Kategori: Tips

Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

I dag fortsätter scrapingskolan

Nu är nästa del av Scrapingskolan färdig – varsågoda: 

I första delen använde vi funktionen ImportHTML() i kalkylarksdelen av Google Drive för att plocka hem färdiga tabeller och listor från webbplatser.

I den här delen förbereder vi nästa steg som är att samla in data som visserligen är strukturerad, men inte som en tabell eller lista i html, utan på något annat sätt. För att kunna göra det behöver vi veta hur man navigerar i xml-baserade dokument – och plockar hem data ur dem med hjälp av funktionen ImportXML().

En perfekt fredagssysselsättning! Ha så kul! Fortsättning följer…

Gräv 13 – bästa journalistutbildningen

Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö - ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?

Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.

Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.

Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.

De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.

Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.

Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.

Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.

Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.

Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.

Kom och träffa oss i Göteborg i mars!

PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.

Tio skäl att aldrig gräva

Årets grävseminarium närmar sig med stormsteg, och med det risken att reportrar inspireras till ambitiösa granskningsprojekt och allvarstyngda avslöjanden. Eller bara ringer ett samtal till som kanske spräcker dagens utlägg och blottlägger en helt annan, mycket mer komplicerad verklighet.

Journalisttips finns till för alla. Även för redaktionsledningen som vill undertrycka utredningsnerven innan den slagit rot. Och för reportern som vill vaccinera sig mot faktakollbacillen.

Därför här: tio skäl att säga nej till gräv.

1) All journalistik är granskande. Egentligen. Minsta polisnotis innehåller ju ett grävande element. I själva verket flera: hitta telefonen, hitta numret, ställa frågan (Har det vart nåt?), invänta svaret (Nä), formulera påfrågan (Inte?), bedöma svaret (Nä helt lugnt)…

2) Sånt där är pretentiöst. Den goda journalistiken sätter sig inte på några höga hästar och påstår sig ha upptäckt någon sanning. Vi accepterar existensen av många olika sanningar, och tar som vår uppgift att förmedla dessa. Och vad säger att en reporter som kontrollerar faktauppgifter skulle ha mer rätt än en som inte gör det? Den sistnämnda reportern kan dessutom enkelt kompensera sin brist på egen faktakontroll genom att konsekvent hänvisa till andras påståenden. Det kan aldrig en granskande reporter göra!

3) Gräv tar mycket tid och ger lite utdelning. Jämför till exempel med en rewrite-reporter som kan producera rader av stories under en arbetsdag. Dessutom redan nyhetsvärderade! När vi nu ska börja ta betalt av publiken kommer den att kräva många texter om historier de känner igen. Rewrite är det nya gräv.

4) Vi mäktar inte med det. Ibland får man helt enkelt leva som på stenåldern – ur hand i mun. Vi klarar inte att låta en reporter vara avsatt till en granskning under en hel dag. I synnerhet inte eftersom det kan vara nån som vabbar. Och halva styrkan ska gå på den obligatoriska kursen om nya datasystemet. Och själv ska jag på chefskurs. Organisationen är så slimmad i dag att vi inte kan avvara någon.

5) Numera görs granskningarna av publiken. I de sociala medierna. Välkommen till internetåldern, det är dags att ta steget ut på nätet! Och bort från diarierna!

6) Det blir så lätt fel. I synnerhet om det har med siffror att göra. Låt andra räkna i stället. Var det fruar med på konferensresan eller inte? Fyra eller fem siffror på krognotan? Om det är nåt anmärkningsvärt kommer nog kommunens egna revisorer att fiska upp det. De kan dessutom räkna.

7) Vi ska inte bedriva kampanjer. Om vi skulle påstå att någon låtit sig mutas hamnar det farligt nära en kampanj för att den personen skulle ställas till svars. Eller om vi kan visa att någon är oskyldigt dömd, så hamnar vi lätt på fel sida om gränsen där det kan tolkas som en åsikt att personen borde släppas fri.

8) Kritisk granskning behöver ju inte vara just granskning sådär bokstavligt. Det behöver inte vara att ta reda på någonting. Det kan vara en blick också. Eller ett tonfall. ”Men har ni verkligen gjort rätt?” drar ner byxorna på vilken politiker som helst. Ofta minst lika effektivt som om man undersöker vad personen faktiskt gjort.

9) Grävande känns inte så framåtsyftande. Ofta handlar det ju om saker som redan hänt. Publiken vill mycket hellre veta vad som ska hända härnäst, alltså vad våra makthavare vill snarare än vad de gjort. Och kom inte och säg att det skulle vara enklare att berätta om framtiden än om gårdagen!

10) Vi sysslar nu först och sist med nyheter, inte utredningsarbete eller kommunal revision. Hade tanken varit att vi skulle söka nyheter i undangömda avvikelserapporter så kanske de skulle givits en lite mer lättläst form, tror du inte det? Och kanske inte gömts undan heller, om man tänker lite logiskt??

Har vi missat något anti-gräv-argument? Fyll på i kommentarsfältet!

”I couldn’t possibly comment.”

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Citatet kommer från huvudpersonen i House of Cards, en hyllad brittisk miniserie som nu moderniserats och amerikaniserats av Kevin Spacey, David Fincher m fl för Netflix.

(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)

Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…

Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.

Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.

Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.

Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.

Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?

Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.

Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.

House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)

Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.

Och citatet då, dagens rubrik?

Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.

Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.

Skapa dina egna floskler

Ibland stöter man på de där intervjupersonerna som kan prata hur länge som helst utan att egentligen säga någonting. Ofta säger de ingenting på ett slagkraftigt sätt, i saftiga munsbitar på 15-20 sekunder som passar bra att klippa ut som en synkbit i ett inslag.

Aptitligt i redigeringen – men lömskt, förstås.

Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben
Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben

För att lära sig genomskåda corporate bullshit – eller åtminstone för att få sig ett gott skratt – rekommenderar jag Avigsidans Floskelgenerator. Man kan ändra de tre delarna av floskeln individuellt, för att kunna skapa en enorm mängd företagsfloskler. Det går också att ändra alla slumpmässigt, översätta mellan svenska och engelska – och framförallt göra en snabb Powerpoint av sitt mästerverk.

Vi har en stabil grundplattform för flexibla lösningar och prioriterar engagemang och kompetens för att optimera resursanvändningen och effektiviteten.

Visst är det vackert? Det kan väl vara något att ha med sig nästa gång man gör en delårsrapport?

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)

Gör ett tidsklipp

Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna

Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.

Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.

Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.

Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.

Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.

Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.

Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.

Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.

Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.

En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.

Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.

Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).

Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.

Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂

Så drar du nytta av agenter och larm

Nej, det handlar varken om säkerhetstjänster eller blåljusnyheter.

Det handlar om den typ av tjänster som gör det möjligt för oss att följa ett ämne, en person eller ett begrepp utan att själva göra aktiva sökningar varje dag.

Ett bas-exempel är Google Alerts, som vi skrivit om tidigare. Men även sökords-kolumner i Tweetdeck är ju ett slags alerts – man blir uppmärksammad varje gång ett visst begrepp dyker upp på Twitter.

Och ganska många nättjänster som riktar sig till journalister erbjuder också olika typer av agentverksamhet, exempelvis nyhetsbyrån Siren och bevakningsföretaget Retriever.

Envar kan nog förstå poängen med att snabbt få kännedom om ifall en tung politiker dömts för brott – eller om ett skumt företag uppmärksammas av en lokaltidning i en helt annan del av landet.

Samtidigt vet jag att många drar sig för att börja använda larmverktygen, av rädsla för att drunka i information – eller åt andra hållet: för att man inte tror att de ska ge någonting.

Jag har själv upplevt både överflödsproblemet och tomhetsfrustrationen, och har därför mejslat fram några grundregler för mig själv kring detta med larm och agenter. Håll till godo – och testa gärna och hör av er med egna erfarenheter:

1) Tänk framåt! Vilka stories vill jag ha koll på nästa nyhetsutveckling av? Vilka personer är så intressanta för vår redaktion att vi vill veta varje gång de omnämns? Försök få in en rutin av att ”fiska i framtiden”. Det kan antingen formaliseras till en redaktionell rutin – planeraren går igenom redaktionens larmbehov en gång i månaden – eller göras ad hoc när någon kommer att tänka på det. Bäst är kanske att kombinera metoderna: försöka att få till en redaktionell rutin men också lämna dörren öppen för den reporter som vill köra själv.

2) Tänk på begreppen! Det fanns en gång ett företag som hette Alphacash som var inblandat i en bedrägerihärva kring kontokort. Alphacash var ett fantastiskt sökord – eftersom det (då) inte fanns nånting alls annat på nätet som hette så.

Ni har hört det förut: ”Backa Elias Bondpä” är ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson” – och det gäller förstås i framtidsfisket precis som i vanliga bakåt-sökningar. Men tänk på att det allmänna kan kompletteras till något mer specifikt. ”Mikael Pettersson” + reporter + svt kan vara en sökning som ger träffarna man är intresserad av. (Tänk på att olika larmtjänster kan ha olika regler för hur man kompletterar begrepp: den enes ”+” kan vara den andres ”AND” – och hos den tredje behövs kanske bara ett mellanslag.)

3) Välj intensitet! Handlar det om en nyhetsutveckling där du vill veta nästa steg minuten efter att det inträffat? Då kan det vara en poäng att be om larm i realtid, ”när-det-händer”. Men handlar det om att hålla koll på ett bolag som du gjorde ett gräv om för ett år sen, eller planerar att göra något på om ett halvår, då kan du nog nöja dig med att få ett mejl om dagen. Hos till exempel Google Alerts kan man också ställa in nivån för vilken typ av träffar man vill ha; ”allt” eller bara sånt som Google betecknar som ”bästa”-träffarna.

4) Justera! De allra flesta tjänsterna erbjuder en möjlighet till redigering av larm. Det vill säga det är enkelt att gå in och göra en sökning mer allmän eller mer exakt, beroende på vad man får för typer av träffar. Känner du dig spammad av agenterna? Kväv reflexen att bara svära åt eländet och gå i stället in på sajten och gör något åt saken!

5) Fler OR = färre larm! Du behöver inte skapa en separat agent för varje ord eller begrepp du är intresserad av. Du kan använda OR-begreppet (eller motsvarande) för att lägga in flera begrepp i samma sökning. ”Askersund OR Nora OR Örebro OR Kumla” för den lokalreporter som ska bevaka dessa kommuner t ex. (Handlar det just om kommunerna är kanske ”Askersunds kommun” att föredra.)

6) Testa! Det här är egentligen det enda tips du behöver 🙂 Det är bättre att göra fel och korrigera än att aldrig komma igång. Ett larm som översköljer dig med meningslösa träffar kan du lätt radera eller korrigera. Det larm du aldrig startat kommer aldrig att berätta för dig vad du missar.

Eller förresten: du kan kolla in konkurrentens nyheter dan därpå.

Det brukar vara en motivation så god som någon.

Tala tydligt – men på rätt sätt

Det finns en del myter om vad det är att vara tydlig då man speakar. Tydlighet handlar ju om att den som tar del av inslaget ska begripa vad man vill ha sagt.

Ofta snöar vi in på själva texten. Vi funderar på om ett visst ord är begripligt eller inte. Är det för mycket av ett fackuttryck? Fattar bara akademiker? Eller bara bilmekaniker?

Men det handlar inte bara om orden. Det handlar om meningarna, och det handlar framför allt om hur vi säger dem, hur vi betonar, om det går upp eller ner, och så vidare.

Ibland får man för sig att det är svårt att förstå om vi talar för snabbt. Men en långsamt läst text, utan någon energi, ett monotont elände utan engagemang – är inte lätt att ta till sig. Den är bara trist. Och svårtillgänglig just därför.

I stället handlar det om att gasa och bromsa, och göra vettiga pauser. För om vi drar på rätt ordentligt då vi pratar om enkla saker, för att sedan sakta in, pausera, betona och verkligen visa med rösten hur de komplexa delarna hänger ihop – så har vi råd med båda.

Vi behöver inte rasa på i idiottempo genom hela texten, för att allt vi vill ha sagt ska få plats. Men vi ska inte heller tro att vi blir intressantare bara för att vi pratar långsamt.

Poängen är att vi måste gasa och bromsa samtidigt. Som cheferna brukar säga.