Dagens gästbloggare är Nicke Nordmark, prisbelönt grävare på Uppdrag granskning med flera långa tv-reportage i ryggsäcken. Han ger oss sina bästa dramaturgitips – för långa och korta reportageformat:
”Den 27 september förra året kliver två poliser in på en krog i centrala Luleå. Dom är civilklädda å ska utföra ett spaningsuppdrag. Polismännen beställer in alkohol för mer än 400 kronor. Dom tillbringar flera timmar på krogen å först klockan tre på natten bryter dom upp för att avsluta arbetspasset.
På andra sidan stan utspelar sig samtidigt ett familjedrama i ett villakvarter. Lulepolisen får larm om att en man uppträder hotfullt å är beväpnad, polisen beslutar att skicka det bästa man har, delar av sin specialtränade insatsgrupp.
Utrustade med skottsäkra västar å automatvapen rycker dom ut…”
Så inleds vårt reportage I skottlinjen som sändes i Uppdrag granskning för drygt tre år sen. Att berätta när och var man befinner sig i en historia på en gång tycker jag är effektivt. Tidpunkten ligger alltid bakåt i tiden och nästan per automatik förväntar sig tittaren att få följa med framåt. Man får en enkel draghjälp genom att starta vid en given plats och tidpunkt, med en given händelse som väcker frågor och nyfikenhet. Jag har spelat upp det här anslaget för många studenter och verksamma journalister och alltid fått samma fråga direkt efter: Vad hade poliserna som var på krogen att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen?
Tack, säger jag då, precis det vill jag att ni ska undra och kräva svar på. För svaret kommer naturligtvis, i flera steg under reportagets gång. Inte förrän alldeles på slutet har man fått hela bilden.
Det mest naturliga sättet att berätta en historia är kronologiskt. Tänk själva, om ni ska berätta för en kompis om något som hänt er, så gör ni det oftast kronologiskt därför att det är lättast för den som lyssnar att förstå. Visst, ibland kanske man måste ge lite bakgrundsinfo, eller så kanske din historia ger upphov till följdfrågor, men det är ju bara bra, då är ju lyssnaren nyfiken och vill veta mer. Om man hela tiden berättar storyn kronologiskt kan man göra utsvävningar för att granska just den delen av historien man befinner sig i, och sedan återvända till händelseutvecklingen utan att tittaren tappar tråden för lätt. TV är ett mycket flyktigt medium och det är väldigt lätt att tittaren tappar koncentrationen. Finns det då en enkel kronologi så är det lättare att hänga med i turerna kring snåriga fakta och ansvarutkrävande intervjuer.
Tratten, eller pyramiden, alltså att berätta det viktigaste först, lever i allsköns välmåga, anser jag. Åtminstone ser jag exempel på det dagligen och får höra av studenter på journalistutbildningarna att den lärs ut. Begrav den. Snabbt. Varför ska man berätta det viktigaste först? Eller ännu hellre; varför ska jag fortsätta titta om det viktigaste avslöjats i påan eller direkt i inslaget, varför? Hur fortsätter man berätta en dråplig/rolig/spännande historia om man drar poängen eller upplösningen med den direkt? Svaret är att det knappt går. Den dör så fort du berättat poängen. Varför ska jag fortsätta läsa en bra deckare om jag redan vet vem som är mördaren, eller om polisen kommer få fast den skyldige? Visst finns det historier där själva storyn handlar om hur det gick till när man fångade mördaren eller vem det var, men det är överkursnivå.
Vi har en metod när vi klipper våra reportage, och det är att så fort det blir segt att titta, eller så fort det inte känns intressant eller spännande så pausar vi reportaget och ställer oss frågan: Varför ska jag titta vidare? Vi kan ju som reportagemakare intala oss att det finns jättespännande grejer längre fram i repet, men om tittaren inte är nyfiken eller intresserad just där och då i repet, eller ens fått nån som helst vink om att det kommer spännande grejer snart, så är det ju väldigt lätt för henom att byta kanal under den sega faktaredovisningen. Vi TV-journalister måste bli mycket bättre på att appellera till människors känslor, och vi måste åla ur oss vårt reporterskinn när vi tittar på rep under produktion och våga kritisera och ifrågasätta varandras jobb. Vi är skolade till att intellektuellt förstå vad som är s.k. stark TV, och vad som är bra scener o.s.v. men vi bedömer det oftast med hjärnan istället för med magen. Om du tittar på en kollegas rep och faktiskt inte blev så berörd som du borde blivit enligt alla mallar, säg det då, för då är det nåt som saknas i reportaget. Då måste man börja jobba med att bygga upp stämning och känslor inför avgörande moment som vi faktiskt vill att tittaren ska ta in med magen istället för med hjärnan.
Mitt sätt att se på berättande kommer väldigt mycket ur ett motto jag snott från nån britt jag pinsamt nog glömt namnet på: Never subject, always story. Det handlar inte om att vi aldrig kan berätta om ämnen och systemfel, utan handlar om att vi ska berätta om detta genom att berätta en historia. Att i TV försöka sig på att berätta om problemen med pensionssystemet, förbifart Stockholm, baksidan med betygssystemet eller vilket komplext ämne som helst är dödfött. Det blir stentråkig TV. Berätta en historia som handlar om detta, men berätta det som en story, inte som ett case som ska belysa ämnet. Välj en intressant story som har de komponenter som bäst inkapslar strukturen, fenomenet eller problemet. I reportaget Den andra våldtäkten, om två tjejer i lilla Bjästa som först blev våldtagna sen misstrodda, smutskastade och hotade hade vi mycket väl kunna berätta om fler case som belyste en patriarkal ordning och vi hade kunnat ha med experter och forskare som analyserade händelserna. Men det gjorde vi inte. Det behövs inte. Storyn är så stark att ämnet inte behöver nämnas. Och även den historien börjar vid ett givet datum, på en given plats:
”I mars förra året kliver 14:åriga Linnea in på polisstationen i Örnsköldsvik. I förhörsrummet berättar hon en historia som kommer att engagera tusentals människor å sätta djupa spår i ett helt samhälle.
Hon anklagar skolkamraten Oskar för att ha våldtagit henne. Oskar är 15 år å tidigare ostraffad.
Våldtäkten ska ha skett inne på den här skoltoaletten, mitt på dan. Men det finns inga vittnen till händelsen å ingen dna-bevisning.
Det är bara Linnea å Oskar som vet vad som hände inne på toaletten.”
Summa summarum, jag håller inte med Micke om att det är en dödssynd att inleda ett reportage med tidpunkt och plats, tvärtom, jag tycker det är strålande. Det är dock viktigt att göra det med finess. Att ha med intressanta detaljer som väcker frågor och skapar nyfikenhet. Det är sedan ganska enkelt att förstå varför ett reportage stannar av och dör, och man kan göra något åt det genom att fråga sig själv om det finns några frågor kvar att besvara, om det finns nån upplösning av dramat att vänta på för tittaren. Gör det inte det, så får man bubba om, förstärka vissa scener och jobba med texterna.
För övrigt tycker jag i princip att samma dramaturgiska tänkande fungerar utmärkt i både radio och text. Jag ser det som ett hån när tidningsartiklar avslöjar upplösningen eller det viktigaste i ingressen, rubriken eller på förstasidan. Varför ska jag fortsätta läsa en trött text som upprepar samma sak fast i längre format? Varför har man skrivit texten på ett sådant sätt att man inte behöver läsa hela för att få det viktigaste? Då kan man ju lika gärna skita i brödtexten och göra en notis av det.
Undrar ni fortfarande vad poliserna på krogen hade att göra med poliserna som ryckte ut med automatvapen? Njae, ni hade nog glömt det för ingenting i texten har ju handlat om det, men kanske ändå att ni hade kommit på den frågan en stund efter att ni läst färdigt.
Svaret är att en av poliserna på krogen jobbade undercover för att se hur krogen i fråga skötte alkoholserveringen m.m. Han beställde in en del alkohol som han även drack. Den polismannen är till vardags chef för insatsstyrkan som ryckte ut med automatvapen. När larmet om familjedramat kom hade han precis återvänt till polisstationen. Han blåste i en alkomätare och insåg att han var för berusad för att kunna köra bil, men insisterade ändå på att följa med på utryckningen. I jeans och lågskor ledde han insatsen som resulterade i den värsta skottlossningen i polisens historia. Polismyndigheten ljög från början om hans medverkan i den katastrofala insatsen, men tvingades till slut erkänna att en berusad polis knappast ska föra befäl över en insatsstyrka som ska gripa en hotfull man.
Nicke Nordmark