Så gör du dig intervjuoberoende

En mycket duktig kollega svor över intervjupersonen. ”Helt omöjlig” löd omdömet. Jag kände igen situationen direkt. En tjänsteman på en myndighet som blivit nervös inför mikrofon och citat. Allt hade låst sig och nu var nog båda parter lika missnöjda.

Intervjun är vårt viktigaste arbetsredskap och en hård linje säger förstås att det inte finns några dåliga intervjupersoner, bara dåliga intervjuare. Men en mer rimlig beskrivning är att även de bästa går på pumpen ibland. Det låser sig i relationen trots att båda parter gör sitt bästa. Intervjupersonen har legat sömnlös på natten och övat in färdiga formuleringar som sedan tappas bort mitt inne i svaret.

Och så avslutas vartannat svar med ”…eller…får jag ta om det där?”

Bara jobbigt. Jag har varit med om det själv alldeles för många gånger.

Dock har jag också varit med om det lite för många gånger – och hört andra vara med om det lite för många gånger – för att stanna där.

Jag tycker nämligen att vi alldeles för ofta låter den misslyckade intervjun styra hur vi ser på storyn. Trots att det strängt taget i 99 fall av 100 är två helt väsensskilda frågor.

Visst. Det går åt skogen med intervjuerna ibland. Men det behöver inte betyda att det går åt skogen med reportaget. Med storyn.

Därför här – tio tips när intervjun havererar:

1) Backa! Fundera igenom varför den intervjuade blir nervös. I nio fall av tio handlar det om hur du ställer frågorna. Intervjupersonen har sagt ja till att prata om A men du frågar om B. Ställ då frågor om A och berätta B själv i speaker eller brödtext. Försök inte få ut ett värderande svar från en intervjuperson som tydligt markerat att hen aldrig kommer att leverera det. Fundera i stället ut frågan som ger det bästa tänkbara beskrivande svaret – eller frågekedjan som visar hur ovanlig situationen är, eller vilka förklaringarna kan vara.

Ring sedan nån annan för att få en åsikt.

2) Hitta andra röster! Okej att intervjupersonen är den enda experten på området, och reportaget blir en notis om du bara tar med de korta sekunder som funkar. Men är vederbörande verkligen den enda person som kan svara på frågor om ämnet?

I nio fall av tio är svaret nej. Det finns experter med andra perspektiv, det finns opinionsbildare med åsikter och makthavare med möjlighet att förändra. Det finns rentav möjligheten att ämnet berör folk på stan i den utsträckningen att några rentav skulle kunna tänka sig att prata om det spontant.

(Om du inte tror att ämnet berör någon mer än experten kan du börja fundera på allmänintresset i ditt reportage.)

Tänk på att den som inte har kunskap om exakt det du ska berätta kan ha annan kunskap, erfarenhet eller förståelse för att åtminstone reagera på det nya som kommer ur din kortfattade första expert.

3) Behövs personen över huvud taget? Fundera på om hur ni skulle gjort om vederbörande varit helt oanträffbar, eller bara kommunicerade via sms.

Skulle ni ha ställt jobbet? I så fall kanske åter allmänintresset bör ifrågasättas (gör ni en story för att den är viktig och intressant eller för att en viss person råkar vara anträffbar framför en mikrofon?).

Visst finns det jobb man måste ställa om man inte får en viss intervju. ”NN talar ut” hör dit. ”Vi porträtterar NN” absolut. ”Kontroversiellt utspel från NN” hamnar i gränslandet (men går ofta att lösa genom att man fokuserar på reaktionerna).

I de allra flesta fallen skulle vi ha löst det på annat sätt.

En spännande utslag i ett myndighetsbeslut? Vi får väl citera och jaga kunniga personer som kan hjälpa oss tolka.

Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier? Tja, vi har ju skärmdumpen och bekräftelse från medarbetare att kontot inte är kapat.

En nyhet hos konkurrenten, där huvudkällan valt att stänga av telefonen? Nå, vi biter i det äpple som många finner surt och citerar konkurrenten och jagar bekräftelser, kommentarer och fortsättningar på annat håll.

Visst kan vi berätta historier även utan att huvudpersonen medverkar i intervju. Det gäller i enkla nyheter, i tunga granskningar och i inkännande dokumentärer.

Ett extremt tydligt exempel kan vara dokumentärfilmaren Tom Alandhs hyllade porträtt av personligheter som gått ur tiden – eller av kungen, som vägrade träffa honom.

Ett mer jordnära vardagscase kan vara utredningen som dömer ut kommunens verksamhet, men där utredaren inte vågar säga flaska i en intervju. Då kan det ofta vara nog så effektivt att i stället citera utredningens formuleringar.

Vill man ha variation i rösterna kan man alltid låta en kollega vara spökröst.

(Och oavsett detta så begår du förstås inte dödssynden att inte läsa rapporten. Bästa sättet att missa skarpa formuleringar är ju att bara utgå från vad rapportförfattaren vill – och vågar – säga i intervju.)

4) Skilj tydligare på bakgrundssamtalet och den öppna intervjun. Många personer är rädda för journalister alldeles i onödan. De utgår från att vi med de sämsta tänkbara avsikter spelar in varje samtal med dem i smyg även när vi säger att vi inte kommer att citera dem.

Varifrån villfarelsen kommer är tyvärr inte svårt att förstå. Jag har hört flera PR-konsulter som på allvar hävdar att man aldrig kan lita på journalister, allra minst när vi säger att det är ett bakgrundssamtal.

Detta är helt enkelt inte sant. För den absoluta huvuddelen av svenska journalister betyder formuleringar av typen ”bakgrundssamtal” just att man inte avser att citera personen direkt. Man rentav förbinder sig att inte göra det: man markerar att intervjupersonen i den följande delen av samtalet kan utnyttja sin meddelarfrihet och (när detta är tillämpligt) sitt meddelarskydd.

Detta har folk dålig koll på. Och därför kan det vara bra att vara övertydlig.

Jag vill veta vad som hänt men detta är inte en intervju där jag kommer att citera dig med namn kan vara en formulering som öppnar för ett mer avspänt samtal med den nervösa intervjupersonen. Ett samtal där du faktiskt kan få svar på alla dina frågor, får en guide till det svårgenomträngliga myndighetsdokumentet och hjälp att ta ställning till hur allvarligt man egentligen ser på det aktuella fallet.

(Generellt är det svårt att förvänta sig svar på värderande frågor i öppna intervjuer med aktörer som inte är tyckare. Undantaget polis, åklagare och kontrollmyndigheter, som regelmässigt måste svara ”Ja” på frågan ”Är det allvarligt?”.)

Med ett bra bakgrundssamtal i ryggen kommer du både att komma längre i den svåra öppna intervjun, och kunna berätta mer även om sånt du inte fått på band.

5) Prata med chefen. Eller pressavdelningen. Visst. Det är i många fall helt fel strategi, framför allt om myndigheten, organisationen eller företaget självt är föremål för din granskning. Men om det är myndigheten som granskat, och den granskande tjänstemannen som har svårt att hitta orden i intervjun – eller är väldigt tveksam till att över huvud taget ställa upp – då kan pressekreteraren eller avdelningschefen faktiskt bli dina bästa vänner (under denna avgränsade process).

De håller ju med dig om att detta är ett mycket viktigt ämne. Och att myndigheten gjort en viktig granskning. Och att det är viktigt att man berättar om den. Och att den som är bäst lämpad att berätta är den som kan mest om granskningen.

I bästa fall pratar de med rapportförfattaren och får den att känna sig trygg i rollen och situationen – och dessutom känna rätt sorts press från chefen. (”Vi vill att du medverkar och berättar öppet om vår insats.”)

I värsta fall slutar den interna förhandlingen med att chefen eller pressisen själv tar intervjun. Det är sämre utifrån att de inte kan ämnet lika bra. Men om de läser på (vilket du kan kräva att de gör) så kan det faktiskt ändå vara en enklare lösning än en hyperventilerande rapportförfattare. Som du ändå inte hade fått att ställa upp.

6) Ställ bättre frågor! Det kan förstås tyckas självklart men det finns en speciell aspekt av frågeskärpningen som du måste tänka igenom i detta läge: bidrar dina ordval till att underlätta eller försvåra kommunikationen?

Ponera att du ska intervjua en myndighetsperson som gjort en översyn men du envisas med att använda ordet granskning i dina frågor. Det leder i bästa fall bara till att ni bokstavligt talat pratar olika språk i frågor och svar. I sämsta fall kommer det att låsa sig helt. Intervjupersonen vet ju att en granskning är något helt annat; det är den fördjupade översynen som utförs av granskningsenheten på våning 5. De skulle bli tokiga om din intervjuperson förhävde sig. Åtminstone är detta intervjupersonens just nu största skräck – som du måste känna in och förhålla dig till.

Väldigt få reportrar använder politikerlingo när vi talar med eleverna på den nedläggningshotade skolan. Där förstår vi värdet av att ändra vokabulären efter situation och person.

Samma insikt bör följa med in på kontoret när vi träffar tjänstemannen som gjort den intressanta gransk…översynen.

(Visst kan det finnas skäl att sen byta ut specialbegrepp när storyn ska berättas för publiken, men det är ett annat ställningstagande. Ett försök att byta ut begreppen under sittande intervju kommer ofelbart att skapa avstånd och nervositet av ett slag som inte gynnar någon.)

7) Instruera inte! Det är oerhört lätt att man försöker lugna intervjupersonen genom att börja föra ett metasamtal utanför intervjun, om intervjun. I bästa fall håller man det till att ”Du behöver inte vara nervös, självklart kan vi ta om om det blir fel” men i sämsta fall övergår det till rena instruktioner.

– Det blir jättebra om du säger det där du sa om kontrollerna och kostnaderna, men tar det kortare och lite snärtigare!

En sådan uppmaning är en väg in i mörkret.

Inte bara för att den spär på alla de rädslor och föreställningar som redan fyller motpartens skalle, om journalistikens förenklade och fördummande karaktär.

Utan framför allt för att den i nio fall av tio gör intervjupersonen ännu mer nervös än vad vederbörande var innan. Utöver alla de formuleringar hen försökt lära sig utantill för att uppfylla sina egna (och organisationens, och chefens) förväntningar – så ska nu därtill dina önskemål hanteras.

Dessutom spräcker ni bubblan, intervjububblan där styltiga inövade svar i bästa fall kan ersättas av naturligt formulerade meningar – om det bara kan få gå lite tid, om bara pliktsvaren kan få komma ut, och om bara bubblan kan få finnas där.

Den ska få sväva runt er utan att du sticker hål på den genom att börja recensera era insatser. Vilket är vad du gör när du säger ”Kan du säga det där lite enklare och kortare?”. (Fundera själv på hur du skulle reagera om intervjupersonen plötsligt avbröt dig: ”Den där frågan, kan du formulera om den lite rakare och med lite mer stringens?”.)

8) Låt personen läsa högt. Det kan tyckas som en fullständigt vanvettig kapitulation inför fusklappseländet, men ibland kan det vara lika bra att acceptera högläsningen som ett sätt att komma vidare när man kört fast. Om personen ändå sitter och sneglar hela tiden, eller om du märker att hjärnan går på högvarv inte för att besvara dina frågor utan för att komma ihåg alla siffrorna – då kan det vara lika gott att tillåta lite läsning för att få saken ur världen. När orden från lappen väl kommit ut i rätt följd så kommer en stor del av intervjuångesten att ha följt med. Då kan du pröva att ställa några riktiga frågor.

Förhoppningsvis kan du rentav få några riktiga svar.

9) Ta en promenad. Den koncentrerade intervjusituationen där ni sitter mitt emot varandra har stora fördelar, men också en rejält förhöjd risk för nervositet just i och med den extrema koncentrationen. Anteckningsblocket, mikrofonen och kameralinsen skrämmer förstås olika mycket, men bara det faktum att ni satt er ned ”för att göra intervjun” kommer att höja intervjupersonens puls.

Funkar det inte så byt ut situationen. Gå ut och gå en sväng, låt intervjupersonen visa dig runt på kontoret – eller utföra någon egen syssla medan du står intill och bara petar in en fråga då och då.

Första frågan är förstås ”Kan du berätta lite vad du gör?” Andra ”Hur gör du då då?”

Men redan vid tredje frågan kan du flika in något om det intervjun verkligen skulle handla om. ”…och hur tror du er verksamhet här kommer att påverkas då?”

Personen kommer att vara betydligt mer avslappnad än när ni satt ned ”för att göra intervjun”. Om inte annat så kräver arbetsuppgiften (eller promenaden, eller det där andra ni kommer på) en viss koncentration, vilket gör att hjärnan inte har plats för lika mycket nervositet.

10) Spela in allt. Detta är ett grepp som kan vara kontroversiellt men inte behöver vara det. I alla fall inte om det sker någorlunda öppet.

Jag hörde en gång en föreläsning med hyllade radioreportern Randi Mossige Norheim, där det framgick att hon aldrig skiljer på inspelning och ”det andra”. Inspelningen är igång redan när hon ringer på dörren och pågår tills hon gått därifrån. Förmodligen är det en viktig delförklaring till hur hon lyckas med sina mycket speciella reportagebyggen.

För en tv-fotograf med stor kamera är det svårt att jobba diskret, och om man filmar från höften kan det uppfattas som suspekt. En kompromiss för tv-teamet kan vara att relativt snabbt deklarera att ”Vi börjar filma lite” även om man först efter en stund avser att sätta sig ned och ”göra intervjun”.

Har vi missat några tips? Fyll på i kommentarerna!

(Och har du missat vår intervjuskola? Den hittar du här!)

Gästblogg: Avtal, arbetsdomstolar och anonyma källor – så granskar du arbetsmarknaden

Johan Sjöholm

Dagens gästbloggare heter Johan Sjöholm. Sedan 2008 är han redaktör för den i våras guldspade-nominerade tidningen Byggnadsarbetaren. I sin vardag arbetsleder och coachar han fem erfarna arbetsmarknadsjournalister. Här ger han dig en introduktion till hur du kommer igång att gräva på arbetsmarknaden där du bor.

En sak är lika bra att konstatera:

Om du jobbar på ett allmänmedia, säg en lokaltidning, och går in till chefen och yttrar något i stil med: Jag vill profilera mig mot arbetsmarknadsjournalistik.  Då kommer hen förmodligen inte att göra vågen.

Du får förmodligen också höra att ”ekonomireporter-Bosse sköter ju det där”. Men du vet att ekonomireporter-Bosse egentligen helst vill jobba på Dagens Industri eller SvD Näringsliv i Stockholm. Han har sålunda inte skrivit en artikel om vanliga anställda i det lokala näringslivet på 12 år.

Men du kan få läsarnas kärlek.

Så småningom.

För det är trots allt så, att cirka 93 procent av den arbetsföra befolkningen i vårt land var dag går till ett jobb. Och där händer en hel del mysko prylar som borde rapporteras mycket mer om. Och de sju procent som inte har nåt jobb att gå till, för dem är det här landet definitivt ingen tebjudning. Och dessa ingår också i din bevakning, i allra högsta grad (fast killen som vanligtvis kör den här bloggen, kan just det där mycket bättre än jag, så vi lämnar arbetslösheten därhän idag).

Läsarna vill läsa om sin vardag, och den utspelas till stor del på arbetsplatser.

Och har du läsarna på din sida, då har du kanske så småningom även cheferna. (Ekonomireporter-Bosse kommer däremot inte att gilla dig, och kanske heller inte annonschefen alla gånger. Men man kan inte vara kompis med alla.)

Så hur kommer du då igång?

Här en liten introduktions- och instpirationskurs.

1. Improvisera mera

Ska man granska arbetslivet, och särskilt då det privata arbetslivet, då är inte offentlighetsprincipen lika central som den ofta är i annan journalistik. Det finns naturligtvis gott om källor i det offentliga som rör arbetsplatser, och många människor är offentliganställda. Men ska du in och boxas i den privata sektorn kan du inte förlita dig på den. Förbered dig redan nu på att improvisera fram källor längs med vägen. Framför allt är muntliga källor oerhört viktiga.

På Byggnadsarbetaren har vi gjort det mesta från att gå runt på härbärgen och bjuda östeuropeiska byggjobbare på cigaretter, till att scanna dejtingsajter för att få tag på rätt människor. Skriv ner dina metoder längs vägen, så att du kan använda de mest lyckade till fler jobb.

2. Anonyma källor

Arbetsmarknadsjournalistik som vill göra skillnad och beröra innebär ofta mängder av anonyma intervjuer med människor, som slits mellan en moralisk plikt att berätta och en avgrundsdjup skräck över att bli av med sina jobb.

Fundera också på var din gräns som reporter går etiskt här. På Byggnadsarbetaren har vi ibland publicerat stora gräv, som bygger nästan uteslutande på anonyma källor. Det är inget vi tycker är idealiskt. Men arbetslivet är i grunden en slags diktatur inom demokratin. LAS i all ära, men människor är rädda om sina jobb.

3. Vilka offentliga källor finns, trots allt?

Det finns så klart en mängd myndigheter som berör privat arbetsmarknad. Det blir lite tjatigt att lista alla. Men här är två exempel på hur ett gräv kan starta på Byggnadsarbetaren, med stöd av offentliga uppgifter.

Arbetsdomstolen meddelar en dom på sin sajt. Ibland finns hela domen, ibland bara ärendenummer och parter. Men det som alltid finns är vilken ort (hej lokalreporter) domen gäller. Tränger du djupare in i domen, och i den skriftväxling som föregår förhandlingarna, kan du råka på fantastiska berättelser, som går att ha som startskott för större granskningar. Det kan gälla olovliga avsked eller att folk som blir blåsta på löner av oseriösa, lokala arbetsgivare. Name and shame när det gäller sådana lurifaxar. (Potentiell konfliktyta med annonschefen här.)

Du läser en notis om en arbetsolycka, skriven av den som hade poliskollen kvällen före. Du river ur den och sparar. En ”olycka” kan nämligen lika gärna vara ett brott när det gäller arbetsmiljö. Efter ett par månader plockar du fram din notis och börjar ringa runt. Till polisen, som kanske lagt ner FU kring det inträffade. Till Arbetsmiljöverket där någon bra källa, som fått förtroende för dig, ger dig namnet på den som skadades. Efter det kan det ibland vara ”Sesam öppna dig”. Olyckan har skadat personen för livet. Företaget har ljugit för Arbetsmiljöverket i sin obligatoriska rapport (som är offentlig) kring olyckan. Polisen har struntat i olyckan. Arbetsmiljöverket har inte utrett. Personen förlorar tusentals kronor i månaden av att inte kunna jobba och snart är hen utförsäkrad hos F-kassan. Och när du publicerar denna skandal bestämmer sig polisen för att återuppta utredningen. Grattis. Tårta av nyhetschefen (om det är en bra chef).

4. Urval av övriga källor att ha koll på

* Fackklubbar och fackliga förtroendemän (det heter så även om de ofta är kvinnor) på ortens stora företag. Förvånansvärt ofta är de väldigt lojala med företaget, men kan också sitta på material kring hur många stackare som tvingats gå på meningslösa omställningskurser vid nedskärningar. Ibland är de själva också mobbade av företagsledningen och det kan vara fantastiska dramer att dra fram i ljuset.

* SCB. Har statistik som rör allt möjligt på arbetsmarknaden. Löneutveckling, arbetslöshetsstatistik, sysselsättningsgrad. AKU, arbetskraftsundersökningarna, som ges ut av SCB är ett centralt begrepp för arbetsmarknadsjournalister. Där får du en massa grundläggande statistik kring arbetsmarknaden.

*Arbetsförmedlingen. Arbetslöshetsstatistik och en hel del annat matnyttigt.

* Bra kontakt på lokala Skatteverket. I företag som ägnar sig åt skattebrott far ofta de anställda illa.

* Tingsrätten. Handhar konkurser. Hur upplevs konkurserna av de anställda?

5. Till sist: Ett kollektivavtal är inte ett partiprogram

Det här är ett tänkesätt du bör få in både i din skalle och i chefernas skalle. Kollektivavtalen, inte lagen, reglerar det mesta av arbetsmarknaden. Avtalet har skrivits på av både arbetsgivare och fack. Om ena parten har funnits bryta mot detta, är ett fel begånget.

Då kan det finnas anledning till granskning. Det många glömmer är att även facket regelbundet stäms för avtalsbrott, som prövas i Arbetsdomstolen. Ofta lämnas också den enskilde medlemmen i sticket av facket av olika anledningar. Detta kan bli intressanta artiklar.

 

Johan Sjöholm

Så snabbar du upp din mobil – två enkla tips

En långsam telefon gör ont.
En långsam telefon gör ont.

För många journalister har de smarta telefonerna på bara några år intagit den självklara förstaplatsen bland arbetsverktygen. Inte så konstigt förstås med tanke på att en handhållen enhet numera kan fylla samtliga behov som du för bara några år sedan behövde både dator och telefon till. (Sett vår gamla lista över tio appar som underlättar ditt liv?)

Huruvida man som reporter eller redaktion väljer det ena eller andra (eller tredje eller fjärde) operativsystemet avgörs väl av smak, pris och säkerhetsöverväganden. Det finns redaktioner där man medvetet valt att behålla mindre moderna lurar därför att funktionen för inspelning av samtal fungerar bra – och man vågar inte riskera ett byte.

Av de två stora systemen brukar iOS uppfattas som enklare men mer begränsat (till exempel har man inte kunnat byta ut tangentbordet) medan Andriod ansetts friare men bökigare.

Flera tillverkare av Android-telefoner har försökt underlätta för användarna (påstår man) genom att lägga in massor av egna appar och tjänster, men dessa bloatware-program fyller sällan någon positiv funktion i telefonen. I bästa fall tar de bara plats, i sämsta fall segar de ner luren rejält.

Och ofta går dessa förinstallerade appar inte att ta bort med mindre än att man rootar telefonen, och eftersom rootande är en åtgärd som inte känns självklar för vardagsanvändare (den nyfikne rekommenderas ett besök på det svenska androidforumet Swedroid) så är det glädjande att man numera åtminstone kan stänga av de flesta av tilläggsapparna.

Dvs de tar fortfarande upp utrymme, men de kan inte längre ligga och jobba mot telefonens arbetsminne, koppla upp sig mot nätet osv.

Enklast görs avstängningen genom att man går in i Inställningar/Systeminställningar under Appar/Program, och trycker fram informationen om den aktuella appen. Där finns antingen knappen ”Avinstallera” (om appen kan tas bort ”på riktigt”) eller ”Avaktivera”, eller möjligen ”Avinstallera uppdateringar”. Det sista kan man vara tvungen att göra först för att man ska få tillgång till ”Avaktivera”-alternativet.

”Avaktivera” kan du enkelt uttryckt göra om din Android-telefon är någorlunda ny. Om alternativet saknas kan det bero på att din telefon har en alltför gammal version av Android.

Eftersom onödiga extraprogram tycks vara särskilt populära hos några av branschens jättar (hej Samsung) är sannolikheten stor att du på detta sätt kan göra din telefon åtminstone lite snabbare.

Du får helt enkelt testa dig fram och se vad det ger! Börja med de appar som du hittar under ”Aktiva”/”Körs” i inställningar. (Men om det är en ”process” som ligger där så räcker det inte med att du stoppar den, du måste fortfarande leta upp appen under ”Alla”.)

Ett annat tips om luren segar, är att ta hem ett program som rensar bland onödiga filer. Clean Master påstår sig vara den mest nedladdade i kategorin och har fått goda omdömen både från användare och i tester. Jag blev själv överraskad av hur mycket junk files den hittar på mina telefoner.

Vid en första sökning efter junk files håller den sig borta från dina personliga filer (foton, dokument osv) men det finns möjlighet att låta den rensa även där om du vill (och om du förstår vad du gör).

Har du fler tips på hur du enkelt ger din mobil ett nytt liv – eller åtminstone en del av sin forna snabbhet? Fyll på i kommentarerna!

Ägandets betydelse för framtidens journalister

Ibland tänker jag att det bara finns två sorters journalister.

De som äger sin story och de som inte gör det.

De som famnar ämnet och de som inte gör det. De som hajar grejen och dess sammanhang och de som inte gör det.

Sällan har det något absolut samband med antalet år i yrket. Jag har mött journaliststudenter som famnat komplicerade grävprojekt tryggare än de mest erfarna kollegorna på jobbet.

Faktiskt hänger det inte heller alltid ihop med hur mycket information reportern lyckas skrapa ihop kring den enskilda storyn. Vissa kan äga en fråga efter två samtal medan andra fortfarande inte bottnar efter trettio intervjuer och femton utredningsrapporter.

Reporter förresten – ägandet är ojämnt fördelat också hos andra yrkeskategorier, till exempel arbetsledare. Något som kan leda till förskräckande arbetsprocesser när fel personer råkar jobba ihop, och man anar att varken reporter eller chef egentligen greppar vad de håller på med.

Intervjugurun Björn Häger har en underbar regel om att varje intervju har ett syfte – och att det är bra om reportern som ska göra intervjun känner till det syftet.

I någon mån gäller det nog också helheten. Storyn har oftast en poäng, och det är bra om journalisten som ska berätta storyn förstår den poängen.

”Har du sett sidan 23?” fick jag en gång i ett mejl från en arbetsledare, som jag i det ögonblicket förstod var något alldeles extra.

Personen hade läst det dokument jag just fått och vidarebefordrat för kännedom, och som jag just nu också själv satt och plöjde i jakt på nyheter.

Det snabba mejlsvaret var irriterande eftersom jag själv inte ens kommit till sidan 23 (jag läser ganska långsamt), men framför allt imponerande eftersom jag fattade att arbetsledaren fattat direkt vad som var anmärkningsvärt i dokumentet. Poängen. Storyn. Nyheten. Grejen.

Grejen har vi ju skrivit om tidigare. Storyns kärna som det är så viktigt att man lär sig hitta, formulera och har med sig under processen (även om den naturligtvis kan skrivas om i takt med att nya fakta och perspektiv tillkommer), oavsett om man gör ett enkelt dagsjobb eller ett researchtungt reportage.

Att famna storyn handlar till stor del om att hitta grejen. Förstå sitt ämne så bra att man kan förklara det för andra. Kanske till och med själv göra en analys av sammanhanget och formulera huvudfrågan, skälet till varför vi vill göra reportage eller inslag eller artikel om just detta just nu.

(Gör vi det bra finns det ju alltid de som kommer att vilja att vi inte gör det.)

I sina sämsta stunder kan ägandet av en story och famnandet av ett ämne förvandlas till en kaxighet som blir stöddig – och där i värsta fall självsäkerheten används för att trycka ned andras frågetecken (och kollegors möjliga nyheter inom samma ämnesområde).

Idealet är förstås att du lär dig tillräckligt mycket för att kunna hitta nästa story på egen hand, och bedöma om konkurrenters nyhet i ämnet är något vi bör gå vidare på – men samtidigt behåller ödmjukheten inför ämnets komplexitet och det faktum att det i varje del alltid kommer att finnas experter som vet mer än du om detaljerna. Det blir samtidigt ett sätt att behålla nyfikenheten på nästa nyhet, och motverka tendenser till leda och cynism i din egen relation till ämnet.

(Märker du att ledan och cynismen ändå dyker upp är det kanske dags att byta bevakningsområde ett tag.)

Motsatsen till ägaren är förstås journalisten som varken hittar eller tar över storyn, som aldrig gör den till sin utan ständigt återfaller i ett eller (oftast flera) frågetecken som måste redas ut av andra. Vi har tidigare skrivit om farorna med att låta chefen pingponga fram ditt inslag, och kan tyvärr bara upprepa att den vikarie som måste ledas ”hela vägen in i redigeringen” sällan har några strålande utsikter till förlängd tjänstgöring.

Observera att det goda ägandet inte måste stå i motsättning till ifrågasättanden och tvivel. Tvärtom kommer ofta de skarpaste frågetecknen just från den person som har den bästa kollen – och det är förstås egentligen helt naturligt.

Envar hör nog också skillnaden på ett ifrågasättande som baseras på en stor kunskap och kommer från en person som bottnar i ämnet – jämfört med den sorts nervösa osäkerhet som präglar den som inte kan eller vill famna frågan. (Paradoxalt nog kan den förstnämnda kollegan ofta vara mycket mer öppen med sina blottor; ”Jag har faktiskt inte läst den rapporten” är förstås lättare att säga för den som vet att alla vet att man ändå vet det mesta som är värt att veta.)

Vad blir då slutsatsen för den nybakade journalist som just ska ta sina första steg ut på redaktionsgolvet? Hur lär man sig äga sin story?

Egentligen är det väl det som en stor del av den här bloggen – liksom en stor del av litteraturen och föreläsningarna på journalistutbildningarna handlar om: att bli en självständig journalist som på egen hand förmår hitta och berätta stories, och inte är beroende av lärare, arbetsledare eller presskonferenser för att komma fram till vad som ska stå i rubriken eller sägas i påan.

Naturligtvis ska man kunna samarbeta, och använda omgivningen borde som kunskapsbank och bollplank. Och aldrig låtsas vara kunnigare än man är – det riskerar att slå tillbaka på ett sätt som gör väldigt ont (förutom att du går miste om en massa bra nyheter när du sprider bilden att du redan vet allt och inte vill höra något nytt).

Men din ambition ska helt enkelt vara att så snabbt som möjligt försöka begripa så mycket som möjligt av storyn och ämnet. Att givet förutsättningarna hitta det läge då du själv kan besvara både frågan om vad som (eventuellt) är grejen – men också följdfrågorna om hur det kommer sig att grejen kunnat bli en grej, vilka krafter som drivit på eller hållit emot, och vad detta säger om den här speciella delen av samhället eller världen.

Vissa reportrar i det här landet har på gott och ont en förmåga att få varje story att kännas som en historia om Sverige.

Så långt behöver man inte gå, men det är fint om du kan få oss att känna att det åtminstone är en story om nåt viktigt.

Jag tror att framtiden tillhör de journalister som vill och orkar äga sina egna stories.

Övriga kommer nog att behöva hitta något annat att göra.

Så får du tips om rapporterna som inte blir pressmeddelanden

Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).
Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).

– Jag har besökt en by där det varit massor av strul när Telia klippte kabeln.

Min kollega Marit Israelsson på Västerbottensnytt – som jag tidigare samarbetat med i granskningen av jobbcoachföretag – hade ett mycket intressant material, och ville gärna samarbeta om ämnet – problemen när Telia ersatte traditionell fast telefoni i byar i glesbygden med nya lösningar via mobilnätet.

Jag såg framför mig ett möjligt samarbete kring ett intressant ämne, men samtidigt fanns det inte någon självklar riksvinkel. Varför var detta ett problem utanför den aktuella byn?

Två timmar senare dök svaret upp i min mailbox.

En utvärdering av teknikskiftet beställd av Post- och telestyrelsen. En utvärdering som visade att mer än hälften av de som förlorat sitt fasta abonnemang fått problem med de nya lösningarna.

Det blev en rad inslag och artiklar, i både Västerbottensnytt, Rapport, Aktuellt och på svt-webben.

Allt som ett resultat av att jag flera år tidigare skrivit in en webbadress i ett sökfält.

För att ta det från grunden så har det förstås aldrig varit enklare än nu att hålla koll på sån information som myndigheter och andra samhällsaktörer vill få ut. Den sajt finns knappt där man inte kan prenumerera på pressmeddelanden och andra ”nyheter”, antingen via mejl eller RSS. Genom dessa kan man enkelt få ett flöde av uppdateringar – visserligen samma som alla andra får, och bara det aktören själv vill sprida, men ändå.

Samtidigt finns förstås en enorm mängd allmänna handlingar som aldrig når offentlighetens ljus eftersom de stannar inom myndighetens väggar. Som goda granskare kan vi begära ut dem med hänvisning till offentlighetsprincipen. Den vägen kan vi genomföra granskningar och hitta nyheter med fakta och formuleringar som i vissa fall avviker från den officiella bilden.

Men det finns också en tredje typ av dokument, på en slags mellannivå där myndigheten inte vill eller kan publicera som ett pressmeddelande, men inte heller vill eller kan hemlighålla det. Det kan handla om utvärderingar, rapporter, remissvar eller andra skrivelser. Ibland totalt ointressanta, ibland ganska intressanta för den specialintresserade – och ibland med riktigt stor nyhetspotential.

Det är dokumenten som publiceras på sidor som ”Övrigt”, ”Rapporter” eller ”Remisser”. Om vi pratar webbstruktur så ligger de oftast under ”Om oss” parallellt med ”Pressmeddelanden” eller ”Nyheter” på myndighetens eller organisationens sajt.

Men ofta – utan prenumerationsmöjlighet.

I de fall där du kan prenumerera så är det enkelt. Då startar du prenumerationen och får sedan dokumenten (eller länkar) i mejlen eller RSS-läsaren (gamla favoriten Google Reader finns ju inte längre, men konkurrenter som Reedly, Pulse eller Taptu har tagit över stafettpinnen).

Om inte sidan själv erbjuder en möjlighet till prenumeration så finns det två sätt du själv kan starta en sådan.

Antingen kan du gå till en tjänst som omvandlar sidor till RSS-flöden, till exempel Page 2 RSS som vi skrivit om tidigare.

Eller, om du blir avskräckt av tanken på RSS, så kan du faktiskt se till så du blir uppmärksammad via mejl, med hjälp av Googles verktyg för framtidsfiske, Google Alerts.

Tricket är enkelt: lägg in webbadressen som en Alert-sökning. Alltså bara adressen, inga sökord, ingenting mer.

Systemet är inte bombsäkert eftersom allt beror på när Google indexerar sajten nästa gång. Men om det handlar om ett ämne du bevakar över längre tid, och där ditt primära intresse är att hålla koll på om det dyker upp något intressant – inte att du måste vara först med en specifik rapport vid ett speciellt tillfälle – så fungerar det utmärkt.

Då kan det till exempel slumpa sig så att den ilskna byn med ny telefoni hittar sin självklara riks-komplettering i en rapport från Post- och telestyrelsen.

Nyheterna som inte tar semester

image

Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.

Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.

Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.

Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.

Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.

Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.

Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.

Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)

Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).

Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).

(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)

Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.

Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.

Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.

I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.

Jag har tidigare skrivit om hur vi generellt gör oss alltför beroende av telefonsamtalen när vi letar information (en post som också fick ett svar av Björn Häger) och tipsat om hur du kan genomföra egna granskningar på sommaren just med hjälp av olika dokument.

Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.

I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.

 

Så undviker du att bli helt umbärlig på sommarviket

Någonstans i fjärran - en anställning.
Någonstans i fjärran – en anställning.

I år har nog fler än nånsin funderat över framtidens arbetsmarknad för journalister. De dystra beskeden från tidningsföretagen har duggat tätt, och allt fler tvingas inse att det kommer att finnas allt färre stolar runt redaktionsborden när stormen lagt sig.

För en färsk sommarvikarie kan frågeställningarna tyckas både brännande nära och avlägsna på samma gång. Få vågar hoppas på en tills vidare-anställning i närtid, samtidigt som nog de flesta drömmer om att åtminstone få stanna kvar i höst. Praktik och vikariat är som vanligt de vanligaste vägarna till fortsatt jobb – åtminstone för den som lyckas klamra sig kvar på redaktionen. (Åtminstone på den redaktion där det finns några jobb att klamra sig fast vid.)

I dagens medielandskap finns det tusen olika variabler som avgör vilken sommarvikarie som anses tillräckligt oumbärlig för att behållas. På en redaktion kan det handla om att vederbörande lärt sig de tekniska systemen, och därmed enkelt kan plockas in på pass som kräver ett stort mått av eget knapptryckande. På en annan redaktion kanske personen har en specialkompetens som man länge saknat. På en tredje finns det kanske inte så många fler som konkurrerar om jobbet, och det är omständligt att annonsera… Allt annat lika skulle jag emellertid påstå att det finns en faktor som om inte gör dig oumbärlig – så åtminstone radikalt minskar risken att du ska uppfattas som totalt umbärlig och utbytbar.

Det handlar om pingpong. Eller rättare sagt: att undvika pingpong.

Så här: Varje story tillkommer i ett samspel mellan journalisten och dess omgivning. Naturligtvis intervjupersoner och andra källor som utgör basen i materialet. Men minst lika viktigt: omgivningen på redaktionen. Redigerare, fotografer, reporterkollegor och arbetsledare.

Dessa arbetsledare. Ditt jobb kommer alltid att utvecklas i en slags ständig dialog med dina chefer – må de kallas redaktör, producent eller nattchef. Ett kort dagsjobb hanteras på min egen arbetsplats enkelt med dagens publiceringsredaktör vid ett par tre avstämningspunkter under dagen (morgon: ”Kan du kolla det?” lunch: ”Håller det?” eftermiddag: ”Hur lång blir du?”), en längre research kan coachas med längre mellanrum men kräver samtidigt längre tid och detaljnivå vid varje enskilt tillfälle.

Åtminstone funkar det så idealt. När det går som det ska. Då är reportern så självständig att hen har ett eget svar på ”om det håller”, vederbörande har hajat storyn och famnat ämnet. Du kan det nu efter några timmar rentav lite bättre än redaktören som du fick utlägget från. Gott så.

Men det finns också ett annat läge. Läget där reportern återvänder till redaktören inte tre gånger under dagen, utan trettio. Läget där reporterns enda besked är ett referat av det senaste telefonsamtalet.

– Han säger att det här är helt normalt.
– Men vad säger han om att det ändå är fyra som hoppat av nu?
– Det frågade jag inte.
– Okej, gå och gör det då.

När sedan ett tillräckligt antal telefonsamtal refererats, med ett tillräckligt antal frågor vidarebefordrade från arbetsledaren, och/eller det börjar bli ont om tid till deadline och/eller eka otäckt tomt i körschemat för kvällens sändning – då börjar det bli dags att sätta ned foten.

Redaktören frågar:

– Kan det bli nåt av det här då?
– Jag vet inte…
– Men har vi en påa?
-Jaa… Näe… Kanske.
– Okej, då gör vi så här, jag har skrivit ett förslag här, och så börjar du med kritiken…

Arbetsledaren tar kommandot och sätter ihop inslaget åt den osäkre vikarien som pingpongat sig igenom dagen och innan dagen är slut kommer att ha pingpongat sig fram till ett tv-inslag som inte kommer att ta vederbörande ett steg närmare ett jobb på den där redaktionen.

För hela jobbet gjordes ju av redaktören. Arbetsledaren som fick plocka fram sina gamla reportergener för att få ihop det åt reportern, som i detta fall mest blev en mellanhand mellan intervjupersoner och frågor (formulerade av chefen) och vidare mellan timelinen i redigeringsbåset och dramaturgin (formulerad av chefen).

”Man fick hålla handen ända in i redigeringen” hörde jag en gång en arbetsledare säga om en av sommarens vikarier vid ett sånt möte som vikarien nog inte trodde fanns – där cheferna avgjorde vilka som skulle få bli kvar på höstens långvik.

Det låter förstås fruktansvärt grymt. Och det är grymt. Men jag tror i slutänden att det är bättre att förstå hur de här processerna ser ut – än att vaggas in i en missuppfattning om att pingpongandet skulle vara normalt.

I våra råd till praktikanter skriver jag om djävulens silkesvantar – den sorts kollektiva hänsyn som gör att en praktikant kan ägna dagar, veckor och månader åt att inte komma framåt i sin story, utan att någon påpekar det. Man bäddar in praktikanten i bomull och låter vederbörande sitta i ett hörn och ”kolla på nånting” eftersom redaktionen inte förmår coacha fram resultat – och praktikanten själv inte fattar vad som händer.

Den praktikanten blir lurad, och/eller lurar sig själv, på samma sätt som den sommarvikarie som tror att det är en bra sak att chefen bestämmer varje steg av den journalistiska processen. Nej, du förväntas inte göra en story helt själv från ax till limpa från första dagen på vikariatet. Men när vi nått halvtid förväntas du agera självständigt nog att ringa inte bara de samtal din arbetsledare kan komma på, och tänka inte bara de tankar du fått dig beskrivna av en chef.

Visst kommer du ibland att trampa fel, och visst gör det mer ont när man trampar fel på eget bevåg än när man trampar där någon annan pekar. Men i slutänden kommer du att ha större nytta av att ta dina egna steg, famna ditt ämne och äga din story – än av att bli handhållen hela vägen in i redigeringen.

Handen som håller dig där kan mycket väl vara samma som två veckor senare sätter stopp för ditt höstvik.

(Om du missat våra tidigare regler för sommarvikarier så hittar du dem här. Tips om nyheter du hittar om sommaren hittar du här, en massa nyhetskällor du kanske inte tänkt på har vi samlat här och möjliga sommargranskningar här. Tipsen om du har problem med att vässa din story finns här och om du har problem med att hitta folk kan detta möjligen hjälpa.)

Så blir du en bra arbetsledare i sommar

Sommaren kräver också skarpsynta journalister.
Sommaren kräver också skarpsynta journalister. Och arbetsledare.

Efter midsommar blir vi alla vikarier. Det vill säga sommarvikarierna tar plats på reporterstolarna – och även i många fall på arbetsledarplatserna. Folk som i vanliga fall jobbar som reportrar blir nu chefer för några veckor.

Själv har jag jobbat många somrar med vikarierande arbetsledare, och även hoppat in själv i rollen några gånger. Jag har sett både magplask och succéer – framgångsrecept och bakslagsstrategier. För reportrarna har vi tidigare beskrivit sommarvikariens gyllene regler. Men här nu för den inhoppande arbetsledaren: sju grundregler som räddar sommaren på nya stolen:

Regel nummer 1 utövas av många på ett formellt plan, men av betydligt färre på djupet och på allvar: Kräv idéer!

Motivet bakom detta är inte primärt att utveckla reportrarnas kreativa förmåga, inte heller att avlasta dig kreativt arbete (även om det är en trevlig bieffekt). Nej det viktigaste skälet att be om idéer från reportrarna är att det ökar sannolikheten att det kommer fram riktigt bra idéer! Hur briljant du och dina arbetsledarkollegor än brainstormar så kommer den rena mängden idéer att bli större om de kommer från fler håll – vilket i sig ökar sannolikheten för något riktigt bra.

Ett annat viktigt argument är att man minskar risken för tråkiga knäck. Den reporter som får ett utlägg kommer aldrig att uppamma samma energi som den som får möjlighet att förverkliga en egen idé. Även om storyn är exakt densamma.

Viktigt här är också kravställandet. Det handlar inte om att ”be om” eller ”uppmuntra” eller ”hålla dörren öppen för”. Hur många redaktioner låter jobbnärvaron enligt schemat vara något man ”ber om” eller leverans före deadline vara något man ”uppmuntrar”? Kollade fakta och korrekta citat vara något man ”håller dörren öppen för”?

Vi har tidigare skrivit om den förskräckliga hållningen att ”Vi ger visst resurser till grävande – om bara någon reporter kommer med en tillräckligt bra idé”, och detta är ungefär samma fråga. En redaktion är beroende av ett inflöde av idéer från sina medarbetare. Det gäller om möjligt än mer på sommaren då ”nyhetstorka” uppstår i form av färre pressmeddelanden från extrema aktörer. Därför ska egna idéer inte vara ett önskemål utan ett krav från den första dagen.

(Tänk på en skolminister eller nåt så glömmer du inte bort det – det är rätt att ställa krav!)

Regel nummer 2 är så enkel och avgörande att det är anmärkningsvärt hur många välavlönade chefer som inte lärt sig den än: Säg inte nej!

Bejaka den idé som reportern kommer med! Och gör det i synnerhetom det är en osäker sommarvikarie och också – och kanske inte minst – om idén är halvdålig.

Du kommer nämligen att ha alla chanser i världen att lotsa reportern rätt. Från det ögonblick du bejakat den första skissen kommer reporterns sinne att vara vidöppet för förslag på hur den ska förbättras.

(Vad som händer med sinnet på den sommarvikarie som möts av ett avmätt nej när hen samlat mod till att för första gången närma sig desken med en egen idé, det kan du ju fundera en stund på.)

Du behöver alltså alls inte älska idén för att bejaka den. Syftet med bejakandet är inte ett carte blanche åt en ofärdig tanke – det är att starta en sprudlande tankeprocess hos reportern. Och hos dig själv.

Regel nummer 3 som nog alla skriver under på i princip men som kan betyda väldigt många olika saker i praktiken varav en del direkt kontraproduktivt och destruktivt: Hjälp reportern att förvandla idén till något görbart!

Om du under punkt 2 fick skrämselhicka inför tanken på att bejaka sommarvikarien som den första dagen vill starta ett jättegräv om kommunens alla byggprojekt, så har du här din räddning. Just den idén hjälper du reportern att antingen avgränsa till ett eller flera kortare jobb (okej, vi börjar med ett bygge!) eller lägga upp som ett håltimmesgräv.

Den sistnämnda lösningen kan förvisso vara förrädisk. Repliken ”Det där kan du kolla på vid sidan om” leder oftast till att ingenting alls blir kollat – om din insats stannar där. Du måste förstås som en god arbetsledare hjälpa reportern att lägga upp en plan för sitt håltimmesgrävande, exempelvis med hjälp av en enkel Story Based Inquiry-modell: ni kommer överens om vilken arbetshypotesen är (”Om det är så här då har vi en story!”) och delar upp den i kontrollerbara beståndsdelar (”Kostnaden har ökat jämfört med ursprungsplanen”) som i sin tur landar i konkreta arbetsuppgifter (”Begär ut ursprungsplanen”).

Dessa konkreta arbetsuppgifter är sedan de håltimmesarbetsuppgifter (eller mer realistiskt: fem-minuter-medan-man-väntar-på-att-någon-ringer-tillbaka-uppgifterna) som du och reportern är överens om att hen ska utföra vid sidan av dagsjobben de kommande veckorna.

Ni bokar förstås också också ett avstämningsmöte en vecka framåt i tiden, för att se hur projektet fortskrider.

Om storyn är motsatsen till ett gräv – något vagt och luddigt utan ett uns av spänning – kanske förstärkningen måste ske åt det andra hållet. En tanke om att ”titta på det här med miljön” kräver precisering och skärpning. Vilken nyhet hoppas vi få fram? Hur lyder rubriken? Även här är din arbetsledarroll ovärderlig – och även här har du möjlighet att styra upp allt du själv kände tveksamhet inför när du bet dig i tungan för att inte säga nej till idén!

Om idén redan känns gjord blir din uppgift att växla upp den eller styra den i sidled: om man så sent som för ett halvår sedan granskade könsfördelningen i kommunens bolagsstyrelser så kanske ni nu ska undersöka om förklaringen som de ansvariga gav verkligen håller? Om ni redan gjort en rejäl genomgång av kommunens mest inflytelserika företagare så kanske det nu är dags att kartlägga idrottsföreningarnas dolda makthavare?…

Vad du än gör med idén så bör du ta med ett grundtips från Story Based Inquiry-modellen: en story är inte ett ämne, en story är inte en fråga. En story är möjligen svaret på en fråga – ett (eller flera) påstående(n) som ger nya uppgifter om världen och som (viktigt!) låter sig kontrolleras.

Din uppgift är att hjälpa reportern hitta fram till den hypotetiska storyn och därifrån komma vidare till arbetsuppgifterna – oavsett om nivån är ”slå ett kollsamtal för att se om inbrotten ökat” eller ”den stora granskningen av kommunens byggprojekt”.

(Samtidigt ska du akta dig för att malla in de vilda idéerna alltför hårt i redaktionens prydliga rutinrabatter. Vikariens idé kanske är lysande i sig själv även om den helt avviker från mallen – eller just därför. Försök testa tanken att en story behöver inte vara dålig bara för att den inte låter som alla andra stories du hört. Den är hisnande, jag vet, men ibland leder den till storverk.)

Lite som en parantes måste här också placeras regel nummer 4: Förstör inte för regel 1-3 genom att ge upp och komma springande med utlägg.

Visst, du har rätt att vara otålig. Vi ska få ut en tidning i morgon, eller en sändning i kväll, eller både ock och en webb hela tiden. Men om du släpper idéarbetet och går in med ett utlägg så riktar du också en tydlig signal till reportern och redaktionen: ”Egna idéer var bra i teorin men i praktiken så gäller lappen i handen.”

Det förrädiska är att ingen kommer att protestera. En lapp i handen är en riktigt bekväm lösning också för reportern som inte riktigt kommit igång med sin egen story. Framför allt eftersom den gör det möjligt att ta mindre ansvar för sitt jobb. Vi vet väl alla, handen på hjärtat, hur olika samtalen låter med fotografer, redigerare och andra kollegor när chefen ”tycker att vi borde åka på det här” jämfört med när man själv funnit storyn – och finner den angelägen därefter. Utlägget hanteras ofelbart lite lättvindigare, lite enklare och med lite mindre entusiasm (och i värsta fall noggrannhet) än den egna storyn. Bakom skillnaden finns delvis en ren självbevarelsedrift: om jag misslyckas med en story jag själv initierat så blir det mitt huvud som ryker vid utvärderingen. Om jag misslyckas med ett utlägg så var det…ett utlägg.

I avdelningen don’ts måste vi också lägga in regel nummer 5: Blanda inte ihop kritiska ifrågasättanden med en allmän dissighet. En god arbetsledare kräver förstås att reportern har belägg för sina påståenden, bemötanden från utpekade parter och en dramaturgi som håller för formatet. Men det är inte detsamma som att en bra bit in i arbetet börja ifrågasätta om storyn egentligen är någon story, ställa grundfrågor som visar att man varken hängt med eller litar på reportern – eller bara inta en vagt avvaktande eller passiv hållning inför materialet.

Enkelt uttryckt så ska frågan om storyn ska berättas besvaras i ett så tidigt skede som möjligt, så man sedan alltmer kan övergå till frågan hur storyn ska berättas.

Den arbetsledare som i ett sent skede måste ägna tid åt att ifrågasätta om storyn är en story har disponerat sin tid fel. Genom att inte göra detta ställningstagande i ett tidigt skede har vederbörande nu mindre tid för slutskedets verkligt viktiga ifrågasättanden: har vi hittat alla relevanta fakta, sökt alla personer, maxat publiceringsplanen osv?…

Naturligtvis betyder detta inte att du ska vara passiv under resans gång. I stället rekommenderar vi som regel nummer 6: Ligg på om det egna! 

Utgå helt enkelt från att reportern är ungefär som du själv: jobbar gärna men helst med sånt som ger en omedelbar utdelning.

Det innebär att ett håltimmesgräv eller annat mer långsiktigt projekt (hej alla forskare och utredare som läser denna blogg: långsiktigt för journalister är alltså ”mer än en dag”) alltid riskerar att hamna längre ned på den mentala priolistan än det enkla dagsjobbet.

Bästa sättet att möta den obalansen är att skapa motsvarande incitament för det långsiktiga. Visst, reportern har varken moroten eller piskan av publicering om en timme – men du kan ge vederbörande en annan morot och piska i form av ditt spontana uppdykande vid skrivbordet, önskemål om skriftlig rapport före hemgång, feedback på den senaste researchen osv.

Genom någorlunda regelbundet återkommande avstämningar får du också en möjlighet att hjälpa till när något kört fast – och att styra om reportern som börjat traska åt helt fel håll. Du kanske märker att reportern ringer och ber om formella intervjuer när hen i själva verket borde söka efter fakta (eller tvärtom) och då kan du enkelt korrigera arbetsriktningen vid ett avstämningssamtal.

Regel nummer 7: Planera för utgörning! Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller egna idéer. En oerfaren reporter låter gärna researchen springa iväg åt flera olika håll samtidigt, och en osäker arbetsledare kan i värsta fall fylla på med ännu fler frågetecken bara för att vederbörande inte känner sig trygg i sin egen roll.

Men vi har inte evig tid för research – och platsen för publicering är begränsad. Någon måste sätta ned foten och säga att ”Nu har vi det vi behöver!” På sommaren är risken stor att vikarien är för osäker för att göra det – och alltså faller ansvaret på dig som vikarierande arbetsledare.

Om ni arbetar enligt Story Based-modellen behöver detta inte vara något dramatiskt. Då har ni under hela resans gång (lång eller kort) arbetat med en hypotetisk story som fått alltmer fasta konturer och förvandlats till en bekräftad story – som nu börjar likna ett råmanus för inslag eller text.

Om ni struntat i storybaserat-idéerna och jobbat mer ”fritt”, så kommer ni att ha ett mer svävande stoff att hantera. Då föreslår jag att ni sätter er ned med ett stort ark papper och ritar upp vad ni egentligen har – exempelvis enligt modellen Tingen-Ringen-Pilen – för att få ihop era lösa beståndsdelar till en fungerande berättelse.

Observera att även sommaren mår bra av en genomtänkt publiceringsplan. Ska verkligen alla artiklarna ut på en och samma dag? Är det inte bättre att dela upp avslöjandet, reaktionerna och den stora intervjun med den politiker som kan förväntas vilja ändra lagen? Eller ska man kanske dela upp på någon annan ledd; starta försiktigt men använda webben till att efterlysa publikens egna erfarenheter, och sedan använda dessa för artiklar dag 2 och 3? Eller göra en annan fördelning mellan webb och papper?…

Möjligheterna är oändliga, och jag tyckter generellt att många redaktioner undervärderar potentialen i sitt eget material. På sommaren finns det ju dessutom ett slags ekonomiskt värde (i meningen ”hushållande med resurser”) att till exempel sprida ut en egen reportageserie över flera dagar.

Dock behöver reportervikarien garanterat hjälp här; detta är ett område där hen inte alls kommer att ha samma förkunskap som du. Du känner redaktionen, publiken, rutinerna…dessutom behöver reportern avlastning för de sista faktakollarna, bemötandena och korrekturläsningar.

Vid alla större satsningar bör reportern vara närvarande på redaktionen under publiceringsdagarna för att hantera reaktioner, ifrågasättanden och uppföljningar. Som en god arbetsledare ser du förstås till att schemat gör detta möjligt.

Sammanfattningsvis är det min erfarenhet är att den vikarierande arbetsledaren kan göra stor skillnad under sommaren – genom att bejaka och utveckla de egna idéerna, och uppmuntra och hjälpa de osäkra reportervikarierna över hinder och förbi fallgropar. Fram till en publicering som får staten att skälva – eller åtminstone skakar om en stund mellan sommarstugorna.

Den här gången är det din tur. Lycka till!

Listig koll på twittrande politiker

Med ett klick följer du dem alla.

Jag föreläser då och då om hur man använder sociala medier i nyhetsjakt och granskning. En av de vanligaste frågorna kring Twitter är ”Hur kommer man igång?” och ett av mina bästa svar är ”Börja följa mycket folk”.

Min erfarenhet är att många nybörjare är alldeles för selektiva i urvalet av vilka de följer på Twitter. De uppfattar följandet som en markering, om inte en Facebook-vänskap så åtminstone en ”Intressant”-stämpel som minsann inte ska delas ut i onödan.

Och visst. Man ska väl inte följa konton som är ointressanta, men den där kräsenheten leder i väldigt många fall till att man helt enkelt inte kommer igång med Twitter. Helt enkelt därför att det inte händer tillräckligt intressanta saker i flödet. Helt enkelt för att man följer för få.

Om du inte har ett extremt behov av att framhäva din sociala exklusivitet så kommer du helt enkelt att hitta mycket mer kul, spännande och intressanta grejer på Twitter när du följer 100 konton än när du följer tio.

Jag har tidigare skrivit om olika metoder för journalister att komma vidare på Twitter, både med input, output och dialog, samt hur man mer specifikt använder Twitter för att hitta nyheter. Ett av mina viktigaste tips är att följa fler konton genom att prenumerera på listor.

Nu när supervalåret är igång på allvar så gissar jag att många reportrar och redaktioner försöker skärpa sin bevakning av politik och politiker i sociala medier.

Där kan vi nu glädjas åt att sajten Makthavare hjälpt oss med en stor del av grundjobbet. De har satt ihop en hel rad intressanta och mer eller mindre heltäckande politiker-listor: riksdagsledamöter, partiledare, ledarskribenter…

Och nu senast – en lista över partiernas toppkandidater till EU-parlamentsvalet.

Den politiskt intresserade reportern har bara en knapp att trycka på.

”Subscribe”.

Så missades ett scoop – och så undviker du att missa nästa

En hemlig korg att hålla koll på.
En hemlig korg att hålla koll på.

Mina gamla kollegor på Tvärsnytt berättade härom dagen den förskräckliga historien om hur ett socialkontor i Västerås missat att kolla ett mejlkonto under ett helt år. Hundratals inkommande mejl hade blivit olästa, däribland anmälningar om barn som for illa.

Via Facebook fick jag höra att något liknande hänt på en public service-redaktion, och en person som jobbar på en stor myndighet påpekade att det nog kan ha hänt på många arbetsplatser.

På min egen byter vi just nu mejlsystem, och jag blir påmind om vilka gruppostlådor jag varit ansvarig för (till exempel matvalet/at/svt.se, en adress som sattes upp för att ta emot tips och reaktioner när jag, Malin Olofsson och Linda Kakuli i början av året granskande den offentliga maten). Och även om jag inte missat att kolla någon på ett helt år, så kan jag nog inte hävda att jag haft samma koll på dessa inboxar som på min personliga.

Det är bara att erkänna: de flesta av oss är bättre på att sprida efterlysningar och kontaktuppgifter, än på att städa upp när reportageserien är slut och redaktionsintresset svalnat. Parallellt med den lysande utveckling där redaktionerna flyttar ned från elfenbenstornen för att möta publiken med crowdsourcing-projekt och sociala medier-satsningar, så lär det här problemet inte minska.

På mina föreläsningar brukar jag fråga hur många som känner till att de har en andra inbox i Facebook. Som mest har hälften räckt upp handen, ofta betydligt färre.

Ändå har Facebooks dolda inbox varit känd ett bra tag; redan 2012 uppmärksammades den av Emanuel Karlsten på Ajour. Själv förstod jag hur den fungerar på ett ganska jobbigt sätt: efter att jag skickat FB-meddelanden till ungefär hundra personer som jag visste jobbat på ett visst företag – men inte fått ett enda svar. Inte ens ett ”Jag jobbar inte längre kvar”.

Då undersökte jag saken och förstod sammanhanget: skickar jag meddelanden till en Facebookanvändare som jag inte är vän med så hamnar det i den dolda inboxen. Som nästan ingen kollar.

När jag kollade min egen första gången hittade jag ett helt gäng jag borde ha sett för länge sen. Bekanta och obekanta. Och visst, flera var spam, men där fanns definitivt mycket jag hade velat upptäcka när det kom – och inte långt efteråt.

Min egen lösning blev att skapa en påminnelse i min att göra-app. Hade jag inte använt en sån hade jag skrivit in en påminnelse som ett återkommande event i min kalender. Nu får jag en påminnelse en gång varannan vecka – längre än så ska ingen behöva vänta som hört av sig på Facebook, även om de inte är mina vänner!

Och det får väl också bli mitt allmänna tips till reportrar och redaktioner som oroas för att hamna i samma läge som socialkontoret i Västerås med gamla glömda mejlboxar: skapa påminnelser! Utgå från att ni inte kommer att komma ihåg att hålla koll!

Och till redaktionsledningen: lita inte på att den person som just nu håller mejlkollen i huvudet kommer att göra en noggrann överlämning den dag hen slutar. Hen kan få en hjärtinfarkt, hen kan glömma. Skapa en rutin som är oberoende av personer. Lägg in en översyn åtminstone en gång i halvåret, så ni åtminstone är säkra på att ni har koll på de kontaktvägar som kommuniceras externt. Mejlkonton som inte längre kollas kanske ska besvaras med ett automatsvar som ger en (fungerande) hänvisning vidare?

Precis som för socialförvaltningen i Västerås handlar det inte bara om pinsamheten när det blir känt. Utan också – och viktigast – om risken att missa viktig information. I Västerås uppger de ansvariga nu att den viktiga informationen ändå nådde fram på andra sätt – men det hade kunnat sluta annorlunda.

Min avgående vd Eva Hamilton fick en gång en exklusiv intervju med dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där den sistnämnda berättade om sitt alkoholmissbruk. Schymans dåvarande pressekreterare har efteråt avslöjat att man först ringde tv4, men sedan valde att gå vidare till svt – eftersom ingen svarade på fyran.

En nyhetsredaktion har inte råd att inte svara i telefon. Samma sak borde förstås gälla för inboxarna. På mejlen, på Facebook och överallt annars.

Uppdatering 140813: Då och då ser jag kollegor som på Facebook uppmanar folk att sprida efterlysningar och uppmanar möjliga case eller kontakter att ”inboxa mig”. Det kan ju vara ett bra sätt att nå nya kontakter men då blir det också ännu viktigare att ha koll på Facebooks dolda ”Övrigt”-inbox – eftersom det är där alla eventuella svar på efterlysningen hamnar, åtminstone från de man inte redan är vän med på FB!

Uppdatering 150514: På årets grävseminarium lärde den holländske nätfantomen Henk van Ess ut att du finns flera sätt att få meddelandet man skickar att trots allt hamna i ”rätt” inbox på Facebook:

1) Betala! Den som vill kan betala några kronor så fixar Facebook det. Följ länken som dyker upp tillsammans med informationsmeddelandet om att ditt meddelande annars kommer att hamna ”fel”. Om mottagaren inte är en kändis handlar det verkligen bara om ”några” kronor (under en tia), men man kan förstås ändå irriteras på Facebooks försök att slå mynt av medlemmarnas intresse av att kontakta varandra.

2) Gå med i samma grupp/er som din mottagare är medlem av.

3) Skicka en vänförfrågan. Känns antagligen lite konstigt om du inte har för avsikt att bli vän med personen men du kan ju alltid skriva i meddelandet varför du skickar den.

Uppdatering 150515: Lysande databasredaktören Helena Bengtsson, som nuförtiden jobbar på Guardian efter många år på svt, bidrar med ytterligare en klok komplettering om den vanliga mejlen:

”Jag skulle vilja addera att man bör ta en titt i sin spamfolder ibland. Jag hittade ett helt vanligt brev där i förra veckan, ett brev som jag borde ha läst och svarat på när det kom, för fyra veckor sedan. Idag är spamfiltren ibland lite för effektiva.”