Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.
Jag tror att det är både rätt och fel.
Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.
Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.
Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.
Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.
Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).
Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.
För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.
Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.
Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.
Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.
Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.
Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.
Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.
(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)
Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.
Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…
Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis Hootsuite, Tweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!
Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!
Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.
I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.
I år har nog fler än nånsin funderat över framtidens arbetsmarknad för journalister. De dystra beskeden från tidningsföretagen har duggat tätt, och allt fler tvingas inse att det kommer att finnas allt färre stolar runt redaktionsborden när stormen lagt sig.
För en färsk sommarvikarie kan frågeställningarna tyckas både brännande nära och avlägsna på samma gång. Få vågar hoppas på en tills vidare-anställning i närtid, samtidigt som nog de flesta drömmer om att åtminstone få stanna kvar i höst. Praktik och vikariat är som vanligt de vanligaste vägarna till fortsatt jobb – åtminstone för den som lyckas klamra sig kvar på redaktionen. (Åtminstone på den redaktion där det finns några jobb att klamra sig fast vid.)
I dagens medielandskap finns det tusen olika variabler som avgör vilken sommarvikarie som anses tillräckligt oumbärlig för att behållas. På en redaktion kan det handla om att vederbörande lärt sig de tekniska systemen, och därmed enkelt kan plockas in på pass som kräver ett stort mått av eget knapptryckande. På en annan redaktion kanske personen har en specialkompetens som man länge saknat. På en tredje finns det kanske inte så många fler som konkurrerar om jobbet, och det är omständligt att annonsera… Allt annat lika skulle jag emellertid påstå att det finns en faktor som om inte gör dig oumbärlig – så åtminstone radikalt minskar risken att du ska uppfattas som totalt umbärlig och utbytbar.
Det handlar om pingpong. Eller rättare sagt: att undvika pingpong.
Så här: Varje story tillkommer i ett samspel mellan journalisten och dess omgivning. Naturligtvis intervjupersoner och andra källor som utgör basen i materialet. Men minst lika viktigt: omgivningen på redaktionen. Redigerare, fotografer, reporterkollegor och arbetsledare.
Dessa arbetsledare. Ditt jobb kommer alltid att utvecklas i en slags ständig dialog med dina chefer – må de kallas redaktör, producent eller nattchef. Ett kort dagsjobb hanteras på min egen arbetsplats enkelt med dagens publiceringsredaktör vid ett par tre avstämningspunkter under dagen (morgon: ”Kan du kolla det?” lunch: ”Håller det?” eftermiddag: ”Hur lång blir du?”), en längre research kan coachas med längre mellanrum men kräver samtidigt längre tid och detaljnivå vid varje enskilt tillfälle.
Åtminstone funkar det så idealt. När det går som det ska. Då är reportern så självständig att hen har ett eget svar på ”om det håller”, vederbörande har hajat storyn och famnat ämnet. Du kan det nu efter några timmar rentav lite bättre än redaktören som du fick utlägget från. Gott så.
Men det finns också ett annat läge. Läget där reportern återvänder till redaktören inte tre gånger under dagen, utan trettio. Läget där reporterns enda besked är ett referat av det senaste telefonsamtalet.
– Han säger att det här är helt normalt.
– Men vad säger han om att det ändå är fyra som hoppat av nu?
– Det frågade jag inte.
– Okej, gå och gör det då.
När sedan ett tillräckligt antal telefonsamtal refererats, med ett tillräckligt antal frågor vidarebefordrade från arbetsledaren, och/eller det börjar bli ont om tid till deadline och/eller eka otäckt tomt i körschemat för kvällens sändning – då börjar det bli dags att sätta ned foten.
Redaktören frågar:
– Kan det bli nåt av det här då?
– Jag vet inte…
– Men har vi en påa?
-Jaa… Näe… Kanske.
– Okej, då gör vi så här, jag har skrivit ett förslag här, och så börjar du med kritiken…
Arbetsledaren tar kommandot och sätter ihop inslaget åt den osäkre vikarien som pingpongat sig igenom dagen och innan dagen är slut kommer att ha pingpongat sig fram till ett tv-inslag som inte kommer att ta vederbörande ett steg närmare ett jobb på den där redaktionen.
För hela jobbet gjordes ju av redaktören. Arbetsledaren som fick plocka fram sina gamla reportergener för att få ihop det åt reportern, som i detta fall mest blev en mellanhand mellan intervjupersoner och frågor (formulerade av chefen) och vidare mellan timelinen i redigeringsbåset och dramaturgin (formulerad av chefen).
”Man fick hålla handen ända in i redigeringen” hörde jag en gång en arbetsledare säga om en av sommarens vikarier vid ett sånt möte som vikarien nog inte trodde fanns – där cheferna avgjorde vilka som skulle få bli kvar på höstens långvik.
Det låter förstås fruktansvärt grymt. Och det är grymt. Men jag tror i slutänden att det är bättre att förstå hur de här processerna ser ut – än att vaggas in i en missuppfattning om att pingpongandet skulle vara normalt.
I våra råd till praktikanter skriver jag om djävulens silkesvantar – den sorts kollektiva hänsyn som gör att en praktikant kan ägna dagar, veckor och månader åt att inte komma framåt i sin story, utan att någon påpekar det. Man bäddar in praktikanten i bomull och låter vederbörande sitta i ett hörn och ”kolla på nånting” eftersom redaktionen inte förmår coacha fram resultat – och praktikanten själv inte fattar vad som händer.
Den praktikanten blir lurad, och/eller lurar sig själv, på samma sätt som den sommarvikarie som tror att det är en bra sak att chefen bestämmer varje steg av den journalistiska processen. Nej, du förväntas inte göra en story helt själv från ax till limpa från första dagen på vikariatet. Men när vi nått halvtid förväntas du agera självständigt nog att ringa inte bara de samtal din arbetsledare kan komma på, och tänka inte bara de tankar du fått dig beskrivna av en chef.
Visst kommer du ibland att trampa fel, och visst gör det mer ont när man trampar fel på eget bevåg än när man trampar där någon annan pekar. Men i slutänden kommer du att ha större nytta av att ta dina egna steg, famna ditt ämne och äga din story – än av att bli handhållen hela vägen in i redigeringen.
Handen som håller dig där kan mycket väl vara samma som två veckor senare sätter stopp för ditt höstvik.
(Om du missat våra tidigare regler för sommarvikarier så hittar du dem här. Tips om nyheter du hittar om sommaren hittar du här, en massa nyhetskällor du kanske inte tänkt på har vi samlat här och möjliga sommargranskningar här. Tipsen om du har problem med att vässa din story finns här och om du har problem med att hitta folk kan detta möjligen hjälpa.)
Att få veta vilka som äger ett företag är inte alltid det lättaste. Åtminstone när det inte handlar om en enskild firma där organisationsnumret är synonymt med personnumret, eller ett bolag som gärna berättar om ägandet i öppna kanaler som är någorlunda lättillgängliga.
I svårare fall kan det löna sig att ladda hem eller beställa en årsredovisning (från t ex Bolagsverket eller Retriever Business) eftersom det där ofta anges ägare i anslutning till beslut om fördelning av årets vinst (aktieutdelning).
Aktiebolag har en skyldighet att hålla en aktiebok som vem som helst ska kunna ta del av. Antingen i företagets lokaler (mindre vanligt i praktiken att journalister gör det besöket) eller hos Värdepapperscentralen, som numera heter Euroclear (och jag vet uppriktigt sagt inte hur vanligt det är med journalistbesök där heller).
Min tidigare styrelsekollega i Föreningen grävande journalisterBosse Vikingson, upptäckte nyligen ett annat, och betydligt enklare sätt att kolla aktieinnehav i just börsbolag.
Finansinspektionen har nämligen ett öppet och sökbart så kallat insynsregister på nätet, där nyckelpersoner i bolagen, som kan tänkas få information som påverkar börskursen, måste anmäla sitt eget eller sina anhörigas ägande i bolaget, och uppdatera eventuella förändringar.
Eller som det står i myndighetens egen beskrivning: ”Insynsregistret innehåller uppgifter om börsbolagens insynspersoner och det innehav som de och deras närstående har av aktier och andra aktierelaterade finansiella instrument i bolaget.”
Registret uppdateras normalt vardagar vid 15-tiden enligt hemsidan, och tycks kunna vara en utmärkt källa, åtminstone så länge man vet vad det är och inte är.
Registret är alltså ingen komplett aktiebok, men kan vara ett bra sätt att snabbt få en bild av t ex styrelseledamöters eller chefers intressen i det egna bolaget – och eventuella förändringar av dessa. Alltså: om man vill veta om en viss ledningsperson över huvud taget har ekonomiska intressen i det det egna bolaget – och hur mycket – så kan registret ge en första bild. Däremot är det svårare att gå åt andra hållet: om man vill ha svar på vilka som äger aktier i ett specifikt bolag så riskerar svaret från registret att bli mycket ofullständigt.
Enligt kunnigare kollegor som jag rådfrågat, är registret inte alltid hundra procent tillförlitligt, det finns bl a risk att uppgifter släpar efter, så innan man publicerar uppgifter i ett reportage bör man söka bekräftelse på annat sätt. Men som del av en första grundresearch funkar det nog utmärkt.
Det finns framför allt ingen gratistjänst på nätet som ger motsvarande information.
Tack Bosse för tipset!
(Och ja, Fi i rubriken står alltså för Finansinspektionen om någon nu trott något annat.)
Sommaren kräver också skarpsynta journalister. Och arbetsledare.
Efter midsommar blir vi alla vikarier. Det vill säga sommarvikarierna tar plats på reporterstolarna – och även i många fall på arbetsledarplatserna. Folk som i vanliga fall jobbar som reportrar blir nu chefer för några veckor.
Själv har jag jobbat många somrar med vikarierande arbetsledare, och även hoppat in själv i rollen några gånger. Jag har sett både magplask och succéer – framgångsrecept och bakslagsstrategier. För reportrarna har vi tidigare beskrivit sommarvikariens gyllene regler. Men här nu för den inhoppande arbetsledaren: sju grundregler som räddar sommaren på nya stolen:
Regel nummer 1 utövas av många på ett formellt plan, men av betydligt färre på djupet och på allvar: Kräv idéer!
Motivet bakom detta är inte primärt att utveckla reportrarnas kreativa förmåga, inte heller att avlasta dig kreativt arbete (även om det är en trevlig bieffekt). Nej det viktigaste skälet att be om idéer från reportrarna är att det ökar sannolikheten att det kommer fram riktigt bra idéer! Hur briljant du och dina arbetsledarkollegor än brainstormar så kommer den rena mängden idéer att bli större om de kommer från fler håll – vilket i sig ökar sannolikheten för något riktigt bra.
Ett annat viktigt argument är att man minskar risken för tråkiga knäck. Den reporter som får ett utlägg kommer aldrig att uppamma samma energi som den som får möjlighet att förverkliga en egen idé. Även om storyn är exakt densamma.
Viktigt här är också kravställandet. Det handlar inte om att ”be om” eller ”uppmuntra” eller ”hålla dörren öppen för”. Hur många redaktioner låter jobbnärvaron enligt schemat vara något man ”ber om” eller leverans före deadline vara något man ”uppmuntrar”? Kollade fakta och korrekta citat vara något man ”håller dörren öppen för”?
Vi har tidigare skrivit om den förskräckliga hållningen att ”Vi ger visst resurser till grävande – om bara någon reporter kommer med en tillräckligt bra idé”, och detta är ungefär samma fråga. En redaktion är beroende av ett inflöde av idéer från sina medarbetare. Det gäller om möjligt än mer på sommaren då ”nyhetstorka” uppstår i form av färre pressmeddelanden från extrema aktörer. Därför ska egna idéer inte vara ett önskemål utan ett krav från den första dagen.
(Tänk på en skolminister eller nåt så glömmer du inte bort det – det är rätt att ställa krav!)
Regel nummer 2 är så enkel och avgörande att det är anmärkningsvärt hur många välavlönade chefer som inte lärt sig den än: Säg inte nej!
Bejaka den idé som reportern kommer med! Och gör det i synnerhetom det är en osäker sommarvikarie och också – och kanske inte minst – om idén är halvdålig.
Du kommer nämligen att ha alla chanser i världen att lotsa reportern rätt. Från det ögonblick du bejakat den första skissen kommer reporterns sinne att vara vidöppet för förslag på hur den ska förbättras.
(Vad som händer med sinnet på den sommarvikarie som möts av ett avmätt nej när hen samlat mod till att för första gången närma sig desken med en egen idé, det kan du ju fundera en stund på.)
Du behöver alltså alls inte älska idén för att bejaka den. Syftet med bejakandet är inte ett carte blanche åt en ofärdig tanke – det är att starta en sprudlande tankeprocess hos reportern. Och hos dig själv.
Regel nummer 3 som nog alla skriver under på i princip men som kan betyda väldigt många olika saker i praktiken varav en del direkt kontraproduktivt och destruktivt: Hjälp reportern att förvandla idén till något görbart!
Om du under punkt 2 fick skrämselhicka inför tanken på att bejaka sommarvikarien som den första dagen vill starta ett jättegräv om kommunens alla byggprojekt, så har du här din räddning. Just den idén hjälper du reportern att antingen avgränsa till ett eller flera kortare jobb (okej, vi börjar med ett bygge!) eller lägga upp som ett håltimmesgräv.
Den sistnämnda lösningen kan förvisso vara förrädisk. Repliken ”Det där kan du kolla på vid sidan om” leder oftast till att ingenting alls blir kollat – om din insats stannar där. Du måste förstås som en god arbetsledare hjälpa reportern att lägga upp en plan för sitt håltimmesgrävande, exempelvis med hjälp av en enkel Story Based Inquiry-modell: ni kommer överens om vilken arbetshypotesen är (”Om det är så här då har vi en story!”) och delar upp den i kontrollerbara beståndsdelar (”Kostnaden har ökat jämfört med ursprungsplanen”) som i sin tur landar i konkreta arbetsuppgifter (”Begär ut ursprungsplanen”).
Dessa konkreta arbetsuppgifter är sedan de håltimmesarbetsuppgifter (eller mer realistiskt: fem-minuter-medan-man-väntar-på-att-någon-ringer-tillbaka-uppgifterna) som du och reportern är överens om att hen ska utföra vid sidan av dagsjobben de kommande veckorna.
Ni bokar förstås också också ett avstämningsmöte en vecka framåt i tiden, för att se hur projektet fortskrider.
Om storyn är motsatsen till ett gräv – något vagt och luddigt utan ett uns av spänning – kanske förstärkningen måste ske åt det andra hållet. En tanke om att ”titta på det här med miljön” kräver precisering och skärpning. Vilken nyhet hoppas vi få fram? Hur lyder rubriken? Även här är din arbetsledarroll ovärderlig – och även här har du möjlighet att styra upp allt du själv kände tveksamhet inför när du bet dig i tungan för att inte säga nej till idén!
Om idén redan känns gjord blir din uppgift att växla upp den eller styra den i sidled: om man så sent som för ett halvår sedan granskade könsfördelningen i kommunens bolagsstyrelser så kanske ni nu ska undersöka om förklaringen som de ansvariga gav verkligen håller? Om ni redan gjort en rejäl genomgång av kommunens mest inflytelserika företagare så kanske det nu är dags att kartlägga idrottsföreningarnas dolda makthavare?…
Vad du än gör med idén så bör du ta med ett grundtips från Story Based Inquiry-modellen: en story är inte ett ämne, en story är inte en fråga. En story är möjligen svaret på en fråga – ett (eller flera) påstående(n) som ger nya uppgifter om världen och som (viktigt!) låter sig kontrolleras.
Din uppgift är att hjälpa reportern hitta fram till den hypotetiska storyn och därifrån komma vidare till arbetsuppgifterna – oavsett om nivån är ”slå ett kollsamtal för att se om inbrotten ökat” eller ”den stora granskningen av kommunens byggprojekt”.
(Samtidigt ska du akta dig för att malla in de vilda idéerna alltför hårt i redaktionens prydliga rutinrabatter. Vikariens idé kanske är lysande i sig själv även om den helt avviker från mallen – eller just därför. Försök testa tanken att en story behöver inte vara dålig bara för att den inte låter som alla andra stories du hört. Den är hisnande, jag vet, men ibland leder den till storverk.)
Lite som en parantes måste här också placeras regel nummer 4: Förstör inte för regel 1-3 genom att ge upp och komma springande med utlägg.
Visst, du har rätt att vara otålig. Vi ska få ut en tidning i morgon, eller en sändning i kväll, eller både ock och en webb hela tiden. Men om du släpper idéarbetet och går in med ett utlägg så riktar du också en tydlig signal till reportern och redaktionen: ”Egna idéer var bra i teorin men i praktiken så gäller lappen i handen.”
Det förrädiska är att ingen kommer att protestera. En lapp i handen är en riktigt bekväm lösning också för reportern som inte riktigt kommit igång med sin egen story. Framför allt eftersom den gör det möjligt att ta mindre ansvar för sitt jobb. Vi vet väl alla, handen på hjärtat, hur olika samtalen låter med fotografer, redigerare och andra kollegor när chefen ”tycker att vi borde åka på det här” jämfört med när man själv funnit storyn – och finner den angelägen därefter. Utlägget hanteras ofelbart lite lättvindigare, lite enklare och med lite mindre entusiasm (och i värsta fall noggrannhet) än den egna storyn. Bakom skillnaden finns delvis en ren självbevarelsedrift: om jag misslyckas med en story jag själv initierat så blir det mitt huvud som ryker vid utvärderingen. Om jag misslyckas med ett utlägg så var det…ett utlägg.
I avdelningen don’ts måste vi också lägga in regel nummer 5: Blanda inte ihop kritiska ifrågasättanden med en allmän dissighet. En god arbetsledare kräver förstås att reportern har belägg för sina påståenden, bemötanden från utpekade parter och en dramaturgi som håller för formatet. Men det är inte detsamma som att en bra bit in i arbetet börja ifrågasätta om storyn egentligen är någon story, ställa grundfrågor som visar att man varken hängt med eller litar på reportern – eller bara inta en vagt avvaktande eller passiv hållning inför materialet.
Enkelt uttryckt så ska frågan om storyn ska berättas besvaras i ett så tidigt skede som möjligt, så man sedan alltmer kan övergå till frågan hur storyn ska berättas.
Den arbetsledare som i ett sent skede måste ägna tid åt att ifrågasätta om storyn är en story har disponerat sin tid fel. Genom att inte göra detta ställningstagande i ett tidigt skede har vederbörande nu mindre tid för slutskedets verkligt viktiga ifrågasättanden: har vi hittat alla relevanta fakta, sökt alla personer, maxat publiceringsplanen osv?…
Naturligtvis betyder detta inte att du ska vara passiv under resans gång. I stället rekommenderar vi som regel nummer 6: Ligg på om det egna!
Utgå helt enkelt från att reportern är ungefär som du själv: jobbar gärna men helst med sånt som ger en omedelbar utdelning.
Det innebär att ett håltimmesgräv eller annat mer långsiktigt projekt (hej alla forskare och utredare som läser denna blogg: långsiktigt för journalister är alltså ”mer än en dag”) alltid riskerar att hamna längre ned på den mentala priolistan än det enkla dagsjobbet.
Bästa sättet att möta den obalansen är att skapa motsvarande incitament för det långsiktiga. Visst, reportern har varken moroten eller piskan av publicering om en timme – men du kan ge vederbörande en annan morot och piska i form av ditt spontana uppdykande vid skrivbordet, önskemål om skriftlig rapport före hemgång, feedback på den senaste researchen osv.
Genom någorlunda regelbundet återkommande avstämningar får du också en möjlighet att hjälpa till när något kört fast – och att styra om reportern som börjat traska åt helt fel håll. Du kanske märker att reportern ringer och ber om formella intervjuer när hen i själva verket borde söka efter fakta (eller tvärtom) och då kan du enkelt korrigera arbetsriktningen vid ett avstämningssamtal.
Regel nummer 7:Planera för utgörning! Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller egna idéer. En oerfaren reporter låter gärna researchen springa iväg åt flera olika håll samtidigt, och en osäker arbetsledare kan i värsta fall fylla på med ännu fler frågetecken bara för att vederbörande inte känner sig trygg i sin egen roll.
Men vi har inte evig tid för research – och platsen för publicering är begränsad. Någon måste sätta ned foten och säga att ”Nu har vi det vi behöver!” På sommaren är risken stor att vikarien är för osäker för att göra det – och alltså faller ansvaret på dig som vikarierande arbetsledare.
Om ni arbetar enligt Story Based-modellen behöver detta inte vara något dramatiskt. Då har ni under hela resans gång (lång eller kort) arbetat med en hypotetisk story som fått alltmer fasta konturer och förvandlats till en bekräftad story– som nu börjar likna ett råmanus för inslag eller text.
Om ni struntat i storybaserat-idéerna och jobbat mer ”fritt”, så kommer ni att ha ett mer svävande stoff att hantera. Då föreslår jag att ni sätter er ned med ett stort ark papper och ritar upp vad ni egentligen har – exempelvis enligt modellen Tingen-Ringen-Pilen– för att få ihop era lösa beståndsdelar till en fungerande berättelse.
Observera att även sommaren mår bra av en genomtänkt publiceringsplan. Ska verkligen alla artiklarna ut på en och samma dag? Är det inte bättre att dela upp avslöjandet, reaktionerna och den stora intervjun med den politiker som kan förväntas vilja ändra lagen? Eller ska man kanske dela upp på någon annan ledd; starta försiktigt men använda webben till att efterlysa publikens egna erfarenheter, och sedan använda dessa för artiklar dag 2 och 3? Eller göra en annan fördelning mellan webb och papper?…
Möjligheterna är oändliga, och jag tyckter generellt att många redaktioner undervärderar potentialen i sitt eget material. På sommaren finns det ju dessutom ett slags ekonomiskt värde (i meningen ”hushållande med resurser”) att till exempel sprida ut en egen reportageserie över flera dagar.
Dock behöver reportervikarien garanterat hjälp här; detta är ett område där hen inte alls kommer att ha samma förkunskap som du. Du känner redaktionen, publiken, rutinerna…dessutom behöver reportern avlastning för de sista faktakollarna, bemötandena och korrekturläsningar.
Vid alla större satsningar bör reportern vara närvarande på redaktionen under publiceringsdagarna för att hantera reaktioner, ifrågasättanden och uppföljningar. Som en god arbetsledare ser du förstås till att schemat gör detta möjligt.
Sammanfattningsvis är det min erfarenhet är att den vikarierande arbetsledaren kan göra stor skillnad under sommaren – genom att bejaka och utveckla de egna idéerna, och uppmuntra och hjälpa de osäkra reportervikarierna över hinder och förbi fallgropar. Fram till en publicering som får staten att skälva – eller åtminstone skakar om en stund mellan sommarstugorna.
Under åren som journalist har jag gjort enormt många dåliga intervjuer. Ibland så dåliga att jag blir generad när jag i efterhand lyssnar på dem.
Men jag har också gjort ett antal ganska bra intervjuer. Om jag utgår ifrån de som blivit bra hittar jag några metoder som jag tar med mig.
1. Var väl förberedd och koncentrerad. Intervjun är ditt kraftfullaste verktyg. Fundera inte bara på frågorna utan också på vad intervjupersonen kan komma att svara på dina frågor.
Ibland kan jag se det som ett parti schack. Om du kan förutse intervjupersonens nästa drag är du med i matchen.
Det finns ingenting som säger att du behöver redovisa i förväg för intervjupersonen allt du vet. Det gäller speciellt för ansvarsintervjuer med makthavare. Ett skriftligt dokument, en kommunal handling eller något liknande som du tagit ut och lägger fram för intervjupersonen under intervjun kan vara effektfullt.
2. Lyssna och formulera följdfrågor. Be intervjupersonen att bli konkret. ”Hur menar du?” ”Vad betyder det i klartext?” ”Vad tycker du om det?”
I en intervju beskrev SD:s ledande politiker i Filipstad hur hans parti, till skillnad från andra partier, ville bevara den svenska kulturen. Det blev en given följdfråga:
”Vad tänker du på då?”
Efter en stunds tysnad svarar han: ”fornminnen” och efter ytterligare en stunds tystnad ”… och till exempel julafton och midsommarfton”.
”Vilket hot ser du mot de högtiderna från de andra partierna?”
”Nej det är väl inget större hot….men…”
Han har nu lämnat politiken.
3. Ha några få tydliga grundfrågor som du håller fast vid ända tills du får svar. Men använd en vänlig ton även om intervjupersonen inte svarar på dina frågor. Ställ istället om frågorna och låt intervjupersonen prata till punkt.
I Karlstad räknar Sverigedemokraterna med att dubbla antalet röster och kanske få en vågmästarroll i kommunfullmäktige.
”Vilket block tänker ni stödja och söka samarbete med om ni får en vågmästarroll?”
”Vilken politik vill du och ditt parti driva om ni får ett riktigt inflytande i kommunpolitiken?”
Det har beskrivits som en skandalintervju eftersom hon inte kunde svara på någon av frågorna. Det var självklart att publicera den eftersom kommunpolitik också handlar om förtroende.
Intervjun fungerade tack vare att jag hade en ton i frågorna som var lågmäld utan minsta antydan till aggressivitet.
Hon lämnar nu alla sina politiska uppdrag.
4. Ställ öppna frågor. Det är grundprincipen. Men jag har en känsla av att makthavare ibland utnyttjar journalistens öppna frågor för att svara på något helt annat än frågan.
Då, i vissa fall, kan en ja- eller nejfråga vara helt avgörande för ett bra resultat.
Jag har till exempel ställt samma fråga till tre olika kommunalråd, inför kommunala folkomröstningar, om skolnedläggningar:
”Tänker du/ni rätta er efter resultatet i folkomröstningen”.
Om intervjupersonen fortfarande inte väljer att svara på frågan blir det väldigt tydligt.
På samma sätt kan man ställa avgörande ja- och nejfrågor om allt möjligt om man misslyckas med de öppna frågorna, som man förstås alltid börjar med:
”Om du nu tycker så, tänker du rösta mot ditt parti i riksdagen?”, ”Vad betyder det, tänker ni skjuta till extra pengar till verksamheten eller inte?”, ”Efter det här misstaget, tänker du avgå eller ej?”
5. Hjälp intervjupersonen lite på traven att formulera svaret. Om du är väl förberedd vet du i stort vad han/hon tycker. Ställ dig själv frågan: Hur formulerar jag frågan för att intervjupersonen ska ge mig det kraftfulla svar jag vill ha.
Nyligen rapporterade jag om en politisk konflikt i en liten västvärmländsk kommun. En person som hade förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna, deklarerade att han tänkte ställa upp för det lokala lilla missnöjespartiet i kommunalvalet, men ändå stå kvar som medlem i sitt gamla parti som han stödde ideologiskt.
Partidistriktets ordförande intervjuades. Hade jag frågat: ”Är du kritisk till honom och det han gör” hade jag förmodligen fått nöja mig med svaret: ”Ja, jag tycker inte allls om hur han agerat” eller någonting liknande.
Istället ställde jag frågan:
”Det finns dom i ditt parti som tycker att han borde uteslutas. Hur rimligt tycker du det är att en medlem i Socialdemokraterna ställer upp i valet för ett annat parti?”
Svaret blev:
”Det är helt orimligt. Man kan inte representera två partier samtidigt. Frågan om uteslutning kommer säkert upp”.
Men här finns en etisk dimension. Du får förstås inte bidra till att förvanska vad en person står för eller säger.
Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.
För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.
Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.
Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.
Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.
Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.
Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.
Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.
2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.
Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.
Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.
Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!
Att våga ställa frågor till folk vi inte alls känner – om saker vi knappt skulle fråga våra vänner.
”Hur kom det sig att allt havererade?”, ”Vad tänkte du när du förstod hur illa det var?” och ”Vilket är ditt eget ansvar?” är knappast frågor vi ställer till arbetskamraterna över lunchen. När vi samtalar med våra vänner uttrycker vi oss av olika skäl mindre rakt och hårt.
Den hyllade intervjuteknikutbildaren Anna Ivemark lär ut att det finns en grundläggande kunskap som många missat om intervjuandets konst och hantverk.
Att intervjuteknik handlar om gränser. Intervjupersonernas – och ens egna.
Inte minst ens egna. Anna Ivemark hävdar med emfas att man själv som intervjuare drar gränsen betydligt tidigare än intervjupersonen. Att man själv avstår från nästa steg på den obekväma vägen åtminstone två meter innan intervjupersonen hade krävt ett stopp.
Det handlar förstås om konfronterande ansvarsintervjuer, men minst lika ofta om andra sorters intervjuer. Den resonerande expertintervjun där olika argument ska testas, den personliga porträttintervjun där vi ska förstå mer om en namnkunnig huvudperson – eller rentav den känsliga intervjun med det utsatta offret för en tragisk händelse.
Vi vet att vi borde påpeka när den arrogante makthavaren ger ett blaha-message track-svar för femte gången. Men vi tycker det känns jobbigt och går vidare. Vi vet att experten egentligen borde utmanas på riktigt med det där argumentet som kritikerna anför gång på gång på nätet. Men vi vågar inte ta det hela vägen. Vi vet att porträttpersonen har ett ämnesområde som hen helst vill undvika. Så vi undviker det. Och vi vet att det var riktigt jobbigt för offret att uppleva det där händelseförloppet som förändrade livet. Så därför avstår vi från att fråga vidare om det.
En person som ställt upp på en intervju är beredd på frågor. Många frågor och rentav obekväma, jobbiga eller pinsamma frågor. Om man går för långt som intervjuare så kommer intervjupersonen att sätta stopp. Men Anna Ivemarks poäng är alltså att vi som intervjuare stannar långt tidigare, vilket gör att vi inte får svar som är så intressanta som de hade kunnat vara om vi gått vidare.
Ibland dyker det upp ganska extrema exempel på att hon har rätt.
När Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i senaste avsnittet av nu pågående programserien La Bamba under en vinprovningsresa i USA möter ett ungt par från Texas som de av någon anledning tror har ett fantastiskt sexliv – så frågar de dem om detta.
Klipp till att frågan ställs till paret, på engelska av Filip Hammar:
– Fredrik sa att er aura tyder på att ni har ett bra sexliv.
Fredrik fyller på:
– Ni verkar väldigt sexuella av er.
– Det stämmer, svarar paret.
– Ja, det stämmer nog.
Varpå följdfrågan blir:
– Ni knullar skiten ur varandra i kväll.
Och svaret:
– Förmodligen.
Och där är gränsen nådd, att döma av Fredrik Wikingssons nästa replik:
– Nu rodnar till och med jag.
Gränsen nådd eller för länge sedan passerad, beroende på hur man ser på saken. Hela sekvensen är förstås jobbig – men troligen mycket mer för intervjuarna än för de intervjuade. De ser mest ut att vara fascinerade av det sexfixerade programledarparet från Sverige.
(Notera för övrigt hur Filip Hammar använder sin kompis för att distansera sig från frågeställningen; ”Fredrik sa att…” En slags motsvarighet till den klassiska ”Det finns de som påstår att…”-formuleringen i mer konventionella intervjuer.)
Man kan tycka vad man vill om sexfrågan. Min poäng är att väldigt få andra intervjuare skulle ha vågat ställa den över huvud taget – även om de velat. Även om de varit övertygade om att det var en jätteviktig, superintressant fråga. Även om det varit en jätteviktig, superintressant fråga.
En rad av Sveriges främsta, tuffaste och modigaste intervjuare hade inte vågat. Eller åtminstone – om de haft en producent skrikande i örat – tvekat och tassat. Jag är helt säker på att jag själv hade fegat rejält. Det hade varit för jobbigt att gå rakt på. För obekvämt.
Jag är också ganska säker på att varken Filip Hammar eller Fredrik Wikingsson hade vågat. Om de varit ensamma.
Men det är inte en intervjuare som trampar rakt över skamgränsen in i det mest förbjudna. Det är två intervjuare som driver varandra mot gränsen, och tillsammans trycker intervjun framåt – fram till, och möjligen över, gränsen.
Som intervjuare pushar de varandra. På gott och ont – de gränser som passeras kan lika gärna vara den goda smakens som den goda tonens. Nyfikenheten leder oss inte alltid i den riktning som vi efteråt är mest stolta över.
Men säga vad man vill – intervjuerna kommer längre på det valda spåret. Även den sista frågan ställs.
Mönstret upprepas gång på gång i Filip och Fredriks vid det här laget oräkneliga möten med kända och okända människor framför tv-kameror på olika håll i Sverige och världen. Deras gränslöshet i frågeställandet leder ofta till att skämskudden åker fram – men lika ofta till att de får spännande svar som inte kommit annars. I detta avseende är de lysande intervjuare, som alla vi andra kan lära oss något av. Inte för att ställa plumpa sexfrågor i tid och otid – men för att förstå att det går att fråga om betydligt mer än vi tror.
Paret från Texas kunde uppenbarligen tänka sig att svara på frågor om sitt sexliv. Och visst, resultatet blev inget omvälvande avslöjande, inget historiskt intervjuögonblick. Men det var ännu ett ögonblick där intervjuarens noja visade sig överdriven.
Och det var ett ögonblick som alla vi andra kan återvända till när vi funderar över hur långt vi kan gå. Man kan ställa sexfrågor till vinprovnings-par. Man kan upprepa frågan till makthavaren. Man kan ifrågasätta experten. Man kan ta med porträttpersonen till det mörkaste livsavsnittet. Och man kan ofta gå längre än man tror också med den som varit med om något hemskt.
Filip och Fredrik har varandra. De flesta av oss har inte lyxen att jobba i par med en kollega som pushar oss att ställa den där omöjliga frågan.
Josephine har använt delvis samma metoder som jag själv för några år sedan, när jag tillsammans med researchern Kenneth Ulander granskade guldhandeln åt svt. Också i vår granskning försvann guld, och vi kunde visa att en påstått oberoende prisjämförelsetjänst i själva verket drevs av en av de största aktörerna på marknaden.
(Dock lyckades vi inte ro i land det mest anmärkningsvärda avslöjandet som Josephine nu gör: att tekniken med cookies i datorer används för att visa olika priser för olika kunder.)
När vår egen guldgranskning var avslutad råkade jag av en slump hitta ett avsnitt av ett danskt konsument-tv-program – Danmarks motsvarighet till Plus – som också granskat guldbranschen. Det visade sig att de inte bara använt samma metod att skicka in egna guldsmycken för att testa sajterna – utan dessutom precis som vi upptäckt och beskrivit hur en av de stora aktörerna visade upp nöjda kunder som inte fanns i verkligheten.
Blev då vår guldgranskning sämre av att våra danska kollegor gjort en snarlik? Självklart inte! Trampar Josephine vatten när hon går i våra guld-fotspår nu? Nej, nej, nej…
Att låta sig inspireras av, låna och rentav planka ämnen, verktyg och upplägg kan vara något av det mest kreativa man kan ägna sig åt som journalist. På allvar. Jag brukar tipsa grävintresserade kollegor att plöja ett gäng arbetsbeskrivningar från granskningar anmälda till guldspaden, för att hitta idéer till nästa granskning.
Det handlar ju inte om att planka storyn rakt av. Det handlar om att använda en väl fungerande metod på ett nytt ämne – eller tvärtom testa en innovativ metod på ett gammalt känt ämne. Eller göra om en granskning i en annan del av landet, eller i ett annat land. Eller fylla igen luckorna som fanns kvar efter förra gången.
En av mina egna första granskningar handlade om ett hemlighetsfullt ordenssällskap i Sundsvallstrakten. Den då mycket respekterade samhällsreportern Göran Skytte hade några år tidigare granskat frimurarordern för Aftonbladets räkning. Han hade bland annat lyckats avslöja hela den hemliga medlemslistan för detta mytomspunna sällskap.
Hade Skytte haft en hemlig läcka? Nej, han hade bara funderat innovativt. Frimurarna var så stora att deras medlemsmatrikel sannolikt måste tryckas på tryckeri. Och svenska tryckerier måste skicka pliktexemplar av allt de gör, till bland annat Kungliga biblioteket i Stockholm. Skytte gick dit och hittade medlemsmatrikeln.
Och svar ja – även den orden jag själv föresatte mig att granska visade sig ha en matrikel på KB!
Full pott för plagiatjournalistiken! (Mindre kul för den lokala S-topp som inte uppskattade telefonsamtalet från en sannolikt ganska påfrestande journaliststudent, om mystiska ritualer i hemliga ordenssällskap.)
Vi har tidigare framhållit återanvändningen som en av de bästa metoderna för den som vill utveckla sina idéer och stories. Det gäller i granskningar men också i annat – egentligen kan låneregeln tillämpas på varenda liten beståndsdel i det hantverk vi kallar journalistik.
Vi kan låna det där kollsamtalet som kollegorna på systertidningen i grannlänet ringde, och kolla om den där dramatiska ökningen också finns hos oss. Vi kan återanvända den smarta bildlösningen vi såg i tidningsartikeln från Rosenbad, för att väcka liv i tv-inslaget från den torftiga presskonferensen hos länsstyrelsen. Vi kan pånyttföda den smarta dramaturgimodellen vi såg på bio, för att göra det omöjligt för publiken att släppa vår superintressanta story om kommunens vägnät. Eller upprepa den goda frågan som sätter fingret på dilemmat som makthavaren helst inte vill behöva förhålla sig till.
Vid intervjun med bostadsminister Stefan Attefall använde hon en av våra gamla favoritfrågor: den från Lars Orup 1966 till dåvarande statsministern Tage Erlander om vilket råd Erlander skulle ge ett ungt par som behövde lägenhet. I den nya versionen:
Vad har du för råd till någon som vill hitta en långsiktig boendelösning och som inte har möjlighet att köpa en bostad?
Frågan visade sig inte ha förlorat sin laddning trots att det gått nästan ett halvt århundrade sedan den första versionen. Bostadsminister Attefall tvingades konstatera att den som söker en långsiktig lösning på sitt boende i dag – kommer att få leta efter en kortsiktig.
Den journalist som söker efter en bra fråga till en minister behöver däremot inte nöja sig med en dålig. Ibland kan det smartaste vara att helt enkelt återanvända en bra.
Jag föreläser då och då om hur man använder sociala medier i nyhetsjakt och granskning. En av de vanligaste frågorna kring Twitter är ”Hur kommer man igång?” och ett av mina bästa svar är ”Börja följa mycket folk”.
Min erfarenhet är att många nybörjare är alldeles för selektiva i urvalet av vilka de följer på Twitter. De uppfattar följandet som en markering, om inte en Facebook-vänskap så åtminstone en ”Intressant”-stämpel som minsann inte ska delas ut i onödan.
Och visst. Man ska väl inte följa konton som är ointressanta, men den där kräsenheten leder i väldigt många fall till att man helt enkelt inte kommer igång med Twitter. Helt enkelt därför att det inte händer tillräckligt intressanta saker i flödet. Helt enkelt för att man följer för få.
Om du inte har ett extremt behov av att framhäva din sociala exklusivitet så kommer du helt enkelt att hitta mycket mer kul, spännande och intressanta grejer på Twitter när du följer 100 konton än när du följer tio.
Nu när supervalåret är igång på allvar så gissar jag att många reportrar och redaktioner försöker skärpa sin bevakning av politik och politiker i sociala medier.
Där kan vi nu glädjas åt att sajten Makthavare hjälpt oss med en stor del av grundjobbet. De har satt ihop en hel rad intressanta och mer eller mindre heltäckande politiker-listor: riksdagsledamöter, partiledare, ledarskribenter…
Mina gamla kollegor på Tvärsnytt berättade härom dagen den förskräckliga historien om hur ett socialkontor i Västerås missat att kolla ett mejlkonto under ett helt år. Hundratals inkommande mejl hade blivit olästa, däribland anmälningar om barn som for illa.
Via Facebook fick jag höra att något liknande hänt på en public service-redaktion, och en person som jobbar på en stor myndighet påpekade att det nog kan ha hänt på många arbetsplatser.
På min egen byter vi just nu mejlsystem, och jag blir påmind om vilka gruppostlådor jag varit ansvarig för (till exempel matvalet/at/svt.se, en adress som sattes upp för att ta emot tips och reaktioner när jag, Malin Olofsson och Linda Kakuli i början av året granskande den offentliga maten). Och även om jag inte missat att kolla någon på ett helt år, så kan jag nog inte hävda att jag haft samma koll på dessa inboxar som på min personliga.
Det är bara att erkänna: de flesta av oss är bättre på att sprida efterlysningar och kontaktuppgifter, än på att städa upp när reportageserien är slut och redaktionsintresset svalnat. Parallellt med den lysande utveckling där redaktionerna flyttar ned från elfenbenstornen för att möta publiken med crowdsourcing-projekt och sociala medier-satsningar, så lär det här problemet inte minska.
På mina föreläsningar brukar jag fråga hur många som känner till att de har en andra inbox i Facebook. Som mest har hälften räckt upp handen, ofta betydligt färre.
Ändå har Facebooks dolda inbox varit känd ett bra tag; redan 2012 uppmärksammades den av Emanuel Karlsten på Ajour. Själv förstod jag hur den fungerar på ett ganska jobbigt sätt: efter att jag skickat FB-meddelanden till ungefär hundra personer som jag visste jobbat på ett visst företag – men inte fått ett enda svar. Inte ens ett ”Jag jobbar inte längre kvar”.
Då undersökte jag saken och förstod sammanhanget: skickar jag meddelanden till en Facebookanvändare som jag inte är vän med så hamnar det i den dolda inboxen. Som nästan ingen kollar.
När jag kollade min egen första gången hittade jag ett helt gäng jag borde ha sett för länge sen. Bekanta och obekanta. Och visst, flera var spam, men där fanns definitivt mycket jag hade velat upptäcka när det kom – och inte långt efteråt.
Min egen lösning blev att skapa en påminnelse i min att göra-app. Hade jag inte använt en sån hade jag skrivit in en påminnelse som ett återkommande event i min kalender. Nu får jag en påminnelse en gång varannan vecka – längre än så ska ingen behöva vänta som hört av sig på Facebook, även om de inte är mina vänner!
Och det får väl också bli mitt allmänna tips till reportrar och redaktioner som oroas för att hamna i samma läge som socialkontoret i Västerås med gamla glömda mejlboxar: skapa påminnelser! Utgå från att ni inte kommer att komma ihåg att hålla koll!
Och till redaktionsledningen: lita inte på att den person som just nu håller mejlkollen i huvudet kommer att göra en noggrann överlämning den dag hen slutar. Hen kan få en hjärtinfarkt, hen kan glömma. Skapa en rutin som är oberoende av personer. Lägg in en översyn åtminstone en gång i halvåret, så ni åtminstone är säkra på att ni har koll på de kontaktvägar som kommuniceras externt. Mejlkonton som inte längre kollas kanske ska besvaras med ett automatsvar som ger en (fungerande) hänvisning vidare?
Precis som för socialförvaltningen i Västerås handlar det inte bara om pinsamheten när det blir känt. Utan också – och viktigast – om risken att missa viktig information. I Västerås uppger de ansvariga nu att den viktiga informationen ändå nådde fram på andra sätt – men det hade kunnat sluta annorlunda.
Min avgående vd Eva Hamilton fick en gång en exklusiv intervju med dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där den sistnämnda berättade om sitt alkoholmissbruk. Schymans dåvarande pressekreterare har efteråt avslöjat att man först ringde tv4, men sedan valde att gå vidare till svt – eftersom ingen svarade på fyran.
En nyhetsredaktion har inte råd att inte svara i telefon. Samma sak borde förstås gälla för inboxarna. På mejlen, på Facebook och överallt annars.
Uppdatering 140813: Då och då ser jag kollegor som på Facebook uppmanar folk att sprida efterlysningar och uppmanar möjliga case eller kontakter att ”inboxa mig”. Det kan ju vara ett bra sätt att nå nya kontakter men då blir det också ännu viktigare att ha koll på Facebooks dolda ”Övrigt”-inbox – eftersom det är där alla eventuella svar på efterlysningen hamnar, åtminstone från de man inte redan är vän med på FB!
Uppdatering 150514: På årets grävseminarium lärde den holländske nätfantomen Henk van Ess ut att du finns flera sätt att få meddelandet man skickar att trots allt hamna i ”rätt” inbox på Facebook:
1) Betala! Den som vill kan betala några kronor så fixar Facebook det. Följ länken som dyker upp tillsammans med informationsmeddelandet om att ditt meddelande annars kommer att hamna ”fel”. Om mottagaren inte är en kändis handlar det verkligen bara om ”några” kronor (under en tia), men man kan förstås ändå irriteras på Facebooks försök att slå mynt av medlemmarnas intresse av att kontakta varandra.
2) Gå med i samma grupp/er som din mottagare är medlem av.
3) Skicka en vänförfrågan. Känns antagligen lite konstigt om du inte har för avsikt att bli vän med personen men du kan ju alltid skriva i meddelandet varför du skickar den.
Uppdatering 150515: Lysande databasredaktören Helena Bengtsson, som nuförtiden jobbar på Guardian efter många år på svt, bidrar med ytterligare en klok komplettering om den vanliga mejlen:
”Jag skulle vilja addera att man bör ta en titt i sin spamfolder ibland. Jag hittade ett helt vanligt brev där i förra veckan, ett brev som jag borde ha läst och svarat på när det kom, för fyra veckor sedan. Idag är spamfiltren ibland lite för effektiva.”
