Kategori: Intervjun

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.

Talkshow-värdens konversationsknep som gör dig till en bättre intervjuare

En talkshow-värd måste vara väldigt bra på att prata med folk. Alla sorters folk, även sådana man inte alls sympatiserar med.

Den amerikanska talkshow-värden Celeste Headlee har använt sina erfarenheter som journalist till att sätta upp tio enkla regler för den som vill bli bättre på att konversera med sina medmänniskor.

Som journalist kan man utan problem plocka tillbaks erfarenheterna till sina professionella samtal – de flesta förbättrar både det informella bakgrundssamtalet och den stringenta utfrågningen.

Min personliga favorit är den om paying attention. Alla journalister, kanske framför allt inom etermedier, får lära sig att man ska nicka intensivt för att markera att man uppfattar intervjupersonens svar.

Inte bara blir nickandet ibland komiskt för tittaren när kameran råkar fånga det i ett alltför brett utsnitt – det kanske inte ens är nödvändigt.

För som Headlee påpekar: om du verkligen är uppmärksam på vad den andra personen säger, så behöver du nog inte anstränga dig för att visa att du är uppmärksam.

De tio reglerna presenteras av Celeste Headlee själv i en lysande TED-föreläsning här. Och här skriver Lifehacker om föreläsningen.

Gästblogg: Så får du kvinnor att ställa upp på bild

Dagens gästbloggare är Åsa Erlandson, som tidigare bland annat skrivit om redaktörerna från helvetet. I dag är ämnet ett annat.

image
Åsa Erlandson

Under 20 år som journalist har jag aldrig varit med om att en man vägrat vara med på bild. Däremot är det ganska vanligt att kvinnor inte vill. Vad det beror på låter jag vara osagt, däremot delar jag gärna med mig av några tips för att få fler kvinnor att ställa upp. De flesta samlade jag på mig när jag jobbade på sjuksköterskornas tidning, där det var en ständig kamp att locka fram kvinnorna. Självklart finns det många kvinnor som gärna ställer upp och inte alls är svårövertalade. Här fokuserar vi på de som tvekar av olika anledningar.
Fotografer har säkert ännu fler tips – så varmt välkomna att fylla på!

”Inte ska väl jag…” Här har vi kvinnan som är rädd att sticka ut och uppfattas som lite för mer av kollegerna om hon träder fram i tidningen (eller teveinslaget). Här gäller det att peppa och få henne att tvärtom se det som något positivt att ge arbetslaget en röst. Du är inte ”för mer”, utan modig! Du gör alla kolleger en tjänst! Ta chansen att äntligen ge röst åt er grupp!

”Då måste Gunilla, Mona och Linda också vara med.” Släkting till ”Inte ska väl jag…” Istället för att fastna i en diskussion om hur värdeslöst det är att göra intervjuer i grupp och ta gruppbilder, är det ofta smidigare att låta henne ta med sina kolleger. När de gruppratat en stund ber du att få tala med dem en och en, eller utveckla resonemanget med den du först ville prata med. Samma sak med (den förhatliga) gruppbilden: Ta den. Men be också om enskilda bilder. Ofta ligger det bara en osäkerhet bakom som sedan försvinner när huvudpersonen ändå fick ha kollegerna i släptåg.

”Fråga Göran istället.” Hon har doktorerat i ämnet, skrivit flera böcker och är en skicklig föreläsare. Ändå vill hon skicka fram sin manliga kollega istället, eller sin (manliga) chef. Här gäller det att med milt våld sätta ner foten och påpeka att du verkligen vill ha den bästa och den mest pålästa. Alltså dig. Och att du inte nöjer dig med någon sämre.

”Jag är inte snygg i håret.” En vanligare invändning än man kanske tror. Här handlar det inte om rädslan att säga eller göra något fel i tidningen, utan vanlig fåfänga. Efter att länge har försökt väninnevägen, ”jo du är jättefin!”, ändrade jag för några år sedan strategi och började med små uppfostrande samtal: ”Du är sjuksköterska. Du räddar liv. Du SKA inte vara snygg i håret!” Efter att ha fått denna lilla tankeställare och ett alibi inför omgivningen i form av ”den tjatiga journalisten som absolut ville ha mig på bild”, brukar det lossna.

”Jag blir aldrig bra på bild.” Här jobbar du mot en ofta livslång självbild. Smicker i kombination med trygghet brukar fungera. Lova att skicka er duktigaste fotograf, och att hon får se bilderna direkt i kameran. De flesta får en positiv aha-upplevelse, eftersom de aldrig blivit proffsplåtade förut.

”Neeej, jag vill inte.” Hon vill bara inte, punkt. Då är det dags att ta fram pekpinnen igen: ”I åratal har det varit gubbar, gubbar, gubbar i tidningen. Vill du att det ska fortsätta så?” När man gör om det obehagliga fototillfället till en chans att förändra världen – går det plötsligt bra!

Åsa Erlandson, journalist

Vem är det som säger nej?

Tystnaden efter frågan var episk.

tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.

Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.

Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).

En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.

Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.

Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.

Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”

”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”

Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?

Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.

”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.

Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.

Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.

Eller möjligen en episk tystnad.

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Använd din rädsla – sex knep för att klara ansvarsintervjun

Ansvarsintervjun är en alltid viktig och ofta förbisedd del av granskningen. Här ger Marja Grill sina bästa tips om hur man gör den bra. Texten är också publicerad i senaste numret av Föreningen grävande journalisters (utmärkta) tidskrift Scoop.

image
En svår form.

Redan när vi gick över parkeringsplatsen till industriområdet i Borås så slog vi på tv-kameran. Det gällde att inte missa en enda ruta, för efter ett halvårs grävande i hemsidesföretaget Yellow registers bluffar mot sina kunder så var det dags för den viktigaste intervjun av alla. Den som kan hjälpa eller stjälpa ett gräv. Det är så klart ansvarsintervjun. Allt annat går att rädda i efterhand, men missar du den avgörande frågan under den här intervjun, så kan hela jobbet vara stekt.

Detta var min första tillsvarsintervju i mitt första reportage för Uppdrag Granskning, och vad jag inte visste då var att den skulle bli avgörande för min framtid. Men ja, jag var rädd. Och det ska du också vara. Men här är mina fem viktigaste tips för att klara den ändå.

Hemligheten är inte ens särskilt hemlig. Den är att vara väl förberedd.

1. Formulera frågor. Det gäller att veta vad de viktigaste frågorna är. Innan vi åkte hade jag och min redaktör Georgio Mantzaris delat in intervjun i olika frågeområden, funderat på vad de kunde tänkas svara, och skrivit olika varianter på följdfrågor. Det viktiga här är att fila på formuleringar, och nöta in de viktigaste av dessa frågor i olika varianter så att du vet att du kan ligga på tills du verkligen får svar. Du ska kunna dina frågor utantill sedan, du ska inte behöva läsa innantill, då förstör du hela dynamiken i intervjun.

2. Läs på. Du vet ofta redan svaren. Om intervjupersonen har varit i liknande intervjuer, eller varit i kontakt med dig på telefon eller skriftligen till andra, då har du oftast deras bästa argument där. Läs på, och kom på de finurliga motfrågorna.

3. Öva. Det är det viktigaste momentet för mig, jag vet att andra väldigt duktiga intervjuare gör på andra sätt, men jag behöver öva mig på att säga mina frågor högt. Det ska vara obehagligt att ställa till svars, det är att gå över osynliga linjer i sanden om vad som är en artig intervju, men just därför hjälper det att öva. Bäst är det med en kollega som kan alla motargument, men annars går det faktiskt bra bara med vem som helst, eller säg frågorna högt för dig själv innan.

4. Drick inte kaffe med intervjupersonen innan. Det är min egen regel, för att påminna mig själv om mitt uppdrag, och det är inte att vara trevlig och social utan det är att ställa en ansvarig person till svars för något viktigt. Även om vederbörande är en trevlig prick. Det är mitt uppdrag från mina uppdragsgivare, licensbetalarna. Men dricker vi kaffe innan blir gränsen lätt utsuddad, och intervjun för feg.

5. Lyssna. Stå på dig. Kräv svar. Det ska göras på ett artigt vis, med en trevlig ton, men utan att ge efter eller ge upp. Insistera på att få veta de verkliga argumenten, inte bara de talepunkter som intervjupersonen eller dess medierådgivare bestämt på förhand. Lyssna ordentligt på svaren, är det verkligen svar? Om inte, ställ frågan igen, på ett nytt sätt. Om inte det heller fungerar, lägg ut hela intervjun. I min intervju med dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) om vad han sa eller inte sa under ett möte med representanter för den irakiska regeringen så vägrade han svara på frågan ett mycket stort antal gånger. Den blev rätt talande ändå.

6. Ta med bevis. När den ansvarige personen nekar till att företaget/myndigheten någonsin betett sig som du säger, nöj dig inte där. Låt inte ord stå mot ord. Visa den ansvarige dokumenten, eller spela bandet med ljudinspelningen på den ljugande hemsidesförsäljaren.

Det var så jag gjorde i min intervju med Yellow registers ansvarige chef i Borås den där dagen. När hon i sten hävdade att de inte hade några säljmanus, och jag sedan räcker fram ett av dem, då blev hennes nekanden plötsligt väldigt ihåliga. Att vi sedan hade samtal inspelat som följde detta manus, ord för ord när de lurade sina kunder, gjorde hela intervjun. Ja, hela reportaget faktiskt.

Marja Grill

Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)

En ringande fråga.
En ringande fråga.

I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.

Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.

Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:

Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…

Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.

Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.

– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.

Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.

Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.

Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.

De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).

Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.

Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!

En bild kan inte prata (men kan få andra att göra det)

I dag ger Marja Grill ett tips som kan vara användbart i både den mest förhörsliknande ansvarsintervjun och det mjukaste personporträttet.

Visa mig en bild från en konferens, och jag ska berätta mina bästa minnen av hur bilder kan återskapa minnen.
Visa mig en bild från en konferens, och jag ska berätta mina bästa minnen av hur bilder kan återskapa minnen.

Jag kom att tänka på Don Borelli, fd FBI, när jag läste tidningen. Det var en teknik som han brukade använda för att få folk att prata, som han berättade om på ett seminarium på IRE i somras.

När man ska intervjua någon som är lite nervös, eller stressad, eller bara inte minns riktigt det den ska prata om, så är det en bra idé att använda rekvisita. En bild är superbra.

– Vi brukar fråga om personen vi vill ha hjälp av kan tänka sig att titta på lite bilder, sa Don Borelli, och det är en sån liten sak att göra att de slappnar av. Det kan vara vilka bilder som helst. Sedan kan vi styra samtalet mot att prata om det vi vill. Då är de inte lika nervösa.

Och precis det här, att styra intervjupersonens blick och tankar mot en bild istället för mot dig, och styra bort från nervositeten i situationen att vara intervjuad, är faktiskt smått genialiskt. Särskilt om man tar det ett steg till, och använder en bild som styr tankarna och reportaget mot att handla om det du vill.

Ett klassiskt och roligt sätt är att ta med sig en bild på en nytillträdd politiker, eller vem det än är du ska porträttera, och fråga folk på stan vem hen är, vad de tror hen jobbar med och så vidare. Det funkar också att ta med ett dokument, en kolbit, ja i princip vad som helst som isbrytare i en ”folk på stan”- enkät. (Eller en tv-studio.) Det väcker nyfikenhet, och får folk att stanna upp och öppnar för samtal om ämnet.

DN:s Karin Eriksson tog ett steg till i denna konst i en intervju med Stefan Löfven. Oftast görs en intervju om året som gått för sig, och en fotograf eller redigerare väljer i efterhand ut bilder som visar det man pratat om. Men här hade teamet valt att välja bilderna först och sedan låta Löfven kommentera de bilderna och situationerna från året som gått. Det fick en väldigt upptagen person som har varit med om mycket omvälvande under året att faktiskt gå tillbaka i minnet och berätta om sina känslor när bilden togs. Det är jag inte är säker på att han hade gjort annars.

 

Marja Grill