

Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.

Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.

Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…

Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.

Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.

Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.

Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.

På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.

För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.

Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.

Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!

Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.

Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?

Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.

En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.

Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.

Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.

Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.

I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.

Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.

Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.

(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)

I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.

Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.

För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.

För att sammanfatta i en liten trestegsraket:

1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)

2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)

3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)

Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.

Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.