En mycket duktig kollega svor över intervjupersonen. ”Helt omöjlig” löd omdömet. Jag kände igen situationen direkt. En tjänsteman på en myndighet som blivit nervös inför mikrofon och citat. Allt hade låst sig och nu var nog båda parter lika missnöjda.
Intervjun är vårt viktigaste arbetsredskap och en hård linje säger förstås att det inte finns några dåliga intervjupersoner, bara dåliga intervjuare. Men en mer rimlig beskrivning är att även de bästa går på pumpen ibland. Det låser sig i relationen trots att båda parter gör sitt bästa. Intervjupersonen har legat sömnlös på natten och övat in färdiga formuleringar som sedan tappas bort mitt inne i svaret.
Och så avslutas vartannat svar med ”…eller…får jag ta om det där?”
Bara jobbigt. Jag har varit med om det själv alldeles för många gånger.
Dock har jag också varit med om det lite för många gånger – och hört andra vara med om det lite för många gånger – för att stanna där.
Jag tycker nämligen att vi alldeles för ofta låter den misslyckade intervjun styra hur vi ser på storyn. Trots att det strängt taget i 99 fall av 100 är två helt väsensskilda frågor.
Visst. Det går åt skogen med intervjuerna ibland. Men det behöver inte betyda att det går åt skogen med reportaget. Med storyn.
Därför här – tio tips när intervjun havererar:
1) Backa! Fundera igenom varför den intervjuade blir nervös. I nio fall av tio handlar det om hur du ställer frågorna. Intervjupersonen har sagt ja till att prata om A men du frågar om B. Ställ då frågor om A och berätta B själv i speaker eller brödtext. Försök inte få ut ett värderande svar från en intervjuperson som tydligt markerat att hen aldrig kommer att leverera det. Fundera i stället ut frågan som ger det bästa tänkbara beskrivande svaret – eller frågekedjan som visar hur ovanlig situationen är, eller vilka förklaringarna kan vara.
Ring sedan nån annan för att få en åsikt.
2) Hitta andra röster! Okej att intervjupersonen är den enda experten på området, och reportaget blir en notis om du bara tar med de korta sekunder som funkar. Men är vederbörande verkligen den enda person som kan svara på frågor om ämnet?
I nio fall av tio är svaret nej. Det finns experter med andra perspektiv, det finns opinionsbildare med åsikter och makthavare med möjlighet att förändra. Det finns rentav möjligheten att ämnet berör folk på stan i den utsträckningen att några rentav skulle kunna tänka sig att prata om det spontant.
(Om du inte tror att ämnet berör någon mer än experten kan du börja fundera på allmänintresset i ditt reportage.)
Tänk på att den som inte har kunskap om exakt det du ska berätta kan ha annan kunskap, erfarenhet eller förståelse för att åtminstone reagera på det nya som kommer ur din kortfattade första expert.
3) Behövs personen över huvud taget? Fundera på om hur ni skulle gjort om vederbörande varit helt oanträffbar, eller bara kommunicerade via sms.
Skulle ni ha ställt jobbet? I så fall kanske åter allmänintresset bör ifrågasättas (gör ni en story för att den är viktig och intressant eller för att en viss person råkar vara anträffbar framför en mikrofon?).
Visst finns det jobb man måste ställa om man inte får en viss intervju. ”NN talar ut” hör dit. ”Vi porträtterar NN” absolut. ”Kontroversiellt utspel från NN” hamnar i gränslandet (men går ofta att lösa genom att man fokuserar på reaktionerna).
I de allra flesta fallen skulle vi ha löst det på annat sätt.
En spännande utslag i ett myndighetsbeslut? Vi får väl citera och jaga kunniga personer som kan hjälpa oss tolka.
Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier? Tja, vi har ju skärmdumpen och bekräftelse från medarbetare att kontot inte är kapat.
En nyhet hos konkurrenten, där huvudkällan valt att stänga av telefonen? Nå, vi biter i det äpple som många finner surt och citerar konkurrenten och jagar bekräftelser, kommentarer och fortsättningar på annat håll.
Visst kan vi berätta historier även utan att huvudpersonen medverkar i intervju. Det gäller i enkla nyheter, i tunga granskningar och i inkännande dokumentärer.
Ett extremt tydligt exempel kan vara dokumentärfilmaren Tom Alandhs hyllade porträtt av personligheter som gått ur tiden – eller av kungen, som vägrade träffa honom.
Ett mer jordnära vardagscase kan vara utredningen som dömer ut kommunens verksamhet, men där utredaren inte vågar säga flaska i en intervju. Då kan det ofta vara nog så effektivt att i stället citera utredningens formuleringar.
Vill man ha variation i rösterna kan man alltid låta en kollega vara spökröst.
(Och oavsett detta så begår du förstås inte dödssynden att inte läsa rapporten. Bästa sättet att missa skarpa formuleringar är ju att bara utgå från vad rapportförfattaren vill – och vågar – säga i intervju.)
4) Skilj tydligare på bakgrundssamtalet och den öppna intervjun. Många personer är rädda för journalister alldeles i onödan. De utgår från att vi med de sämsta tänkbara avsikter spelar in varje samtal med dem i smyg även när vi säger att vi inte kommer att citera dem.
Varifrån villfarelsen kommer är tyvärr inte svårt att förstå. Jag har hört flera PR-konsulter som på allvar hävdar att man aldrig kan lita på journalister, allra minst när vi säger att det är ett bakgrundssamtal.
Detta är helt enkelt inte sant. För den absoluta huvuddelen av svenska journalister betyder formuleringar av typen ”bakgrundssamtal” just att man inte avser att citera personen direkt. Man rentav förbinder sig att inte göra det: man markerar att intervjupersonen i den följande delen av samtalet kan utnyttja sin meddelarfrihet och (när detta är tillämpligt) sitt meddelarskydd.
Detta har folk dålig koll på. Och därför kan det vara bra att vara övertydlig.
Jag vill veta vad som hänt men detta är inte en intervju där jag kommer att citera dig med namn kan vara en formulering som öppnar för ett mer avspänt samtal med den nervösa intervjupersonen. Ett samtal där du faktiskt kan få svar på alla dina frågor, får en guide till det svårgenomträngliga myndighetsdokumentet och hjälp att ta ställning till hur allvarligt man egentligen ser på det aktuella fallet.
(Generellt är det svårt att förvänta sig svar på värderande frågor i öppna intervjuer med aktörer som inte är tyckare. Undantaget polis, åklagare och kontrollmyndigheter, som regelmässigt måste svara ”Ja” på frågan ”Är det allvarligt?”.)
Med ett bra bakgrundssamtal i ryggen kommer du både att komma längre i den svåra öppna intervjun, och kunna berätta mer även om sånt du inte fått på band.
5) Prata med chefen. Eller pressavdelningen. Visst. Det är i många fall helt fel strategi, framför allt om myndigheten, organisationen eller företaget självt är föremål för din granskning. Men om det är myndigheten som granskat, och den granskande tjänstemannen som har svårt att hitta orden i intervjun – eller är väldigt tveksam till att över huvud taget ställa upp – då kan pressekreteraren eller avdelningschefen faktiskt bli dina bästa vänner (under denna avgränsade process).
De håller ju med dig om att detta är ett mycket viktigt ämne. Och att myndigheten gjort en viktig granskning. Och att det är viktigt att man berättar om den. Och att den som är bäst lämpad att berätta är den som kan mest om granskningen.
I bästa fall pratar de med rapportförfattaren och får den att känna sig trygg i rollen och situationen – och dessutom känna rätt sorts press från chefen. (”Vi vill att du medverkar och berättar öppet om vår insats.”)
I värsta fall slutar den interna förhandlingen med att chefen eller pressisen själv tar intervjun. Det är sämre utifrån att de inte kan ämnet lika bra. Men om de läser på (vilket du kan kräva att de gör) så kan det faktiskt ändå vara en enklare lösning än en hyperventilerande rapportförfattare. Som du ändå inte hade fått att ställa upp.
6) Ställ bättre frågor! Det kan förstås tyckas självklart men det finns en speciell aspekt av frågeskärpningen som du måste tänka igenom i detta läge: bidrar dina ordval till att underlätta eller försvåra kommunikationen?
Ponera att du ska intervjua en myndighetsperson som gjort en översyn men du envisas med att använda ordet granskning i dina frågor. Det leder i bästa fall bara till att ni bokstavligt talat pratar olika språk i frågor och svar. I sämsta fall kommer det att låsa sig helt. Intervjupersonen vet ju att en granskning är något helt annat; det är den fördjupade översynen som utförs av granskningsenheten på våning 5. De skulle bli tokiga om din intervjuperson förhävde sig. Åtminstone är detta intervjupersonens just nu största skräck – som du måste känna in och förhålla dig till.
Väldigt få reportrar använder politikerlingo när vi talar med eleverna på den nedläggningshotade skolan. Där förstår vi värdet av att ändra vokabulären efter situation och person.
Samma insikt bör följa med in på kontoret när vi träffar tjänstemannen som gjort den intressanta gransk…översynen.
(Visst kan det finnas skäl att sen byta ut specialbegrepp när storyn ska berättas för publiken, men det är ett annat ställningstagande. Ett försök att byta ut begreppen under sittande intervju kommer ofelbart att skapa avstånd och nervositet av ett slag som inte gynnar någon.)
7) Instruera inte! Det är oerhört lätt att man försöker lugna intervjupersonen genom att börja föra ett metasamtal utanför intervjun, om intervjun. I bästa fall håller man det till att ”Du behöver inte vara nervös, självklart kan vi ta om om det blir fel” men i sämsta fall övergår det till rena instruktioner.
– Det blir jättebra om du säger det där du sa om kontrollerna och kostnaderna, men tar det kortare och lite snärtigare!
En sådan uppmaning är en väg in i mörkret.
Inte bara för att den spär på alla de rädslor och föreställningar som redan fyller motpartens skalle, om journalistikens förenklade och fördummande karaktär.
Utan framför allt för att den i nio fall av tio gör intervjupersonen ännu mer nervös än vad vederbörande var innan. Utöver alla de formuleringar hen försökt lära sig utantill för att uppfylla sina egna (och organisationens, och chefens) förväntningar – så ska nu därtill dina önskemål hanteras.
Dessutom spräcker ni bubblan, intervjububblan där styltiga inövade svar i bästa fall kan ersättas av naturligt formulerade meningar – om det bara kan få gå lite tid, om bara pliktsvaren kan få komma ut, och om bara bubblan kan få finnas där.
Den ska få sväva runt er utan att du sticker hål på den genom att börja recensera era insatser. Vilket är vad du gör när du säger ”Kan du säga det där lite enklare och kortare?”. (Fundera själv på hur du skulle reagera om intervjupersonen plötsligt avbröt dig: ”Den där frågan, kan du formulera om den lite rakare och med lite mer stringens?”.)
8) Låt personen läsa högt. Det kan tyckas som en fullständigt vanvettig kapitulation inför fusklappseländet, men ibland kan det vara lika bra att acceptera högläsningen som ett sätt att komma vidare när man kört fast. Om personen ändå sitter och sneglar hela tiden, eller om du märker att hjärnan går på högvarv inte för att besvara dina frågor utan för att komma ihåg alla siffrorna – då kan det vara lika gott att tillåta lite läsning för att få saken ur världen. När orden från lappen väl kommit ut i rätt följd så kommer en stor del av intervjuångesten att ha följt med. Då kan du pröva att ställa några riktiga frågor.
Förhoppningsvis kan du rentav få några riktiga svar.
9) Ta en promenad. Den koncentrerade intervjusituationen där ni sitter mitt emot varandra har stora fördelar, men också en rejält förhöjd risk för nervositet just i och med den extrema koncentrationen. Anteckningsblocket, mikrofonen och kameralinsen skrämmer förstås olika mycket, men bara det faktum att ni satt er ned ”för att göra intervjun” kommer att höja intervjupersonens puls.
Funkar det inte så byt ut situationen. Gå ut och gå en sväng, låt intervjupersonen visa dig runt på kontoret – eller utföra någon egen syssla medan du står intill och bara petar in en fråga då och då.
Första frågan är förstås ”Kan du berätta lite vad du gör?” Andra ”Hur gör du då då?”
Men redan vid tredje frågan kan du flika in något om det intervjun verkligen skulle handla om. ”…och hur tror du er verksamhet här kommer att påverkas då?”
Personen kommer att vara betydligt mer avslappnad än när ni satt ned ”för att göra intervjun”. Om inte annat så kräver arbetsuppgiften (eller promenaden, eller det där andra ni kommer på) en viss koncentration, vilket gör att hjärnan inte har plats för lika mycket nervositet.
10) Spela in allt. Detta är ett grepp som kan vara kontroversiellt men inte behöver vara det. I alla fall inte om det sker någorlunda öppet.
Jag hörde en gång en föreläsning med hyllade radioreportern Randi Mossige Norheim, där det framgick att hon aldrig skiljer på inspelning och ”det andra”. Inspelningen är igång redan när hon ringer på dörren och pågår tills hon gått därifrån. Förmodligen är det en viktig delförklaring till hur hon lyckas med sina mycket speciella reportagebyggen.
För en tv-fotograf med stor kamera är det svårt att jobba diskret, och om man filmar från höften kan det uppfattas som suspekt. En kompromiss för tv-teamet kan vara att relativt snabbt deklarera att ”Vi börjar filma lite” även om man först efter en stund avser att sätta sig ned och ”göra intervjun”.
Har vi missat några tips? Fyll på i kommentarerna!
(Och har du missat vår intervjuskola? Den hittar du här!)
