Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.
Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.
Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)
På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.
I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.
I början. Slutet på meningarna kommer.
Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.
Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.
Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.
Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.
För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.
Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.
Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.
Yoda. Tackas bör.
PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.
Genom åren har jag gjort ett antal jobb om SJ. De har ofta handlat om förseningar.
Ett av de mer speciella handlade om att SJ skulle införa en ny restidsgaranti. Men att den var försenad. De hade lovat i årsredovisningen att införa den under året men det året hade nu gått och ingen restidsgaranti var på plats.
Jag hade bokat en intervju med en ansvarig chef som beklagade förseningen men också intygade att den snart skulle vara på plats.
Men varför hade garantin blivit försenad? Jag ställde om frågan med betoning på varför. Tills jag fick svar.
Det visade sig att förklaringen var ett papper. Som SJ tappat bort. En skrivelse från Konsumentverket som försvunnit, förklarade chefen.
Det blev en rätt underhållande intervju. När jag ställde en följdfråga om vad detta sa om ordningen på SJ sökte sig hans blick mot presspersonen som övervakade intervjun i andra änden av rummet.
Jag tyckte lite synd om honom. Men samtidigt förstod jag att det skulle bli en ganska rolig bit tv.
Många gånger efteråt har jag kommit att tänka på den där intervjun, när jag efteråt grämt mig över att jag missat – eller glatt mig åt att jag kommit ihåg – att försöka få svar på Men varför? när motparten bara velat svara på Men är det inte beklagligt?
Visst kan man inte alltid vara säker på att man får hela förklaringen, eller ens den helt sanna förklaringen bara genom att ställa frågorna. Bäst är förstås att kombinera frågeställandet med andra sorters research (i detta fall skulle jag t ex kunnat begära ut korrespondensen mellan SJ och Konsumentverket, från verket, där den borde varit helt offentlig). Men poängen kvarstår: förklaringar är något annat – och ofta intressantare – än ursäkter och beklaganden.
Man kan beklaga mycket här i livet. Jag kan be tusen gånger om ursäkt för att jag kommer för sent till ett viktigt möte, men svaret på frågan varför säger något mer om mig och mina prioriteringar. Var det verkligen stopp i tunnelbanan? Eller valde jag i själva verket att stanna extra länge på den där trevliga lunchen?
Eller hade jag kanske tappat bort ett viktigt papper?
Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.
Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.
Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.
Den unge mannens namn är Edward Snowden.
Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.
The Guinness is good.
Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.
Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.
Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”
– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…
Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.
Av en händelse befann jag mig när dygnet började på Ekots vikariefest mellan radio- och tv-huset i Stockholm.
En mycket trevlig fest där jag mer än en gång mötte folk som visade sig ha läst bloggen. Det var både roligt och mycket smickrande.
Insikten att det bakom varje siffra i Google Analytics (verktyget jag använder för att hålla koll på läsningen) finns en nyfiken kollega som vill ta del av våra erfarenheter och tankar, är häftig.
Visst, på jobbet producerar vi tv-inslag som kan ses av långt många fler ögonpar – men bloggen ligger nog närmare hjärtat, och det känns tveklöst som att relationen är starkare med tusen bloggläsare än med en miljon tittare på ett nyhetsprogram.
Vad händer nu då? undrar ni. Hur går ni vidare?
Svaret är väldigt enkelt: Business as usual, som arbetsförmedlingens generaldirektör sa.
Och eftersom vi till skillnad från hon inte har någon styrelse som kräver vår avgång så kan ni nog lita på att vi håller igång ett tag till.
Hör gärna av er med tankar om vad vi borde skriva om! Jag vet att vi lätt grottar ned oss väldigt mycket i en handfull specialämnen, men vi kan också kasta oss över helt nya marker. Alternativt försöka hitta en lämplig person som kan tänka sig att gästblogga.
Mer än en gång har jag fått påpekanden om att bloggen är svåröverskådlig. Det stora antalet poster (första halvåret skrev vi ju en om dagen) i kombination med bitvis väldigt breda kategorier (hej tips, nyhetsjakten och granskningen) kan göra det svårt att hitta guldkornen.
Vi funderar på hur man skulle kunna lotsa bättre. Under varje bloggpost finns ju en handfull automatiserade länkar, och med jämna mellanrum lägger vi in särdeles lämpliga tillbakatips i själva posterna (här sammanfattade vi till exempel 2013). Därutöver finns listor i högerspalten (om man läser på dator) över våra favoritposter (urvalet är lite gammalt men det behöver ju inte vara en nackdel) och de mest lästa posterna.
(Det är förresten fascinerande att se hur succéposten om hur man spelar in telefonsamtal fortfarande hittar nya läsare. Nästan dagligen har någon hittat dit – gissningsvis eftersom den kommer högt bland träffarna när man googlar.)
Vi tackar härmed för två fantastiskt roliga år och ser fram emot en minst lika rolig fortsättning!
(Och om du vill vara säker på att inte missa våra uppdateringar så ska våra prenumerationsmöjligheter fortfarande fungera, se knapparna för RSS och mejl – uppe till höger om du sitter vid dator.)
Josephine har använt delvis samma metoder som jag själv för några år sedan, när jag tillsammans med researchern Kenneth Ulander granskade guldhandeln åt svt. Också i vår granskning försvann guld, och vi kunde visa att en påstått oberoende prisjämförelsetjänst i själva verket drevs av en av de största aktörerna på marknaden.
(Dock lyckades vi inte ro i land det mest anmärkningsvärda avslöjandet som Josephine nu gör: att tekniken med cookies i datorer används för att visa olika priser för olika kunder.)
När vår egen guldgranskning var avslutad råkade jag av en slump hitta ett avsnitt av ett danskt konsument-tv-program – Danmarks motsvarighet till Plus – som också granskat guldbranschen. Det visade sig att de inte bara använt samma metod att skicka in egna guldsmycken för att testa sajterna – utan dessutom precis som vi upptäckt och beskrivit hur en av de stora aktörerna visade upp nöjda kunder som inte fanns i verkligheten.
Blev då vår guldgranskning sämre av att våra danska kollegor gjort en snarlik? Självklart inte! Trampar Josephine vatten när hon går i våra guld-fotspår nu? Nej, nej, nej…
Att låta sig inspireras av, låna och rentav planka ämnen, verktyg och upplägg kan vara något av det mest kreativa man kan ägna sig åt som journalist. På allvar. Jag brukar tipsa grävintresserade kollegor att plöja ett gäng arbetsbeskrivningar från granskningar anmälda till guldspaden, för att hitta idéer till nästa granskning.
Det handlar ju inte om att planka storyn rakt av. Det handlar om att använda en väl fungerande metod på ett nytt ämne – eller tvärtom testa en innovativ metod på ett gammalt känt ämne. Eller göra om en granskning i en annan del av landet, eller i ett annat land. Eller fylla igen luckorna som fanns kvar efter förra gången.
En av mina egna första granskningar handlade om ett hemlighetsfullt ordenssällskap i Sundsvallstrakten. Den då mycket respekterade samhällsreportern Göran Skytte hade några år tidigare granskat frimurarordern för Aftonbladets räkning. Han hade bland annat lyckats avslöja hela den hemliga medlemslistan för detta mytomspunna sällskap.
Hade Skytte haft en hemlig läcka? Nej, han hade bara funderat innovativt. Frimurarna var så stora att deras medlemsmatrikel sannolikt måste tryckas på tryckeri. Och svenska tryckerier måste skicka pliktexemplar av allt de gör, till bland annat Kungliga biblioteket i Stockholm. Skytte gick dit och hittade medlemsmatrikeln.
Och svar ja – även den orden jag själv föresatte mig att granska visade sig ha en matrikel på KB!
Full pott för plagiatjournalistiken! (Mindre kul för den lokala S-topp som inte uppskattade telefonsamtalet från en sannolikt ganska påfrestande journaliststudent, om mystiska ritualer i hemliga ordenssällskap.)
Vi har tidigare framhållit återanvändningen som en av de bästa metoderna för den som vill utveckla sina idéer och stories. Det gäller i granskningar men också i annat – egentligen kan låneregeln tillämpas på varenda liten beståndsdel i det hantverk vi kallar journalistik.
Vi kan låna det där kollsamtalet som kollegorna på systertidningen i grannlänet ringde, och kolla om den där dramatiska ökningen också finns hos oss. Vi kan återanvända den smarta bildlösningen vi såg i tidningsartikeln från Rosenbad, för att väcka liv i tv-inslaget från den torftiga presskonferensen hos länsstyrelsen. Vi kan pånyttföda den smarta dramaturgimodellen vi såg på bio, för att göra det omöjligt för publiken att släppa vår superintressanta story om kommunens vägnät. Eller upprepa den goda frågan som sätter fingret på dilemmat som makthavaren helst inte vill behöva förhålla sig till.
Vid intervjun med bostadsminister Stefan Attefall använde hon en av våra gamla favoritfrågor: den från Lars Orup 1966 till dåvarande statsministern Tage Erlander om vilket råd Erlander skulle ge ett ungt par som behövde lägenhet. I den nya versionen:
Vad har du för råd till någon som vill hitta en långsiktig boendelösning och som inte har möjlighet att köpa en bostad?
Frågan visade sig inte ha förlorat sin laddning trots att det gått nästan ett halvt århundrade sedan den första versionen. Bostadsminister Attefall tvingades konstatera att den som söker en långsiktig lösning på sitt boende i dag – kommer att få leta efter en kortsiktig.
Den journalist som söker efter en bra fråga till en minister behöver däremot inte nöja sig med en dålig. Ibland kan det smartaste vara att helt enkelt återanvända en bra.
Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.
I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.
De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.
Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.
Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.
På en tv-redaktion i Örebro fanns på det tidiga 2000-talet ett stående uttryck.
TSMGG.
Det betydde ”toksynk med Göran Gunnarsson” och var den nödlösning man tog till när alla andra dagsjobb fallit – för att få ett jobb klart till den galet tidiga deadline då inslagsbandet skulle skickas med tåg till Västerås för att hinna komma med i kvällens sändning.
Hur lite som än hänt kunde man alltid intervjua Örebropolisens presstalesperson Göran Gunnarsson, som alltid kunde leverera några bra säj om den senaste blåljusnyheten. (Gunnarsson var som talesperson både trevlig och kunnig, och hade en sällsynt bra kontakt med journalister, så bra att han efter pensionering fått huvudrollen i en serie brottsåterblickar hos stadens andra tv-redaktion).
Ofta argumenterar jag för att man som reporter ska lära sig hitta sina egna nyheter. Ja, rentav göra sina egna granskningar. Granskningar ger nyheter och nyheter ger uppslag till granskningar. Med ett väl utvecklat eget nyhetsarbete kan redaktionen vara trygg i förvissningen att det inte behöver hända något jättespännande varje dag för att vi ska få till spännande sändningar (tidningar, webbar osv). Och vi behöver inte göra dåligt rekade nödutryckningar för att rädda dagen.
Samtidigt kan det vara bra att veta hur man gör. Du kanske hamnar på redaktionen som inte gillar tanken på ett eget nyhetsarbete, där det ses som en vinst att varje dag börjar med ett blankt papper som måste fyllas, där nödutryckningen värderas högst (eller åtminstone inte så lågt att det motiverar några insatser).
I så fall är det bra att ha koll på hur man gör. Utryckningsnyhetslogiken. Den annalkande deadlinens absoluta korrelation med den sänkta ribban för nyhetsvärde och inslagskvalitet. Journalisttips vill hjälpa alla med allt. Så därför här – tio nödnyheter att ta till när allt annat fallit:
1) Utspelet. Den opinionsbildare är inte född som inte är beredd att tycka till en gång till. Om ett nytt ämne – som du ringer upp och frågar om. (Eller om ett gammalt ämne, men kanske med lite större tryck än tidigare. Upprördheten har ju knappast minskat och uteblivna förändringar kan också vara nyheter!)
Om personen till äventyrs är motsträvig har du laddat upp med frågor vars svar garanterat renderar rubrik: ”Är det här inte allvarligt?”, ”Borde inte nånting göras?” eller varför inte ”Vilken är din egen skuld i detta?”
2) Varningen. Det finns mycket som är farligt. Är det inte en utveckling ni rapporterat om de senaste dagarna så kan det vara en nyhet någon annanstans ifrån som plötsligt får relevans också för ert bevakningsområde. För ni har ju en expert. Eller åtminstone en organisation engagerad i dessa frågor. Eller som i alla fall har frågan som ett av flera områden man försöker hålla koll på. Och framför allt: som man är beredda att varna för!
Om organisationen till äventyrs inte vill göra någon kraftfull varning ska du fråga vad de tror ”om utvecklingen får fortsätta”. Ty inför hypotesen öppnar sig avgrunden. Gör den inte det så kolla om du ringt rätt organisation (Jägarförbundet var visst MOT detta, Naturskyddsföreningen FÖR…).
3) Det ratade pressmeddelandet. Alla vet att nyheters värde förändras. Det som var ointressant klockan tio på förmiddagen kan ha vuxit till halv fyra på eftermiddan. Det behöver inte ens ha tillkommit några nya faktorer (bara fallit ifrån andra idéer). Däremot ska det gärna ha anlänt en pigg kvällsreporter, ovetande om den tidigare bedömningen. (Arbetsledare: försök förbereda bra svar på frågor som ”Men varför åkte ni inte på presskonferensen vid lunch om det här var så viktigt?” och ”Varför är pressmeddelandet knyckligt och hoptejpat?”)
4) Tipset. Alla tips bör kollas. Ofta har tipsaren missförstått något. Ofta är missförhållandet inte glasklart. Men då finns alltid utvägen att fråga om inte ansvarigt företag/myndighet/organisation brustit i kommunikationen. Det är de nämligen alltid snabba att erkänna att de gjort (eller åtminstone ”kanske” gjort) – vilket du visserligen läst nånstans är en falsk pudel men du inser samtidigt att detta trots allt är en slags bekräftelse och kör hårt på det du har (med bara en timme kvar).
5) Hur här? En klassiker som kan göras mer eller mindre bra. I detta fall ska den framför allt göras snabbt. Så släpp grävambitionerna och ring direkt till chefen! Eller pressisen om det går fortare! Varför skulle de inte berätta uppriktigt om de också har en mutkultur liknande den som just avslöjats i Göteborg? Chefen om någon borde ju veta.
Och glöm nu inte att även en dementi är en nyhet i denna genre. ”Efter Göteborgsskandalerna: Ingen mutkultur här!” är en rubrik så god som någon.
6) Glädjeämnet. Gamla textreklamregler är ofta överspelade i dag. I synnerhet när i dag blivit sen eftermiddag. Hade inte konditoriet fått nya ägare? På något sätt är väl det ändå en angelägen information för medborgarna. Och oj – de satsar på en ny profil? Och kommer även att vara närvarande i sociala medier? Nu närmar vi oss löpet med stormsteg mina vänner!
7) Reaktionen. Blev konkurrenten lite sur när ni i går gjorde löp och mittuppslag på konditoriets nya ägare? Har Coffee House by Janne varit på nätet sedan 2011? Okej, då är det bara att kasta sig ut igen (eller ta det på telefon; de kanske kan skicka några bilder?). ”Cyberkonkurrens bland kondiskungar” funkar väl i dag?
8) Vinnaren. Den ort finns inte som inte har en nylig framgångssaga. Skoleleven som varit iväg och gjort succé i dans-DM, fotbollslaget som vann Rädda barnens lokala insamlingsstafett eller puben som kom trea i Årets fejkbrittiska bokhylla? Vinnare är alltid tacksamma intervjuobjekt som gärna glömmer att tidningen ignorerade tävlingen när den faktiskt ägde rum för en månad sedan. (Och som mer än gärna mejlar några glada privatbilder från prisutdelningen – efter att du förklarat att redaktionen tyvärr tappat bort de som kom för en månad sedan ”i framkallningen”.)
Om det gått så lång tid sedan tävlingen att det snart är dags för nästa? Grattis, då har du en än mer aktuell vinkel: ”Taggad!”
9) Oklarheten. Väldigt många frågor går att få svar på. Men väldigt många går inte att få svar på på en timme. Detta kan förstås hanteras på olika sätt av olika journalister. Vissa viker sig för maktens arrogans och väntar till nästa dag då frågan kan få ett svar. Men du väljer den tuffa linjen: du avslöjar den allvarliga kunskapsluckan hos kommunens enda kvardröjande handläggare: ”Oklar omfattning av missförhållanden” funkar som rubrik.
I texten behöver du inte hänga ut tjänstemannen mer än nödvändigt. Du kan rentav låta vederbörande förbli anonym. Och i så fall bör du också, för källans skull, vara noggrann med att undvika citat som skulle kunna identifiera vederbörande. Som till exempel ”Men varför frågar ni mig om detta? Jag jobbar ju på en helt annan förvaltning.”
10) TSMGG. Eller vad nu din polispressis har för initialer. Något blåljusmässigt har alltid hänt. Och om inte så har polisen nyligen startat ett nytt projekt. Eller håller på att implementera nya spännande rutiner. Eller gett sig ut på sociala medier. Polisens presstalespersoner är ofta experter på att ge flermeningssvar även när ingenting finns att berätta, så självklart kommer de också att vara din räddning när du inser att det bara är en halvtimme kvar till deadline.
Du fixar det igen.
Och du kanske inte är helt säker på att det är sant. Och du påstår absolut inte att det är relevant. Men det blev i alla fall en nyhet i dag också.
Har vi missat någon nödnyhet? Fyll på i kommentarerna!
Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.
Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.
I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.
Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.
Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)
Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.
Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.
(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)
Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.
PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!
Då var sommaren här igen, och med den sommarvikariernas inträde på redaktionen.
Eller för att vända på perspektivet: redaktionens mottagande av sommarvikarierna.
Vi vet att många av våra läsare tillhör kategorin som nu tar sina första steg ut på arbetsmarknaden efter den långa förvaringen i utbildningsväsendets mjuka rum. Vi vet att ni vet att det är över nu. Och det börjar nu.
Här några enkla ord på vägen, baserade på egna erfarenheter som kollega, arbetsledare – och vikarie:
1) Sätt igång direkt!
Får du inte något utlägg första dagen? Hitta en egen nyhet! Har du ingen på lager? Uppdatera den senaste du gjorde på utbildningen! Får du en fråga om ett halvljummet utlägg? Åk på den!
Jag har själv vid åtminstone tre tillfällen fått möjlighet att ta mig an luddiga men akuta nyheter redan första dagen på sommarviket – som alla snart visat sig vara jättestories som toppat sändningen på kvällen. Jag inser att det till största delen berodde på tur, och på ett visst förtroende från chefen och/eller brist på folk – men jag vet också att en del berodde på mig. Nämligen den delen som sa ”Visst!”
(Och nej, de kommer inte att lyfta storyn ifrån dig när den visar sig vara en riktig nyhet. Möjligen får du jobba ihop med en mer erfaren reporter – eller en annan sommarvikarie. Vilket inte behöver vara dåligt.)
2) Lär dig systemen!
Ett webbpubliceringsverktyg, en researchtjänst och ett redigeringsprogram kan kännas övermäktigt att ta in den första dagen. Nå, men återvänd då en dag senare och se till så allt sitter. Det finns nämligen ett läge som är mycket sämre lämpat för att testa din kunskap om systemet.
Det skarpa läget.
3) Kom med egna idéer!
Det finns på de flesta redaktioner en enkel sak som avgör vilka reportrar som får jobba med egna stories och vilka som inte får det. Vilka som i stället får de lite halvtråkiga utläggen av ”Du kan väl kolla om det är nåt?…”-typ. De reportrar som initierar egna stories får göra dem och kan avböja utläggen.
(Ett tips är dock att inte säga nej direkt utan först höra vad det handlar om. Ett spännande utlägg kan du förstås vara intresserad av.)
4) Gör ut!
Det kan låta självklart men jag har sett hundratals idéer försvinna i evighetslånga researchträsk. Tyvärr är det ibland frestande för både reporter och arbetsledare att säga ”Kolla lite mer så stämmer vi av på torsdag” i stället för ”Kör!” – och detta just i det läge då storyn i själva verket skulle behöva den uppstramning som ”Vi kör på torsdag!” ger.
5) Kör inte på torsdag!
Torsdag och onsdag är dåliga dagar för egen journalistik. Jag fick höra det av en erfaren kollega på Tvärsnytt nån gång på 90-talet och det håller forfarande.
Förklaringen är främst att nyhetsflödet är som mest självgående då: händelsenyheter och utspel får trängas med alla reaktioner och uppföljningar på nyheterna från veckans början. Sedan på fredag börjar det lugna ned sig igen, inför helgen.
6) Lägg inte stories!
Ett gammalt råd som tål att upprepas. Självklart ska du inte pressa in verkligheten i en drömtänkt morgonmötesmall, men om du lärt dig verktygen för nyhetsjakt så hittar du en annan story att ta med tillbaks till desken.
Den kan vara lite annorlunda, den kan vara helt tvärtom, den kan rentav vara en helt annan – men den kommer! Sedan är det upp till chefen att gilla den eller inte. Du kan i vart fall vara helt säker på att chefen gillar att du inte kommer tillbaks tomhänt.
7) Famna ämnet!
Jag har hört många elaka saker om sommarvikarier och en av de elakaste var att Man fick hålla handen hela vägen in i redigeringen. Det betyder att reportern ingenstans tog över storyn och gjorde den till sin egen. Hellre än att gå och fika eller göra något annat i väntan på att ”rätt” person ska ringa tillbaka – lägg din förmiddagstimme på att plöja alla artiklar som skrivits i ämnet, och gärna också originaldokument som utredningar, beslut och promemorior. Du blir påläst om ämnet och kan om inte annat ställa betydligt bättre frågor när personen du sökt efter en timme ringer upp.
Det värsta som kan hända efter det första kollsamtalet är att du vid återkomsten till chefen får ett gäng påfrågor som du inser att du missat att ställa, men som du också inser är fullständigt självklara. (Okej, skulle det ändå inträffa är det bara att bita ihop och ringa tillbaks en gång till. Vi rekommenderar inte strategin att börja argumentera med chefen om påfrågornas relevans. Vi skulle direkt avråda från strategin att ljuga och börja hitta på svar för att undvika genansen.)
8) Använd kollegorna!
En gammal favorit som fortfarande håller – och även gäller (eller borde gälla) mer erfarna reportrar.
Jag gick en gång på stan med en kompis som alltid frågade folk om vägen utan att ens börja leta själv eller titta på någon karta (detta var före Google Maps med GPS i mobilen). När jag frågade varför hon gjorde det sa hon att ”Jag gillar ju själv att hjälpa andra om jag kan, så jag utgår från att andra också gör det!”
Samma regel gäller på redaktioner.
(Undantag: stressade arbetsledare som jobbar för dagen. Dessa vill ha besked, inte nya frågor.) (Möjligen ”Ska vi köra?”)
9) Förminska dig inte!
Eller åtminstone inte dina stories! Jag har genom åren (och somrarna) sett ett otal lysande egna nyheter förvandlas till korta morgoninslag trots att det fanns potential för en stor satsning, samtidigt som jag sett huvudsändningar toppas av betydligt ljummare nyheter. Som av en tillfällighet har den första storyn hittats av en vikarie och den senare av en tung veteran!
Men det är inte alltid redaktionen som malt ned vikariens idé – ofta har vederbörande själv föreslagit det lilla formatet, som en slags säkerhetsventil mot kritik för förhävning.
Varje gång jag hör en vikarie inleda en insäljning med orden ”Det är ingen kioskvältare men…” så osäkrar jag min skjutjärnsanalys. Varför är det ingen kioskvältare? Vad saknas? Är det något i storyn som inte gör den jätteintressant eller nåt i reportern som inte vågar förstå det?
Är du rädd att du ska få kritik för att du sålt in din story för hårt? Det behöver du inte vara – dina chefer kommer att ta ned dig på jorden långt före publicering om du låtsats att det är en kioskvältare som det inte är. Ett tips är att vid det första mötet med chefen alltid börja med att beskriva storyn (börja med ”Jag har hittat en grej om…”, spara det mest uppseendeväckande till slutet och berätta storyn däremellan. En variant om du har ett nytt spännande begrepp som väcker nyfikenhet kan vara att börja med att fråga ”Har du hört talas om…?”), men sedan ha som reflex att svara ”Ja jag tycker ju det” på alla påfrågor av typen ”Tycker du att det är en bra grej?”
10) Ha kul!
En sommarsejour innehåller inte bara generellt färre givna tunga utifrånnyheter än motsvarande period höst, vår eller vinter. Den innehåller också ett betydligt större utrymme att göra stories efter eget huvud – tunga eller lätta – och därtill en större öppenhet för nya formgrepp vid utgörandet (cheferna är ofta också vikarier; reportrar som känt sig instängda i den ordinarie organisationen och nu vill visa hur man kan jobba mer välkomnande mot nya idéer).
För att inte tala om att sommarkvällarna brukar erbjuda betydligt fler trevliga after work-möjligheter på stadens uteservering än resten av året. Och på reportageresa i länet kan man testa glass!
Vilka är dina bästa tips till sommarvikarien? Och vad vill du som är ute på vikariat läsa mer om? Fyll på i kommentarerna.
Som journalist anklagas du då och då för att framhålla det negativa.
Det ligger mycket i det men samtidigt ligger det i själva grundförutsättningarna för yrket att framhålla det icke-fungerande och problematiska – åtminstone så länge vi talar om nyhets- och samhällsjournalistik. Det finns länder där man erbjudit medborgarna en journalistik som varit genomgående positiv i skildringen av samhället och makten; soliga statsbesök och framgångsrika femårsplaner. Jag är inte säker på att dessa modeller rönt ett större förtroende hos landets invånare.
Hursomhelst. Som de nördar vi är vill vi förstås också se saker negativt på ett helt annat sätt, nämligen grafiskt. Vitt på svart. I alla fall jag (även om jag fick vika mig för Elias och folkopinionen när jag för länge sedan försökte förvandla den här sajten till en inverterad historia).
Det finns flera goda skäl till att man ibland vill läsa och skriva inverterat. Förutom det faktum att man faktiskt kan tycka att vit text på svart bakgrund är snyggt (och för de riktigt erfarna dessutom väcker DOS-talgiska känslor), så kan det hjälpa till att spara batteri på många skärmar eller minska störningsmomentet hos omgivningen om man vill läsa på skärm i ett mörkt rum. Många upplever det också som mindre påfrestande för ögonen att läsa vitt på svart.
I dag finns ganska goda möjligheter att vända på färgerna på både mobil, platta och traddator, och jag tänkte tipsa om några:
I Chrome:tillägget High Contrast som gör det möjligt att med ett klick på en symbol, eller med snabbkommandot Shift + F11, vända på alla färgerna i alla flikarna i webbläsaren.
I Androids standardwebbläsare: (som följer med en stor del av alla grönaroboten-mobiler): här hittar man möjligheten till omvändelse under Meny: Inställningar: Tillgänglighet: Inverterad skärmrendering.
På en Samsung Galaxy S3: (och kanske också fler mobiler, åtminstone fler Galaxymodeller) genom att man lokaliserar den medföljande widgeten ”Negativa färger”. Inverteringen förgyller då inte bara webbläsaren utan hela mobilens gränssnitt, alla foton osv (men bli inte rädd, allt går enkelt att trycka tillbaka).
Flera av våra favoritappar har också möjlighet att vända på färgerna, eller i alla fall skapa ett ”nattema” med vit text på svart bakgrund, däribland nyhetsapparna Pulse News och Feedly, läsappar som Aldiko och Amazon Kindle samt attgöra-appen Ultimate To-Do List. Twitterappen Tweetdeck – som finns till alla möjliga plattformar – har jag knappt sett användas med något annat än mörkt tema, trots att man kan växla till svart på vitt.
Ovanstående varianter har jag testat själv. Här några tips om andras tips om annat:
