Kategori: Tips

Ring ring, bara du slår en signal! (Eller: Nio råd som för dig säkert över enkätens minfält)

I dag skriver Marja Grill om ett instrument som kan spela både falskt och fult. Men som rätt stämt kan ge lysande låtar till nyhetsrepertoaren.

Det är viktigt att hantera svarsalternativen seriöst.
Det är viktigt att hantera svarsalternativen seriöst.

Första frågan du ska ställa dig är: finns det något annat sätt att få veta detta på?

Om svaret verkligen är nej, kan det vara läge att göra en enkät.

Jag vet att det är ett trubbigt verktyg, svårt att få tillräckligt många svar, lätt att feltolka. Jag vet att det inte är sanningen, bara sanningen och ingenting annat än sanningen. Jag vet allt det där. Men. Det kommer bra nära ibland. Så trots allt detta så älskar jag enkäter. När urvalet och svarsfrekvensen är rätt så får du en helhetsbild som ingen annan har. Och när du plötsligt får tag på den där underbara, engagerade sakkunnige personen som i fri text berättar om sin bild, från insidan, då är det fantastiskt.

Bäst och lättast är det att göra enkäter på e-post tycker jag. Det finns fina program, men med ett mail med ett par, tre frågor får du flest svar. Personen du söker kan se att det går att svara på fort, eftersom det går att överblicka. Ge kort svarstid. Det är bättre att göra flera påminnelser, än att ge personerna chans att lägga mailet i ”göra senare-korgen”.

Men om du måste veta över dagen, om du har kort kort tid på dig, då är det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, runda ihop praktikanterna och alla kollegor du kan få med, och börja ringa.

Några råd om frågorna först:

1. Det viktigaste är att du vet vad du vill få veta. Det kan låta lätt, men det vanligaste felet är faktiskt att vi ställer för många frågor som hör hemma i ”vore kul att få veta”-kategorin snarare än i ”ger klockren nyhet”-kategorin. Är det du frågar efter mätbart? Finns det några siffror att jämföra med? Med andra ord, kan du formulera den tänkbara nyheten?

Ett tips är att kolla om någon myndighet för några år sedan har gjort en liknande enkät, eller i någon stor undersökning ställt några av de frågor du vill ha svar på. I så fall kan du kopiera frågorna du vill ha svar på, och vips så har du något att mäta emot. Stoff till den klassiska ökat-minskat-rubriken, till exempel.

2. Urvalet är viktigt. Om möjligt, välj alltid ett totalurval. Välj ett snävare urval för att kunna nå samtliga. Hellre alla kommunstyrelseordföranden i ert område än ”de i kommunfullmäktige som vi råkat få tag på”. Om du måste göra ett urval, gör det konsekvent, så att du lätt kan berätta om det i ingress eller påannons. Till exempel så kanske ni inte klarar av att fråga alla kommuner. Då går det inte att bara ta några, utan urvalet måste vara logiskt – t ex ”Vi har frågat de 20 största kommunerna”.

3. Tänk på att ha med tydliga ja- och nej-svar. Då kan du lätt sortera dem i din excelfil senare, räkna procent och allt sådant.

4. Ge en möjlighet till svar i fritext, eller kommentar, men bara en. De är guld eftersom det ger den engagerade svararen möjlighet att tipsa och lägga ut texten om det viktigaste, men fler utrymmen ger dig för mycket arbete med att läsa allt.

5. Lova inte rakt av anonymitet till alla om du inte frågar om något väldigt känsligt, men om du gör det så ge respondenten en chans att fylla i om hen ändå kan tänka sig att bli kontaktad av dig.

6. Vad du gör, glöm inte att skicka några testutskick först. Det är då vi får veta om våra klockrena frågor verkligen är så tydliga som vi tycker, eller om det finns utrymme för missförstånd. Förra året skickade jag ut en enkät som jag tyckte var så övertydlig att det inte behövdes några testutskick. Det handlade om vårdnadsutredningar av barn, och vi undrade hur många kommunen hade gjort under ett år. Men när vi fick in svaren, så gick inte de att använda. För det visade sig att SCB frågar om hur många barn de utreder varje år. Vi frågade om hur många utredningarna var. Det gjorde att några svarade hur många barn de utrett, och några svarade hur många familjer. Siffrorna gick då inte att jämföra, särskilt som vi inte visste vem som svarat vad. Det var bara att steka dem.

7. Några extra råd om ni är flera som gör enkäten via telefon: Tänk på att följa skriftliga formuleringar så att ni alla frågar samma saker på samma sätt. Förklara att du måste fråga på samma sätt för att det ska gå att jämföra, att detta är inte ett samtal utan en enkät. Om det är en ja/nej-fråga, försök få den svarande som vill lägga sig mitt emellan att ändå landa på det ena eller andra, och ge utrymme för förklaringar och nyanseringar i ”fritext”-avsnittet. Alternativt pausa undersökningen och fundera på om ni skulle ha fler svarsalternativ på just denna fråga.

8. Siffror. De är fantastiska, det är underbart att få dem, men tänk på att det är människor som svarar. Det blir lätt både skrivfel och missförstånd. Siffror som sticker ut väldigt från de övriga är oftast fel. Dubbelkolla.

9. Svarsfrekvensen, svarsfrekvensen, svarsfrekvensen. På SVT Nyheter har vi en regel om att inte publicera en undersökning som inte har mer än 51 % svarsfrekvens. Och helst ska den förstås vara betydligt högre än så. Det är bara att ringa några motvilliga eller senfärdiga till, och böna och be dem att svara. Ett bra sätt att få hög svarsfrekvens är att inte binda enkäten till personer, utan till funktioner. Alltså ”någon som jobbar på miljöförvaltningen” är bättre än att det måste var just högsta chefen som svarar. Ett annat är att förklara varför ni gör enkäten, vad den ska användas till, och hur viktig personens svar är, för att öka motivationen.

Lycka till!

Marja Grill

Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor.
Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Jo, journalister kan (och ska) besöka asylboenden!

Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb - och filma om de boende vill det.
Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.

När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.

Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.

Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.

Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.

Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.

Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.

Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.

(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)

I höst kommer du igång med egen journalistik (och så här gör du)

Hösten närmar sig city.
Hösten närmar sig city.

Sensommar eller höst – vad vi än kallar det så är nu en tid för säsongsstart på redaktionerna. Sommarvikarier får goda eller tråkiga besked (alltid sena dock) och de tillsvidareanställda skickas på konferens för att kickas igång (i mån av resurser).

Både för redaktionen och för den enskilde journalisten gäller det att fundera över vad man vill göra. Ska hösten vara en period där nyheterna går ur-hand-i-mun eller ska vi jobba proaktivt med egna nyheter och satsningar?

De flesta redaktionschefer med självaktning svarar förstås det senare. Men tyvärr kan vi därmed inte vara säkra på att ambitionen kommer att synas i praktiken. Det är helt enkelt svårt att byta spår utan verktyg; den redaktion som vant sig vid att leta nyheter bland pressmeddelandena i mejlen eller på konkurrentens förstasida saknar ofta metoderna, kunskapen och rutinerna för att göra på något annat sätt.

Ibland går man halva vägen, och styr om reportrarna till att ”hitta något eget”, men utan att vässa nästa steg: utgörningen. Man får ett antal reportage som visserligen baseras på egen research, men som inte känns särskilt skarpa. Både grävspaden och kollkrattan bör kombineras med en vinkelslip för bästa resultat.

Vissa redaktioner är föredömliga när det gäller att uppmuntra den egna journalistiken, och att skapa en organisation och rutiner som göder reportrarnas egna spår. På andra håll ser det annorlunda ut. Jag skulle därför inte rekommendera någon journalist att sätta sin tillit till redaktionens förmåga att skapa ett kreativt klimat. Säkrast är att ta ansvar för sin egen journalistik, och för att den blir just ens egen.

Konkret gäller det att i början av terminen inventera sina byrålådor. Vilka idéer, tips och påbörjade projekt har du med dig från våren? Förhoppningsvis har du ett system där du kan få en överblick även när minnet sviker. (Ja, det funkar utmärkt med en anteckning i ett Worddokument.)

Min erfarenhet är att man sällan måste börja helt från noll. Även om hjärnan känns tom efter sommaren så har du antagligen trådar kvar från våren. Hitta dem nu och gå igenom dem. Vilka håller att spinna vidare på och vilka bör klippas av?

Några tumregler när du ska ta ställning:

1) Hur låter den möjliga ingressen eller påannonsen till en tänkbar story? Om du har svårt att formulera den så kan det finnas anledning att tänka några varv till. (Läs gärna mer om Story Based Inquiry för inspiration och metodik. Men detta är kärnan.)

2) Vad måste du ha fram för att nå nivån du formulerade i punkt 1? Svaret är naturligtvis beroende på formatet. För en rak nyhet kan det räcka med att du får loss ett muntligt besked, ett beslut eller en tillsynsrapport. För en granskning hamnar ribban naturligtvis högre: ett visst antal bekräftelser, dokumentation, förklaringar från kritiserade parter…

3) Hur står sig sprängkraften i den möjliga ingressen/påan i punkt 1 mot arbetsinsatsen i punkt 2? Här kan du hamna i ett antal tänkbara lägen: tråkig ingress som kräver stor arbetsinsats faller förstås bort direkt. Skarp påa som nås med enkel arbetsinsats hamnar lika självklart högt upp på listan. Bland mellanlägena kan du behöva jobba lite för att hitta rätt. Min erfarenhet är att nyhetsredaktioner (och nyhetsreportrar) gärna föredrar en lite sämre story som går snabbare att ta fram, än en bättre nyhet som kräver en större arbetsinsats. Det viktiga är att du i så fall gör det valet med öppna ögon. Tänk efter om du om ett halvår kommer att vara nöjd med din prioritering; hade det ändå inte varit värt den extra arbetsinsatsen för att få fram en bättre story som fick större genomslag? I bästa fall kan de enklare historierna bli det mer ambitiösa projektets bästa vän: du kan erbjuda dig att göra ut de förstnämnda snabbt och enkelt (och utan särskilt höga förväntningar på slutresultatet) för att få en större frihet i jobbet. Då kan du låta det mer ambitiösa projektet bli stickningen i byrålådan som sakta men säkert tar sig framåt genom en mindre arbetsinsats varje dag. Förutsättningen är dock att du verkligen tar dig an projektet med jämna mellanrum. Det ska vara en stickning som utvecklas, inte en byråvärmare. Vilket leder oss till nästa punkt.

4) Hitta ett system för nästa åtgärd. Min erfarenhet är att man kan jobba med ganska många stories parallellt bara man snabbt kan påminna sig om var man befann sig sist. Du bör ha ett system för detta återfinnande. Det kan vara så enkelt som en arbetsdagbok i form av ett Worddokument, där du alltid snabbt kan skrolla ner till slutet och bli påmind om vad du skulle göra härnäst (eller ännu hellre; vänd på ordningen i dokumentet så det senaste alltid är inskrivet överst) eller en ambitiös mindmap eller en planeringsapp i mobilen eller surfplattan… Huvudsaken är att du vet var du ska titta när du får tid att arbeta med den egna journalistiken, och att du inte behöver ägna en timme åt att börja om. Nästa åtgärd formuleras förslagsvis med sikte på svaret i punkt 2: om du behöver besked från tio kommuner för att nå verkshöjd så är det bara att börja ringa (eller hitta mejladresserna).

5) Viktigast är dock att du själv går igång på storyn! Utan den lustfyllda delen av jobbet blir det sällan något bra resultat. I valet mellan en svår story som du brinner för och en lättsnuten som du inte går igång på bör du alltid välja den förstnämnda. Jobbet bör vara spännande. Om man vill göra det tråkigt så kan man ju lika gärna ta sig an chefens tråkiga utlägg så blir åtminstone chefen glad.

Fler tips om hur du kommer igång med egen journalistik hittar du här, och vi har flera gånger tagit upp råd om granskningar och egen nyhetsjakt. Samt det enskilt viktigaste beslutet för att en journalistisk satsning ska ta steget från idé till verklighet.

Gästblogg: Line by line i sju enkla steg

Osäker inför publiceringen av det stora grävet – eller för den delen av den snabba vardagsgranskningen? I dag lär Marja Grill (som tidigare skrivit om fem vardagsgräv du kan starta i dag, och vars föreläsningar från Grävseminariet 2015 finns att kolla hos Utbildningsradion) ut den hittills oöverträffade metoden att säkra en granskning.

 

Vad heter det egentligen?
Vad heter det egentligen?

”Jag ska ut på en resa i ett av världens mest jämställda länder.”

Så började jag ett reportage i Uppdrag Granskning en gång, och jag gick vidare med att rada upp att vi har en jämställd regering och riksdag, och kvinnlig tronföljd.

Så kom stunden då manuset skulle gå igenom LBL, line-by-line-genomgången, och redaktören fick se de siffror jag tagit fram om manliga och kvinnliga ministrar, riksdagsledamöter och Sveriges ställning i OECD:s mätningar av jämställdheten i olika länder. Men det hon frågade mig var: ”Har vi verkligen kvinnlig tronföljd? Heter det så, egentligen? För det är ju inte bara kvinnor som kan ärva tronen?”

På Uppdrag Granskning lärde jag mig mycket, men det jobbigaste var nog detta, att granska varje liten faktabit med lupp. Vi blev alltid anmälda till Granskningsnämnden för radio och tv. Det var tufft, särskilt de första gångerna. För det är psykiskt påfrestande att bli ifrågasatt i långa advokatbrev, och det hände faktiskt att advokaterna ringde mina intervjupersoner i efterhand och sedan påstod till Granskningsnämnden att dessa ändrat sig.

Men det gav mig en dyrbar erfarenhet, och det är att  alltid vara förberedd. När du gjort egen, viktig journalistik så måste du räkna med att behöva försvara den mot attacker. För det krävs en metod för att säkerställa och samla belägg på ett systematiskt sätt. Jag lärde mig också vikten av LBL, line-by-line-metoden. Det är en faktagranskningsmetod som vår legendariske chef Nils Hanson införde på UG och som är grunden till att de nu kan köra med helt öppna manus på sin webb. Det är en metod som låter enkel, men kan vara nog så svår.

Det handlar helt enkelt om saklighet. Att kunna källhänvisa alla faktapåståenden.

Här kommer metoden steg för steg. Jag har kokat ner den lite för att den ska kunna användas på nyheterna, där jag jobbar idag.

1. Skriv ner dina källor längst ner på manuset/kollen, eller i fotnötter i dokumentet under arbetets gång. Är t ex siffran tagen ur en rapport, skriv för enkelhets skull upp sidnumret också. Spara så klart också ner den i en mapp.

2. Stryk under alla fakta i ditt manus. Då menar jag verkligen alla. Namn, orter, miljöbeskrivningar, siffror. Allt, allt, allt. De som verkar vara de enklaste och mest självklara kan vara de svåraste.

3. Ha alla dokument och hela bandet, särskilt med ansvarsutkrävande intervjuer, tillgängliga innan du börjar genomgången.

4. Nu kommer det viktiga och hårda arbetet. Gå igenom allting med din redaktör, rad för rad, line by line, och visa dina källor till samtliga faktauppgifter och citat. Låt inte redaktören nöja sig med att du svarar att du har kollat, be henom se eller kontrollräkna själv.

5. Bemötanden! Dubbelkolla, bemöts varje påstående? Har kritiserad part fått svara på all kritik? Är citaten hederligt återgivna?

6. Finns det logotyper, onödigt våld, smygfilmat material eller rättighetskyddat material som inte är ert? Gå igenom och diskutera.

7. Glöm inte helhetsbilden. Rycks något ur sitt sammanhang? Håll dig undan från att antyda sådant som du inte kan belägga fullt ut.

Har ni på ett seriöst och metodiskt sätt klarat ut allt detta, då är du i land med ditt reportage.

Grattis!

Hur gick det då med formuleringen om den kvinnliga tronföljden? Det heter egentligen full kognatisk tronföljd, fick jag lära mig, men i regeringens proposition 1977/78:71 står det ändå ”kvinnlig tronföljd”.

 

Marja Grill

 

Fråga om hajfiskaren!

image
Bra fråga. (Från Expressen.)

Sommaren går mot sitt slut men fortfarande kommer det gissningsvis att göras en handfull sommarporträtt till innan höstrutinerna tar över – eller åtminstone besökas ett antal sommarevenemang med tillhörande intervjuer med artister, utställare och besökare.

Kort sagt: som reporter kommer du att ställas inför ytterligare ett antal intervjuer där frågorna inte är helt givna, och inte heller tillhör den direkt ansvarsutkrävande kategorin.

Journalisten och gästbloggaren Åsa Erlandson gjorde mig uppmärksam på en färsk intervju som Expressen gjort med rikspolischefen Dan Eliasson. Och framför allt en fråga.

När tänkte du senast ”nu skiter jag i allt, flyttar till Indien, börjar med yoga och gifter mig med en hajfiskare”?

Det är en helt fantastisk fråga. Om inte annat så för att den får ett svar som inte är ”???”

Ett personporträtt får gärna innehålla den där sortens frågor. Det får gärna intervjun på sommarmarknaden också. Eller inför allsången på stortorget.

Vi vet alla att det är lätt att hamna i självklarheter när man tänker ut frågor till en intervju. Annika Norlin – som förutom låtskrivare och sångerska bland annat jobbat som journalist – beskrev kritiskt i sitt Sommarprogram hur personjournalistik ofta handlar om att bekräfta den bild man redan fått genom att läsa de gamla artiklarna (”Du är lite tokig du, berätta om det!”).

Hon har tveklöst en poäng, och om man vill komma ut ur den helt förutsägbara fyrkantens förbannelse så kan ett instrument faktiskt vara den helt galna frågan. Frågan som fullständigt flyttar fokus och ger möjlighet att öppna helt nya dörrar.

Ägna fem minuter åt att tänka ut den sortens frågor nästa gång du förbereder den där sortens intervju. (Och meddela gärna hur resultatet blev.)

Om du har helt slut på fantasi kan du alltid stjäla nån annans.

Vi har tidigare publicerat en intervjuskola med frågor vi gillar.

Till denna bör nog nu läggas den om att flytta till Indien, börja med yoga och gifta sig med en hajfiskare.

Det smarta sättet att söka folk på Facebook som du kanske inte testat

En smart ändring.
En grej man bör ändra.

Facebook är en både välutnyttjad och outnyttjad journalistisk resurs.

Välutnyttjad i så måtto att vi alla blivit rätt duktiga på att söka folk via sajten. Åtminstone söka i bemärkelsen skriva in ett namn i sökrutan och trycka ”Sök” och sedan botanisera bland de sökresultat som förhoppningsvis kommer upp.

Det är en utmärkt metod så länge man är ute efter människor, organisationer, företag osv som har döpt en Facebooksida efter sitt rätta namn. Och där man redan vet namnet.

Facebooks interna sökning tycks prioritera taggar, dvs ord kopplade till en sidas namn, t ex ”Mikael Grill Pettersson” och ”Journalisttips” för att hitta till våra respektive sidor. Inget märkligt med det, och om avsikten är att hitta mig eller hitta oss så kan detta vara fullt tillräckligt. (Tänk dock på att det inte är någon bra idé att sedan skicka ett direktmeddelande i Facebook, eftersom detta riskerar hamna i ”den andra inboxen”.)

Men du kan ju också vilja hitta folk från andra hållet. Leta efter den person vars namn du inte känner men vars egenskap eller erfarenhet du är intresserad av (”på väg till X-orten”, ”gillar Y-partiet”, ”har varit med om Z-upplevelser” osv). Vi har tidigare skrivit om smarta ord man kan använda för att söka efter en viss typ av poster i sociala medier, t ex människor som befinner sig på en viss ort där något dramatiskt utspelat sig, och självklart kan man söka med den logiken även på Facebook.

Här tycks dock sammansatta formuleringar inom citationstecken fungera bättre än enstaka ord. Den reporter som t ex letar personer som befinner eller befunnit sig i Norge, eller är på väg dit, knackar helt enkelt in sökbegreppet ”på väg till Norge” i Facebooks sökruta. Träffarna delas av Facebook självt in i ett antal kategorier, och det för dig mest intressanta kommer att vara ”Posts from friends and groups” och ”Public posts”, vilka dyker upp under ”Pages” i träfflistan. Detta är alltså vanliga poster som gjorts på medlemmars personliga sidor eller i grupper. Om någon i ditt kontaktnät skrivit att de är på väg till Norge, eller om någon utanför ditt kontaktnät skrivit det i en öppen uppdatering, så kommer du att hitta det här.

Observera att du kan (och i många fall bör) välja ”Most recent” i stället för ”Top posts” för sorteringen av ”Posts matching”; du är gissningsvis mer intresserad av en så sen post som möjligt än av den post som genom åren skapat mest uppmärksamhet.

(Och för tydlighets skull: alla begrepp här kommer att stå på svenska för den stora del av er som gissningsvis har svenska som Facebook-språk :-))

Grundtanken är förstås att vi vid sökformuleringen inte bara tänker på vad vi söker efter, utan också tänker på hur den som beskrivit det vi söker gissningsvis skulle formulera sig. En grundregel som är bra för alla slags sökningar för övrigt.

Avslutningsvis en liten varning för Facebooks mobilappar, som inte riktigt verkar ge samma mängd träffar vid internsökningarna. Om du bara har en mobil enhet till hands kan det vara mödan värt att i stället testa en site:-sökning hos Google i vanliga webbläsaren.

Vi har tidigare skrivit om site-sökningens funktion; genom att skriva site:journalisttips.se i sökningen (före eller efter sökordet/begreppet och ev andra avgränsningar) så avgränsar man sökningen till vår domän. Även när domänen har en egen sökmotor kan det vara värt att testa en site:-sökning helt enkelt eftersom Google ofta hunnit indexera så mycket mer och bättre av en sajt att sökjätten ligger före sajten själv.

I detta fall, när den mobila Facebookappen ger alldeles för få träffar på vår ”på väg till Norge”-sökning, så kör vi helt enkelt en site:-sökning på Facebook. Vi googlar ”På väg till Norge” site:facebook.com och hittar bland träffarna sedan – förhoppningsvis – de spännande publika posterna.

PS: I går fyllde Journalisttips tre år. Läs födelsedagsposten från i fjol, den håller fortfarande. Inklusive att vi vet att sajten är rätt svåröverskådlig. Tipsa oss gärna om lösningar i kommentarsfältet. DS

Den råa versionen

Inte lätt.
Inte lätt.

Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.

En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?

Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.

Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.

Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.

(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)

Tipstack till Marja Grill!

Det bästa sättet för vikarien att lansera sin idé

image
Inte alltid lätt att veta.

Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.

Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.

Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.

Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.

Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.

Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.

Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!

Mitt enkla råd är att börja med att fråga.

”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.

Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!

Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.

Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.

Därför ska du lära dig hitta dina egna stories

En brunn att ständigt ösa ur.
En brunn att ständigt ösa ur.

När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.

Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.

Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.

Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)

Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.

Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.

Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.

Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.

För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.

Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.

Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).

Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.

Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.

Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.

Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.

Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.

I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.