Logga inte!

I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.

Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.

Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.

Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).

Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.

Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:

  1. Den tar onödigt mycket tid.
  2. Du får onödigt mycket anteckningar.
  3. Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
  4. I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.

Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.

Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?

Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.

Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.

Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.

Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.

Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:

  • Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
  • Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?

Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:

  1. Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
  2. De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
  3. Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
  4. Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!

Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.

(Och när du gör det så finns det förresten appar som underlättar arbetet.)

Hur loggar du? Fyll på i kommentarsfältet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *