Gör inte stories som spricker

image
Visst gör det ont... (Varför skulle annars chefen tveka?)

”Våra stories spricker inte.”

När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.

För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.

I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.

Du ska inte göra stories som spricker.

Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!

…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.

Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.

Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.

Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.

Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.

Den andra är att inte sälja in stories som spricker.

Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.

Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.

Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.

Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.

Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.

Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.

Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.

Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.

Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.

För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.

För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?

Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!

Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.

Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.

Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.

Det är en ganska skön känsla.

Crazy good i Lillehammer

image
Crazy good.

Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.

Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.

I Lillehammer mötte vi flera av de talare som vi nämnt tidigare här på bloggen, bland andra holländske nätresearchgurun Henk Van Ess och Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter.

Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:

– He’s crazy, and he’s crazy good.

Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.

Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.

Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.

Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.

Utan också – crazy good.

Det bästa sättet för vikarien att lansera sin idé

image
Inte alltid lätt att veta.

Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.

Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.

Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.

Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.

Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.

Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.

Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!

Mitt enkla råd är att börja med att fråga.

”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.

Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!

Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.

Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.

Håll koll på sajten X 2

Mark Horvit föreläser på IRE.
Mark Horvit föreläser på IRE.

Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.

Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.

Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).

Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.

I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.

Och det var på den avslutande föreläsningen med IRE-chefen Mark Horvit som den dök upp: ChangeDetection.com.

Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.

Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.

Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.

Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.

Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).

Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.

Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.

Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.

Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.

Och ja, båda tjänsterna är gratis.

#tvtips #gräv15

image

Den som missade årets grävseminarium – eller var där men missade några omtalade föreställningar – kan se fram emot några högtidsstunder i tv-soffan de närmaste dagarna.

Utbildningsradion spelade in en hel rad föreläsningar och diskussioner, som nu sänds under programrubriken Samtiden i Kunskapskanalen.

De kommer kanske inte att gå på prime time, men å andra sidan blir de efter sändning tillgängliga på UR play där man som bekant kan titta när man vill.

Vill man titta enligt tablå så ser gräv-punkterna ut så här:

Tisdag 5 maj

16.00 Filmen ”The islamic state”
Journalisten Medyan Dairieh har varit inne hos terrororganisationen IS. Hela världen följde hans dokumentation och här berättar han själv om hur det är att bevaka IS och varför det är viktigt att göra det riskfyllda arbetet. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.35 Gräv med Nisse
Hur är villkoren för en grävande journalist idag? Nils Hanson är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Här berättar han om hur han en gång började gräva och jämför idag med tiden då han började som journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Grävandets ABC
Ge inte upp! Det är det viktigaste för att lyckas med en granskning, enligt Marja Grill, nyhetsreporter på Sveriges Television. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Onsdag 6 maj

16.00 Så blir du anställd
Det är inte lätt att bli anställd inom media idag. Så vad ska man göra för att få jobb som grävande journalist? här samtalar Nils Hanson ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Helena Giertta chefredaktör för tidningen Journalisten, Fredrik Laurin redaktör för grävande journalister på SR och Cecilia Ögren Wanger på TV 4:s Kalla fakta. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.40 Vardagsgräv
Att börja gräva som journalist kan vara lite motigt. Du har en bra idé eller misstanke men vet inte hur
du ska starta. Här visar och tipsar journalisten Marja Grill hur du ska göra. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Att bevaka kriget i Syrien
Frilansjournalisten Joakim Medin blev fängslad av den syriska regimen i februari och anklagad för spioneri. Han släpptes efter förhandling. Nu berättar han varför det är så viktigt att åka tillbaka till Syrien och fortsätta berätta trots riskerna. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.50 Wallraffa på sociala medier
Falska identiteter på nätet är bra för att kunna gräva efter information på sociala medier som journalist.
Det berättar Josephine Freje, programledare på Plus som tidigare har jobbat som gräv-chef på tidningen Faktum. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.15 Viralgranskarna
De fick stora journalistpriset 2014 i kategorin årets förnyare. Viralgranskarna granskar nyheter som
sprids på nätet och kollar upp vad som är sant och falskt. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Torsdag 7 maj

16.00 Om offentlighetsprincipen
Nils Funcke är en av Sveriges främsta experter på offentlighetsprincipen. Men hur kan man använda offentlighetsprincipen som journalist och vilka möjligheter ger lagen? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.45 Granska med motstånd
Carl Larsson är journalist som nu studerar juridik. Han har i många år arbetat på Sveriges Television och här berättar han om hur han arbetade med fallet där två killar dog på Hjulstabron. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.20 Att göra ansvarsintervju
Som journalist ska man vara väl förberedd och öva tillsammans med en kollega innan man går ut för att
ställa en person till svars. Bo-Göran Bodin, flerfaldigt prisbelönt journalist på SR Ekot, berättar om sina förberedelser. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.00 Yttrandefrihetsdebatt
Kommer vi att våga berätta efter terrordåden i Paris och attentatet mot Charlie Hebdo? Ett samtal om vikten av att fortsätta arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Med Özz Nujen, ståuppkomiker och skådespelare, Lena Sundström, journalist och författare, Helle Klein, journalist och präst, och My Wingren, journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Fredag 8 maj

16.00 Tom Alandh berättar
Med sin klara och speciella röst har dokumentärfilmaren Tom Alandh berättat svenska historier i 30 år. Här berättar han om mötena med människorna och om sitt arbete. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.00 Gestalta och berätta
Journalisten och författaren Lena Sundström berättar om hur hon har jobbat med sina böcker och grävande journalistik. Hur samlar hon sitt berättande och gestaltar det hon ser och hör? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Uppdaterat 150519: Nu finns Gräv 15-föreläsningarna samlade på en sida hos UR Play. Tack för det!

Kom igång med granskningen

image
Många träffades och trivdes.

Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.

Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.

Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.

En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.

Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).

Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).

En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.

Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”

Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.

Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)

För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.

Gästblogg: Skribenterna från helvetet

I dag har vi glädjen att än en gång (åter)publicera en post av Åsa Erlandson. Precis som den förra har denna gått i tidningen Journalisten, men precis som den förra så förtjänar denna vidare spridning.

Åsa Erlandson
Åsa Erlandson

Många av oss brottas med yrkesnoja: ”Journalist är inget riktigt yrke. Vem som helst kan väl ställa frågor och skriva.” Jag skulle till exempel aldrig kunna vikariera som hjärnkirurg, men hen skulle kunna vik:a för mig. Då är det nyttigt att öppna ögonen och se sig omkring. För nej – vem som helst kan inte skriva.

Några av skribenterna från helvetet:

* Floskelfyllt. Ni kom överens om ett personligt porträtt av den nya vd:n på företaget där man får veta mer om människan bakom chefsrollen. Drivkrafter, farhågor, intressen, kött och blod. Istället kommer en färglös drapa som lika gärna hade kunnat vara kopierad från företagets pressmeddelande. Vd förklarar att det ska bli ”en spännande tid”, att man står inför ”stora utmaningar” och att hon på fritiden gillar ”god mat och trevligt umgänge”. (Vem gör inte det?)

* Felstavat. Först tror du att det är ett nytt, stilistiskt grepp som den flerfaldigt prisbelönta skribenten har prövat. Sedan inser du att texten inte ens har passerat den grundläggande stavningskontrollen i Word. Är det verkligen den creddiga stjärnan som du anlitade som har skrivit det här? Eller är det dennes sjuårige son?

* För långt. Ingressen är egentligen en förkortad brödtext och brödtexten vill aldrig ta slut. Du beställde ”max 7000 tecken” och fick 20 000, samt en förhoppning från skribenten att du ska se det som en bonus: ”Intervjupersonen sade så många intressanta saker så jag tog med alltihop! Så kan du välja ut.”

* Svamligt. Vad handlar artikeln om egentligen? Den börjar trevande med krisen i äldrevården, hoppar strax till en lång utläggning om trångboddheten i 1920–talets Sverige, slirar iväg till intervjupersonens funderingar om vårt stressiga storstadsliv och landar i… Ja, vad landar allt detta i? Skribenten tänker liksom högt i texten. Istället för att tänka till innan.

* Byråkratiskt. ”Alla individer som anträffas ska få ett adekvat omhändertagande”. ”I nybyggnationen ska det bedrivas undervisningsverksamhet”. ”De ekonomiska ramarna tillåter inte det.” Istället för: ”De vi hittar ska tas om hand”, ”Det nya huset ska bli en skola” och ”Vi har inte råd.”

* Stjärnögt. Skribenten har noll distans till intervjupersonen som är ”en härlig tjej” med ”många strängar på sin lyra” och ”ständigt ett leende på läpparna” och som driver ett spa som gör ”underverk för kropp och själ”. Det märks verkligen att skribenten hade en toppendag när hen provade sig igenom alla bubbelpooler. Tyvärr blev texten inte lika toppen. Skribenten behöver dock inte oroa sig när du tackar nej: spa-anläggningen kommer garanterat vilja köpa in texten som pr-material.

Nej, alla är inte journalister, på samma sätt som att alla inte är fotografer. Det är ett hantverk och framför allt – ett riktigt yrke. Särskilt som journalistik är så mycket mer än att ställa frågor och skriva. Yrkesnojan är botad!

 

Åsa Erlandson

Youtube-föreläsningen som förändrar ditt liv (eller i vart fall kan ge en dramatiskt ny syn på din journalistik)

image
Sevärt.

Härom dagen fick jag en ny favoritvideo på Youtube.

Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.

Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.

Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)

Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.

Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.

1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.

2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.

3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.

Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”

Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?

Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.

Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.

Inspirerande berättelser bakom granskningarna

Bra bok.
Bra bok.

I helgen offentliggjordes årets nomineringar till guldspaden, som delas ut på Grävseminariet i Jönköping den 20-21 mars (ses vi där?).

För den som vill lära sig mer av de journalister som redan vunnit eller nominerats till guldspadar (och som redan plöjt exempelvis Nicke Nordmarks Journalisstips om dramaturgi eller Jenny Küttims om hur man genomför en lyckad research) finns sedan i somras en ny resurs i bokform.

Gräva och granska heter en bok som medieinstitutet Fojo står bakom, och som samlar ett antal texter om granskande journalistik. Bland författarna finns superveteranen Britt-Marie Citron (som under årens lopp coachat rader av lokala gräv från sin roll som kursledare på just Fojo), miljöjournalisten Malin Olofsson (mångfaldigt belönad för jätteprojektet Matens Pris tillsammans med Daniel Öhman) och svt-kollegorna Kjell Lundström och Oskar Jönsson (som under lång tid granskat missförhållanden kring järnvägen).

Lägg till detta ett kapitel av Peder Carlquist och Janne Sundling om relationen mellan lobbyister och journalister, och man får en bok för var och en intresserad av den granskande journalistiskens förutsättningar och möjligheter i Sverige i dag.

Visst, det spretar en aning mellan beskrivningar och råd, anekdoter och analyser. Jag hade förstås gärna sett ett avsnitt med fokus på webbresearch, och på ett övergripande plan är boken inte lika strukturerad som standardverket Grävande journalistik av Nils Hanson eller min stora metodfavorit Story Based Inquiry. Men på det hela taget bjuder Gräva och granska på en så lång rad värdefulla tips och erfarenheter att den är väl värd sin läsning.

Till exempel berättar Malin Olofsson hur smart det kan vara att ta med sig en expert ut i verkligheten man vill granska (i stället för att intervjua efteråt), och ekonomigrävaren Carolina Neurath avslöjar att SvD spårade IP-adresser bakom användare i kommentarsfälten när man granskade revisionsbyråer, och att avtrycken ledde till en av de största aktörerna.

Inspirerande inblickar bakom kulisserna i kombination med handfasta tips om vad som funkar och vad som bör undvikas. Läs boken inför årets Grävseminarium – eller efteråt, när inspiration ska omsättas till eget arbete hemma på redaktionen!

(Och svar ja, jag känner huvuddelen av författarna, liksom jag känner Nils Hanson och många andra inom den del av journalistbranschen som kallas granskande. Jag är således inte en helt opartisk bedömare, och det faktum att både denna blogg och en av mina granskningar nämns i icke-förklenande ordalag fördunklar sannolikt mitt omdöme ytterligare. För som vill ge en annan bild av boken står kommentarsfältet nedan självklart till förfogande!)

Lundells angrepp på journalistutbildningen (och lockelsen…)

image
Alla dessa rubriker.

Om Ulf Lundell kan sägas mycket. En sak som kan sägas är att han tillhör den lilla kategori människor som är så kända och förväntas väcka så mycket känslor att deras åsikter definitionsmässigt anses ha nyhetsvärde.

Tidigare kom åsikterna från Lundell i sjok i långa romaner eller skivor med massor av låtar någon gång om året. Nu är publiceringen mer finfördelad i och med att Ulf Lundell börjat blogga. Han håller ett högt tempo och erbjuder en till synes outsinlig källa till rubriker. Han säljer bilen, han ogillar Melodifestivalen, han angriper journalister, han gillar Ernst…bloggen har på kort tid etablerat sig som ett av samtidens mest omtalade kulturella fenomen, åtminstone om man utgår från antalet rubriker på kvällstidningarnas nöjessidor/sajter.

Kvällstidningarna ja. Lundells relation till Aftonbladet och Expressen kan väl vänligt beskrivas som kritiskt symbiotisk (mer hårt som Krig & kärlek). Det blev stora rubriker när han offentligt avrättade några namngivna journalister, och härom dagen gick han till angrepp igen – och den här gången inte bara mot journalisterna på kvällstidningarna utan också mot journalistutbildningen. Samtidigt som han avslöjar att han själv en gång uppenbarligen kände en lockelse till journalistiken:

Likaså: i min ungdom, arbetslös och och hoppfull, gick jag till Arbetsförmedlingen på Hantverkargatan i Sthlm, satt mitt emot en dam vid skrivbord, jag sa: Jag vill bli journalist.

Och blev utskrattad. Japp. Utskrattad.

Det är pga av sånt man blir det jag är idag. Man tar inte hånskrattet.

Men…om det nu är, som jag hört, så förbannat svårt att komma in på journalisthögskolan, varför kommer folk ut som idioter?

Jodå, det finns väldigt bra och väldigt nyttiga journalister, jag känner flera, men ändå…hur har dom talanglösa idioterna kunnat ta sej in på AB:s och Expressens redaktioner?

Man kan fundera över hur allt varit i en annan tid och ett annat liv, där Ulf Lundell kommit in på journalisthögskolan. Man kan också konstatera att vi i så fall aldrig sett en blogg förvandlas till en helt egen serie i spalterna.

Jag gjorde min praktik på Aftonbladet en gång för länge sedan (nå, tidigt 90-tal, alltså en tid strax före internet men då kvällstidningarnas rubriker redan ofta bestod av…Ulf Lundell) och faller ofta in i ett spontant kvällstidningsförsvar bland public service-kollegorna på Gärdet. Visst gör Aftonbladet och Expressen ibland de dummaste och fånigaste grejer som synts till i svensk journalistik, men de gör ofta också de tyngsta och starkaste satsningarna inom en rad olika genrer och ämnesområden; inom såväl nyhetsjakt som granskning ligger de ofta flera steg före konkurrenterna, och deras förmåga till kraftsamling vid stora nyhetshändelser är imponerande.

Bevakningen av Ulf Lundells bloggande tillhör kanske inte de främsta fjädrarna i hatten för landets kvällstidningar.

Men Lundells utfall mot journalistutbildningar, journalister och kvällstidningar tillhör väl inte heller hans mest minnesvärda stunder.

Däremot var det lite kul att läsa att även han en gång lockats till yrket. Som ung och arbetslös alltså.