Månad: oktober 2012

Låt telefonen sköta sig själv

Om du äger en Android-mobil så finns det flera möjligheter att låta telefonen själv lösa en del av vardagens små irritationsmoment.

  • Använder du wifi hemma men inte ute på stan? Stänger du av och slår på då – eller låter du den alltid vara på men har lite ont i magen över att det drar batteri?
  • Irriteras du av att skärmsläckaren går igång alldeles för snabbt när du läser en e-bok eller plöjer intressanta artiklar i Pocket eller på webben? Går du in och ändrar avstängningstiden för skärmsläckaren eller sitter du och duttar på skärmen för att den inte ska slockna?
  • Glömmer du att sänka volymen på telefonen när familjen gått och lagt sig – så en käck trudelutt väcker alla bara för att du fått ett meddelande på Facebook? Försöker du skaffa dig en rutin för att stänga av ljudet eller håller du bara tummarna för att det aldrig ska hända igen?
  • Det där är tre exempel på grejer som man kan be telefonen att sköta själv.
Automatisering pågår.

Lösningen ligger i något av de program som fungerar enligt principen ”Om X så Y”.

  • ”Om telefonen lämnar hemmet…så stäng av wifi!” (”…och slå igång det när jag kommer hem igen.”)
  • ”Om e-boksprogrammet går igång…så förläng skärmsläckarens timeout-tid!” (”…och korta den igen när jag stänger programmet.”)
  • ”När klockan passerat 22…stäng av ringsignalen!” (”…men slå igång den igen i morgon bitti.”)

Ett av programmen heter rentav on{X} och överraskade många när det kom eftersom utvecklaren heter Microsoft (som har ett eget operativsystem för mobiler men valde att släppa on{X} till Android först).

Ett annat heter AutomateIt och har ett mycket enkelt och lättjobbat gränssnitt. Precis som on{X} har det ett slags bibliotek med redan färdiga kommandon, som gör det mycket lätt att komma igång.

En klassiker i sammanhanget heter Tasker. Det har en lite högre inlärningströskel men å andra sidan – såvitt jag förstår – fler möjligheter. Tasker har till skillnad från övriga ingen gratisversion, men kan vara värt att gå vidare till om man testat t ex AutomateIt och vill göra ännu mer.

Mobiltillverkaren Motorola har ett eget program som heter Smart Actions, som följer med många av deras lurar. Det finns i Google Play men verkar bara gå att ladda hem till just Motorola-telefoner. Det är ett mycket enkelt program – i både positiv och negativ bemärkelse – men kan vara ett första steg för den som råkar äga en M-telefon.

Det finns också appar som primärt riktar in sig på att minska dataförbrukningen och/eller batterianvändningen, men som i detta syfte automatiserar en del åtgärder på ett liknande sätt. En batterihjälp-app som jag själv använt heter Juice Defender.

Det gemensamma för samtliga dessa appar är att man bara behöver göra inställningen en gång, sedan sköter programmet resten. Och själv kan man ägna sin telefontid åt viktigare saker.

(Och nej, du behöver inte ha GPS:en igång för att telefonen ska känna av att den lämnat hemmet. Den informationen kan programmet hämta med hjälp av telefonmasternas placering – mindre noggrant men tillräckligt för en sån här funktion.)

Gillar du Journalisttips? Prenumerera gärna, via mejl eller via RSS.

Slant du? Så får du tillbaka sidan

Var du lite för snabb då du stängde dina flikar? Inga problem!
Var du lite för snabb då du stängde dina flikar? Inga problem!

Gick det lite för fort då du städade upp bland alla flikarna i webbläsaren? Ibland går ju rens-ivern lite överstyr, och den där viktiga webbsidan med den där intressanta artikeln eller den där statistiken du hade letat så länge efter är plötsligt försvunnen.

Det här är ingen hemlighet, eller mystisk funktion. Men vet man inte, så vet man inte. De allra flesta gångerna går det ju bra att söka efter samma sajt igen på Google. Och har man en lösning – även om den är lite omständlig – bryr man sig kanske inte om att hitta ett smidigare sätt.

I Chromes högerklicksmeny hittar du räddningen
I Chromes högerklicksmeny hittar du räddningen

I Google Chrome är det Ctrl + Skift + T som du ska lägga på minnet. Och vill du inte lägga något på minnet, så högerklicka bara på flikarna (det var ju en flik du ville få fram igen!) och välj ”Öppna en stängd flik igen”. Det här går att upprepa flera gånger, om du hann med ett helt gäng innan du hejdade dig själv.

Använd historiken i stället för att googla igen
Använd historiken i stället för att googla igen

Och är du helt säker på att du surfade på någon viktig sida alldeles innan du gick hem i fredags… så kanske inte det här är rätt funktion. Men då finns historiken, en ofta bortglömd funktion. Ofta nämns den i samband med integritetsdebatten, och då brukar det handla om att man ska rensa den. Men om du inte gör det – så ligger den intressanta läsningen från i fredags eftermiddag där – bara en knapptryckning bort. I Google Chrome hittar du den genom att trycka Ctrl + H.

Sajten How-To Geek har gjort en sammanställning över hur man öppnar stängda flikar i Chrome, Firefox, Opera, Internet Explorer 9 och Safari.

Vill du ha fler tips om kortkommandon, kolla denna listan och den här.

Bibliotekarien med röntgenblick

– Det är som att komma in i världens största bibliotek, och få hjälp av en bibliotekarie med röntgenblick som blixtsnabbt scannar igenom alla böcker för att se vilka som har de och de orden i den och den följden.

Beskrivningen kommer från en god vän som för första gången testat Google Books. Han skulle på kort tid skriva en bok om ett land han visste mycket om, men där de personliga erfarenheterna måste kompletteras med uppgifter från referenslitteratur.

Böcker och uppgifter han till stor del kom att hitta via Google Books.

Googles bokprojekt är känt för många som ”jättescanningen Google håller på med där dom inte kommit överens med förlagen om publiceringen”. Och det är en korrekt sammanfattning: Google har gett sig på att scanna all världens böcker men hittills inte kommit överens med all världens förlag om villkoren för en eventuell publicering. Därför är bara en del av böckerna i Google Books läsbara i sin helhet.

Men många, många är ändå helt sökbara! Och i många fall får man dessutom upp ett avsnitt från texten som visar sammanhanget runt sökträffen. Och även om det inte finns något textavsnitt så får du alltid upp information som gör att du kan köpa boken, eller beställa den på ett (vanligt) bibliotek.

(Här Googles egen ”Om”-sida, och här Wikipedias beskrivning av projektet.)

Och om du tror att det bara handlar om engelskspråkiga böcker: börja söka! Av de miljoner som hittills scannats in är en inte oansenlig del svenska. Till och med inom det relativt smala ämnet journalistik.

Vi kan t ex pröva att söka begreppet ”God journalistik”…

…som ger 279 träffar, bland annat i Nils Hansons bok Grävande journalistik:

Den intresserade kan även söka exakta begrepp i skönlitteraturen:

Och här kan man se sammanhanget kring just denna formulering i en av Sjöwall/Wahlöös böcker:

Testa dina favoritämnen på svenska: företaget du följer, politiken du bevakar, kommunen du bor i…

Typiska användningsområden kan också vara:

  • Att hitta exakta litterära citat.
  • Att hitta böcker där personen NN, popgruppen XX eller begreppet YY varit omskrivna.
  • Att lokalisera ursprunget till ett uttryck som inte har någon trovärdig källhänvisning på nätet.
  • Söka böcker på engelska där Carl Bildt nämns.
  • Över huvud taget hitta info om sånt som kan tänkas finnas omskrivet i böcker och inte (bara) på nätet. (Dvs ganska mycket om man tänker efter.)

Vad hittar du när du testar bibliotekarien med röntgenblicken? Dela med dig i kommentarsfältet!

Får du inte in de där personerna i Excel?

Fick du ut alla de där namnen på skummisar till slut? Rad för rad, ett namn, en adress, ett telefonnummer – och beloppet de har förskingrat?

Du har fått mejlet och är ivrig att sätta dig och gå igenom alla 10.000 i Excel… då det visar sig att alla är inklistrade i ditt mejl som ren text och Excel inte vill veta av dem?

Möjligen kan i så fall det här vara handledningen du alltid drömt om! Tillsammans med textredigeraren Sublime Text 2. (Ja, den finns i en portabel version om du vill kunna köra den på jobbet utan att IT-säkerhetsmänniskorna lägger sig i…)

Stories never die

Vi har tipsat om den på vår Facebook-sida (efter att Jan Gradvall rekommenderat den på Twitter) men den är värd att tipsas om många gånger till.

The New Yorkers video om den journalisten Gay Taleses arbetsrum.

Eller rum förresten…det är en källarvåning, som han gjort till sitt arbetsrum, arkiv och – tankesmedja (”subterranean think tank”). Inga fönster, ingen telefon. (Dator dock!) Väggarna fyllda av papper han sparat från alla sina reporterår, organiserade i kartonger.

Jag fascineras av samlandet i kombination med systematiken. Själv har jag bitvis varit duktig på att samla grejer – fråga min omgivning! – men betydligt sämre på att organisera dem. Sedan ett antal år försöker jag hålla det mesta digitalt, och verktyg som Evernote kan hjälpa till med organiserandet, men jag känner mig ändå lätt matt av respekt (och avund) inför gigantens gigantiska samling.

Sen blir jag lycklig över en av hans formuleringar i reportaget, som på ett fantastiskt enkelt sätt summerar något jag själv försökt sammanfatta i många olika sammanhang:

– This stuff is never dead, because stories never die.

Så är det ju. Stories never die. Våra historier tar aldrig slut. Det kan bara ta kortare eller längre tid tills någon upptäcker nästa steg. Det kan vara ett lättfunnet nästa steg – av det slag jag försökt beskriva här – men det kan också vara något helt oväntat, helt nytt som kastar gamla föreställningar på ända.

Nyheter om Olof Palmes eller Dag Hammarskjölds död (1986 respektive 1961), om Sveriges agerande under andra världskriget eller om människors villkor under medeltiden…historier lever vidare och nytt ljus på gammal nyhet fortsätter intressera och fascinera. Ja, med jämna mellanrum går vi ju alla igång på vetenskapsnyheter om de allra första människorna – eller om universums ursprung!

Stories never die. Finns det något vi kan lära oss av en 80-årig legend med en minnesspäckad tankekällare i New York så är det just det.

(Och vill du följa våra fortsatta tips om hur vi håller koll på de odöda historierna – så kan du prenumerera på oss, antingen via mejl eller via RSS.)

Publiken rasar mot analfabeter och dyslektiker

Som journalister har vi stor makt då det gäller vilka ämnen vi väljer, vilka personer som får komma till tals och vilka fakta vi väljer att lyfta fram. Men den som svarat i telefonen på en nyhetsredaktion vet att publikens reaktioner ofta handlar om hur vi klär nyheterna: om reportrarnas dialekter, programledarnas uppenbarelser (ringar i öronen, dåliga hy, hästsvansar – jag har diskuterat alla) – eller den språkliga dräkten.

Språket är viktigt för publiken
Språket är viktigt för publiken

Det är klart att det är lätt att sucka om man presenterat en viktig nyhet och reaktionerna handlar om att hon som uttalade sig faktiskt är tillförordnad och inte ställföreträdande. Eller att Jozefson stavar just så. Men avsändaren ovan har ju rätt i att trovärdigheten påverkas starkt negativt – och det är förstås något som är extra viktigt att undvika för den som inte i övrigt producerar högkvalitativ journalistik. 😉

Jag bad Språkrådet lista vanliga fel som journalister gör, men det visade sig vara en komplicerad historia, speciellt då det gäller etermedier. Stavning är det som verkar lättast att ta på, och där finns det en lista med ord som ofta blir tokiga, enligt språkvårdaren Lena Lind Palicki:

  • abborre
  • abonnera
  • adress
  • affisch
  • aggressiv
  • bedöma
  • bransch
  • bröllop
  • choklad
  • cykel
  • diskussion
  • genre
  • kassett
  • kollision
  • kolossal
  • kommitté
  • lugna
  • låtsas
  • majonnäs
  • museet
  • museer
  • noggrant
  • ouppnåelig
  • parallell
  • pistasch
  • programmera
  • sant
  • terrass
  • tillfredsställande
  • tunt
  • tvungna

Experterna på intervjuteknik hävdar ju att man ska undvika värdeladdade ord. Så det är klart att jag nu ångrar att jag mejlade Språkrådet och frågade vad de upplever är ”de vanligaste felen” som journalister gör.

Din fråga är svår att svara på, eftersom det beror alldeles på vad man menar med ”fel”. Det som många uppfattar som fel, kan vara helt acceptabelt för andra. När uppfattningen om vad som är acceptabelt eller inte vacklar handlar det antagligen om ett språkbruk i förändring, där förändringen har accepterats av vissa men inte av andra. Så vad som är ”rätt” eller ”fel” i språket beror alldeles på vems eller vilken norm man förhåller sig till.

Det gäller alltså att hitta den där balansen mellan att rapportera om ett samhälle eller en värld i förändring, och att undvika ett språkbruk i förändring – för det verkar vara där fällorna finns. Och för den som rapporterar med hjälp av det talade ordet verkar det vara både lättare och svårare – så tolkar i alla fall jag språkvårdaren Lena Lind Palicki:

Att svara på vad vanliga ”fel” är inom etermedierna är ännu svårare, eftersom vi har en helt annan acceptans för variationer i talat språk än i skrivet. Det är också i det talade språket som språkförändringar ofta kommer först, och då får man en större spridning i vad som är accepterat och inte hos språkbrukarna.

Oavsett publikens reaktioner så måste man förstås först prioritera rätt och fel då det gäller fakta. Språket är viktigt, men slås ut av faktakollen. Fast den som kan sitt språk vet förstås att det är stor skillnad mellan att inte vara viktigast och att vara oviktig.

Läs på i TT-Språket eller i Språkrådets frågelåda.

Vad man vill höra och inte

Jag såg en intervju med en person som varit med om att bygga en stor bro.

Han fick frågan vad han tänkte när han åkte över bron.

Han svarade ungefär att ”Jo, det är ju många minnen som dyker upp… Man kommer ihåg vad som hände när vi gjorde det där och det där…”

Sen var inslaget slut.

Jag har ingen aning om omständigheterna kring just detta reportage, men det är inte första gången man får höra intervjupersoner berätta att det finns mycket att berätta – i stället för att höra dem berätta det som finns att berätta!

När vi pratar om intervjuteknik handlar det oftast om tillsvars-intervjuer. Och inget konstigt med det – det är i de ansvarsutkrävande makthavarintervjuerna som frågorna om frågorna och svaren ställs på sin spets; det är intervjuer som görs i den kanske svåraste men också viktigaste änden av journalistiken, och under förutsättningar som kan vara åtminstone psykologiskt rätt ansträngande; det är jobbigt att vara den som ställer till svars i ett läge där man kanske är helt oense med intervjupersonen om allt från frågeställning till detaljformuleringar till om ämnet över huvud taget bör tas upp.

Nå. Nu handlar detta inte om den sortens intervjuer. Utan om folk som vill berätta.

Folk som varit med och byggt broar, eller råkat bli vittnen till rån eller olyckor, eller kört racerbil eller åkt båt jorden runt.

Berättande intervjuer.

Precis som tillsvars-intervjuerna kräver de en genomtänkt frågekedja. Därtill ett engagerat lyssnande och – om nödvändigt – intelligent improviserade följdfrågor.

Kommer man inte på någon intelligent improvisation ska man tillämpa den fråga som intervjugurun Björn Häger utnämnt till världens bästa:

”Hur då?”

Om en brobyggare säger att han får många minnen, eller om en världsomseglare säger att hon fått många tankar med sig från resan, eller om en racerförare hävdar att hen haft fler spännande upplevelser än man kunnat drömma om…

Då säger man ”Hur då?”

Möjligen med preciseringen: ”Vad då för minnen?” Och kanske till och med ett ytterligare: ”Hur då till exempel?”

Om intervjupersonen säger sig inte kunna komma på något konkret minne är det dags att börja jobba hårdare. (Nej, inte genom att i ett argt tonfall pressa personen: Men vad är det då för minnen??!! utan:) Kanske titta tillsammans på bilderna som ligger där på bordet, kanske fånga upp en tråd från något personen sagt tidigare, kanske ta med personen ut på en promenad (med tillhörande fortsatt intervjuande). Allt i syfte att återkalla de minnen ni båda vet finns där.

Att höra spännande minnen är intressant.

Att höra att en person har spännande minnen är inte intressant.

Alla är journalister – så lär du dig verktyget

Journalisttips.se drivs med WordPress - nu har vi möjligheten att lära oss vad vi håller på med
Journalisttips.se drivs med WordPress – nu har vi möjligheten att lära oss vad vi håller på med

Sannolikheten för att en stor del av dem som läser Journalisttips.se är journalister är väl ganska stor. Men vi har också andra läsare – till exempel studenter och andra som gärna vill få en inblick i hur reportrar gör och tänker.

Inte bara vi som är yrkesverksamma journalister publicerar tankar och idéer (och rentav journalistik!) på nätet, där det inte är de verktyg som vi använder på våra arbetsplatser som är de rådande. Vi tradjournalisters arbetsgivare har säkert goda skäl att kasta pengar efter dem som utvecklar kommersiella publiceringssystem, men annars är det fria öppen källkodsalternativ som är vanliga.

Joomla! och Drupal är namn på publiceringssystem som är välkända i webbvärlden, men kanske inte för en bredare publik. Det är däremot det system som vi använder för att driva Journalisttips.se – nämligen WordPress.

WordPress är mycket enkelt att använda, och finns i två varianter. Man kan antingen registrera sig som användare på wordpress.com. Då finns allt på deras servrar och det kan jämföras med att använda vilken bloggtjänst på nätet som helst.

Den som däremot verkligen vill driva sin egen WordPressajt beger sig till wordpress.org, där den riktiga programvaran finns. Du behöver en egen server eller ett webbhotell att lägga din sajt på. Vill du köra en egen server lokalt på din egen dator som en testmiljö kan du använda WampServer. För att klara de här stegen behövs förstås en viss kunskap, men då det är överstökat handlar det mesta om att lära sig själva WordPress.

Det är då det är så praktiskt ordnat att svenska WordPressexperten Thord Daniel Hedengren bara häromdagen utkom med en helt gratis bok i ämnet. Du som vill ha en kortfattad och pedagogisk introduktion i bokform hittar ”Webbpublicering med WordPress” i pdf-format för nedladdning.

Det är en 89 sidor lång bok som innehåller det mesta man behöver för att komma igång: inställningar, sidor, bilder, kommentarer, länkar och så vidare. De som vill konfigurera sin installation efter eget tyckte och smak hittar avsnitt om teman, widgets och tillägg. Ge det en chans, du som funderat på att börja blogga.

Dokumentationen på wordpress.org är förstås utmärkt och omfattande och finns även på svenska. Men börja med Thord Daniel Hedengrens bok. Och kom gärna tillbaka till oss sedan, och berätta om allt vi skulle kunna göra bättre, så att vi lär oss något. 🙂

Ställ till en scen! och andra sätt att göra roligare presentationsbilder

Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.

Okej.

Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.

Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.

Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen

  • tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
  • gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
  • suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
  • hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
  • stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).

Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.

Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.

Och det är begripligt, av flera olika skäl.

  1. Vi intervjuar ofta tjänstemän
  2. som jobbar på kontor
  3. på deras arbetsplatser
  4. och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
  5. hur tråkigt det än blir
  6. för vi kan inte komma på något bättre.

Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.

Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!

Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)

Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)

  1. Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
  2. Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
  3. Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
  4. Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
  5. Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
  6. Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
  7. Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
  8. Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
  9. Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
  10. Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
  11. Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
  12. Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
  13. Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
  14. Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!

Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!

(…och om du gillar det vi gör: gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!)

Gör som sjukhusdirektörerna säger

Då man jobbat som regional reporter ett antal år så vet man vad sjukhusdirektörerna brukar säga då undersköterskorna går på knäna: ni ska inte springa snabbare – utan smartare.

Det kan man ju tycka vad man vill om, men vi som tillbringar en stor del av våra arbetsdagar med fingrarna på en mus och ett tangentbord gör ofta en hel del onödigt jobb  – som vi alldeles själva kan rationalisera bort genom att använda de verktyg vi har på rätt sätt.

Ett sätt att springa smartare är att använda kortkommandon. Micke har skrivit flera inlägg om kortkommandon (Tio kortkommandon som gör livet enklare och Fem snabba: mindre tryck på jobbet), och jag har skrivit om ett program där man kan skapa sina egna (Verktyget som skriver på kommando).

Problemet med kortkommandon är att man inte riktigt kan lära sig dem genom att läsa igenom och memorera en lista. Tangentkombinationerna måste sitta i handen – de måste in i muskelminnet.

Tjänsten Shortcu Foo tränar dig i kortkommandon - till exempel i Gmail.
Tjänsten Shortcut Foo tränar dig i kortkommandon – till exempel i Gmail.

Om du verkligen bestämt dig för att lära dig kortkommandona till ett visst program, kan kanske tjänsten Shortcut Foo vara intressant. Mycket är inriktat på verktyg som programmerare använder, som textredigeringsprogram och kommandoprompten, men också mer vanliga applikationer som Photoshop och Gmail.

Shortcut Foo används inte tillsammans med något program, utan är en plats som är dedikerad åt träning av kommandona. Då man sedan kan dem, är det dags att tillämpa kunskaperna i verkligheten.

I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör - och ska sedan knappa in rätt tangentkombination
I Shortcut Foo får man upp en beskrivning av vad kommandot gör – och ska sedan knappa in rätt tangentkombination

Du som verkligen vill testa Shortcut Foo för att lära dig snabbkommandona i Gmail måste tänka på att först aktivara dem. Det gör man genom att klicka på kugghjulet uppe till höger, välja Inställningar och därefter klicka i radioknappen ”Kortkommandon på” (glöm inte att spara längst ner).

I vår reportervärld är kanske Microsofts kontorssvit vanligare är olika obskyra textredigeringsprogram för programmerare. Då finns verktyget Key Rocket. Det har jag inte själv haft möjlighet att prova, men vad jag förstår så är det snarare en personlig tränare än en träningslokal. Du laddar ner och installerar programmet på din dator, och då du använder till exempel Word eller Excel så ger den dig olika råd beroende på hur du arbetar.

Gör du saker med musen så poppar det upp råd om vilka kortkommandon du borde använda i stället – och om du faktiskt använder kortkommandon så poppar det upp beröm och hurrarop.

Nu hade det ju varit praktiskt att ha ett kortkommando i WordPress för att publicera det här inlägget. Någon bloggare där ute som har något bra tips?