Televisionen – Sida 7 – Journalisttips

Så överlever du praktiken

Elias intervjuar Kopparbergs kommunalråd Kitty Melin i Tvärsnytt 2002. — Den första intervjun är alltid lite läskig.

Vi fick ett önskemål på Twitter om en överlevnadshandbok för praktikanter, och en sådan borde ju finnas förstås.

Nu är alla redaktioner unika, och både problem och möjligheter kan skilja sig radikalt mellan till exempel riks- och lokalredaktion (risken att försvinna är t ex betydligt större på en stor riksredaktion). Men några punkter torde ändå vara gemensamma.

1) Ta för dig! På de flesta praktikplatser kan man klara sig utan att göra särskilt många knop, det är en slags missriktad välvilja som bäddar in praktikanten i ett duntäcke av hänsyn och ”egen takt”. Tyvärr berättar ingen att detta är djävulens silkesvantar, och man upptäcker ofta inte vilket pris man betalat förrän det är för sent. Priset är att man inte får några jobb publicerade, och därmed inte heller blir ihågkommen och kommer på fråga för det åtråvärda sommarvikariatet. Praktikanten som däremot alltid har egna idéer i bakfickan, och som svarar ”Javisst!” när chefen på morgonmötet frågar vem som kan kolla den spännande story som dykt upp under hjärnstormen på mötet – den har framtiden för sig.

2) Fråga mycket – men fråga rätt personer! Dagens redaktör på en nyhetsredaktion på svt, är t ex ofta fel person att ställa tusen frågor till. Redaktören är fullt upptagen med dagens sändningar och blir bara störd av att få frågetecken från ytterligare ett håll. Kollegan som sitter med ett långrek däremot, blir bara glad (och kanske lite smickrad) av att få berätta om sakernas tillstånd, hur redaktionens organisation och kaffeautomaten egentligen fungerar. Utnyttja det!

3) Dra fram egna nyheter! Många praktikanter tror att det ingår i praktikantskapet att inte ta några egna journalistiska initiativ. De tips och uppslag som redan finns på redaktionen måste ju vara av en så mycket högre kvalitet än vad man själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Det stämmer inte! Redaktionens tipslåda är ofta en ganska fattig historia – de goda tipsen har redan kapats av de mer driftiga reportrarna och slasken av ”idéer vi tog med oss från förra heldagskonferensen” är ofta både luddiga och svårutgjorda. Det vill säga raka motsatsen till den typ av jobb du letar efter som praktikant. Du har allt att vinna på att själv reka fram dina stories. Om du inte vet hur man gör använder du våra tips här, här och här.

4) Kom med många förslag! Praktikantens idéer kommer, till skillnad från vad många tror, att behandlas med större respekt än många andras. Regeln om djävulens silkesvantar gör nämligen att redaktioner faktiskt anstränger sig för att inte racka ned på den nyaste medarbetaren. Därför har du inget alls att förlora på att kasta in många idéer: både såna du själv kan och vill göra ut och såna som kompletterar stories, både såna som kan göras ut till i morgon och såna som skulle kunna lämna ett bidrag till dagens nyhetsflöde. Att bidra med en spinoff-nyhet på dagens givna topp kan vara ett bra sätt att få göra sitt första ”riktiga” jobb: en mer erfaren reporter tar hand om huvudjobbet om kommunens nya badanläggning, men du åker ut och gör enkäterna med folk som får tycka till på stan. (Om du jobbar på en redaktion med liten erfarenhet av sociala medier kan det förresten löna sig att ha extra koll på lokala bloggar och twittrare. På morgonmötet droppar du formuleringen ”Ja, det pratas mycket i bloggosfären om det där”, och sedan har du sommarvikariatet som i en liten ask.)

5) Kom tidigt och gå sent! Även en begåvad praktikant kan få ett dåligt rykte om man slarvar med den fysiska närvaron på redaktionen – eller för den delen om man ägnar tiden åt privatmejl eller Facebook. Visst, du kanske bedriver en kvalificerad personresearch på Facebook, men mitt tips är i så fall att du antingen tydliggör detta för dina närmaste chefer (så de inte tror du privatsurfar) eller väntar med just den researchen till vecka 4 när du hunnit etablera dig som en skarp nyhetsjägare.

6) Samarbeta! Fotografer och redigerare kan bli dina bästa allierade; de har ofta bättre koll på vilka misstag reportrar gör än reportrarna själva – helt enkelt eftersom de jobbar sida vid sida med dem varje dag. Utnyttja detta: ställ frågor, diskutera, visa intresse… Tänk och prata om bilder, ljud och dramaturgi; många av dina kollegor kommer att vara svältfödda på denna diskussion. Och allra viktigast förstås: erbjud dig alltid att bära stativet!

7) Utnyttja din (skol)klass! Givetvis behåller ni kontakten med varandra när ni är ute på praktiken, och denna kontakt behöver inte bara ha en terapeutisk funktion. När någon av er hittat en nyhet sprider ni förstås tipset till era kollegor: det som funkar i Örebro funkar oftast även i Övik, det som på lokalredaktionen blir en ”hur här?” kan på riksredaktionen bli en totalkartläggning. Ni hjälper varandra att göra framsteg i era olika miljöer.

8) Akta dig för långa bollar! Det kan kännas smickrande och inspirerande att tidigt få ta sig an ett stort researchprojekt, typ gräv, men generellt är det en vansklig genre för en praktikant. Du har inte den erfarenhet som krävs för att hantera materialet, vilket gör att du riskerar överarbeta din research innan du når fram till inspelningsläge – och/eller bli beroende av stora arbetsledarresurser. Du har heller inte den status som krävs på redaktionen för att kunna ta strid om det blir diskussioner där folk försöker dissa ditt projekt. Grävprojekt kan vara spännande mot slutet av en praktiktermin, när du etablerat dig som rak nyhetsleverantör med hundra dagsjobb, och det kan också vara spännande om du får jobba ihop med någon av redaktionens mer erfarna grävare. Men att själv tidigt ta sig an en tung granskning blir ett högriskprojekt som jag faktiskt avråder ifrån. Hur lockande det än kan kännas.

9) Gör många jobb! Ja, mitt tips är alltså att du så snabbt som möjligt börjar göra så mycket som möjligt. Och hellre flera korta artiklar varje dag än en lång med sju dagars produktionstid. Hellre korta enkla nyhetsinslag än det där sjuminuters kulturreportaget till fredagssändningen. Åtminstone i början, då din viktigaste uppgift är att ta dig över tröskeln där redaktionen slutar se dig som en ömtålig porslinsfigur och börjar uppfatta dig som en tänkbar kollega. Den vägen går man genom sju snabba enminutare, inte genom en långkokt sjuminutare.

10) Hugg fast i storiesarna! Ja, jag har ju uppfattningen att stories aldrig dör, och jag vet att varje god redaktion gillar reportrar som håller fast vid, och utvecklar sina nyheter. Dra nytta av detta! När du gjort ett dagsjobb i ett spännande ämne ska du till nästa dags morgonmöte ha med dig minst en – helst tre – idéer om hur man går vidare. Nästa steg hittar du förstås enkelt efter att ha läst Journalisttips.

11) Förbered dig! Prata med den som varit praktikant före dig på samma redaktion. Hör om redaktionens starka och svaga sidor! Var det lätt att komma in i arbetet? Vilka vägar var smarta och vilka ska man undvika? Inofficella hierarkier? Saker man bör känna till för att undvika klavertramp? (Exempel: reporter A är gift med redaktör B – som separerade från redigerare C för två år sen.) Och om du inte har järnkoll på vilken typ av stories redaktionen gör: se till att läsa, lyssna eller kolla tidningar/sändningar/webb minst en vecka innan du kommer. Du ska inte vara ett frågetecken när chefen på morgonmötet radar upp pågående stories, tvärtom ska du ha full koll på de senaste turerna. (Tipstack till kommentatorerna Victora och Johan!)

Vilka är dina bästa råd till praktikanterna? Fyll på i kommentarerna! (Och ett extra tipstack till Victoria Greve.)

Uppdaterat: Kan inte undanhålla denna klokskap som kom upp på vår Facebooksida men som inte hann ta plats bland de tio ovan:

Om du tänker ”ni kan inte lära mig nåt – men jag kan lära er en hel del” – så håll det för dig själv de första veckorna…

Generellt är det en liten balansgång detta med att visa framfötter och visa ödmjukhet. Grundregeln är väl att du aldrig ska vara rädd för att lägga fram en idé, men heller aldrig vara rädd för att backa. I synnerhet när det gäller de mer hantverksmässiga bitarna av yrket kan du vara säker på att många andra på redaktionen vet mer än du. Samtidigt som det kan finnas specifika ämnesområden eller metoder där du har ett försprång (från ”studenters villkor” till ”bloggosfären”). Även i dessa fall kan det vara klokt att hålla tillbaks de explicita utsagorna om din särskilda kunskap, utan i stället delge kollegorna innehållet, vad du faktiskt vet. Klassisk show don’t tell med andra ord.

Uppdaterat 121103: Tipsen om förberedelser i kommentarerna var ju så bra att de förtjänar en elfte punkt. Numera tillagd!

TV-reportage från ax till limpa – med mobilen

För några år sedan bråkades det en del på jobbet om de nya småkamerorna som videojournalisterna skulle jobba med. Mycket handlade väl om rädsla för att alla de riktiga tv-kamerorna skulle bytas ut på sikt. Och mycket handlade väl om rädsla för att det skulle gå ut över kvaliteten.

Nu görs några jobb varje dag med småkameror, medan andra görs med riktiga tv-kameror. Och ibland ser inslagen som gjorts med småkamerorna rätt taskiga ut, men det är väl oklart om det beror på att vi som hanterar dem är mindre vana eller på att de faktiskt är sämre. Antagligen varierar väl förklaringsmodellen beroende på om man vill ha högre lön eller större teknikbudget.

Men sedan de där diskussionerna har kamerorna krympt ytterligare. I dag har många av oss smarta telefoner, och häromdagen gjorde de sitt intåg i SVT:s Hallandsnytt – på riktigt, i produktionen.

Börja med att kolla på den här Hallandsnyttsändningen, från 4.50 in i programmet.

Reportern bakom porträttet heter Per-Olof Stjärnered. I sändningen berättar han också i studion lite mer om hur han jobbat. Men inte tillräckligt för att mätta kunskapstörsten hos en nördblogg med journalistikinriktning, förstås. Vi ville veta mer, och fick veta att allt började med en kurs i mobil- och videojournalistikkurs i Budapest.

Kursen som gavs via Circom tog bara upp iPhone, och Per-Olof Stjärnered använde sin privata 4s till reportaget. Därtill hade han ett stativ som ingår i videojournalisternas utrustning på Västnytt.

Bilden är ju en sak, men hur kunde ljudet bli så pass bra? ”Jag har använt lite olika mickar. Vid intervjun är det trådlös mygga som jag kopplat in via ett interface som heter irig pre. Sedan för att spela in musiken så tror jag att jag använde Fostex ar-4i och en liten shotgunmick”, skriver Per-Olof Stjärnered.

En extern mikrofon och fostexen var vad han använde för att speaka, tillsammans med redigeringsappen 1st video. Men det var inte ljudet som var den största utmaningen.

”Iphonen har inte direkt ett lysande kontrastomfång. Så att filma i solljus var svårt. Och när du ställer fokus och vitbalans så har du inte samma kontroll som med en stor kamera. Sedan var det en utmaning att komponera bilderna då man inte kan zooma. Det är att använda fötterna och huvudet som gäller”, skriver han.

Ett sätt att få större kontroll över filmandet med telefonen har varit att inte använda den inbyggda funktionen för att filma, utan i stället en separat app.

”Appen jag använde heter Filmic Pro. Med den går det att låsa exponering, vitbalans och fokus. Vilket gör att filmerna får ett mycket mer professionellt utseende. I den appen går det även att välja hur många bilder per sekund man vill spela in i samt i vilken upplösning och kvalitet.”

Per-Olof Stjärnereds reportage är ett utmärkt exempel på vad som går att göra med den här enkla tekniken – men han tycker inte att det är här den bäst kommer till sin rätt.

”Jag tror först och främst snabba inslag till webben. Det kan vara tre bilder från en brand, eller tre bilder och en räddningsledare, som snabbt ftpas via telefonen till redaktionen. Eller extramaterial till webben”, skriver han.

Ska man göra den här typen av reportage med den här tekniken krävs det gott om tid. Men annars kan den leda till större spontanitet, resonerar han.

”Det är ju teknik som är lätt att ta med sig så det öppnar ju upp för ett mer spontant rapporterande. Telefonerna har vi alltid med oss och dyker läget upp så kan vi nu fånga det i rörliga bilder.”

I vilka fall skulle du helt avråda från att göra inslag med den här tekniken?

”Den här tekniken är inte lika snabb och stabil som ett tradinionellt ENG-team. Så när det ska gå snabbt och sändningen hänger på inslaget: Skicka inte ut en journalist med en mobiltelefon! Jobb där man behöver zooma faller också bort. Likaså klarar mobilerna inte regn så bra.”

Vad har du fått för reaktioner?

”Jag har fått uteslutande positiva reaktioner måste jag nog säga. De flesta tycker att det är spännande vad man kan göra med sin telefon.”

Uppdaterat 121102: Nu har Hallandsnytt lagt ut inslaget som ett separat item. Du hittar det här.

Det fina livet på fältet

I dag vill jag bara att ni ska läsa det här blogginlägget, för att det är så vackert: En tv-veteran tackar för sig

Ni som jobbat med Fotografen känner igen er direkt. Ni andra kan bara föreställa er.

Jag bara ler och blir varm inombords då jag tänker på de där arbetsdagarna. Man är på väg ner i någon dalgång längs någon rätt skabbig riksväg och skogen och bergen breder ut sig. Barr- och lövskog blandas och skapar de där fina färgskiftningarna i grönt.

Ofta innebär jobb på regional-tv bil i en timme och trekvart, inspelning, lunch och en timme och trekvart tillbaka i bilen. Då är det fint om den som sitter bakom ratten tillhör Fotografen-släktet. Inte sällan har de den bästa kollen på vilka lunchrestauranger man ska välja.

Kom ihåg två saker då ni är ute tillsammans de där dagarna:

Om ni blir osams för att ni tycker olika om något, så är det mångfald.
Om det går åt helvete, så blir det en bra historia.

Ta hand om varandra.

Dramaturgi – 17 ledande stjärnor

Valrörelse — Valen – ta till den när det inte flyter

Dramaturgi? Det är väl för långfilmer?

Inställningen är inte ovanlig, ämnet tillhör inte de högprioriterade på nyhetsredaktioner där snittexten aldrig ens når novellängd, och radio- och tv-inslagen ofta bara är marginellt längre än reklamfilmerna i den kommersiella tv:n.

Men reklammakarna tänker på dramaturgin för sina 30 sekunder. Så varför skulle vi inte göra det när vi berättar fyra gånger länge historier? Som dessutom är sanna?

Det här är några av mina ledstjärnor när jag komponerar tv-inslag – hopsamlade genom tusentals (ofta misslyckade) experiment, och mängder av goda råd och inspiration från duktigare människor genom åren:

1) Början är viktigast!
Starten på reportaget måste locka till tittning och nästan alla medel är tillåtna: en dramatisk formulering, ett spännande ljud, musik, tystnad… Så länge man undviker standardöppningar som ”Det var vid fjortontiden som polisen…”, de har dödskallestämpel i min bok.

2) Slutet är näst viktigast!
Ett starkt säj, en bra sammanfattning, en hopknytning med början… En bild som spelar med eller kontrasterar mot det sagda, en given slutbild eller något helt överraskande märkligt. Slutet är det tittaren mest troligt bär med sig från ditt jobb – ansträng dig för att få det så bra som möjligt!

3) Däremellan kan man bara lägga storyn!
…som jag tror dokumentärkungen Tom Alandh uttryckt saken. Och det funkar utmärkt i många fall, när storyn har en självklar tågordning. Men när det inte finns en självklar stig att vandra, när berättelsen inte ”lägger sig själv”, kan det finnas anledning att tänka några varv till också kring detta.

4) Gör ett storyboard!
Ja, vi jobbar med enkla berättelser med ett begränsat antal beståndsdelar. Men även ett kort nyhetsinslag med tre synkbitar (intervjusnuttar), tio faktauppgifter och femton bildsekvenser, kan i praktiken komponeras ihop på tusentals olika vis. Om vi lägger till möjligheten att välja helt andra avsnitt ur synkarna – eller kanske lägga till en fråga i stället för att gå direkt på svaret – ja då blir möjligheterna närmast oändliga. Ett klassiskt storyboard ger dig snabbt svaret på hur ditt tänkta upplägg flyter, och hjälper dig även att upptäcka om du t ex är bildtorsk.

5) …med postit-lappar!
Ditt storyboard ska givetvis inte vara skrivet i sten (i så fall kan du ju kalla det manus och börja klippa) utan allt ska kunna kastas om och bytas ut. Du vill ha någon typ av postit-lappar – vilket i dag inte behöver betyda fysiska klisterlappar, utan lika gärna kan bestå av en digital lösning, t ex i ett ritprogram som Skitch eller textbaserade listprogrammet Workflowy (okej, då kanske vi snarare talar om ett ”ändringsbart manus”). Grejen är att allt ska kunna flyttas enkelt utan att hela storyn måste ritas om.

6) Glöm ”tratten”!
Det var länge sedan journalistiken lämnade ”berätta det viktiga först”-regeln bakom sig. Den var anpassad efter redaktörers behov av att kunna ”korta från slutet” (”kuppa” på tv-språk) och lät detta behov slå ut all samlad mänsklig kunskap om hur man berättar historier på ett spännande och intresseväckande vis. Visst, låt ”tratten” leva i de enkla olycksnotiserna, men i reportage och inslag längre än minuten hör den inte hemma.

7) Studera gärna ”valen”!
Den är en av de mest kända dramaturgiska modellerna: anslag, fördjupning, upptrappning, point-of-no-return, klimax och avtoning (delarna kan ha olika namn i olika versioner). Min erfarenhet är att den funkar dåligt som mall men bättre som förbättringsverktyg; lägg din story som du känner för men jämför med ”valen” om du inte känner dig nöjd. Vattendjuret tas till när det inte flyter, helt enkelt! (För att läsa mer om ”valen” rekommenderas denna sida hos UR.)

8) Låt alla frågor få svar – men inte nödvändigtvis genast!
Tvärtom kan det vara mycket effektivt att ställa en fråga i början av inslaget som sedan inte får sitt svar förrän mot slutet. Man kan till och med uttryckligen säga att ”Vi återkommer till det!” En klassisk klipphängare i nyhetskostym.

9) Tänk på ordningen!
Det finns ingenting som säger att du måste redovisa all information i den ordning som du fick den. Om du först träffar en person som drabbats av ett missförhållande och sedan möter den ansvarige för en tillsvarsintervju, så lägger du ju inte nödvändigtvis alla säj från den ena först och från den andra sist. I den mån ditt jobb innehåller en konflikt – vilket det sannolikt gör om du sysslar med nyheter – så är det extra viktigt att fundera kring i vilken ordning de olika delarna ska tas upp. Grundfrågan först och detaljerna sen? Kanske i stället börja med en spännande detalj och sedan steg för steg gå vidare mot det grundläggande, principiella? Och om du gjort en granskning så låter du förstås den riktigt tunga biten, där du kan slå fast att makthavaren farit med osanning, bli en avslutande höjdpunkt på ditt reportage (tillsammans med makthavarens svar) alldeles oavsett var den dök upp i researchen.

10) Bind ihop!
Få reportage är tråkigare än de där reportern bara hoppar från aspekt till aspekt. ”När det gäller ämnet XX tycker YY att ZZ…” Det tredje ämnet ska följa av det andra ska följa av det första på ett helt naturligt vis, annars bör du ifrågasätta vad det har i inslaget att göra över huvud taget.

11) Orden mot verkligheten? Glöm inte orden!
När vi gör granskningar brukar vi vara så måna om att belägga de missförhållanden och problem vi bestämt oss för att skildra, att vi förbiser motsättningens andra ände: orden. Vi tar på något sätt för givet att folk känner till den förljugna bild som vi nu krossar med vår undersökning. Jag tror det är ett misstag. Icas hantering av köttfärsen blev betydligt mer upprörande efter att vi matats med bolagets reklamfilmer och policydokument. Den glättade bilden blir den dörr mot vilken avslöjandet kan sparka. Om den inte visats upp finns risken att en kvalificerad granskning bara uppfattas som en dyster verklighetsskildring sådär i största allmänhet, inte som en konfrontation med hycklande halvsanningar och lögner – en granskning.

12) Använd intervjuerna!
Alltför ofta reduceras våra intervjuer till säjkataloger. Vi använder inte mötet mellan intervjuare och intervjuad, utan plockar ut 20 sekunder (i tidningen: ett pratminus) som får bli intervjupersonens uttalande i reportaget. Sedan sitter vi på morgonmötet och undrar varför jobbet kändes livlöst. Mitt tips är att tajta den trista faktaspeakern (kanske komplettera med grafik så mer kan sägas tydligare på kortare tid) eller tjata till sig tio sekunder mer tid hos redaktören, eller kanske klippa ner någon av de tråkigare intervjuerna – för att kunna ta med några riktiga intervju-bitar i inslaget – med både svar och frågor. Jag lovar; det kommer att göra inslaget både mer varierat och mer levande. Och det funkar med alla sorters intervjuer – berättande, tillsvars, expert…

13) Undvik pingpong!
Jo, det kan vara effektivt att korsklippa meningsmotståndare ibland – men lika ofta blir det trist och förutsägbart. Försök i stället dela upp och prioritera frågeställningarna: några enkla kanske kan lösas snabbt med korta svar ställda mot varandra, medan andra är värda fördjupning i form av speaker, grafik och en länge intervjusekvens. Alla parter behöver nog inte heller kommentera varje beståndsdel lika mycket. Vissa bitar kanske är rena åsiktsfrågor medan andra innehåller fakta som redaktionen kunnat kolla upp – och där reportaget kan anta en mer granskande karaktär.

14) Tänk byrå!
Jag tror det är reportagemästaren Mattias Göransson som sagt att ett reportage är som en byrå. Det har sina lådor som ska fyllas. Och när man fyllt två lådor med ”karakteristiska scener” och två med ”intressanta bakgrundsfakta” så är det läge att ägna mer uppmärksamhet åt ”levande intervjubit”- och ”anslag”-lådorna (eller vilka man nu bestämt sig för att ha med). Annars riskerar man bli sittande med en överdriven insamling åt ett håll, och stora luckor åt ett annat.

15) Tänk inslag under inspelningen!
Kanske en självklarhet men att jobba med ett (föränderligt) storyboard redan från researchfasen och över inspelningarna kan vara väldigt frustrationsförebyggande. Du ser vilka bilder du behöver, du märker vilka synkar du önskar, du förstår var ståuppan och grafiken skulle funka – och du ser om grafiken skulle bli bättre av en bild fotografen kan ta hem i dagens första inspelningsmiljö! En effektivisering som befrämjar den genomtänkta dramaturgin i såväl dagsjobb som längre projekt.

16) Testa!
De flesta grepp återstår att prövas, åtminstone för det ämne som just din story gäller. Åtminstone för ert medium och er redaktion. Och så länge ämnet inte är väldigt känsligt så mår de flesta reportage bättre av lite experimentlusta. Föresätt dig att testa någon ny grej i varje nytt knäck en månad framöver. Chansen är stor att du får mersmak – och dessutom hittar ett helt gäng grepp som du senare kommer att kunna återvända till med lyckat resultat i andra jobb i andra ämnen.

17) Upprepa dig själv och andra!
Ja precis. Om du hittar grejer som funkar bra är det ju bara dumt att inte återanvända dem. Okej, kanske inte i nästa inslag, på exakt samma sätt, men senare i ett annat sammanhang, med en liten variation. Så många är inte de dramaturgiska lyckträffarna att vi har råd att sätta dem i karantän efter ett försök. Jisses, våra programledare återanvänder ju sina kavajer!

Vilka är dina bästa dramaturgitips? Fyll på i kommentarsfältet!

Här finns alla nyheter

The Internet Archive som Micke tipsade om häromdagen har en ny tjänst som gör det möjligt att i rörlig bild se de stora amerianska nyhetssändningarna. Arkivet sträcker sig bakåt till sommaren 2009. Det verkar inte vara några geografiska begränsningar i tjänsten, utan det går utmärkt att kolla på materialet i Sverige.

Sök i allt som sagt i de amerikanska tv-nyheterna sedan år 2009.

Men nyttan av en sådan enorm mängd information är förstås begränsad om den inte kompletteras med en fiffig söktjänst. Nu är det emellertid på precis det viset i det här fallet, och enligt Make Use Of innehåller databasen varenda ord som sagts i nyhetssändningarna sedan 2009. Det finns en enklare variant där man bara skriver in sina sökord, och en mer avancerad där man kan avgränsa med till exempel tv-kanal och ämnesval.

Med söktjänsten kan man begränsa på till exempel kanal och datum.

Vad kan man då hitta? Make Use Of sammanfattar:

CNN, Fox News and MSNBC’s broadcast schedule in its entirety is backed up here, as is every major network’s nightly news programs and news magazines. Even The Daily Show and The Colbert Report are completely searchable on this single site

Totalt handlar det om 350.000 nyhetsprogram från de senaste åren. Enligt Make Use Of lyfter sajtens grundare fram arkivets demokratifrämjande möjligheter i en intervju med New York Times. Inför valet är det tänkt att de röstberättigade ska ges möjligheten att kolla upp vad de olika kandidaterna sagt och gjort, och på så sätt få bättre förutsättningar att fatta ett välgrundat beslut.

En nackdel som lyfts fram med sajten är en begränsning som gör att man bara kan kolla på klippen i 30-sekunderssjok. Andra begränsningar är att det saknas nedladdningsfunktion och möjlighet att bädda in klippen. Däremot kan man få en direktlänk till valfritt 30-sekunderssegment.

För den som har en känsla av att den eller den amerikanske politikern har sagt det ena eller det andra torde detta vara en guldgruva. Eller för den som bara är intresserad av amerikanska tv-nyheter.

Ställ till en scen! och andra sätt att göra roligare presentationsbilder

Kolla surfplatta med intervjupersonen. — Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.

Okej.

Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.

Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.

Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen

tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).

Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.

Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.

Och det är begripligt, av flera olika skäl.

Vi intervjuar ofta tjänstemän
som jobbar på kontor
på deras arbetsplatser
och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
hur tråkigt det än blir
för vi kan inte komma på något bättre.

Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.

Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!

Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)

Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)

Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!

Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!

(…och om du gillar det vi gör: gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!)

Skriv utan distraktion

Jag har tidigare skrivit om programmet som gör att man med hjälp av ljud kan stänga ute störande arbetskamrater i kontorslandskapet så att man kan koncentrera sig på sitt manus.

Vissa pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden

Men kanske är det inte bara ljuden som är problemet? Kanske dyker det upp chattmeddelanden från vänner, e-brev som pockar på uppmärksamhet och tt-flashar som blinkar rött? Kanske är det allt runt omkring på skärmen som gör att koncentrationen inte riktigt vill infinna sig.

Det finns flera olika textredigerare som hjälper till med det här. Om man googlar på ”distraction free text editor” får man en mängd förslag. Ett mycket enkelt alternativ är Quabel som inte bara gör exakt det den ska – utan dessutom gör det som onlineapplikation. Eftersom hela poängen med den här genren av verktyg är att de ska vara enkla och inte innehålla en massa finesser, så fungerar de förstås utmärkt som webbapplikationer.

Du kan registrera dig och spara i molnet - men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det — Du kan registrera dig och spara i molnet – men gäller det bara ett snabbt manus kan du köra oreggat och ladda ner resultatet om du vill ha kvar det

Det går utmärkt att registrera sig som användare av Quabel – men det går också alldeles utmärkt att bara skriva sin text direkt, och sedan ladda hem den (”Publish”) i pdf-, docx-, odt- eller text-format.

För oss etermediemänniskor är det förstås extra attraktivt att programmet erbjuder inte bara ett mått i antal ord, utan dessutom två mått i tid för att beskriva textens omfång.

Längst ner på skärmen framgår hur lång tid det tar att läsa texten (reading time), respektive hur lång tid det tar att läsa upp den (speaking time). I inställningarna kan man ställa in om man spekar snabbt (sportreferat?) eller långsamt (runor?), i tre steg. Det kan verka lite trubbigt, men bör fungera.

Sport eller runa? Välj hastighet efter ämne, humör och personlighet

Den som gillar att sätta upp mål i siffror, kan göra också det i inställningarna. Man kan till exempel välja att målet är två minuter speakat.

Två minuters prata om landstingets senaste revisionsrapport på gamla arkivbilder? Inga problem!

Då får man en mätare längst upp på skärmen där man ser hur nära målet man är. Redaktörerna måste emellertid vänja sig vid att lägga ut jämna minuter i fortsättningen, eftersom det inte går att ange sekunder eller decimaler.

Halva manusjobbet återstår innan det är dags att gå in i redigeringen

Tycker du inte att det blir tillräckligt störningsfritt i webbläsaren? Dess flikar syns ju fortfarande – med alla dess störningsmoment. I så fall använder du bara webbläsarens helskärmsläge. I Chrome når man det genom att trycka på den gamla hederliga funktionstangenten F11. Och lämnar det igen genom att trycka på F11 en gång till.

Vill du hellre ha ett vanligt program som du kan installera på din dator? Make Use Of tipsar i en bloggpost om ett helt gäng störningsfria redigeringsprogram. Vilket är din favorit?

Använd dig av experterna på jobbet

Backa Elias Bondpä på byggarbetsplats med SVT-mikrofon, stativ och gummistövlar. — Reportrar har lite rykte om sig att tro att de kan allt – men bäst blir det om vi tar vara på varandras expertkunskaper.

Reportrar har lite rykte om sig att vara lite styva i korken. Jag syftar nu inte på vad pressade intervjupersoner kan tänka om oss, eller politiker som tycker att vi missuppfattat vad de sagt. Utan jag tänker på våra allra närmaste, på jobbet.

För det händer väl inte alltför sällan att vi som reportrar på möten kan få beröm för våra snygga bilder (som fotografen tagit), den spännande klippningen (som redigeraren låg bakom) eller den informativa grafiken (som grafikern lagt ner mycket möda och besvär i). Det är en mycket beklagansvärd kultur, men den finns där.

Nu blir det förstås vanligare och vanligare att en enda person ska göra allt fler uppgifter själv. Redigerandet har reportern redan tagit över i många fall, och vi springer allt oftare omkring med kameror. Enklare grafik som kartor och telefonplattor är vi också hänvisade till att göra själva.

Men då vi har chansen att jobba tillsammans med ett riktigt proffs måste vi bli bättre på att verkligen använda oss av deras expertis. Att förstå och respektera varandras yrkesroller är verkligen fundamenta. Då man vågar komma med förslag och vågar tända till på den andres förslag, i stället för att till varje pris stå på sig för sin egen idé, är det verkligen som roligast att jobba – och det är också då som resultatet blir som bäst.

Det är också då man lär sig mest. Tills man en dag kanske lärt sig så pass mycket att man fyller ut sin kostym, och det rent av finns fog för det där stora reporteregot. 🙂

Attiraljen fixar voxpopen

Detta är lite tv-nördigt men ändå…

Har du svårt att få till voxpopen, enkäterna på stan? Blir folk stela och tråkiga så fort inspelningen är igång? Skrämda av kamera eller mikrofon?

Mitt grundtips är: ta med något som distraherar dem! Som fångar deras intresse. En attiralj att öppna samtalet med.

Tidningen med artikeln om det politiska bråket. Listan från er egna undersökning. En utskriven bild av politikern du porträtterar… Det mesta duger. Personen glömmer för ett ögonblick inspelningen; den egna nyfikenheten tar överhanden.

Och frågan ”Vet du vad det här är?” är en betydligt mer effektiv start än alla tänkbara ”Vad tycker du om…?”

”Vad tycker du om det?” kan ju alltid komma senare, när ni är överens om vad det handlar om.

Prata i stället för att läsa

Mikrofon i speakerbås — Vifta, le och var dig själv i speakerbåset, så blir det bäst.

Som ny tv-reporter är det en svår balansgång mellan att lära sig av dem som redan kan yrket och att tappa sin identitet.

För man vill ju så gärna göra rätt. Man vill vara professionell och seriös och låta som dem på tv-nyheterna. Problemet är bara att alla till slut låter likadant. Och för den som tänker sig det som något slags karriärboost kan det ju vara intressant att tänka på att storheterna ofta är personligheter med speciella särdrag som man minns.

Om man kört på i något slags mainstreamträsk under sina första år på jobbet, blir det nog lite kämpigt att vakna upp en vacker dag och plötsligt byta stil. Då är det nog enklare att bara var sig själv från början.

Då det gäller att vara sig själv tänker jag i det här fallet mest på språket. Som public service-reporter begränsas man förstås av – fullkomligt rimliga – ramar som saklighet och opartiskhet, men man kan låta engagerad på rösten, växla tonfall och stå för sin dialekt också inom dessa ramar. De gör ju bara utmaningen intressantare!

Det är klart att publiken kanske första och andra gången reagerar på din kraftiga dialekt. Det är klart att människor kanske hör av sig. Men det är också klart att de vänjer sig. Det är klart att om vi som journalister vill öka människors kunskaper om det samhälle och den värld de lever i – så tål de nog båda elementa som att människor på olika platser i Sverige pratar lite olika, och opinionsundersökningar, reporäntehöjningar och politiska skandaler.

Då du står där i speakerbåset – glöm då inte bort vem du är och hur du faktiskt pratar. Lägg till några småord i ditt manus, några ”så” och några ”men”.

Jag har hört några få människor som verkligen säger ”dock” och ”sådan” – men de flesta skulle ha börjat meningen med ”men” i stället, och faktiskt sagt ”sån”. Ingen tror att du är dum i huvudet (huvet!) för att du inte låter som en fackbok i statskunskap.

Vifta lite. Rör på armarna. Gestikulera. Och är nyheten positiv – le. Testa. Det hörs att man ler.

Och om du jobbar med TV – glöm inte det. Du behöver inte säga allt. Mer än du tror syns på bilderna.