I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.
Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:
Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…
Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.
Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.
– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.
Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.
Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.
Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.
De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).
Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.
Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.
Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.
Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:
– He’s crazy, and he’s crazy good.
Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.
Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.
Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.
Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.
Det har gått mer än 20 år sedan jag jobbade på Örnsköldsviks Allehanda men den redaktion där man tog sina första reportersteg har förstås alltid en särskild plats i ens hjärta.
#kandulova handlade om att låta medborgarna ställa konkreta löftesfrågor till sina politiker, som sedan hanterades både smart digitalt automatiserat (i form av en sajt där man fortfarande enkelt kan leta sig fram bland ställda frågor och avgivna svar) och i vanliga artiklar, livesända debatter och sociala medier.
Samtidigt var #kandulova förstås journalistik av det slag som har sina uppenbara begränsningar. Ska-journalistiken, som handlar om vad folk påstår ska hända i framtiden, är problematisk för den journalist som gärna vill dubbelkolla alla fakta och regelmässigt försöker ställa orden mot verkligheten. Helt enkelt eftersom utsagor om framtiden är så svåra att kontrollera. Vilja är väldigt svår att granska. (Vi har tidigare skrivit om att granskaren alltid tittar bakåt.)
Med detta sagt så motiverar ska-journalistiken ofta sin plats. Nytt projekt ska vända avfolkningstrenden, Fler kontroller ska minska fusket och Så ska arbetslösheten bekämpas kan absolut vara en intressanta stories av stort allmänintresse. Stories som säger något om i vilken riktning våra makthavare vill förflytta vårt samhälle. Sannolikheten är dessutom stor att åtminstone någon del av framtidsbilden blir verklighet, av det enkla skälet att den uttalas av en makthavare.
(Däremot bör vi kanske bli tuffare med att dela upp den där framtidsbildens två led. Det första ledet är ofta en konkret åtgärd som makthavaren har just makt att genomföra – sjösättningen av Nytt projekt – medan det andra ledet är en betydligt mer osäker konsekvens, en förhoppning om vad åtgärden ska leda till – vända avfolkningstrenden – och den kanske vi därmed också ska avstå från att göra rubrik av..?)
Under en valrörelse fyller ska-journalistiken en konkret demokratisk uppgift genom att den hjälper väljaren ta ställning mellan partiernas visioner och prioriteringar.
Därför var det roligt att se #kandulova förnya subgenren ska-journalistik i valrörelse. Medborgarnas egna frågeställningar och partiernas utfästelser fångades upp på ett mycket konkret sätt, men bearbetades samtidigt journalistiskt på ett sätt som varit betydligt mer komplicerat och arbetskrävande bara några år tidigare. Satsningen blev ett lyckat giftermål mellan klassisk valjournalistik och ny teknik.
Jag blev alltså glad åt #kandulova redan i fjol, och det inte bara för att min gamla hemmaredaktion var en av de inblandade.
Dock blev jag faktiskt ännu gladare när jag härom dagen fick se en färsk förstasida från Örnsköldsviks Allehanda som åter handlade om #kandulova. Redaktionen hade helt enkelt bestämt sig för att ett år efter valet följa upp satsningen, med några väldigt konkreta kontroller av vad som hände med löftena från politikerna. (Bland annat här, om en cykelväg mellan Övik och Själevad.)
Ett i mina ögon helt lysande exempel på ska-journalistikens inbyggda granskningspotential. Den som får ur en makthavare ett konkret löfte har helt enkelt en grym möjlighet att i ett senare skede pröva utsagan mot verkligheten och det verkliga agerandet.
Utfästelser om framtiden är svåra att granska, men när framtiden blivit dåtid blir ju också granskningen plötsligt helt möjlig. Vi kan se vad som hände med de fantastiska visionerna och de storartade utfästelserna. Och för den delen också med de modesta målsättningarna och de realistiska förhoppningarna. (Den där cykelbanan skulle bli verklighet ”men inte klar 2015”. Och – spoiler alert – det blir den nu inte heller!)
Det handlar egentligen bara om att skriva in saker i dagboken. Och prioritera kollen när datumet väl kommer. Välja bort dagens nästa ska-reportage till förmån för en kontroll av vad som hände med fjolårets. Eller förrfjolårets. Eller den där tioårsplanen som regionens politiker sjösatte för…just det, tio år sedan.
Jag vet inte hur de jobbade på Mittmedia och Örnsköldsviks Allehanda just denna gång – men jag vet att jag själv kunnat genomföra några av mina mest givande vardagsgranskningar genom att helt enkelt hålla koll på mina egna gamla historier. När vi granskade Fas 3 för några år sedan bestod en icke oviktig del av researchen av att ta reda på vad den dåvarande regeringen utlovat i opposition. Konkreta formuleringar från riksdagens talarstol som sedan kunde prövas mot verkligheten för de långtidsarbetslösa i ”Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas”.
Lika självklart som det är att skriva in datumet då den där spännande utredningen ska vara klar (kom ihåg Nästa steg!), lika självklart bör det vara att skriva in en avstämning av det där löftet från politikern i valrörelsen.
Dagens tips blir alltså: gör gärna ska-journalistik – fråga en politiker vad hen kan lova eller besök en presskonferens om ett projekt som ska bryta avfolkningstrenden – men glöm inte att skriva in kontrollen i dagboken ett år senare. Och att göra kontrollen när dagen väl kommer.
#kandulova det? I så fall är du flera steg på väg mot en mer ansvarsutkrävande och granskande vardagsjournalistik. Både i och utanför valrörelserna.
Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.
Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.
Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.
Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.
Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)
Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.
Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.
Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.
Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.
Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.
Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.
Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.
Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.
Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.
En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.
Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.
När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.
Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.
Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.
När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.
Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.
När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.
Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.
Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.
Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.
Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.
Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.
Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.
(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)
Sensommar eller höst – vad vi än kallar det så är nu en tid för säsongsstart på redaktionerna. Sommarvikarier får goda eller tråkiga besked (alltid sena dock) och de tillsvidareanställda skickas på konferens för att kickas igång (i mån av resurser).
Både för redaktionen och för den enskilde journalisten gäller det att fundera över vad man vill göra. Ska hösten vara en period där nyheterna går ur-hand-i-mun eller ska vi jobba proaktivt med egna nyheter och satsningar?
De flesta redaktionschefer med självaktning svarar förstås det senare. Men tyvärr kan vi därmed inte vara säkra på att ambitionen kommer att synas i praktiken. Det är helt enkelt svårt att byta spår utan verktyg; den redaktion som vant sig vid att leta nyheter bland pressmeddelandena i mejlen eller på konkurrentens förstasida saknar ofta metoderna, kunskapen och rutinerna för att göra på något annat sätt.
Ibland går man halva vägen, och styr om reportrarna till att ”hitta något eget”, men utan att vässa nästa steg: utgörningen. Man får ett antal reportage som visserligen baseras på egen research, men som inte känns särskilt skarpa. Både grävspaden och kollkrattan bör kombineras med en vinkelslip för bästa resultat.
Vissa redaktioner är föredömliga när det gäller att uppmuntra den egna journalistiken, och att skapa en organisation och rutiner som göder reportrarnas egna spår. På andra håll ser det annorlunda ut. Jag skulle därför inte rekommendera någon journalist att sätta sin tillit till redaktionens förmåga att skapa ett kreativt klimat. Säkrast är att ta ansvar för sin egen journalistik, och för att den blir just ens egen.
Konkret gäller det att i början av terminen inventera sina byrålådor. Vilka idéer, tips och påbörjade projekt har du med dig från våren? Förhoppningsvis har du ett system där du kan få en överblick även när minnet sviker. (Ja, det funkar utmärkt med en anteckning i ett Worddokument.)
Min erfarenhet är att man sällan måste börja helt från noll. Även om hjärnan känns tom efter sommaren så har du antagligen trådar kvar från våren. Hitta dem nu och gå igenom dem. Vilka håller att spinna vidare på och vilka bör klippas av?
Några tumregler när du ska ta ställning:
1) Hur låter den möjliga ingressen eller påannonsen till en tänkbar story? Om du har svårt att formulera den så kan det finnas anledning att tänka några varv till. (Läs gärna mer om Story Based Inquiry för inspiration och metodik. Men detta är kärnan.)
2) Vad måste du ha fram för att nå nivån du formulerade i punkt 1? Svaret är naturligtvis beroende på formatet. För en rak nyhet kan det räcka med att du får loss ett muntligt besked, ett beslut eller en tillsynsrapport. För en granskning hamnar ribban naturligtvis högre: ett visst antal bekräftelser, dokumentation, förklaringar från kritiserade parter…
3) Hur står sig sprängkraften i den möjliga ingressen/påan i punkt 1 mot arbetsinsatsen i punkt 2? Här kan du hamna i ett antal tänkbara lägen: tråkig ingress som kräver stor arbetsinsats faller förstås bort direkt. Skarp påa som nås med enkel arbetsinsats hamnar lika självklart högt upp på listan. Bland mellanlägena kan du behöva jobba lite för att hitta rätt. Min erfarenhet är att nyhetsredaktioner (och nyhetsreportrar) gärna föredrar en lite sämre story som går snabbare att ta fram, än en bättre nyhet som kräver en större arbetsinsats. Det viktiga är att du i så fall gör det valet med öppna ögon. Tänk efter om du om ett halvår kommer att vara nöjd med din prioritering; hade det ändå inte varit värt den extra arbetsinsatsen för att få fram en bättre story som fick större genomslag? I bästa fall kan de enklare historierna bli det mer ambitiösa projektets bästa vän: du kan erbjuda dig att göra ut de förstnämnda snabbt och enkelt (och utan särskilt höga förväntningar på slutresultatet) för att få en större frihet i jobbet. Då kan du låta det mer ambitiösa projektet bli stickningen i byrålådan som sakta men säkert tar sig framåt genom en mindre arbetsinsats varje dag. Förutsättningen är dock att du verkligen tar dig an projektet med jämna mellanrum. Det ska vara en stickning som utvecklas, inte en byråvärmare. Vilket leder oss till nästa punkt.
4) Hitta ett system för nästa åtgärd. Min erfarenhet är att man kan jobba med ganska många stories parallellt bara man snabbt kan påminna sig om var man befann sig sist. Du bör ha ett system för detta återfinnande. Det kan vara så enkelt som en arbetsdagbok i form av ett Worddokument, där du alltid snabbt kan skrolla ner till slutet och bli påmind om vad du skulle göra härnäst (eller ännu hellre; vänd på ordningen i dokumentet så det senaste alltid är inskrivet överst) eller en ambitiös mindmap eller en planeringsapp i mobilen eller surfplattan… Huvudsaken är att du vet var du ska titta när du får tid att arbeta med den egna journalistiken, och att du inte behöver ägna en timme åt att börja om. Nästa åtgärd formuleras förslagsvis med sikte på svaret i punkt 2: om du behöver besked från tio kommuner för att nå verkshöjd så är det bara att börja ringa (eller hitta mejladresserna).
5) Viktigast är dock att du själv går igång på storyn! Utan den lustfyllda delen av jobbet blir det sällan något bra resultat. I valet mellan en svår story som du brinner för och en lättsnuten som du inte går igång på bör du alltid välja den förstnämnda. Jobbet bör vara spännande. Om man vill göra det tråkigt så kan man ju lika gärna ta sig an chefens tråkiga utlägg så blir åtminstone chefen glad.
Osäker inför publiceringen av det stora grävet – eller för den delen av den snabba vardagsgranskningen? I dag lär Marja Grill (som tidigare skrivit om fem vardagsgräv du kan starta i dag, och vars föreläsningar från Grävseminariet 2015 finns att kolla hos Utbildningsradion) ut den hittills oöverträffade metoden att säkra en granskning.
Vad heter det egentligen?
”Jag ska ut på en resa i ett av världens mest jämställda länder.”
Så började jag ett reportage i Uppdrag Granskning en gång, och jag gick vidare med att rada upp att vi har en jämställd regering och riksdag, och kvinnlig tronföljd.
Så kom stunden då manuset skulle gå igenom LBL, line-by-line-genomgången, och redaktören fick se de siffror jag tagit fram om manliga och kvinnliga ministrar, riksdagsledamöter och Sveriges ställning i OECD:s mätningar av jämställdheten i olika länder. Men det hon frågade mig var: ”Har vi verkligen kvinnlig tronföljd? Heter det så, egentligen? För det är ju inte bara kvinnor som kan ärva tronen?”
På Uppdrag Granskning lärde jag mig mycket, men det jobbigaste var nog detta, att granska varje liten faktabit med lupp. Vi blev alltid anmälda till Granskningsnämnden för radio och tv. Det var tufft, särskilt de första gångerna. För det är psykiskt påfrestande att bli ifrågasatt i långa advokatbrev, och det hände faktiskt att advokaterna ringde mina intervjupersoner i efterhand och sedan påstod till Granskningsnämnden att dessa ändrat sig.
Men det gav mig en dyrbar erfarenhet, och det är att alltid vara förberedd. När du gjort egen, viktig journalistik så måste du räkna med att behöva försvara den mot attacker. För det krävs en metod för att säkerställa och samla belägg på ett systematiskt sätt. Jag lärde mig också vikten av LBL, line-by-line-metoden. Det är en faktagranskningsmetod som vår legendariske chef Nils Hanson införde på UG och som är grunden till att de nu kan köra med helt öppna manus på sin webb. Det är en metod som låter enkel, men kan vara nog så svår.
Det handlar helt enkelt om saklighet. Att kunna källhänvisa alla faktapåståenden.
Här kommer metoden steg för steg. Jag har kokat ner den lite för att den ska kunna användas på nyheterna, där jag jobbar idag.
1. Skriv ner dina källor längst ner på manuset/kollen, eller i fotnötter i dokumentet under arbetets gång. Är t ex siffran tagen ur en rapport, skriv för enkelhets skull upp sidnumret också. Spara så klart också ner den i en mapp.
2. Stryk under alla fakta i ditt manus. Då menar jag verkligen alla. Namn, orter, miljöbeskrivningar, siffror. Allt, allt, allt. De som verkar vara de enklaste och mest självklara kan vara de svåraste.
3. Ha alla dokument och hela bandet, särskilt med ansvarsutkrävande intervjuer, tillgängliga innan du börjar genomgången.
4. Nu kommer det viktiga och hårda arbetet. Gå igenom allting med din redaktör, rad för rad, line by line, och visa dina källor till samtliga faktauppgifter och citat. Låt inte redaktören nöja sig med att du svarar att du har kollat, be henom se eller kontrollräkna själv.
5. Bemötanden! Dubbelkolla, bemöts varje påstående? Har kritiserad part fått svara på all kritik? Är citaten hederligt återgivna?
6. Finns det logotyper, onödigt våld, smygfilmat material eller rättighetskyddat material som inte är ert? Gå igenom och diskutera.
7. Glöm inte helhetsbilden. Rycks något ur sitt sammanhang? Håll dig undan från att antyda sådant som du inte kan belägga fullt ut.
Har ni på ett seriöst och metodiskt sätt klarat ut allt detta, då är du i land med ditt reportage.
Grattis!
Hur gick det då med formuleringen om den kvinnliga tronföljden? Det heter egentligen full kognatisk tronföljd, fick jag lära mig, men i regeringens proposition 1977/78:71 står det ändå ”kvinnlig tronföljd”.
När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.
Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.
Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.
Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)
Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.
Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.
Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.
Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.
För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.
Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.
Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).
Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.
Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.
Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.
Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.
Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.
I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.
Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.
För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.
Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.
Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.
Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.
Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…
Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.
Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.
Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.
Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).
Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.
I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.
Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.
Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.
Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.
Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.
Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).
Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.
Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.
Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.
Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.
