Månad: december 2012

För att dalmål är skiten

Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.

Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.

Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:

Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.

Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?

PC Magazine har gjort en sammanställning för den som bara måste ha mer. Lova att klicka igenom alla. Den sista är en överraskning! 🙂

Slut på ursäkter – testa ett nytt tangentbord

Att mobiltelefoner i dag är lika mycket skrivmaskiner som pratapparater – om inte mer – ställer höga krav på tillverkarnas förmåga att erbjuda snabba men ändå korrekta inmatningsmetoder.

En fördel om man har en Android-telefon är att man inte är bunden vid tillverkarens egen variant, utan man kan ladda hem ett numera rätt stort antal alternativa lösningar.

Jag har tidigare tagit upp några alternativa tangentbord bland mina tio app-tips, och finner nu anledning att på nytt väcka frågan.

Världen har nämligen begåvats med ännu ett dra-mellan-bokstäverna-tangentbord, och från en källa som många har höga förväntningar på.

Det handlar om en ny version av tangentbordet SwiftKey – som sedan tidigare är känt för att ha en väldigt bra funktion för att förutsäga nästa ord. Ja, efter nästa ord föreslår det nästa, och nästa, och nästa… Ibland på en rent kuslig nivå. (Även om det kusliga väl egentligen är hur förutsägbart man själv formulerar sig.)

Detta finns förstås kvar när man nu lägger till Flow, den egna varianten av dra-över-skärmen,och det är riktigt fascinerande att se ordförutsägelserna hoppa fram i realtid medan man drar fingertoppen mellan bokstäverna.

SwiftKey Flow har också några specialfunktioner som (än så länge) sticker ut från konkurrensen, bland annat möjligheten att skriva hela meningar i ett svep utan att behöva lyfta fingret från tangentbordet.

(Naturligtvis kan man skriva på det vanliga sättet också, bokstav för bokstav.)

Den nya versionen har fått ett positivt mottagande och höjer ribban bland mobiltangentborden. Min gissning är att konkurrenterna inte lär ligga på latsidan för att komma ikapp och förbi; detta är ett område där innovatörerna brukar ”hoppa bock” med nya smarta lösningar. Exempelvis har konkurrenten SlideIt en funktion för ordförkortningar som jag saknar i SwiftKey (jag skriver IAF och programmet skriver ut ”i alla fall”).

SwiftKey Flow befinner sig i betaversion vilket bland annat innebär att det kan gå lite knackigt att ta sig igenom den inledande konfigureringen. Appen finns inte heller i Play-butiken än utan man får ladda hem direkt från tillverkarens sajt (länken ovan). Men ge inte upp, det är väl värt att ta sig igenom omaket för att kunna testa det just nu mest spännande sättet att praktisera skrivmaskin på mobiltelefonen.

De filmade världens grej och mejlade – i verkligheten

Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.

Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.

Problemet är att det ju inte går att mejla hur stora filer som helst. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat rekommenderade jag en tjänst i bloggposten De har filmat världens grej och tänker mejla och tipsade nyligen om en ny funktion i Gmail som gör att det faktiskt går att skicka riktigt stora filer där.

Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.

Så hittar du nätets plankare

Inför valet 2006 deltog jag i en historiskt unik och mycket uppmärksammad granskning av politiska plagiat. Med hjälp av kontrolltjänsten Urkund (som vanligtvis används av skolor för att upptäcka plankade uppsatser) granskade vi riksdagsmotioner, och fann många exempel på att våra folkvalda copypastat sina åsikter direkt från olika intresseorganisationer.

Expressen fångade upp.

Bland annat visade det sig att Moderaternas motion om tandvården – skriven av blivande ministern Cristina Husmark Pehrsson – var kopierad ord för ord från Privattandläkarnas förening.

Undersökningen fick kritik från politiker som tyckte att det var självklart att ”lyssna på andra”, men utsågs om jag minns rätt (hittar inte artikeln) till årets näst största snackis i Almedalen efter Alliansens utspel om fastighetsskatten.

(Det ”historiskt unika” bestod för övrigt i att Rapport och Aktuellt samarbetade om granskningen, något som fram till dess varit en otänkbar tanke på svt. Researcher var lysande Linda Larsson Kakuli som jag senare bland annat haft glädjen att samarbeta med vid fjolårets stora Fas 3-granskning, och reporter från Aktuellt var Jan Wallentin, numera mest känd som succéförfattare.)

Granskningen upprepades härom året förtjänstfullt av DN:s reporter Kristoffer Örstadius, som är datorkunnigare än vi var, och således inte behövde hjälp av Urkund utan genomförde sin granskning med hjälp av ett eget script.

Men detta är verkligen ett område där utvecklingen sprungit framåt de senaste åren. I dag behöver man varken ta hjälp av ett företag eller skriva ett eget script för att kontrollera plagiat.

Det räcker att gå till sajten Copyscape, en webbtjänst som kollar plagiat mot övriga webben. Skriv in länken till den text du vill kontrollera, tryck på enter – klart!

Nu kan du själv!

Du får antingen besked om att Copyscape inte hittat något, eller så får du en eller flera träffar. Dessa visas sedan i ett extremt tydligt gränssnitt med de överensstämmande delarna rödmarkerade.

Gratisversionen visar ett begränsat antal träffar. Om man vill se flera kan man enkelt köpa sökningar på ett premiumkonto, till en mycket låg kostnad.

De tester jag själv gjort visar att sajten fungerar utmärkt för den som vill undersöka inspirationer över nätet – till exempel för att granska politiska plagiat, eller söka egna texter som använts utan tillstånd.

Tipstack till Peter Forsman som berättade om bland annat just Copyscape (och även mycket annat spännande) på ett ”nätektiv”-seminarium på IIS härom dagen.

Så räknar de i kontrollrummet

Ett helt vanligt körschema - men vi ser det på olika sätt
Ett helt vanligt körschema – men vi ser det på olika sätt

Under en nyhetssändning gäller det att hålla järnkoll på tiden för att sändningen både ska börja och sluta i rätt tid. Då man väl sitter där och har kört igång vinjetten, så är det emellertid slutet man måste ha fokus på.

Sändningsproducenten kan oftast koncentrera sig på bilderna och det tekniska – det är redaktören som ansvarar för tiden. Men om redaktören och programledaren råkar vara samma person, så måste förstås lagarbetet fungera.

Mest saker händer i kontrollrummet om man har en studiogäst eller en livelänk. Den vana programledaren brukar hålla tiden och inslagen brukar rulla på fint, men en studiogäst kan prata på i evigheter. Och en reporter på fältet som man tappat kontakten med är det förstås svårt att få att avrunda på något värdigt sätt.

Då vill det till att man kan räkna och gärna är lite snabb i huvudet också. I körschemat är det baktiden som är nyckeln. Det är kolumnen längst till höger ovan, den där det står ”19:30:00” längst ner. Man har alltså bestämt att 19:30:00 så ska sändningen vara slut. Och de tider som står ovanför är vad som måste vara uppfyllt för att det ska kunna ske.

Men den tiden måste man sätta i relation till något verkligt, för att kunna säga något om hur det går. Efter studion i sändningen ovan vill man förstås veta hur man ligger till. Programledaren har tackat gästen och påat inslaget om skolfrukostarna, som har dragit igång som planerat.

Nu har vi alltså oceaner av tid (!) att fundera på hur vi ska gå vidare. I skärmen i kontrollrummet där inslaget rullar ser vi dels hur lång tid av det som gått (ifall sändningen är tjock och vi på förhand hittat en lämplig tid i inslaget att kuppa oss ut på), hur lång tid som återstår (vi att vi kan ge relavant information till programledaren och arbetskamraterna i kontrollrummet) – och så den tid som inslaget faktiskt kommer att vara klart, i verkligheten.

Säg då, i det här fallet, att det står 19:23:19. Enligt körschemats baktid måste vi vara klara med det inslaget 19:22:59 för att sändningen ska gå ihop sig. Sändningen är alltså 20 sekunder för lång – vi är 20 sekunder tjocka.

Då skulle man kanske kunna tänka sig att det där salmonellatelegrammet ligger lite pyrt till.

Frågor vi gillar – del 6

”Vad är problemet?”

Den är en klassiker.

En Sawatsky-klassiker, i Sverige framför allt marknadsförd av Erik Fichtelius – på dennes korståg för öppna frågor på 90/00-talet, och exemplariskt och öppet praktiserad vid åtminstone ett tillfälle:

Presskonferens om Gudrun Schymans alkoholproblem – under hennes tid som ledare för Vänsterpartiet.

Fråga från Fichtelius till vice partiledaren Johan Lönnroth på scenen:

– Vad är problemet?

Lönnroth (efter en kort Vad frågar karln?-tystnad):

– Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist!

Ljudlöp! ropar redaktören som får hem ett sånt säj.

– Det funkar! tänkte Fichtelius.

Jag har själv inget lika dramatiskt exempel men kan intyga att Problemet-frågan många gånger blivit skillnaden mellan omständliga resonemang eller fattiga ja/nej-svar – och ett säj som sammanfattar frågan och står helt på egna ben rakt in i sändning.

Enklast framgång nås förstås med vevaren – den som vi redan vet är upprörd – men störst relativ effekt kan frågan ha på människor som inte vill tala ur skägget: nervösa åklagare (eller försvarsadvokater), osäkra myndighetskontrollanter, förstummade fackrepresentanter…

Pröva någon gång också att använda den helt bakvänt. Vid tillsvarsintervjun, med makthavaren vars roll ”egentligen” är att säga att det inte finns något problem.

Svaret kan leda er båda på spännande vägar.

Har du haft nytta av att explicit be intervjupersonen beskriva problemet? Dela med dig i kommentarerna!

(Och så ska jag erkänna att Schyman-historien är tagen ur minnet, alltså mitt minne av Fichtelius’ berättelse. Påpeka gärna om jag missat något eller fått allt om bakfoten!)

Vi ses!

I morgon kväll anordnar föreningen Fajk meetupen Hacks & Hackers i centrala Stockholm. Rubriken är ”Journalisten möter teknikninjan” och tanken verkar vara att de två yrkesgrupperna ska lära känna varandra lite bättre, vilket låter klokt.

Förutom två intressanta programpunkter om kulturkrockar mellan tekniker och journalister samt tillgängligheten på öppna data, så ska också jag och Micke fylla en programpunkt! 😀 Superkul!

Pitchen var att vi skulle prata ”om att vilja, men inte kunna – och vägen därifrån. Tips, erfarenheter och frågor från gränslandet mellan spräck och tech”.

Efter ett antal möten med allvarliga män med slipsar, kvalomgångar, ambitiösa powerpoints, förnedrande förhandlingar om ersättning och timmar av säljsnack så fick vi till slut vår halvtimme. (Nåväl…)

Tycker du egentligen att vår blogg är rätt trist, och läser den mest för att hänga med i det senaste mediesnacket i Stockholms innerstad? Kom efter 20 i så fall – då utlovas ”Öl, snacks och världsförbättring”. 😉

Frågor vi gillar – del 5

”Och annars då?”

Frågan man ställer efter intervjun, när det ”riktiga” ämnet är uttömt – eller känns lite konstigt att prata vidare om.

Missförstå mig rätt. Det är inte fel att fortsätta prata om ”intervjuämnet”. Det kanske inte var uttömt, någon faktabit kanske måste redas ut, papper hämtas som reportern ska få. Och om intervjupersonen erbjuder ytterligare information under källskydd kan detta naturligtvis vara intressant. (Däremot finns förstås ingen generell regel om att man inte kan citera vad som sägs efter att inspelningen stängts av.)

Hursomhelst. ”Och annars då?” rör sig vidare mot nästa ämne. Den syftar till att få veta vad mer som är på gång inom myndigheten/företaget/branschen/organisationen, förutom det ämne intervjun avhandlat.

Det värsta du kan få är ett tråkigt svar (”Just nu håller vi ju på med budgeten.”) som kräver en följdfråga (”Vilka blir de stora förändringarna där då?”). Som bäst får du en klockren nyhet (”Ja vi har ju fått in väldigt många anmälningar om att…”).

Du kommer antagligen inte att få ett tips som svärtar myndigheten eller företaget ni befinner er på. Men företaget kommer kanske att berätta om sina problem med stelbenta myndigheter – och myndigheten kanske ger dig en signal om vilka företag som är de värsta regelbrytarna just nu.

Jag vågar påstå att du minst var tredje gång kommer att få åtminstone fröet till nästa story genom att ställa denna fråga.

Och när du blir intresserad: visa det! Ställ så många följdfrågor du kommer på för att redan nu kunna skaffa dig en så komplett bild som möjligt av frågan. Efterfråga till exempel motargumenten: vad hänvisar er dumma motpart till när de beter sig så illa? (Och nöj dig inte med ”Ja det undrar vi också!”) Fråga om andra medier redan rapporterat om saken (och i så fall: om det finns någon aspekt de missat?). Och fråga också redan nu om det skulle funka med en ny intervju senare i veckan ifall intresse skulle finnas för ett reportage. Om personen ber att få återkomma med besked så försäkrar du dig om att hen har dina kontaktuppgifter (du har väl med visitkort? Om inte så erbjud dig att mejla en påminnelse).

Allt detta kan kännas onödigt eftersom ni inte ens bestämt om ni ska ge er på storyn än. Men jag lovar: det känns väldigt bra att ha gjort när du sedan presenterar tipset på redaktionen. Då har du nämligen svar på just de frågor som din arbetsledare kommer att ställa till dig för att själv kunna ta ställning till storyn.

(Tipstack till Lars Sjöström!)

En fråga jag gillar

I går tipsade Micke om intervjuns sista fråga i sin serie om frågor vi gillar. ”Finns det något du vill tillägga?” är alltid bra att avsluta med.

Men det räcker inte med att ställa den en gång, till intervjupersonen. Minst lika viktig är frågan ”Finns det något du vill tillägga?”, ställd till fotografen bakom kameran.

Hen har ju faktiskt ofta hört allt ni pratat om, och är ju också – även om alla reportrar inte tror det – en tänkande människa.

Och visst är det mycket möjligt att svaret på frågan inte omkullkastar din världsbild, men kanske är det en mer konkret formulering av intervjuns kärnfråga, en rolig avslutare eller hela den där superbra anekdoten intervjupersonen drog för fotografen då du lånade toaletten.

Eller så får du veta att skärpan inte var riktigt hundra i början av svaret på tredje frågan, så om du tycker att det är viktigt att intervjupersonen syns i bild just då, så kanske ni kan ta om den. 🙂

Frågor vi gillar – del 4

”Finns det något du vill tillägga?”

Frågan man ställer sist.

Den blir en slags säkerhetsventil, både för dig och intervjupersonen.

Om du fullständigt undvikit de spår du gett intervjupersonen föreställningen att intervjun skulle följa, så lär du få veta det nu.

Om du lyckats täcka in det mesta så lär du få det bekräftat – med ett befriande ”Nej”.

Om intervjupersonen blivit för nervös för att komma ihåg sitt allra bästa argument eller resonemang, så erbjuds här en förutsättningslös möjlighet att åtgärda skadan.

(Ditt enda formmässiga problem – om du gör tv eller radio – blir att hitta en bra inklippspunkt efter ”Det är väl i så fall det här med att…”, som regelmässigt öppnar alla svar på denna fråga.)

Ett intervjutekniskt säkerhetsbälte helt enkelt. Om resultatet blir ointressant har du förlorat några sekunders intervjutid. Blir det bra har du räddat ditt jobb.

(Och svar ja – någon gång då och då får du ett svar som fullständigt kullkastar din världsbild. Eller åtminstone bilden av intervjupersonen, eller av ämnet ni talar om. Eller av ett helt annat ämne. Ett svar som kanske blir en ingång till en helt annan story, en helt annan dag. Helt annorlunda än denna – men tusen gånger mer spännande.)

Tipstack till Peter Johansson!