Jag minns fortfarande den där krönikan i Journalisten, fast då jag nu googlar efter den är det två år sedan. ”Journalister måste bli programmerare” var rubriken. Det lät lite läskigt, men mest spännande!
Nu finns ju alla möjligheter för den som vill försöka. Just nu ligger jag lite efter, men eftersom jag deltar i Code Year 2012 får jag hela tiden påminnelser om nya lektioner och övningar. Steg för steg blir man allt bättre. Det är klurigt – men kul!
Kanske borde du också testa? Nog för att det här är en reporterblogg, men lite allmänbildning skadar ju inte.
Visst är det märkligt att allmänbildning alltid handlar om geografi och statsvetenskap, men aldrig om ordinära linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter och polynom i högerledet, eller om HTML5?
Du har under många år motvilligt men tålmodigt byggt upp din fina länksamling i din urgamla Internet Explorer 7 som din arbetsgivare erbjudit dig. Plötsligt förändras tiderna och det dyker upp nyare operativsystem än Windows XP och andra webbläsare. Och det där med att klistra in viktiga länkar i mejl och skicka till och från hemdatorn är trots allt lite besvärligt.
Vad göra?
Om man sitter med en urgammal Explorer kan man alltid börja med att rädda bokmärkena (om inte IT-avdelningen gör det åt dig, vet du det?) genom att använda funktionen ”Importera och exportera”. I min nya fina Explorer finns den i Arkiv-menyn, men jag har använt den i tidigare nämnda version 7, så jag vet att den finns.
Men det bästa är förstås att se till att alltid ha bokmärkena synkroniserade mellan de maskiner man jobbar på. Om man kan hålla sig till en typ av webbläsare, till exempel Chrome, finns det ofta en inbyggd synkroniseringsfunktion som man kommer åt via inställningarna. Då synkroniserar man bokmärkena via sitt Google-konto. Mozilla har en liknande funktion i Firefox, Firefox Sync. Man skapar ett konto och kan via det synkronisera sina Firefoxinstallationer på olika burkar.
Begränsningen är förstås att man inte kan köra, säg, Chrome på jobbet och Firefox hemma.
Men det finns en väg runt detta.
Jag använder mig av tillägget Xmarks för att synkronisera mina bokmärken. Det finns för Explorer, Firefox, Chrome och Safari – så på det viset slipper man bestämma sig för en enda typ av webbläsare. Jag har inget att anmäka på utan tycker att det fungerar smidigt.
Med AutoHotkey kan man automatisera mycket av det dagliga arbetet.
Har du någon gång haft känslan av att du skriver samma saker om och om igen? Eller över huvud taget gör saker som borde gå att göra på ett enklare och effektivare sätt?
En del saker är onödigt krångliga, men datorer är ju som gjorda för att göra just trist, repetitivt arbete – som att skriva in diverse koder för namnskyltar (har du sett någon som blivit felaktig den senaste tiden?) eller underteckna ett e-brev. En del saker brukar finnas inbyggda i applikationerna (du har väl fixat din e-brevssignatur?), men annat kan vara praktiskt att lösa på systemnivå så att man kommer åt det överallt. ”Med vänlig hälsning” skriver du kanske i såväl Word som i Notes?
Det är här programmet AutoHotkey kommer in i bilden. Med det kan man koppla tangentbordskombinationer eller fraser till olika händelser som man vill att ska utföras. Till exempel kan man välja att ”mvh” automatiskt ska utvidgas till hela ens signatur. Eller att webbläsaren ska öppna Facebook då man klickar på Windows-tangenten och F.
Då du installerat programmet dyker det upp som ett stort H på grön botten nere vid klockan högerhörnet i Windows. Genom att högerklicka där får man upp en meny med olika alternativ.
Välj ”Edit This Script” i högerklicksmenyn för att redigera skriptet.
Med hjälp av ”Edit This Script” får man upp filen där man ställer in hur man vill att programmet ska uppföra sig. Filen i sig innehåller exempel som är lätta att förstå, och det finns också en tutorial på programmets hemsida. Då man redigerat klart och sparat måste man se till att AutoHotkey laddar in filen igen för att ändringarna ska börja gälla.
Välj sedan ”Reload This Script” för att de ändringar du gjort ska verkställas.
Det gör man med hjälp av kommandot ”Reload This Script” som också återfinns i högerklicksmenyn.
För att undersöka om det var möjligt att automatisera simpel journalistik gjorde jag ett utkast till ett skript som skapar telegram eller notiser om trafikolyckor. Man får ett antal frågor och skriptet genererar utifrån svaren en ful och yxig text som möjligen skulle kunna göra en ekonomichef i spartider lite lycklig, men ingen annan.
Svara på enkla frågor om olyckan och få en telegramtext som ett brev på posten.
Genom att svara på ett antal frågor av typen ovan får man till slut ett telegram:
En trafikolycka inträffade på riksväg 19 vid halv fyra-tiden. 2 personer dog och 5 skadades i olyckan. Polis har skickats till platsen. 2 ambulanser finns på plats för att hjälpa de skadade. 3 personer har skickats till sjukhus för undersökning.
Skriptet följer här nedanför. ”#o::” betyder att jag kopplat det till Windows-tangenten + o (som i olycka), så att man snabbt kan få igång det då olyckan är framme.
#o::
InputBox, tid, När inträffade olyckan?
InputBox, vag, På vilken väg inträffade olyckan?
Send En trafikolycka inträffade på %vag% vid %tid%-tiden.{Space}
MsgBox, 4, ,Finns det uppgifter om antalet skadade eller döda?
IfMsgBox, No
Send Det finns ännu inga uppgifter om läget för de inblandade.{Space}
else
{
InputBox, antalSkadade, Hur många skadades?
InputBox, antalDoda, Hur många dog?
Send %antalDoda% personer dog och %antalSkadade% skadades i olyckan.{Space}
}
MsgBox, 4,, Har polis skickats till platsen?
IfMsgBox, Yes
Send Polis har skickats till platsen.{Space}
MsgBox, 4,, Har ambulans skickats till platsen?
IfMsgBox, Yes
{
InputBox, ambulanser, Hur många ambulanser har skickats?
Send %ambulanser% ambulanser finns på plats för att hjälpa de skadade.{Space}
InputBox, tillSjukhus, Hur många har skickats till sjukhus?
Send %tillSjukhus% personer har skickats till sjukhus för undersökning.{Space}
}
Hur ser ditt dröm-journalist-skript i AutoHotkey ut? Vad gör det? Låt oss veta i kommentarerna.
Nog för att det var möjligt att göra som jag visade i Nördvägen till en e-postenkät, men om du blev nyfiken först och därefter avskräckt den gången, så föreslår jag att du läser vidare nu.
Det finns nämligen ett betydligt smidigare sätt. Det var frilansjournalisten Jens Finnäs som i kommentarerna tipsade om Chrometillägget Scraper som fungerar mycket bra då man vill låna data från en sida på det här sättet. Vi utgår återigen från den mångfald presskontakter vi ville göra en e-postenkät bland.
Sidan med presskontakterna som vi ville göra en e-postenkät bland.
Med tillägget installerat kan vi nu markera några av raderna i tabellen, högerklicka och välja ”Scrape similar…”.
Välj några rader ur tabellen så att Scraper ”förstår” vad det är vi vill ha.
Så snart vi klickat i menyn dyker den fullständiga tabellen upp i Scraper, och vi kan lätt exportera den till ett Google Drive-dokument, där vi kan bearbeta den vidare. (Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i fullformat?)
Från Scraper kan man lätt exportera tabellen till Google Drive, där den kan bearbetas vidare. Man kan också justera de inställningar som Scraper gissat sig till.
Vi är emellertid inte färdiga i och med detta. Problemet i vårt fall var ju spalten längst till höger, den med e-postadresserna. I stället för att e-postadresserna finns utskrivna, så att vi lätt kan kopiera in dem i vårt e-postprogram för att göra en enkät, så finns där länkar för var och en av presskontakterna.
För att nu inte behöva arbeta ihjäl oss, krävs det list. Genom att titta i sidans källkod (högerklicka på någon av e-postlänkarna och välj ”Granska komponent” i menyn), ser vi hur tabellcellen är uppbyggd.
I tabellcellen förekommer e-postadressen två gånger: i title- och i href-attributet.
Det verkar listigast att ta adressen från title-attributet för att slippa att få med ”mailto:”. Detta löser vi i Scraper genom att ändra XPath-koden i sjätte kolumen. Titta i vänsterspalten där det står ”*[6]”. Ändra det till ”*[6]//@title”. I stället för att skriva ut texten ”E-post” väljer vi nu i stället att skriva ut värdet på title-attributet, det vill säga den rena e-postadressen utan ”mailto:”-prefix!
Nu ser vi hur e-postlänkarna i högerspalten bytts ut mot själva e-postadresserna.
Efter att ha exporterat tabellen till Google Drive (inte säger man Google Docs längre, gör man?) kan kan ta bort de övriga kolumnerna innan man laddar ner alltihop som en csv- eller ren textfil.
Det var lite mindre pillande än den förra lösningen, och man slapp lära sig reguljära uttryck. Å andra sidan behöver man fuska lite med XPath. Lycka till!
Reportrar har lite rykte om sig att tro att de kan allt – men bäst blir det om vi tar vara på varandras expertkunskaper.
Reportrar har lite rykte om sig att vara lite styva i korken. Jag syftar nu inte på vad pressade intervjupersoner kan tänka om oss, eller politiker som tycker att vi missuppfattat vad de sagt. Utan jag tänker på våra allra närmaste, på jobbet.
För det händer väl inte alltför sällan att vi som reportrar på möten kan få beröm för våra snygga bilder (som fotografen tagit), den spännande klippningen (som redigeraren låg bakom) eller den informativa grafiken (som grafikern lagt ner mycket möda och besvär i). Det är en mycket beklagansvärd kultur, men den finns där.
Nu blir det förstås vanligare och vanligare att en enda person ska göra allt fler uppgifter själv. Redigerandet har reportern redan tagit över i många fall, och vi springer allt oftare omkring med kameror. Enklare grafik som kartor och telefonplattor är vi också hänvisade till att göra själva.
Men då vi har chansen att jobba tillsammans med ett riktigt proffs måste vi bli bättre på att verkligen använda oss av deras expertis. Att förstå och respektera varandras yrkesroller är verkligen fundamenta. Då man vågar komma med förslag och vågar tända till på den andres förslag, i stället för att till varje pris stå på sig för sin egen idé, är det verkligen som roligast att jobba – och det är också då som resultatet blir som bäst.
Det är också då man lär sig mest. Tills man en dag kanske lärt sig så pass mycket att man fyller ut sin kostym, och det rent av finns fog för det där stora reporteregot. 🙂
Vifta, le och var dig själv i speakerbåset, så blir det bäst.
Som ny tv-reporter är det en svår balansgång mellan att lära sig av dem som redan kan yrket och att tappa sin identitet.
För man vill ju så gärna göra rätt. Man vill vara professionell och seriös och låta som dem på tv-nyheterna. Problemet är bara att alla till slut låter likadant. Och för den som tänker sig det som något slags karriärboost kan det ju vara intressant att tänka på att storheterna ofta är personligheter med speciella särdrag som man minns.
Om man kört på i något slags mainstreamträsk under sina första år på jobbet, blir det nog lite kämpigt att vakna upp en vacker dag och plötsligt byta stil. Då är det nog enklare att bara var sig själv från början.
Då det gäller att vara sig själv tänker jag i det här fallet mest på språket. Som public service-reporter begränsas man förstås av – fullkomligt rimliga – ramar som saklighet och opartiskhet, men man kan låta engagerad på rösten, växla tonfall och stå för sin dialekt också inom dessa ramar. De gör ju bara utmaningen intressantare!
Det är klart att publiken kanske första och andra gången reagerar på din kraftiga dialekt. Det är klart att människor kanske hör av sig. Men det är också klart att de vänjer sig. Det är klart att om vi som journalister vill öka människors kunskaper om det samhälle och den värld de lever i – så tål de nog båda elementa som att människor på olika platser i Sverige pratar lite olika, och opinionsundersökningar, reporäntehöjningar och politiska skandaler.
Då du står där i speakerbåset – glöm då inte bort vem du är och hur du faktiskt pratar. Lägg till några småord i ditt manus, några ”så” och några ”men”.
Jag har hört några få människor som verkligen säger ”dock” och ”sådan” – men de flesta skulle ha börjat meningen med ”men” i stället, och faktiskt sagt ”sån”. Ingen tror att du är dum i huvudet (huvet!) för att du inte låter som en fackbok i statskunskap.
Vifta lite. Rör på armarna. Gestikulera. Och är nyheten positiv – le. Testa. Det hörs att man ler.
Och om du jobbar med TV – glöm inte det. Du behöver inte säga allt. Mer än du tror syns på bilderna.
Ett gäng presskontakter över hela landet skulle kontaktas för en e-postenkät, men det tog förstås emot lite för reportern då de 119 personerna stod listade på ett sätt som säkert är begåvat om det är en av dem man vill nå.
Vill man däremot mejla allihop så blir det ganska mycket handpåläggning – och förmodligen musarm – innan man tagit sig igenom hela listan. Det innebär att högerklicka på varje länk, spara e-postadressen i Urklipp, växla till e-postprogrammet, klistra in adressen i adressfältet, lägga till ett kommatecken och därefter växla tillbaka till webbläsaren igen. Och sedan upprepa den processen 119 gånger.
Och nog för att envishet är en journalistisk dygd, men det finns säkert bättre sätt att använda den på.
Använd i stället webbläsarens funktion för att visa den rena html-koden för sidan. I exempelvis Google Chrome högerklickar man och väljer ”Visa sidkälla”.
Menyvalet ”Visa sidkälla” i Google Chrome
I html-filen finns nu e-postadresserna i länktaggarna.
E-postadresserna framgår av html-koden
Men det är fortfarande alldeles för mycket jobb att gå igenom hela koden och kopiera adresserna därifrån. I det här fallet var också sökresultatet uppdelat på sex olika undersidor, för att alla de 119 namnen inte skulle listas på en gång.
Vi behöver html-koden från de sex olika delsidorna. Det är fortfarande handpåläggning – men 6 (sidor) är betydligt mindre än 119 (namn). Kopiera alltså html-koden för de sex delsidorna och klistra in alla i ett textdokument (till exempel i Anteckningar).
Därefter gäller det att lyckas extrahera själva e-postadresserna ur detta sammelsurium av information. Det perfekta verktyget för sådant arbete är reguljära uttryck. Man kan säga att det är ett språk som man använder för att beskriva texter. Reguljära uttryck finns inbyggda i många programmeringsspråk och flera textredigerare. I vårt fall använder vi programmet RegexBuddy som är specialgjort för arbete med reguljära uttryck. Det kostar drygt 250 kronor och finns inte i någon gratis testversion. Däremot skriver de att man får pengarna tillbaka om man inte är nöjd.
Gränssnittet i RegexBuddy
Klistra in koden i rätt ruta – så kan vi sätta igång och skriva in vårt reguljära uttryck! Det låter kanske avskräckande, men är inte så krångligt som det låter. Eftersom en e-postadress är något man ofta behöver känna igen i olika sammanhang, så finns ett sådant reguljärt uttryck redan färdigt i programmets bibliotek. I rutan nere till vänster finns fliken ”Library”. Scrolla ner i listan så hittar du e-postadresserna. Jag valde en som hette ”Email address: RFC 2822 (specific TLDs)”. Dubbelklickar du på den, så dyker den upp i rätt ruta, och nere till höger ser du att e-postadresserna valts ut. I rutan där du klistrat in html-koden är e-postadresserna markerade särskilt.
Sökresultaten listas dubbelt
Orsaken hittar vi i html-koden: varje e-postadress listas faktiskt två gånger: en gång som värde åt ett title-attribut och en gång som värde åt href-attributet. Om vi kollar lite noggrannare ser vi att adressen i det senare fallet alltid föregås av ”mailto:”. Knepet är alltså att till exempel se till att man bara får en träff de gånger då e-postadressen föregås av den texten.
Vi kan inte bara skriva in ”mailto:” före uttrycket för e-postadressen – i så fall skulle ju ”mailto:” ingå i sökresultatet, och poängen från början var ju att få adressen så ren som möjligt. Knepet är i stället att skriva in ”(?<=mailto:)” (utan citattecken!) allra först i det reguljära uttrycket. Det betyder att vi vill titta tillbaka och se om uttrycket efter ”?<=” finns före vår träff – och bara då vill vi ha sökresultatet. Frågetecknet indikerar att ett särskilt kommando följer, ”<” kan ses som en vänsterpil som pekar tillbaka, och likhetstecknet anger att det ska vara lika. (Vill vi i stället titta framåt, och kolla så att något står efter vår träff, släpper vi pilen och får i stället ”?=”.) Nu får vi bara enkla träffar.
Nu kan vi bara kopiera e-postadresserna från listan och klistra in dem där vi vill ha dem. Vill vi ha en lista där alla adresserna kommer på en rad och är separerade med kommatecken, använder vi bara en vanlig sök- och ersätt-funktion. Vi ska då ersätta tecknet för ny rad med ett kommatecken. Men hur ”skriver man in” ett ”Enter” i sökrutan i Anteckningar? Programmet är lite för simpelt för det, men i gratisprogrammet Notepad++ kan man använda särskilda koder för ändamålet. ”\r\n” är koden för ny rad i textfiler i Windows. Skriv in den, och välj att ersätta med kommatecken. Glöm inte att välja något av de utökade söklägena.
Sök- och ersätt-funktionen i Notepad++ klarar vissa koder
Klart! Om du känner till något bra gratisalternativ till RegexBuddy får du gärna höra av dig i kommentarerna.
Screencast-o-matic är en gratis webbtjänst för skärminspelningar
Ofta filmar man av datorskärmar på redaktioner av fel anledning. I förra inlägget skrev jag om Youtubeklipp som man lika gärna kan ladda ner.
Är orsaken i stället att man vill visa något som sker på skärmen så finns det bra alternativ i skärminspelningsprogrammen. Lifehacker har gjort en utmärkt genomgång av fem bra alternativ.
Programmet som alltid vinner vid jämförelser i den här genren är Camtasia Studio – men det kostar rusktigt mycket pengar. I det ingår emellertid en redigeringsfunktion, där det finns gott om effekter för att till exempel zooma in en viss del av skärmen eller på andra sätt markera vad som är viktigt.
Flera av programmen är väl värda att testa, men det som kanske är intressantast för den som sitter på en redaktion med en ambitiös IT-säkerhetsavdelning är kanske webbtjänsten Screencast-o-matic där man i princip bara klickar på ”Start Recording” och sedan är igång. (Se bara till att du har Java installerat, annars fungerar det inte!)
Man kan välja en ljudingång för att kunna kommentera det man gör på skärmen – till exempel för en instruktionsvideo – och man kan ställa in precis vilken del av skärmen man vill spela in. Då man är klar får man möjligheten att ladda upp filen till Screencast-o-matic, till Youtube eller att ladda ner den till den lokala datorn.
Ett mycket smidigt alternativ. De aber som finns är att inspelningstiden är begränsad till 15 minuter (vilket kanske inte är ett jätteproblem om du är nyhetsreporter), att muspekaren omges av en stor gul ring som jag inte lyckats välja bort och att man får företagets logga längst ner i vänster hörn.
Den som vill gangstra kan förstås spela in en större del än man tänkt använda i tv och klippa bort loggan i redigeringen – men den fula gula ringen runt muspekaren återstår förstås ändå.
Jag är inte helt säker på att det handlar om någon konstnärlig poäng när det filmas av skärmar på tv-redaktioner hela tiden. Det är rent av möjligt att det handlar om att varken reportern eller fotografen vet något annat sätt att få med det där Youtube-klippet i sitt inslag.
Faktum är att det är skitenkelt. Nog finns det tillägg till webbläsare man kan använda sig av – och till och med riktiga program. Men sådan kreativitet brukar IT-säkerhetsavdelningar effektivt sätta stopp för. Därför tipsar jag i stället om den mycket enkla webbtjänsten Keepvid.
Antag att du hittat ett Youtubeklipp som du vill använda i ditt inslag, till exempel musikvideon ”Man måste förtjäna att bo kvar”.
Då du bestämt dig för vilket klipp du vill använda, kopierar du dess länk så att du har den med dig till tjänsten Keepvid.
Kopiera den aktuella URL:en till Urklipp
Med hjälp av tjänsten Keepvid är det sedan mycket enkelt att plocka hem klippet som en fil till din lokala dator. Klistra in URL:en i formuläret och klicka sedan på rätt nedladdningsknapp, det till säga den som hör till formuläret och inte den i annonsen.
Tjänsten Keepvid används för att ladda hem Youtubeklipp till den lokala datorn. Se upp så du inte klickar på fel ”Download”-knapp.
För att det hela ska fungera är det viktigt att du har Java installerat på din dator. (Om du inte har det, får du upp en länk och instruktioner.) Efter ett tag får du upp flera olika filer som du kan välja mellan, exempelvis en mp3-fil om du bara vill ha ljudet.
Klicka på rätt länk för att ladda hem det format du vill ha. Klicka in på annonslänkarna.
Välj det format som passar dig och ditt redigeringsprogram bäst (klicka på länkarna till vänster, inte på annonsknapparna till höger!), och lägg filen på något listigt ställe där du säkert hittar den sedan (till exempel i en katalog på nätverket som du kommer åt också från redigeringsdatorn, om du skulle sitta någon annanstans då du laddar hem den).
Grattis – du har räddat en fotograf från att dö av skärmfilmningstristess – en mycket god gärning! 🙂
Det var inte av lathet som jag alltid körde samma utvärdering då det blev min tur att utvärdera gårdagens sändning på Rapports morgonmöte. Jag brukar räkna antalet sekunder i sändningen som består av annat ljud än att antingen en reporter läser ur sitt manus, eller att en intervjuperson svarar på en fråga.
Resultatet brukar alltid vara lika uselt, och det är därför jag fortsätter.
Det är ett lite trubbigt, men enkelt och tydligt mått på något slags ”tilltal”. Det är absolut inte det enda måttet, och ett stort antal sådana sekunder i en sändning behöver inte betyda att sändningen är bra – men det påminner oss på ett effektivt sätt om vikten av att inte prata sönder våra inslag.
Ett inslag inleds ofta med lite speaker, därefter en synkbit (intervjubit), lite mer speaker och synkar. Speak-synk-speak-synk-speak-synk. Ett klassiskt formulär 1A-inslag. Ibland bråkar folk med varandra i tv, och då kan vi klippa deras synkar direkt mot varandra för att tydliggöra konflikterna.
Men ofta har vi filmat material som visar vad inslaget handlar om: vi har en ambulans med sirenerna igång på väg från olycksplatsen, vi har ljudet från bomberna som faller över den där staden i news-materialet, vi har de arga demonstranterna som skanderar.
Det är oförsvarligt att dra ner sirenljudet och speaka över ”ambulanserna körde i skytteltrafik”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”sjukhuset kunde inte svara på hur allvarliga skadorna är”.
Det är oförsvarligt att dra ner bombljudet och speaka över ”bomberna fortsatte falla under natten”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”det är tredje natten som regimstyrkorna håller dom vakna”.
Det är oförsvarligt att dra ner ljudet på demonstranterna och speka över att ”tiotusentals regimkritiker hade samlats på torget”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv i stället. Och säg kanske att ”vreden mot regimen är på kokpunkten”.
Men vi gör det hela tiden. Vi drar ner ljudet och berättar själva. Trots att informationen redan finns där, renare och mer levande förpackad.
Om man får höras i riks-tv varje dag ett helt yrkesliv (eller åtminstone en hel las-period) har man råd att inte ta tillvara på varje sekunds möjlighet att själv få höras, även om man råkar älska sin egen röst.
