Kolla enkelt var sajten finns

På sajten Inomsverige.se visar det sig att datan hos Journalisttips lagras inom landets gränser - till skillnad från hur det fungerar hos landets större mediesajter
På sajten Inomsverige.se visar det sig att datan hos Journalisttips lagras inom landets gränser – till skillnad från hur det fungerar hos landets större mediesajter

En ny webbtjänst låter användarna kontrollera var datan för ett visst domännamn lagras, om det är inom eller utom Sveriges gränser. Tjänsten heter Inomsverige.se och bakom den ligger förstås en webbhotellsleverantör som säljer tjänster som ligger inom Sveriges gränser. Som av en händelse.

Men det kan ju ändå vara intressant information. Debatterna om de olika nätlagarna har ju tidvis varit intensiv, och sidan länkar också till en undersida där man skriver mer ingående om de olika lagarna.

Enligt sajten är det inte säkert att valet av en svensk leverantör garanterar att informationen finns lagrad i landet:

Det är vanligt att tjänsteleverantörer i sin tur använder sig av molntjänster från utlandet. Beroende på var din data finns gäller olika regler och lagar. Det kanske inte alls åtnjuter det skydd du tagit för givet och i värsta fall kan du bryta mot svensk lag genom att hantera känsliga uppgifter felaktigt.

Feber.se skriver kort om tjänsten på sin sajt.

Knappar man in några vanliga svenska mediesajter (aftonbladet.se, expressen.se, svd.se, svt.se, dn.se) får man följande resultat:

Hmmm… Delar av din information ligger antingen i ett EU-land, ett EES-land, ett land som godkänts av EU-kommissionen eller ett land där företag godkänns om de följer Safe Harbor ramverket.

Anger man däremot journalisttips.se eller sr.se (eller fra.se, eller regeringen.se, eller riksdagen.se) blir svaret:

Ja! All din information lagras inom sveriges gränser.

Enligt sajten baserar sig uppgifterna på ”den registrerade positionen för det aktuella IP-numret”.

Frågor vi gillar – del 9

”Varför inte?”

Det är en riktigt bra fråga.

Jag använde den senast härom dagen, när jag intervjuade vd:n för ett telefonbolag som säljer långa företagsabonnemang utan ångerrätt till äldre skogsägare.

Bolaget försvarade sig med att man bara köper in listor där det inte framgår vilka som är ”riktiga” företagare.

– Man kan väl fråga? undrade jag.

Svaret blev att det inte ingår i rutinerna.

I det läget passade några varianter på ”Varför inte?” bra – och det är också den delen av intervjun som folk i efterhand visat sig reagera allra mest på.

Några gånger tidigare har jag kommit på att ställa den vid rätt tillfälle. Intervjuade för ett antal år sen en bloggare som spridit obekräftade rykten kring en politisk skandal. Han tyckte inte det var hans uppgift att försöka kontrollera uppgifterna före publicering.

”Varför inte?”

Frågan passar alltså bra efter den första förklaringen, efter svaret att något är omöjligt, inte går att göra.

Den är ingen giftpil fylld med dolda avsikter eller äss i rockärmen (även om du som reporter förstås bör vara påläst nog att bedöma svaret i samma ögonblick det ges), mer en uppriktig nyfikenhet som blir jobbig bara för den som saknar ett bra svar.

Och den är alltid värd att testa.

Jag menar – varför inte?

Slipp både pappershögarna och bitterheten

Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!

Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.

Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.

Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.

Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.

Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)

Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.

Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂

Tomt i julsäcken? Här fem fina fyllare

De flesta nyhetsredaktioner har en julsäck – lagret med förproducerade nyheter som håller att publicera också de aftnar, helgdagar och mellandagar då redaktionen är halv- eller heltom och egentligen bara har möjlighet att bevaka det dagsakuta.

Helst ska det vara tidlösa egna nyheter av stort allmänintresse med potential att slå ut känslan av annandagstorka från sändningen, sajten eller tidningen. I praktiken tillåter man ofta en lite lägre nyhetsribba och en lite högre rundiskaraktär. Men i bästa fall finns där åtminstone nånting som duger att toppa med varje dag om inte världspolitiken eller väderleken erbjuder dagsstoff som håller.

Att åstadkomma en välfylld julsäck är emellertid lättare sagt än gjort. Redaktionens nyhetsjägare har en tendens att hellre vilja publicera i flödet och granskaren vill ha kontroll över sitt material och gärna se det publicerat i en ambitiös flerdagarsplan där möjlighet till reaktioner och fortsättningar helst ska läggas in på ett sätt som blir rätt svårt när publiceringen kan komma att bli på julafton.

Här därför fem tips till redaktionen, arbetsledaren eller reportern, om hur man kan fylla på julsäcken i sista minuten. Har du själv goda råd? Tveka inte att fylla på i kommentarsfältet!

1) Gör en julintervju!
Rapport gör det med statsministern, så visst kan du göra det med kommunalrådet eller myndighetschefen på orten. Eller med företags-vd:n – som aldrig fått frågan förut och därför blir galet smickrad och rensar kalendern för er skull…

En julintervju skiljer sig primärt från andra intervjuer genom att den kan avhandla flera olika ämnen och görs i ett rum med en julgran. Det förstnämnda innebär att du kan plocka nyheter ur den under flera dagar, det sistnämnda att du inte kan hålla på länge än till tjugondag Knut. Men då är ju å andra sidan kollegorna tillbaka och det omedelbara julsäcksbehovet över.

Frågor som passar att ta upp: reflektioner över året som gått, reflektioner över året som kommer, tankar om ändringar av inriktningar, regelverk, policys eller skattesatser (”öppnar dörren för/avvisar tanken på…”), svar på saker personen i fråga tidigare inte sagt något om (”uttalar sig nu för första gången om…”) osv. Idealet är förstås frågor där varje variant av svar blir en nyhet. Och på annandagen kommer redaktören att hålla med dig om att det är det.

2) Hitta statistiken!
Elias tipsade i går om Kolada – databasen som kan vara en guldgruva för kommunreportern som vill hitta jämförelser.

Andra tänkbara källor är den öppna statistiken hos BRÅ, där man bara behöver vara minimalt intresserad av kriminalfrågor för att försjunka bland tabeller och utvecklingar.

Kom bara ihåg att alltid kolla eventuella fynd med kunnigt folk, exempelvis hos BRÅ själva. Du vill inte toppa tidningen med en brottsexplosion som visade sig vara en statistisk synvilla!

3) Kolla vad som hände!
Jag vet att jag tjatar om detta men våra egna arkiv är ofta lysande utgångspunkter för en relativt enkel nyhetsinsamling: hur gick det då?

Observera att du veckan före jul inte har tid att initiera tunga reportage som ”skildrar verkligheten ett år efter händelsen H”, nej här letar du efter raka rör: beslutet ni aldrig kollade, satsningen som utlovades men som inte följdes upp, det vällovliga projektet som skulle utvärderats för ett halvår sen…

(Och ja, det är en nyhet om utvärderingen inte kommit igång än!)

4) Gör ett konsumenttest!
Nej, ni kommer inte att hinna skicka julskinkan på laboratorietest, men ni kan kolla vad den kostar i ortens tre butiker. Hur mycket dyrare är den ekologiska – om den ens går att få tag på? (Varför blir det alltid brist på ekologisk julskinka förresten?)

Eller välj mer originella objekt för att minimera risken att konkurrenten gjort samma test. Vad får man betala för en taxi på nyårsafton? Hur dyr kan en tågbiljett egentligen bli?

5) Gör en crowdsourcing!
Med rätt ämne och inramning kan det bli en succé ur massor av olika aspekter: redaktionschefen gläds åt en ”webbsatsning” att skriva in i årsrapporten, publiken kommer att hjälpa till med en stor del av innehållet – och nyheterna kommer förhoppningsvis att dyka upp av sig själva under ett stort antal dagar från lanseringen!

Kom bara ihåg att någon måste hålla koll på själva inflödet, oavsett om det publiceras direkt eller ska hanteras journalistiskt först.

Ämnesvalet är ofta den kniviga biten. ”Bästa julgranen” blir för runt, ”kommunala korruptionen” för tungt. Kanske något om jultrafiken (risk för köer? Varning för dåliga vägar?) eller shoppingen (sämsta ångerrätten? Felaktigaste reapåståendet?)

Vilken är din favoritsäck inför helgerna? Som sagt: fyll gärna på i kommentarerna!

Rundringningen är redan gjord

Kommun- och landstingsdatabasen Kolada innehåller allt du kan tänka dig att du har dragit dig för att göra en rundringning om
Kommun- och landstingsdatabasen Kolada innehåller allt du kan tänka dig att du har dragit dig för att göra en rundringning om

Jag och Micke fick ju äran att prata då föreningen Fajk anordnade Hacks & Hackers i Stockholm för en tid sedan. Före oss föreläste statistikern Love Hansson. Han presenterades så här i programmet:

Love Hansson, som är statistiker och jobbar på Pensionsmyndigheten, pratar om hur tillgängligheten på data har ökat de senaste åren, men att de som utvärderar verksamheten (journalisterna!) inte hängt med. Han håller själv på att bygga upp en analys- och visualiseringstjänst baserad på Kommun- och Landstingsdatabasen Kolada.

Visst låter det spännande? Värt att vänta på! Men under tiden finns ju just Kommun- och landstingsdatabasen Kolada tillgänglig för alla som vill prova på.

Där finns massor av rundringningar som redan är gjorda. Med några enkla knapptryckningar får man veta hur mycket alla kommuner i ens spridningsområde satsade på förskolan per invånare under år 2011.

Man får en enkel sammanställning för hela länet, som man sedan kan skicka vidare till grafikavdelningen, så kan de jobba ihop något snyggt medan du och fotografen åker ut och intervjuar barn, förskollärare och politiker.

Som en liten bonus fick man förutom tabellen ”Kostnad förskola, kr/inv” också upp tabellerna ”Kostnad förskola, kr/inv 1-5 år” och ”Invånare 1-5 år, andel (%)” för att kanske ha möjlighet att säga något mer. Sedan gäller det förstås att försöka lista ut vad man kan dra för slutsatser av siffrorna.

Borde vi flytta från Östra Göinge till Lomma för dotterns skull? Det kanske är en bra fråga till experten i studion? 🙂

Granskarens bästa ledstjärna

Kan det vara granskande journalistik att kolla förra valdebatten?

Kanske. Jag ska utveckla det lite längre ned.

För den vetgirige finns det inte tokigt många definitioner på granskande eller grävande journalistik. I alla fall inte i Sverige.

En av de mest auktoritativa har formulerats av Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i boken Grävande journalistik.

Enligt honom är gräv ”en granskning på eget initiativ för att publicera uppgifter av stort allmänintresse som annars inte skulle ha kommit fram. /…och som någon försöker dölja./” (Sista biten är enligt Nils för den som vill ha ”något tuffare”.)

I reglerna för Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden framgår att den kan tilldelas den som ”avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomförd”.

Självständig undersökning. Nya grejer. Annars okända. Typ.

När jag föreläser brukar jag säga att granskning handlar om orden och verkligheten. Dels för att det är lättare att komma ihåg än Nils’ och FGJ:s definitioner. Dels för att jag tror att det blir en lättare ledstjärna i vardagen för den som vill ta steget.

Den som vill börja granska, som inte längre nöjer sig med att referera maktens manus. Den journalisten vill ha verktyg. Och jag tror att orden och verkligheten är ett helt lysande sådant.

(Jag undviker också ordet gräv i dessa sammanhang. Det andas för mycket frikopplade tremånadersprojekt. Sånt väldigt få redaktioner kan kosta på sig.)

Granskning handlar om att undersöka orden och verkligheten. Hur står sig den senare mot de första?

Ofta föreställer man sig att det handlar om att undersöka verkligheten bakom orden. Att orden är givna och kända medan granskningen består i att undersöka verkligheten.

Men inte sällan är det precis tvärtom. När jag jobbade i Örebro på 90-talet pågick en hätsk debatt om nedskärningarna inom sjukvården. Mycket skulle sparas och landstingsledningen anklagades för svek.

Men det tyngsta landstingsrådet slog ifrån sig. Han och hans partivänner hade inte begärt nånting annat än ett öppet mandat. Alla hade vetat vad de röstat på vid senaste valet.

På Tvärsnytt bestämde vi oss för att lägga några timmar på att kolla våra egna debatter från den valrörelsen, dvs de som handlat om sjukvården i Örebro län.

Det tog inte lång tid innan vi hittade den. Biten där landstingsrådet själv förklarar att det inte ska bli några nedskärningar om hans parti får behålla makten. Och där – en gång till! Komplett med formuleringen ”…och det är ett viktigt besked!”

Intervjun jag fick tillfälle att göra med landstingsrådet blev citerad i tidningen dagen efter. ”Inte så begåvat” sa han om sitt eget uttalande, och det gillades av Nerikes Allehandas ledarsida.

Sen slutade han prata om ”öppet mandat”.

Journalistiken hade gjort en justering av politiken, placerat en slev av fakta i en soppa av retorik.

Och det kändes ju inte så dumt.

Granskning är alltid att kolla orden och verkligheten.

Ibland börjar man med orden, ibland med verkligheten.

Man kan göra det i tremånadersprojekt och man kan göra det i vardagen.

Ibland kan det till och med vara att kolla förra valdebatten.

Få bättre ordning på skrivbordet

Då man webbar på SVT är det en enorm mängd program man ska hålla reda på: själva webbpubliceringssystemet, det redaktionella systemet, körschemaverktyget, namnskyltstajmningsverktyget, arkivsystemet, videoredigeringsprogrammet, bildbehandlingsprogrammet, mejlprogrammet  – påminn mig gärna om allt jag glömt, ni andra som suttit där!

Och även om man är teknikintresserad och vet hur man använder själva verktygen, så leder ändå den stora mängden av verktyg till att det blir svårt att överblicka.

Har man en Mac så ingår det från början att man kan maximera sina fönster och att de då läggs på ett slags separata skrivbord. Vill man ha flera skrivbord på sin Windowsburk får man skaffa sig ett tilläggsprogram. Men det finns en mängd, de är lättjobbade och de underlättar då man försöker att strukturera sin vardag.

Sajten How-To Geek skriver om de bästa gratisprogrammen för virtuella skrivbord i Windows. Där beskrivs tio olika verktyg för ändamålet.

Det första de skriver om, Dexpot, har jag kört i några år, och jag är mycket nöjd. Då man startar sin dator ser allt ut som vanligt och man kan jobba på och starta sina program som man är van vid. Men då man fyllt utrymmet och känner att man inte vill ha fler fönster som ligger i vägen över dem man redan har – så går man bara till ett nytt, tomt, virtuellt skrivbord. Man kan ha flera stycken!

Och lägger man något fel, så är det bara att använda programmets funktion för att flytta ett program till ett annat skrivbord. Eller kopiera det, om man känner att man behöver komma åt ett visst program i flera olika sammanhang.

För det är tematiskt jag försöker ordna fönstren på min dator därhemma. Jag har ett för förströelse med privat mejl, lite roliga rss-flöden, kanelnder, Facebook och så vidare. Jag har ett där jag har sådant som är kopplat till den distansutbildning som jag går, med utvecklingsverktyg för programmeringskursen, labbhandledningar, videospelare med föreläsningar, schema, skolmejl, klasschatt och så vidare. Jag har ett annat skrivbord för bildbehandling, där jag kör Photoshop och Lightroom för att snabbt kunna fixa till någon bild jag behöver i någon uppgift – eller på bloggen. Ja, så där kan man hålla på.

Jobbet då? Där bestämmer man ju dessvärre inte riktigt själv vilka program man ska ha tillgång till. Men en snabb googling ger förstås ett antal träffar på ”Dexpot portable”. Hmm… Vänta lite! Vi hörs!

Frågor vi gillar – del 8

”Hur vet du det?”

Den är frågan vi ibland och med rätta ställer i den kritiska makthavarutfrågningen – men borde ställa oftare också till andra.

Till caset vi tycker synd om – för att kunna bedöma deras historia bättre och för att försäkra oss om att de inte sitter på uppgifter eller dokument som ytterligare kan stärka eller försvaga deras case (!).

Till experten som vi har sån respekt för – men som i detta fall kanske gått utanför sitt egentliga specialområde.

Till vevaren som vi är så glada för uttrycker sig så starkt – så vi kan försäkra oss om att det inte bara är munväder (eller i vart fall vet att det är det när vi skriver presentationsspeakern).

Till parten i det där ordkriget – vars svar på frågan kan förvandla ord-mot-ord till sant-eller-falskt.

Till det påstådda ögonvittnen, eller till den självpåtagne uttolkaren av det kontroversiella partiet. Eller till bankens analytiker eller fackets ekonom eller…

Ja ni fattar!

En himla bra fråga. Arbetsbesparande och skärpande på samma gång.

Hur jag vet det?

För att jag testat både att använda den och att inte använda den. En massa gånger under ganska många yrkesår. Och sett skillnaden.

Det är därför jag vet det.

16 vägar då du vill låna webbmaterial

Ibland behöver man använda videor som ligger på nätet i sina inslag. Jag har tidigare skrivit om tjänsten KeepVid som man kan använda för att smidigt hämta hem videor från Youtube. I bloggposten Använd kameran till rätt saker – del 1 finns en utförlig guide.

Men det är förstås inte den enda möjligheten. KeepVid är en smidig webbapplikation, men somliga trivs bättre med att känna att man själv äger och har kontroll över programmen man använder. Webbläsartillägg är ett bra mellanting – det ligger på ens egen dator, men fnns tillgängligt direkt i webbläsaren. Det är ju trots allt där man befinner sig då man hittar den där videon.

Klassiska skrivbordsprogram och appar för mobilen är andra alternativ, och alla dessa tar sajten Hongkiat upp i ett nyligt inlägg, där man går igenom en mängd olika sätt att ladda hem video från nätet. Ta en titt på de 16 olika och berätta gärna vilket du gillar bäst, och varför. 16 Alternative Ways To Download Online Videos heter bloggposten. Kanske saknar du rent av något alternativ?

Och ja, du måste så klart ha rätt att visa bilderna. Men sådant har man väl jurister till?

Frågor vi gillar – del 7

Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.

Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:

– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…

…följdes av en tuff påfråga:

Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?

…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:

– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.

…vilket följs av en ny påfråga:

Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?

…och Erlander tvingas erkänna att:

– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).

Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.

Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.

Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)

Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?